Rutiner och snygga kläder

Det var beckmörkt ute klockan fem i morse och kylan bet i kinderna och fick mina ögon att tåras första kilometern. Jag joggade lätt och huttrade och försökte ställa in pannlampan på högsta lysstyrka. Snön knastrade under skorna. Jag undrade vad fan jag gjorde utomhus.

Det är rätt så underligt att jag kom mig iväg ändå, just idag. Jag somnade väldigt sent igår och när klockan ringde i ottan så ställde jag genast om den på en senare tid. Men på något sätt så vet min kropp om att det är arbete som gäller den här tiden på morgonen. Så trots att jag är otroligt trött så kan jag inte sova. Jag vred och vände på mig i tio minuter och... nej. Kan inte somna om. Klarvaken. Även när jag varit sjuk har jag gått upp tidigt på morgonen och i alla fall FÖRSÖKT promenera med hunden.

Sedan var det en annan faktor som hjälpte mig iväg, och det var att alla mina träningskläder alltid prydligt hänger på precis samma plats i hallen varje morgon. Från underställ till windstopper till reflexväst och mössa. Jag ville igentligen ta en lugn kort promenad med hunden i stället för jag kände mig verkligen inte redo att löpa nu innan frukost, men skulle jag ta en promenad så skulle det bli avsevärt mer omständigt att leta mig igenom garderoben efter lämpliga kläder för vädret och sedan har ju taklampan brunnit så det skulle i sådana fall bli ett famlande i mörkret, i garderoben.

Då var det lättare att gå in i hallen och bara trä på sig de där färdigkombinerade joggingkläderna som alltid hänger redo för användning i hallen. En blick i spegeln och jag känner mig nöjd. Snygga kläder har jag köpt inför marathonsatsningen. Toksnygga. Nya varma kläder, stabila fräscha skor, ny mössa och nya vantar och hela köret, jag är nog finare på löparspåret än vad jag är på arbetet.

Så. Helt plötsligt så joggar jag troget efter marathonprogrammet igen. Trots att jag inte alls var inställd på det.

För att min kropp rent biologiskt har fått in rutinen att arbeta tidigt på morgonen och för att det var lättare att trä på sig löparkläder än att leta vanliga kläder i garderoben.

Inte illa.


.

Tacksam

Jag har varit helt frisk och utan symptom i fem dagar. Årets mörkaste dag är förbi och nu blir det ljusare. Jag trädde på mig jogginskorna på julaftonskvällen och kände entusiasmen komma krypande när jag tände pannlampan i vintermörkret, med hunden som troget sällskap.

Benen värkte och hjärtat slog. Jag har sprungit så glädjesprudlande och intensivt att jag flämtande lutat mig mot närmaste träd i skogen för att återhämta mig. Jag har njutit av att känna värmen på kinderna och hur bröstkorgen häftigt pumpat luft genom kroppen. Jag har känt hur pulsen slagit hårt och stadigt och hur lungorna fyllt blodomloppet med syre. Förut ville pulsen inte stiga och yrseln kom krypande när jag pressade mig.

Nu känns det som om jag återuppstått från de döda. Visserligen med en eftersmak av blod i munnen.

Jag är så tacksam.

Jag är så otroligt tacksam.


.

Flora, Fauna och Förvirring

JA. Jag är fortfarande sjuk. Jag börjar inse att den här hösten inte varit särskilt enkel. JA. Jag var naiv. Jag har haft urinvägsinfektion vid tidigare kriser och jag vet att ingen antibiotika hjälper mig mer än för stunden eftersom både kropp och själ är i obalans. Jag försöker titta på alternativa behandlingar och fick lite goda tips på internet... det är bara det att... vart fan hittar man:

1. Häggbark, att göra avkok på.

2. Bockhornsfrön, malda.

3. Gullris, avkok.

Och hur orkar man ut och leta efter dessa mystiska ingredienser när man har urinvägsinfektion?! VA?

...eller det här då, va... tänk på det här... någon gång har någon anfäder till någon här i skandinavien haft urinvägsinfektion för flera hundra år sedan. Utan varesig internet eller hälsocentraler. Och denna någon har kommit på den här grejen med att göra avkok på häggbark. Jag undrar hur länge man letar och hur trött man är på att ha urinvägsinfektion innan man hittar den lösningen.






.

Sjuk igen episode III

Jag är sjuk igen. Det är tredje gången på åtta veckor. Träningsstaplarna som mäter min sammanlagda träningsmängd dalar.

Urinvägsinfektion är det den här gången. Det betyder att jag inte vågar gå på simpassen för klorvatten känns inte så bra mot urinvägsinfektion. Ibland petar jag i mig Alvedon eller Magnecyl bara för att tvinga kroppen till rörelse men kroppen vill för det mesta inte. Vill inte alls. Den är som cement. Jag har inte varit så här sjuk på... tja... någonsin. Jag fixar arbetet men inte så mycket mer.

Bara att vänta in bättre tider. De borde komma snart.

Jag tycker jag har väntat färdigt.