Vad är en Tjejklassiker motför en Terv?

Mitt knä må vara trasigt, och det blev ingen avslutande löpning på Lidingö Tjejlopp. Det må även vara höst, men gudarna ska veta att jag fortfarande är stolt ägare till en livs levande terv. För att försöka glömma vad jag går miste om idag, så försökte jag hylla vad jag faktiskt hade genom att fota min lilla hjärtehund. En terv, liksom. Det finns ju hur många människor som helst, som bara går omkring och är tervlösa. Stackars krakar.

Tervkärleken är den största kärleken.

Vacker terv i höstvädret.

Micke sprang Lidingöloppet, 30 km

Så här mysigt och inspirerande var vädret på väg till Lidingö...

Och inte blev det lätt att läsa skyltarna till Lidingö heller, i hellregnet. Vi körde fel och blev lite stressade...

Startfältet långt där borta. Micke var någonstans mitt i klungan...

Otroligt mycket folk sprang förbi, så jag missade Micke i vimlet.

Efter 8 kilometer såg jag honom susa förbi.

Tre mils terränglöpning senare så spurtar han i god form på upploppet. :)

GRATTIS!

Det var visst lerigt ute.

Micke var faktiskt inte trött och sliten efter loppet, utan snarare fräsch och pigg, och verkade verkligen ha haft en kul upplevelse!

Nära nu

Jag har aldrig varit så nära ett hästköp som jag är nu. Min Piggelinokompis Christer har åberopat vanligt sunt bondförnuft och tipsar om succesivt ökad belastning på knäet för att kunna uppfylla mina mål om långlöpning. Jag undrar om jag kanske innerst inne skyller på knäet för att ha en ursäkt att sluta vara cool fallskärmshoppare/multisportare och i stället blotta fram den ytterst ointressanta och halvt töntiga hästtjejen som ligger där innerst inne och bara väntar på att få komma ut (och kasta omkull min ekonomi).

Men vet ni vad jag gjorde igår? Jag sket i simträningen. Jag sket i simträningen för jag pratade med en HÄSTÄGARE om hennes STO som var till salu. Det pirrade i magen och jag tänkte resten av kvällen på allt jag drömde att få genomföra inom hästsporten, men som jag aldrig hann. Jag tänkte på att köpa en rykthink, och att få lägga handflatan mot en lurvig vinterpäls.

I övrigt så beter jag mig inte som jag brukar. Jag äter godis på jobbet och har svårt för att ta mig upp på morgnarna för att ta ut hundarna. Jag skiter i vad jag stoppar i mig och är inte särskilt angelägen om att städa. Jag arbetar inte så imponerande bra heller.

Jag läser mina gamla dagböcker. Jag har alltid låtit så lycklig när jag beskrivit de hästar jag hanterat.


Daterat: Måndagen den 20:e februari 2006 kl 11:06

[]...Vår tredje ridtur. Tredje gången han bär en människa på sin rygg. Ändå vågar vi sticka iväg ensamma, bara jag och Han. Utan sadel. Jag kan inte förmå mig att sadla honom, varför skulle jag vilja ha sadel på honom? Vi pulsar genom snön och skrittar efter en oplogad grusväg, i långsam takt. Han är het, vill trava med mig, vill springa snabbt och ledigt genom den dunmjuka snön, och hans frimodighet höll nästan på att dra med mig, inspirera mig att öka takten, trava snabbare, kanske galoppera så snabbt att man nästan flyger. Men jag hindrar honom, säger att vi tar det i skritt så länge. Långsamt och försiktigt.

Veckans monstertant

Kiara skulle aldrig göra en fluga förnär, men hon kan se ganska galen ut på bild...

I frånvaron av joggingspåret

Jag har just insett att jag troligen lider av något som jag bara trodde tonåringar och 40-åringar led av: Identitetskris. Nej tamejfan jag vet inte riktigt vem jag är. Är jag den jag vill vara eller har jag råkat tuffa på i någon riktning som jag inte riktigt hängt med över?

Det var ju det där om att jag trodde att jag någon gång skulle bli en fullfjädrad marathonlöpare. Att den sidan av mig bara låg och väntade på att få blomma ut, jag har ju redan provat ett halvmarathon, och jag älskade det, ju! Eller en multisportare, att jag skulle bli hårdare och tuffare för varje säsong, att det låg en slipad Katarina där inne som bara väntade på att få kasta sig i vattnet och visa vad hon gick för. Nu känns det så avlägset. Jag har ju inte tränat så överdrivet mycket, men kroppen är redan trasig.

Jag funderade över om jag fortfarande var Hästtjejen idag. Hästen var en ung ponny som hette Jackie och som var en riktigt trevlig dam, trots sin unga ålder och korta utbildning. Jag överväldigades av en ensamhetskänsla och stor sorg över de hästar jag ridit förut och upplevt mig förlora, trots att jag aldrig ägt dem. Lilla ettriga russet Elize som alltid kastade av mig, stora svarta resliga Solo Manic, vita väldiga läromästaren Espiore de la Brasserie, röda griniga arabkorsningen Samantha, min älskade lilla hästkompis Ärtan, och travhästen och tjej-tjusaren Ragnar. Alla dessa hästar som jag älskat så mycket och som glidit mig ur händerna, eller som jag tvingats lämna för att gå vidare i livet. Den här fina fröken jag red just nu, skulle jag få motionsrida om jag ville. Bara för att få hålla igång min ridning, men inte köpa eftersom ägarna ville göra tävlingshäst av den glada och trevliga damen. Jag tänkte på alla hästar jag fastnat för och fick en motbjudande känsla i magen av att behöva tacka och bocka för mig när hästen går in i transporten till någon annan.

Hur länge till har jag kvar min yrkersroll? Kommer jag att fortsätta konditionsträna? Kommer jag och Micke att vara ett par även i framtiden? Vad gör jag om 365 dagar, vem är jag då?


Det här, mina damer och herrar, är TYPISKA tankar som jag snurrar fast mig i, om jag inte får springa av mig regelbundet!

Ingen Tjejklassiker 2007

Sanningen var den, att det gick jättebra att löpa. Åtminstone en liten stund. Det gick jättebra att löpa i 3 kilometer. Efter 3 kilometer blev det nedförsbacke, och det kändes ungefär som om knäet rostade ihop. Om "gnissel" inte var ett ljud, utan en känsla, så skulle jag vilja säga att mitt knä gnisslade samman till ett hjälplöst haltande sista 50 metrarna av 5 kilometersspåret.

Mitt knä är trasigt. Fortfarande. Det blev ingen Tjejklassiker 2007.

Det lustigaste med det hela är att jag inte tagit detta problem med den värdighet och tjurskallighet som jag tagit för givet att jag skulle ha. Jag var övertygad om att jag skulle tänka målmedvetet och veta att en rejäl vila löser det mesta. Positiv och gå vidare, har liksom varit mina paroller UTIFALL man skulle dra på sig någon träningsskada. UTIFALL det skulle bli så, så skulle jag minsann vara den som inte gav upp. För jag är ju JAG, och det speciella med just MIG är att jag är driftig och målmedveten.

Gissa om jag blivit överraskad över den där LILLA rösten. Den där lilla pipga rösten längst där inne i hjärttrakten som obstinat piper att "får jag inte löpträna, så finns det ingen poäng med att träna alls!"

Sanningens ögonblick

Sanningens ögonblick sker i morgon förmiddag. Jag ska prova springa fem kilometer i Hemlingby. Om jag klarar av att springa fem kilometer så friskförklarar jag mitt knä, vilar de sista dagarna, och tar sedan Kattis och Elenor med mig till Lidingö Tjejlopp (på 10 km).

Om mitt knä klarar av dessa 10 kilometer som Lidingö tjejlopp kräver, så betyder det att jag klarat av hela Tjejklassikern (Tjejvasan, Tjejvättern, Tjejvansbro samt Tjejloppet) och kommer att kunna erhålla ett fint diplom (om att jag är duktig för att vara tjej) samt få möjlighet att köpa ett alldeles speciellt smycke, särskilda t-shirts, och annat jag kan stoltsera med.

Om mitt knä nu, efter en månads vila, börjar värka efter fem kilometers testrunda i Hemlingby så får jag vackert bita i det sura äpplet och erkänna att jag snubblade på mållinjen den här gången. Det finns ju även en risk att jag springer bra på femkilometersrundan, men måste bryta själva tjejloppet helgen efter.

När jag var 14 år, och red angloaraben Bonzai, så tränade vi en hel del hoppning, under en period. Jag minns fortfarande hur Bonzai var ung och ivrig och känslig på samma gång. Jag minns hur pirrigt det kändes i magen när de färgglada tunga bommarna lades på högre och högre hinder, tills de nästan tornade upp sig som oigenomträningliga murar som bara Bonzai kunde ta mig över.

Då så sa min ridlärare Jannice till mig, att det viktigaste att tänka på när man hoppar, särskilt när man hoppar svåra hinder, är att aldrig vända sig om, om man river ett hinder. Man ska alltid i tankarna vara ett hinder längre fram, och aldrig tänka på vilka hinder man hoppat och vad man hoppar över just nu. Det är det kommande hindret som räknas. Börjar man fundera över de hinder man rivit, eller om man i sadeln börjar vända sig om när man hör ljudet av hovar som slår ner bommarna, då har man redan försämrat möjligheten att ta sig an nästa hinder på ett bra sätt.

Så det är väl det jag tänker göra. River jag det här hindret, så har jag inte tänkt titta på det. Jag tänker bara fortsätta framåt och fokusera på nästa.

Mitt sociala nätverk

Jag har fått tillbaka lite mer av kontakten med Catta (Catharina) som jag hoppade fallskärm med förut, och det känns verkligen bra. Vi mailar varandra någon gång i veckan, och jag tycker det är roligt att höra hennes strategier att hantera livet. Trots att ingen av oss hoppar fallskärm särskilt mycket längre, så har vi kvar de där kvällarna vintern 2004, som vi hälsade på hos varandra, åt godis, drack te, och skvallrade... Jag betraktar henne fortfarande som min närmaste vän, vilket nästan är lite sorgligt med tanke på att vi inte träffats på ett och etthalvt år.

På fikaraterna, på jobbet, sitter jag ofta bredvid en tjej som, liksom jag, är rätt så träningsintresserad. Vi kommer båda att försöka genomföra Klassikerhalvan nästa år, och planerar att åka tillsammans några av loppen. Hon överväger både att följa mig till Lidingö Tjejlopp, samt börja på simkurs. Hon heter Catarina, och får inte förväxlas med min andra arbetskollega Katarina, som var den tjej som förut tävlingssimmat och som hjälpte mig att knyta rätt kontakter och komma igång med simträningen. Alltså: Katarina har varit drivande i att jag ska lära mig crawla, Catarina funderar på att följa med. Jag har förberett Catarina på att den andra tjejen (min internetdejt) som också ska följa med och springa Lidingö Tjejlopp troligen kommer att sitta i bilen (om det blir av att jag åker dit, mitt knä krånglar fortfarande) och jag har nämnt att det kan bli lite rörigt eftersom hon också heter Katarina. För att göra saker lättare försöker jag kalla henne Kattis. Katarina alltså.

Catarina har dock inte börjat hänga med i simkursen ännu, just nu är hon borta på en löptävling det var tänkt att jag skulle följa med henne på, men som jag avstått. Jag har med andra ord gått ensam till simhallen, men när jag väl började simma där regelbudnet, så fastnade jag givetvis för en annan tjej som också försöker lära sig crawla. (Vi är bara två tjejer på simkursen) En lite tuff tjej med skinn på näsan och som har avsett högre vattenvana än vad jag har. Vi hinner prata en hel del i bastun och i omklädesrummet och jag gillar hennes attityd till det mesta. Hon heter givetvis Catarina. Jag sa något i stil med att jag "inte var förvånad" när hon presenterade sig och hon tittade konstigt på mig, en stund, innan jag förklarade mig.

Det är å ena sidan rätt så roande, men det har även blivit lite rörigt när folk envisas med att ha samma namn som jag har...

Veckans monstertant

Utriven komposthink.

Bevismaterial A: Avokadoskal placerat mellan två tassar, samt en misstänksamt välbekant hundnäsa.

Pianot

Oh my man I love him so
He'll never know
Oh my life is just despair
But I don't care
When he takes me in his arms
The world is bright -- Alright
--Barbara Streisand, "My Man"

Jag fick en present igår. En helt vanlig tråkig tisdag så har han fixat en present omsorgsfullt inslagen i presentpapper. Det var filmen "The Piano" som jag förra helgen kastat en längtansfull blick efter. Inte för att filmen är den mest fantastiska film, om än den är bra, men jag har ett vagt minne av att det är därifrån mitt favoritstycke i musikväg, från tonårstiden, var. Visst lyssnade jag på en salig blandning av HIM, Ramones, Hammerfall, och mycket mer, men jag vet att jag kunde ägna timmar i redigeringsrummet i skolan, och spela det där förtrollande pianostycket som nästan förhäxade mig, i timmar. Så till helgen blir det att plocka fram flaskan med Rosévin som stått i sovrumsfönstret, och leva sig in i ett dramatiskt triangeldrama från 1850-talet. Förhoppningsvis till ett fantastiskt pianostycke...

Voltaren-problem

På söndagen fick jag en svag förnimmelse om att livet är meningslöst och att det är onödigt att engagera sig i det eftersom vi ändå kommer att dö. Sedan så ville jag inte göra något överhuvudtaget och satt i TV-soffan resten av dagen. Efter detta började en vag huvudvärk göra sig påmind och på måndagmorgonen fick jag en tanke om att jag aldrig någonsin borde jobba, utan i stället ligga så stilla som möjligt, eftersom det är jobbigt att röra på sig. Jag gick ut med hundarna och cyklade sedan till jobbet. Huvudvärken stegrade sig och jag konstaterade att det inte fanns något trevligt att se fram emot, någonsin. Jag ville inte cykla hem, sambon fick hämta mig från jobbet, och jag ägnade mig åt att apatiskt stirra i sängen samtidigt som han lagade mat och gav mig några uppmuntrande kramar.

Vid ett tillfälle bad jag honom köra över mig med bilen, halvt på skämt, men eftersom jag inte orkade le så försvann lite av poängen. Micke avstod att medverka i mitt självmordsförsök och tittade konstigt på mig, en stund. Jag uttryckte ytterligare depressiva tankar innan jag somnade på kvällen. Micke tog ut hundarna i morse.

Idag känns det som huvudet är i en hink, och jag är snarare totalt nollställd, och inte speciellt cynisk. Jag tycker bara det är jobbigt att befinna sig i ett mentalt vacuum på arbetsplatsen och inte kunna koncentrera sig.

Min älskade mamma slog huvudet på spiken när jag beklagade mig för henne. Jag fick problemen i samband med att jag i helgen påbörjade en voltaren-kur, för att bli av med mina knäproblem. I min iver att klara sista delen av Tjejklassikern så har jag för ovanlighetens skull handlat mirakelkurer på Apoteket. Med tanke på hur jag reagerar på allergimediciner och övriga mediciner så trillade poletten mycket riktigt ned. Två till tio timmar efter att jag tagit en voltarentablett blir jag insnöad, och uppenbarligen lite lätt depressiv.

Tre dagar till nu, bara. Sedan är kuren slut, och jag blir av med bomullen i skallen. Bara att stå ut...

Träningsmönster

Efter fyra simträningar, så har jag upptäckt att simningen följer precis samma träningsmönster som jogging och fallskärmshoppningen.

Första fasen i träningen är Nyförälskelsen, då man mest ägnar sig åt att fantisera om hur jäkla bra man kommer att bli på att simma. Exakt detsamma har skett inom joggingen, när jag trott att jag för varje vecka ska bli lite snabbare, och slutligen bli en löpmaskin utan dess like, eller när jag under mina första fallskärmshopp tyckte jag var världens coolaste människa och troligen en blivande naturbegåvning i sporten, eller varför inte all styrketräning där jag trott att ett par månaders träning skulle göra mig till en gudinna av finlinjerad muskulatur.

Andra fasen i träningen är Proppen. Det är då jag har fastnat. I simningen så är det precis samma felaktiga huvudrörelse som hindrar mig från att hämta luft. I joggingen är det tempot som jag pressar i veckor och ibland månader, utan att få en bättre tid. Inom fallskärmshoppningen var det utbildningshopp 7 som jag fick göra om 18 gånger under ca 6 månader, eftersom jag aldrig fick godkänt på det. I Propp-fasen är jag stressad, ledsen och uppgiven, och tror det är något fel på mig. (Vissa fallskärmshoppare var mycket angelägna om att hålla med i denna fråga). Jag gnäller och blir arg vilket bara fördjupar Proppen och hindrar mig att gå vidare. I denna fas är det inte kul att träna.

Sista fasen är Propplösningen. Det är när Proppen släpper och jag kan träna på som vanligt igen. Då tar jag till mig information och utvecklar mig snabbare. Jag fastnar inte i ett mönster och står inte stilla längre i denna fas. Propplösningen kommer alltid mycket, MYCKET senare än vad jag tror och förväntar mig, och troligen lite senare än vad andra förväntat sig också. Proppen släppte i mitten på fallskärmsutbildningen, och i stället för att få var 6:e hopp godkänt, så fick jag vartannat hopp godkänt. Joggingen lossnade i somras, när jag fick ett bättre löptsteg och blev avsevärt mindre anfådd.

Hur som helst så har jag en Proppfas att gå igenom, inom simningen. Jag kan förvänta mig att simningen känns stå stilla trots att jag kommer att träna regelbundet. Jag kan förvänta mig att jag ett par gånger irriterat kommer att kasta ur mig "Varför HÄNDER inget?!" mot alla stackare som råkar stå i min väg. Sedan kommer jag att blänga på dem tills de trevande gett mig ett någorlunda tillfredställande svar.


Jag antar att jag just nu, under min begynnande Proppfas, mest får luta mig mot min simkompis och hennes kloka ord:

"Egentligen så har man ju inte bråttom."

Suget i magen

"Ska du inte besöka stuteriet igen?" frågar Micke. Han har i själva verket genomskådat mig för länge sedan, och jag försöker slingra mig lite genom att svara vagt och oprecist. Jag sitter som vanligt fast i vägskälet kring Hästköpet Som Aldrig Blir Av, och det är inte speciellt roligt att sitta där.

Jag försöker undvika att tänka på hästar så ofta som möjligt. Jag undviker att köpa hästmagasin och jag undviker att kolla hästannonser. Om jag undviker allt som har med hästar att göra så kanske tankarna tappar sin laddning, och jag slipper brottas med alla frågeställningar runt omkring. Hur klarar jag mig med sämre ekonomi? Hur klarar jag att åka till stallet nästan varje kväll? Hur klarar jag att avstå från min egen fysiska träning? Hur skulle jag i framtiden klara av häst kombinerat med en familj? Häst och barn, har man råd med både och? Orkar jag med ett heltidsjobb och ett krävande fritidsintresse? Hur skulle det kännas att misslyckas med sin barndomsdröm? Hur skulle jag må av att sälja vidare en häst som jag lovat ansvara över?

Ändå är suget i magen kvar. Den där intensiva längtan från tonårstiden och den fasta beslutsamheten om att jag också kan bli hästägare, en vacker dag. Drömmen om att få hantera en häst från föltiden och att forma den efter egna händer. Det gäller att hålla sig fast vid sina drömmar...

Men någonstans innerst inne har jag kanske redan gett upp...

Full fart på jobbet

Mitt kontor, för några månader framöver. Jag försöker förtränga att jag bara har ett vikariat...


Saker börjar flyta på, på mitt nya jobb. Arbetsuppgifterna är vitt skilda och rätt så roliga. I tisdags kom en polis med en påse kokain som han bad mig stoppa på mig. En halvtimme senare kom en ung polishund infladdrandes med ivrig nos och markerade klart och tydligt att jag hade något fuffens för mig. För ett ögonblick kände jag mig lite sårbar och tänkte någonstans i mitt stilla (läs: sjuka) sinne att ingen skulle tro mig om jag hävdade att jag inte alls införskaffat kokainet, utan fått det av en tjänsteman.

Idag har jag varit på informationsmöte kring Intensivövervakning (främst rörande elektronisk fotboja) och på eftermiddagen har jag varit på informationsmöte från Nevropsykiatriska utredningsteamet. Igår genomgick jag en två timmars fördjupning över hur en personutredning till Tingsrätten ska utformas. Informatören var mycket noggrann när han skissade upp en kartbild för hur vi skulle tänka vid mötet med de klienter som är aktuella vid personutredningar. Jag blev mycket förundrad över skissen och frågade om jag kunde fotografera den för djupare granskning och eftertanke, inför mitt nästa ärende.



Jaha är det SÅDÄR man ska tänka vid en personutredning! NU KLARNAR DET!

Fast om jag återgår till allvaret så stormtrivs jag. Bara för att informatören inte är bra på att skissa fram tyngpunkter i personutredningar så litar jag stenhårt på hans kompetens och kunskap. Alla på jobbet är skickliga på sitt jobb, och urgulliga. Det finns inte någon kollega som jag inte skulle vilja plocka med mig hem och mata med kakor.

Simhallen episode II

Jag var på min första simträning, i går. Det som var svårast med simträningen var att fatta beslut om att börja simma, mycket svårt eftersom jag inte kände ett särskilt sug eller djupare intresse för att få kallsupar eller förnedra mig offentligt. Sedan var det ohyggligt svårt att ta sig från den mjuka och varma TV-soffan klockan 19.00 på kvällen, när man kände sig trött av jobb och matlagning och bara ville kura ihop sig under en filt med en god bok. En annan svårighet var att gå in i en simhall bland en hel hög med okända människor, och inte veta vem man ska prata med.

När dessa tre stora hinder var övervunna så flöt resten faktiskt på riktigt bra. Vi var tre stycken vuxna hobbymotionärer som ville lära oss simma, framför allt att crawla. Vi hade två instruktörer som skulle hjälpa oss i vår strävan att gå steget längre än bröstsim. Eftersom jag inte uppfattar mig som särskilt välkoordinerad var jag nästan inställd på att vara sämst (som jag brukar vara när jag provar aerobics eller bara tappar balansen vid gemensamma uppvärmningsrörelser). Jag var också inställd på att finna simövningarna övermäktiga (främst eftersom jag inte har vett att sluta andas genom näsan när jag är under vatten), men till min stora förvåning och djupa glädje så var jag inte alls sämre än de andra nybörjarna. Jag låg på precis samma nivå av hjälplöst plaskande och förlägna urskuldningar som de andra två.

Sedan fick vi öva och öva. Bröstsim, crawl med armar, benspark, hur man skjuter sig iväg från bassängkanten, ryggcrawl, samt fler lustiga sätt att simma på som jag inte förut reflekterat över. Jag är fullt övertygad om att det periodvis måste ha sett riktigt roligt ut, och jag lärde mig inte det där med att andas in OVANFÖR vattenytan och andas ut I VATTNET, utan gjorde givetvis tvärtom ett par gånger (känner fortfarande att jag har klor i näsan). Instruktörerna verkade vara vana vid situationen och berömde helhjärtat alla goda försök att ta sig fram genom bassängvattnet.

Det var faktiskt riktigt roligt. Det var inte bara lärorikt att våga prova något nytt, utan även jättekul att få beröm och uppmuntran för sina ansträngningar. Dessutom så har jag fattat lite mer om det här med att crawla. Jag kan till och med se det framför mig, jag kan se MIG i framtiden när jag äntligen fått ordning på armar och ben och andning och crawlar.

Det här blir kul...!

20 dagar till Lidingö Tjejlopp

Efter 18 dagars vila med mitt onda knä så bestämde jag mig att det var dags att prova på en liten och lätt joggingtur. Höstluften kändes klar och frisk i mina näsborrar och andaktigt tog jag på mig mina nya oanvända joggingskor, mina nya fräscha joggingbyxor och ett snyggt rött underställ från craft. Sedan började jag en långsam och försiktig trav. Några gula löv låg på marken och i en lite försiktigare takt än rask gångtakt, så joggade jag lätt genom byn ut mot skogen. Jag tänkte på hur härligt det kändes att mitt knä inte sa ifrån, och blev mer och mer entusiastisk för varje steg. Min nya tutt-hållare var alldeles förnämligt bekväm och det blev inget otympligt skumpande alls, när jag sprang. Vad mer kan man liksom begära av livet? Nya skor, klar luft, ett glatt humör, och en rejäl sport-BH.

Jag tänkte på att jag skulle erövra världen och springa mina första marathonlopp och att "jag bara MÅSTE ringa till min joggarkompis Kattis och säga att Nu Kör Vi Så Det Ryker! Jag är fit for fight! Till Lidingö Tjejlopp kommer jag att vara i topptrim", Sedan gjorde en välbekant smärta sig hörd. Efter någon minut hade den plötsligt tilltagit, det vill säga; en skarp smärta i mitt högra knä

och jag fick halta hem...


Jag börjar misstänka att jag fått löparknä.

Familjens tre mest intelligenta näsor

Tervnäsan. (Nej, jag har inte så mycket spännande saker för mig nu på helgerna...)


Monstertantnäsan.


Råttnäsan.



För övrigt så blir faktiskt unge råttherren långsamt tamare och tamare. Faktiskt...

Veckans Monstertant

Den här gången är det inte Monstertant Fanny som knipit åt sig titeln Veckans Monstertant. Den här gången är det vår kära vän Ugly Betty som bor i pumphuset här utanför. Jag tycker själv jag fick en bra bild på paddan. Går man bara ned till grodperspektiv, så...

Ja, mamma. Jag vet att du troget läser min blogg. Ja, mamma. Jag vet att du hatar paddor. Ja, mamma, jag vet att du fick högre puls av enbart blotta anblicken av Den Vårtiga Damen. Nej, mamma, jag har inte pussat på den för att se om den blir en prins, eller om den åtminstone smakade gott. NEJ mamma jag behöver inte tvätta munnen med sprit. Förlåt mamma. Nästa bild kanske blir på en hundvalp i stället. Jag ska se vad jag kan göra...

Tecken på att jag inte är mig själv

Något är fel på mig. Jag är inte JAG. Det är en lite skrämmande tanke. Jag har observerat några tecken som starkt pekar på att jag är Någon Annan.

1. Jag har pengar över. Mycket mystiskt. Jag har aldrig pengar över. Precis lika säkert som tesen "Jag tänker - alltså finns jag". Så har jag kunnat fastsälla min identitet med "Plånboken är tom, alltså är det min plånbok".

2. I stället för att köpa de där häftiga rullskidorna som jag gnällt i ett halvår om, eller de där kläderna på Better Bodies som jag suktat efter... så lägger jag 2000 kr på EN KOMPOST! JA, ni läste rätt. EN KOMPOST. En stor jävla plastburk med hål i botten så daggmaskarna kan komma in och göra en storslagen insats för miljön. Det är så suspekt så det nästan ger mig mardrömmar. Stolt och med ett belåtet leende dumpar jag nu högtidligt allt komposterbart skräp i jätteburken.

3. Jag har färgat håret i en lustig plommonröd färg. Det kändes som en skitbra idé i lördags men idag (måndag) så känns det lite konstigt. Men kul. Men konstigt. Men kul.

4. Jag har skrivit om det här förut, men gårdagskvällen ägnades åt trevlig matlagning, vilket verkligen inte är ett intresse jag ägnat mig åt någonsin under mina tidigare 26 levnadsår. Jag försökte vara artistisk när jag med precision dekorerade kvällspizzan med rödlök och paprika. Sedan luktade det gott i hela huset, och jag tyckte det var en fenomenal slutkläm på veckan, att kunna bjuda min karl på varm pizza framför TV:n någon timme innan läggdags.

Mystiskt. Mycket mystiskt.

Mr. Linus