Träningen i Februari

Summering av februari månads träning.

Under februari månad har jag aktiverat mig sammanlagt 21 timmar.
(5,9 timmar mindre än förra månaden)

Styrketräning: 1 tillfälle. 1 timme
Längdskidåkning: 6 tillfällen. 8 timmar. 72 kilometer
Jogging: 1 tillfälle. 35 minuter. 5 kilometer.

Promenader: 9 tillfällen. 11 timmar.

Jag tycker det har gått lite dåligt med träningen den här månaden, det här är den månad då jag tränat absolut minst sedan jag började registrera träningen i september 2006. Jag tycker det är lite tungt att träna på vintern. Som motpol till den sämsta träningsmotivationen på ett halvår, så har jag inte på dessa sex månader haft så roligt som jag hade på Tjejvasan. Med andra ord har jag tränat lite halvkasst, men haft riktigt kul, och det är ju huvudsaken.

Jag är på tredje försöket att hålla mig från godis och har snart klarat två veckor. Det har varit väldigt lätt att avstå från godis på sista tiden.

Nu i Mars så hoppas jag att våren börjar slå sitt grepp om vintern, så det blir lite roligare, och ljusare, att springa i skogen!

köpa bil?

Jag och Micke funderar på att köpa en bil. Det är så mycket vuxenpoäng så det bara smäller om det. Pappas rostiga Olle som börjar närma sig 42 000 mil är visserligen en trogen kamrat, men det börjar kännas osäkert när vi åker längre sträckor, Olle brukar nämligen överraska med olika typer av nya mystiska ljud på olika frekvenser, som väcker en viss nervositetskänsla. Nu när vi sakta börjat utforma en livsstrategi för vad vi egentligen vill ägna fritiden åt, så skulle tillvaron bli lite mer enkel om man hade en bil som man kunde lita på. Takbox och hundgaller, det skulle vara grejer, det. Att kunna glida vart man ville över hela sverige, från föräldrahemmet i norr till vilken fallskärmsklubb eller vilket motionslopp som helst i söder, utan oro över om Olle är på väg att ta sitt sista hostande andetag.

Nackdelen är ju pengarna. Jag måste hyra ett eget garage till bilen också. Och det blir adjö för en lång tid framöver, till hästdrömmarna. Troligen så måste jag säga upp mitt medlemskap på Svindyra Gymet, också, och leta ett billigare alternativ. Frisören har jag redan dumpat och nu när jag har cykel, fallskärmsutrustning, samt skidutrustning, så anser jag mig ha köpt basutbudet för att leva gott. Eventuellt har jag rätt så kasst utbud med kläder, men det känns snarare härstamma mer från mitt ointresse att shoppa, än en faktisk ekonomisk begränsning.

Jag tror att det skulle vara värt detta. Att inte behöva sparka på fläkten i förtvivlan när den känner för att stanna upp. Att inte behöva oroa sig över om man tar sig hem till Norrland... Att tryggt kunna åka till Kiruna och fjällvandra på fjällräven Classic med tält och vovvar i högsta hugg, i augusti.

det skulle kännas ganska bra.

En bil som den här, till exempel. Audi A4 för 60 000 kr i Halland. Kolla blocket.se...

Tjejvasan 2007

Jag gjorde det! Jag har varit glad över det hela dagen. Det känns skönt och härligt och värkande muskler i benen påminner mig ständigt om att jag faktiskt genomfört det. På sex veckor har jag hunnit få en idé, köpa skidor, träna och slutligen åktTjejvasan på tre mil. Det tog 3 timmar och 20 minuter. Dessutom hade jag trevligt på vägen.

Fredagen kändes lite tung. Jag tog ledigt några timmar från jobbet för att förbereda med packning och annat. Sedan 14 mil till Micke med bilen. Vi hann säga hej till varandra och prata en stund innan det blev att bege sig de 18 milen till Orsa. I Mora blev det lite snurrigt i jakt på nummerlapp och vallaservice. Det blåste kallt och fuktigt och i Mickes föräldrars stallstuga visade temperaturen bara på -7 grader utomhus, svårt att tro i snålblåsten! Jag gruvade mig lite för själva åkturen, och huttrade länge, fullt påklädd under sovsäcken, med iskall näsa, innan jag somnade.

Vi var över två timmar tidiga till min start. Jag hade termobyxor och vinterjacka och frös mest hela tiden, vi ägnade en hel del tid åt att sitta i bilen med fullt påslagna värmefläktar och värma oss. Jag var aningens skeptisk till den fuktiga snålblåsten, bristen på sol, och mina tunna skidkläder, men annars på rätt så gott humör. Jag försökte skicka hem Micke ett par gånger, men han stannade för att vara mitt moraliska stöd, samt dokumentera hela kalaset.

I bilen. Glad, men aningens skeptisk över vad jag håller på med. Funderar på att åka i vinterjacka och termobyxor.



Nä, det blir väl till å ta av sig de varma kläderna och försöka komma ihåg att man är från norrland...



Egentligen tyckte jag att uppvärmningen inför loppet i stort sett bara var ren förnedring.




Och så bar det iväg... JA, jag var lite generad från början, över att jag ställt upp på det här projektet...


När jag började åka blev jag lite fundersam från början. Alla åkte så inåt helsickes fort. Efter första kilometern så var jag nästan sist bland alla i sista startledet. När jag vände mig om så såg jag bara 15-20 personer och hade blivit omkörd av ca 50 personer. Efter fyra kilometer började det vända, jag tyckte jag fick upp värmen lite bättre och började åka om lite folk. Det var kul. Jag är nog en tävlingsmänniska ändå för jag blev mer och mer aggressiv och det var väl tur att jag var lite för otränad och oteknisk för att hänge mig åt oförskämt översitteri. Tjockisar var jag bara tvungen att åka om. Folk som bromsade i backarna på snabbaste filen trängde jag mig förbi. Om någon åkte om mig, väckte de ett äkta och levande hat hos mig. Eller något liknande, åtminstone.


Sedan bälgade jag i mig blåbärssoppa i enorma mängder. Muggarna var rätt så futtiga så jag nöjde mig inte förrän magen kändes varm och skvalpig och lite spänd av all varm blåbärssoppa. Sedan stannade jag och filosoferade en stund och blängde på alla som jag redan åkt om och som hann ifatt och förbi mig när jag konsumerade soppa. Trots min missriktade tävlingsinstinkt som inte alls matchade min skidvana så hade jag faktiskt riktigt kul och tiden flög iväg. Inte frös jag heller. Expertvallan som kostat mig dyrt överglänste dessutom de flesta åkare. Jag blev ofta omåkt på raksträckor, men hann ikapp så fort det blev minsta nedförslut. Några tjejer kände igen mig efter lite omväxlande omkörningar där jag glidit förbi dem i nerförsbackarna och de skrattade: "Nu kommer tjejen med glid, igen...!" dessutom hade jag perfekt fäste i uppförsbackarna.




Målet var underbart. När vi var 4 kilometer i från, så kunde man vid vissa passager skymta kyrktornet och höra högtalarna. Jag spurtade för kung och fosterland och tog i så mycket att jag blev aningens förvirrad och inte var helt säker att jag kommit i mål, förrän en herre kom fram och gav mig den obligatoriska medaljen, och sa grattis. Vid målfållan stod mina två coacher och främsta fans: Micke, och hans faster AnnKristin och hejjade på. Jag fick en morahäst av AnnKristin med texten "Tjejvasan 2007" och mitt namn på, som hon fixat medan de väntat på mig. Sedan blev det en rask gångtakt till bilen för buljong som AnnKristin fixat, och full fart på värmefläkten igen.

Jag skulle just bjuda Micke på mat som tack för att han varit mig så hängiven hela helgen, och gett mig full service hela tiden, men AnnKristin hann före och bestämde att det var hemlagat hemma hos henne och några vinglas som gällde. Det blev en kanonavslutning på en toppendag.




Micke kramade om mig hela kvällen och skötte allt åt mig, både under dagen för loppet och dagen efter. Jag blev riktigt bortskämd. Det första vi kom hem till Gävle så fick jag välja om vi skulle äta ute på restaurang för att fira, eller om jag ville äta hemma. Jag somnade på sängen och vaknade av att han drog täcket från mitt ansikte och bjöd mig på hemlagad taco-paj.


Jag är så tacksam över att jag har honom. Att det är så självklart för honom att följa med och hjälpa till. Jag är också så glad över att hans faster varit så entusiastisk i min åkning och verkligen satt guldkant på tillvaron. Båda har verkligen hjälpt mig att få en trevlig upplevelse. Det har varit underbart. Allt var underbart.

Nästa år åker jag längre än tre mil...

Årets Event

Vad blir årets event 2007, i mitt 26-åriga liv? Blir det tjejvasan? Blir det tjejvättern? Hoppa fallskärm över Västerås eller Söderhamn? Simma i vansbro, eller springa på Lidingö...?! NEJ det finns EN sak jag ser fram emot och längtar till MER än dessa inplanerade aktiviteter: Frilufsandet.

Jag, Micke, Fanny och Kiara ska börja frilufsa, på Mickes intiativ. Mitt ansvar blir att andas in frisk luft, bära så mycket packning jag orkar, bli lite rosig om kinderna och bidra lite ekonomiskt till hela kalaset. Micke har blivit utnämnd till Materialansvarig och ska välja ut rätt tält och bra prylar för oss att använda, han har redan köpt något slags kök. Kiara och Fanny ska få i uppgift att hålla sig i skinnet och vara snälla hundar. Kanske betyder detta också att vi har en ytterligare anledning att åka till mina hemtrakter i norra västerbotten...


Jag kan just idag inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en helg på. Att packa och förbereda turen, att vandra med packning, utan att behöva titta på klockan. Att veta att hundarna trivs. Att kanske steka pannkakor med fläsk, och dricka vatten som aldrig är så gott som när man varit ute riktigt länge... det blir toppen!

Ahhh... känns som om jag redan är där...

Att vara olika

Igår blev det ingen träning heller. Jag var jag mest insnöad på faktumet om att jag blivit kär i en karl som är emotionell som en trästock. Det är ett ganska spännande projekt att någon så känslig som jag är, ska falla för en man som har potential att döda Bambi, om han skulle finna detta nödvändigt (dvs om han var hungrig). Hur olika kan man vara innan man måste inse att relationen kan betraktas som utsiktslös?


När jag pratar om kärlek, så pratar han om värmepannan. Livet går inte så himla bra om kärleken inte fungerar, men det fungerar inte heller något vidare om värmepannan är trasig. Vi borde kunna finna någon form av komplettering inför varandras styrkor och tillkortokommanden, (med både fungerande värmepanna och fungerande relation) men det är inte lätt, när han lite irriterat råkat slänga ur sig en oeftertänksam kommentar, som bekymrar mig i dagar.


En sak som jag håller mig fast vid är att vi faktiskt möts när det kommer till friskvård. Friskvården är ett område där vi har något slags samförstånd, när vi flåsar oss igenom ett joggingspår, läser träningstidningar, eller pratar kost och näringssammansättning. Med den lilla variationen att jag gärna vill koncentrera mig på upplevelsen, känslan av att få frisk luft i lungorna och ro i själen, samtidigt som han koncentrerar sig på bra material, bra utrustning, optimerade resultat och rätt proteindrink efteråt.


Jag broderar gärna ut allt jag känner. Han definierar kärlek som den där tvångstanken som hindrar honom från att dra, när jag är besvärlig. Man kan väl kalla det vad man vill, men något är det väl som får honom att tålmodigt finnas till hands, försöka göra sitt bästa, och byta TV-kanal åt mig, om det är något grymt naturprogram på TV:n. Och gudarna ska veta att jag varit besvärlig. Och faktiskt så har han alltid stått kvar, stadig som en tegelsten (men givetvis påtagligt irriterad).


Och någonstans, allra innerst inne, så kommer jag oftast framt ill att jag kanske inte vill ha en man som gärna tittar på Oprah med mig. Jag kanske inte vill ha en man som sträckläser Män är från Mars, kvinnor från Venus, jag kanske inte vill prata hela kvällarna om relationer. Jag kanske innerst inne tycker det är lite spännande med någon som är så olik mig.

Vad som rör sig i mitt huvud...









Vad som rör sig i hans huvud...









(Psst! Bilderna tagna från http://shop.citymarknad.se/dreambride.se samt http://www.lindquistheating.se/bilder/system.gif jag är lite nojjig om att någon copywriter ska leta upp mig och stämma mig om jag inte lämnar referenser till bilderna...)

Min Pappa och Min Pojkvän

Min pappa hade en rolig egenskap som jag alltid uppskattat. Han hade nämligen en enorm tilltro till min kompetens, och det var alltid tillåtet att misslyckas. Det var ingenting jag tänkte på, när jag var liten, men nu när jag blir äldre så minns jag alla de där situationerna där han troget demonstrerade både tilltro och hävdade min rätt att misslyckas.

Som att exempelvis köra skoter tills bensinen tog slut och pappa fick leta åt mig någonstans ute på myren när minusgraderna började bita. Eller när man fått motorstopp och de små tunna armarna jag hade som flicka, inte förmådde att dra igång skotern, och man själv fick traska ett par kilometer hem och be om hjälp. Ibland var snön lös och svårkörd och pappa skickade troligen iväg mig med övertygelsen om att jag troligen skulle köra fast någonstans, och det gjorde jag givetvis, så han fick hämta mig. Att låta mig få ta mina egna risker kostade troligen ett antal tårar hos min mor, en molande oro hos min far, och rätt så mycket pengar när något gick på tok.

Inte så långt efter jag lärt mig köra skoter så fick jag även köra draghund med våra suberian huskies. Full fart och sex hundar med en tolvårig flicka bakom släden. Bara att dundra på och se vilka problemlösningar man får ta sig an på vägen. När jag just tagit mitt körkort så halkade jag rakt ner över ett dike i snöstormen så bilen blev bucklad, traktor fick anlitas, och samtliga glesbygdsbor hade något att skvallra åt. Det var bara så det var, och hur skulle jag annars lära mig köra bil?

Micke har inga systrar, och hans mamma lever ett lungt och trivsamt liv som lite påminner om det gamla hemmafrulivet, där pappan står för både bilkörning och familjens ekonomiska stabilitet. När jag fick en trimmad moped som jag givetvis slog mig sönder och samman på, så kanske Micke såg sin pappa tryggt och säkert skydda och serva mamma. Ibland känns det som om Micke innerst inne tagit till sig den värderingen, och försöker överföra den på mig, som en slags förvriden omsorg som inte passar just mig.

Helst vill han inte att jag ska köra min bil, han förstår inte varför jag ska köra bilen när han är bättre på att köra. Han vill definitivt inte offra en gårdsbuske som bevis för sin tillit när jag backar bilen. För honom betyder en överkörd buske att jag inte ska köra bilen. För mig betyder en överkörd buske att han behöver bredda uppfarten åt mig. Han gillar inte heller att jag ska cykla på hårt trafikerade vägar. Gör jag bedömningen om att jag faktiskt VILL cykla på just den vägen, att jag faktiskt VILL köra bilen trots att jag inte är så bra på det, och att jag faktiskt VILL valla mina skidor själv, trots att resultatet inte skulle bli det bästa, så möts jag av motstånd. Varför skulle han tillåta mig att misslyckas när han kan fixa det åt mig så mycket bättre? Utan att jag ens behöver lyfta ett finger, dessutom. Säkerhet är allt. Säkerhet är kärlek. När han älskar mig så ser han det som sin plikt att inget dåligt får hända mig, eller den spröda gårdsbusken jag nästan backat på. Den dag han avråder mig från att hoppa fallskärm så svär jag på att det kokta fläsket är stekt.

Det blir en kärleksfull vingklippning. Om den slutar illa så slutar den med att jag slutar köra bil (eftersom jag inte är bra på det), slutar cykla på vältrafikerade vägar (eftersom jag kan dö), slutar ta initiativ (för att jag blir rädd att misslyckas) och slutligen dör som ofrivillig men älskad hemmafru i en välrenoverad fågelbur, där jag fått välja tapeterna själv.

Själv så näbbar jag ifrån för kung och fosterland, och detta är vanligaste anledningen till att vi bråkar. Jag fick frakturer på revbenen på grund av att jag var urdålig på att köra min trimmade moped, och jag vill faktiskt ha möjligheten att bryta andra kroppsdelar på grund av andra klantiga framtida manövrar. Och hans iver " to serve and protect" krockar fatalt när jag slåss för min rättighet:

Att ha förmågan att välja själv, klanta mig, och göra nya val.

Vallats vara

Jag trodde skidvalla i princip bara var sådant som folk använde för att ha något att skylla på när de var otränade. "Äh, det var dåligt vallat. väderomslag, ni vet..." Jag är beredd att ge mig i den frågan nu. Man kan faktiskt undvika att saxa i de flesta uppförsbackar om skidorna är tillräckligt preparerade. Jag har också förstått att Mickes lite försynta kommentar: "Ska man inte valla mer än en gång?" inte skulle ha blivit så snabbt avvisad som den faktiskt blev, av mig.

Nu har enhetschefen på Råd och Resurs-avdelningen, som även har en historia som gammal inbiten vasalöpare, intygat mig om att man måste lägga minst fem lager valla om man vill få ett bra fäste. Två vallor underst med något kallare temperatur än luften, och tre vallor över det med aktuell lufttemperatur. Med andra ord menar han att det i princip tar längre tid att valla sina skidor, än att faktiskt åka på dem. Dessutom är det bra att glidvalla, för man FÅR faktiskt bättre glid. Detta intygar vasalöpar-chefen och lovar att ta med sig ett elektriskt valljärn så jag kan glidvalla mina skidor innan spåret. Jag har en känsla av att han kommer att glömma detta, så det är nog säkrast att gå till sportbutiken och se vad jag kan pressa ur min halvtomma plånbok. Det kostar att ligga på topp. Uppenbarligen.

Tur man har mamma och pappa som insett att deras generösa födelsedagspengar (ämnade till en dammsugare) faktiskt kommer till sin rätt på andra områden. Vem bryr sig om lite skit i hörnen när man kan snora offentligt? På ett skidspår dessutom?!

Dagens övriga fundering: Varför skriker min hund "Ääh!", när andra hundar säger "voff"? Finns det någon vettig förklaring till att hon säger "Ääh!" i stället för att jämka sig till helt vanliga hundar? Jag har förklarat för henne att normala hundar säger "voff" och "gruff". Men hon avfärdar denna argumentation med ett "ÄÄÄH!"

Vardag igen (Tack Gode Gud)

Underbart att vara riktig i huvudet igen. Jag vaknade i morse klockan 05.00, tiden jag vanligtvis brukar vakna, när jag mår bra. Jag sträckte på kroppen och såg att väckarklockan inte skulle ringa på ett tag. Jag läste lite i senaste Hästfokus, spanade lite i tidningen jag fått inför tjejvasan, och lagade i ordning en lunch åt mig. Köttfärs med alla möjliga kryddor, sedan en burk cremé fraishe lätt med vitlök och dill. Kanongott.

Sedan har jag äntligen fått tillbaka mina termobyxor och kan börja traska fram och tillbaka till jobbet, det kändes enormt skönt att få starta arbetsdagen med en promenad. Det är skönt att vakna igen, efter en vecka av mental kortslutning. Det är skönt att börja komma igång och röra på sig igen.

Micke skulle prova sina nya skidor för första gången i går, och jag övade på att vara pedagogisk och överseende eftersom han knappt åkt på 20 år och intygat mig om att han tycker att hela processen med skidåkning är väldigt vinglig och okoordinerad. Tyvärr blev det inte som vi förväntat, Micke susade bort utom synhåll och fick vänta in mig vid nästa krök, samtidigt som jag svärande och frustande försökte hänga med. Jag fick torka bort snoret med handryggen på handsken och andfått fräsa att han åtminstone kunde säga något uppmuntrande till mig, när han lutade sig på stavarna och väntade in mig. Själv var han överraskad över att det här med skidåkning faktiskt var rätt så trevligt.

Allt börjar bli som vanligt igen. Enda skillnaden är att jag fortfarande funderar på att sälja all hopputrustning och kanske köpa en häst i stället. Men det är svårt att veta. Jag är inte säker på om jag verkligen vill ta hand om en häst 7 dagar i veckan när det verkligen gäller, om förutsättningarna verkligen skulle finnas där.

Det andra alternativet är ju att det skulle bli skitkul.

Det alternativet finns ju också...

Pain is good for the art

Från början var det en dold hemlighet. Sedan har det blivit en obehaglig verklighet. Nu är det bara som det är; Jag blir lite tokig ibland. Lite halvgalen, sådär. Och väldigt, väldigt ledsen. Till att börja med sov jag överdrivet mycket, sedan låg jag sömnlös en hel natt. Efter ett tag blir jag ockuperad av en slags panik över mina livsbeslut och en övertygelse om att jag är på totalt fel spår i livet.

Detta resulterar till väldigt mycket gråt och tandagnisslan, och jag försökte få Micke att bekänna att han verkligen inte tyckte om mig så mycket som han så falskt gett sken av. Det låter lite lättsamt men om jag tror det på fullaste allvar så blir det rätt så obehagligt. Varje gång det händer så tror jag att jag inte alls är inne i min galenskaps-period utan faktiskt bara blivit slagen av klarhet och insikt om verkligheten. Micke uppfattar inte alls detta som behagliga förtroendeutbyten av verklighetens verkliga vara. I ärlighetens namn så blir han rätt så less.

Detta resulterar till att jag ser ut som sju sorger och åtta bedrövelser, så att chefen kommer in och frågar hur det är fatt med mig, och om jag behöver bli avlastad på arbetet. En annan kollega frågar om jag supit eftersom jag ser bakis ut. Träning är inte att tänka på.

Till slut kommer jag på att lösningen på alla mina bekymmer är att total lycka och tillfredställelse i livet enbart uppnås genom att jag köper just den där speciella lilla arabhingsten från Wilzas arabstuteri som heter Namin. Han är frälsaren. Jag blir fast besluten om att sälja all min fallskärmsutrustning och offra allt jag bara kan för att få ha den bruna hästen med den breda bläsen i min verklighet. Nu är det dags att avsluta min livslånga hästlängtan. Nu gör jag det!

Sedan försjunker jag djupt i tecknande, och skolkar någon timme från jobbet för att förklara mitt lidande i ord och bild. "Pain is good for the art", säger man väl.

Efter någon dag så blir jag lite lugnare. Jag inser att det inte är läge att sälja allt säljbart för att köpa Namin. Jag inser att Micke inte är ondskan självt utan att jag förvridit tillvaron. Jag inser att livet är ganska gott och att det kan vara en bra idé att börja äta vettigt och få lite frisk luft. Micke gillar alla 20 teckningarna som kommit av mitt frenentiska tecknande, så han får bilderna i present, som en liten bok med en handling. Det är andra gången han får en serie från mig. Jobbet har jag lyckats sköta bra ändå, och har inte hamnat speciellt på efterkälken.

Så återgår sakta livet till den där vanliga vardagen igen, och jag kan börja bete mig som folk igen. Kvar från kaoset är bara en hög med metaforiska teckningar.

Alla Hjärtans Dag

Det är ju Alla Hjärtans Dag idag, också. Jag har tydligt deklarerat för Micke att jag är mätt på uppvaktning just nu. Ungefär som att få en semla framför näsan när man just ätit tårta i flera veckor. Han är ju kanon på att ge allt han har och han anstränger sig ofta för att jag ska trivas och känna mig som den där speciella tjejen som måste skyddas och uppvaktas för kung och fosterland. Det är väl mest när man är svältfödd på att man inte fått sin uppvaktning och att man inte fått något speciellt blingbling som alla hjärtans dag blir viktig.

Det var ju jul alldeles nyss. Sedan fyllde jag år. Sedan fyllde han år. Sedan blev jag sjuk och fick en massa extrapassning, sedan blev han sjuk och fick en massa extrapassning. Ska vi uppvakta varandra på Alla Hjärtans Dag också så blir det bara för mycket. Tårta på tårta, liksom.

Jag vill ligga på hans soffa, osminkad i mjukisbrallor med hundhår på, och se på TV. Helst vill jag att han kvällsrastar hundarna och så vore det trevligt att få sova lite. Skulle vara skönt att skita i håret och låta det få rufsa ihop sig så man ser ut som ett penntroll, också.

Happy Valentines!

Tröttare, grinigare

Nu har jag uppnått den fas i mitt mående att jag faktiskt på fullt allvar får lust att ge en käftsmäll om någon säger till mig "Men du kanske skulle prova att sova MINDRE?". Det finns inget annat som gör mig så aggressiv som när någon försöker hindra mig från att sova när jag är riktigt trött. Det här är en oficiell varning.



10 timmar i natt. Vaknade helt slut. Vill inte kliva upp, vill inte jobba. Det är nu de mer pedagogiska i min kompiskrets brukar fråga lite förstrött om jag har låtit bli att träna på sista tiden. Svaret är givetvis JA. Jag har skippat träningen. Ibland vill man leva som många andra en vecka och låta bli att träna en vecka utan att falla ned i ett mörkt hål av orkeslöshet. Jag vill kunna gå på en teorikurs i fallskärmshoppning OCH ha moovienajt med vännerna OCH ha lägenheten finstädad när Micke och vovvarna kommer, om träningen prioriteras strax därefter så är det ändå inte tillräckligt. Inget blev bättre av att vinterkläderna glömdes hos Micke för snart två veckor sedan vilket reducerat mina möjligheter att ta mina vinterpromenader.



Jag faller som en liten lovikavante i något slags liv med enbart gråskalor och jag vet att jag med stor sannolikhet både blir gladare och piggare om jag samlar ihop spillrorna tillräckligt för att höja pulsen och ämnesomsättningen i bara en halvtimme. Men då ska man orka iväg också. Och tro på att man har rätt, trots att det just nu är så himla svårt att föreställa sig.



Man skulle ha varit en terv. Sova i stället för att jobba, och vara fullsprängd till överkant med energi varje vaken stund.

Livet som terv måste vara rätt så soft...

Sömn, socker och små personer

Idag har jag en sådan där kass dag som man bara ser fram emot att lägga bakom sig. Jag sov ca 11 timmar i natt. Jag vaknade ett par gånger och försökte rycka upp mig, men drogs hänsynslöst tillbaka till huvudkudden igen av ren trötthet. Dessutom bröt jag mitt godisförbud sent på söndagkvällen efter att Micke försvunnit, jag kände mig ensam och övergiven, och det enda spår som fanns kvar av hundarna var två tomma hundfiltar och några tuggade ben. Det enda som hördes var tickandet från min IKEA-klocka. Tick tack.

En marabouchokladkaka med mintkrokant. Tick tack. En påse dragster saltlakrits. Tick. Sedan lite coca cola och en nyinköpt pocketbok. Tack.

Jag upptäckte att boken främst verkar handla om dvärgar och det fascinerar mig inte så mycket. Henke är ju inte speciellt speciell från oss andra. Ibland får man lust att hålla en hand på hans huvud, liksom dra fingrarna över det tjocka blonda håret på honom, när man står bredvid honom, men motstår man den frestelsen så finns det inte så mycket som skiljer honom från någon annan. Förutom att han tar emot sig med händerna mot marken när han nyser kraftigt, givetvis.

Jag har känt mig dränerad på energi och skulle vilja ligga i sängen och bara vila upp mig. Det känns skrämmande att mitt liv kommer att bestå av arbete från måndag till fredag i hela mitt liv. Ledighetsdagarna känns skrämmande få. För mig har "livet" alltid varit den tid man spenderar när man inte jobbar, men nu börjar jag inse att livet också är oändligt mycket dokumentation, en aldrig sinande hög med utredningar, och en och annan trött suck när man får ytterligare en klient tilldelad från chefen.

Kanske borde jag försöka att söka mig till Gävle och bo hos Micke. Det kanske skulle vara skönt att slippa köra 28 mil per helg för att hälsa på honom, men då kommer ju allt det andra också. Ett nytt jobb, nya medarbetare, nya vägar att lära sig, ett nytt kontor att sitta in sig på, nya kommunala delegationsordningar, nya intryck. Sedan kommer anpassningen. Anpassningen till hans hus, hans gård, hans skafferi, allt som han själv designat men som inte var planerat åt mig. Får jag högre krav att leva upp till, när vi flyttar ihop, eller blir jag avlastad?

Jag har sökt ett par jobb och börjat vänja mig vid tanken. Det kanske finns andra jobb som jag skulle trivas bättre med? Svårt att fatta beslut och tänka vidare, när kroppen bara skriker att jag behöver sova...

Gamla vänner och en buffel

Två gamla vänner som man inte sett på länge, är alltid trevliga att återse. Jag har minnen från en gång i tiden då jag både fick besök från dem båda, och klart och tydligt minns ät och filmkvällar, filosofisk eftertanke över några tekoppar, och även ett par besök hos en av deras föräldrar. Jag kände att det var väldigt kul att lite nostalgiskt se dem och minnas tillbaka hur trevligt livet var i Östersund.



Om de lite otippat visar sig vara ens föreläsare inför en hel helgs fallskärmskurs och att man betalat 1200 spänn för att få lyssna på dem, så känns situationen bara lite konstig.


Om de dessutom har en ytterligare kamrat som håller kursen som man definitivt inte gillar, så känns det lite bizarrt. Om nu den personen man definitivt inte gillar råkar vara impopulär hos mig just av den anledningen att han med sin buffelmentalitet körde över mig som en ångvält under den spröda elevtiden, genom att säga att jag inte kunde något överhuvudtaget och faktiskt inte verkade ha något med fallskärmssporten att göra, så undrar man varför man betalat en så stor summa pengar på att faktiskt sitta och lyssna på honom. En lätt förvirring kan sprida sig.


Om hans föredrag främst handlar om att ha rätt attityd till sporten och att vara ödmjuk inför sig själv och andra, så blir det hela en väldigt förvirrande upplevelse.


När de två övriga vännerna (eller ska jag kalla dem kursledare?) inte tog sådär påtagligt stor notis till mig och jag fick svårt att sortera om de försökt förtränga det hela, eller om de helt enkelt försökte hålla en professionell attityd, även under fikarasterna, så började jag känna mig rätt så säker på att hela den här helgen kommer att gå i förvirringens tecken.


Addera dessa intryck till själva innehållet till föreläsningen, som bland anant handlade om filmade olyckor och konsekvenserna av ett lågt säkerhetstänk vid fallskärmhoppning, så började min hjärnas flipperkulor åka runt lite mer intensivt, och lite mer osammanhängande.


Jag insåg att det skulle kunna komma att bli en svårsmält helg. Jag insåg också att jag måste gå till buffeln med attityden, som föreläste om ödmjukhet och vikten av att hålla öppen dialog, och säga att jag faktiskt blev riktigt kränkt och ledsen över den attityd han faktiskt höll mot mig.


"Världsmästarbuffeln
Daterat: Onsdagen den 27:e juli 2005 kl 21:37

”Men något bra måste jag väl ha gjort?! Något?!” frågar jag och tittar upp på honom. Jag försöker vara lugn men rösten brister och jag börjar nervöst gestikulera lite med armarna, som jag alltid gör när jag är osäker. Buffeln tittar på mig och drar upp sina solglasögon på sitt rakade huvud och tittar granskande på mig med vass blick: ”Nej. Du gjorde inget bra det där hoppet. Jag förstår inte varför du hoppar överhuvudtaget. Det är ju tydligt att du inte har roligt och jag kan inte förstå hur du överhuvudtaget kan ägna dig åt den här sporten.” snoppar han av med rak rygg och självsäkra rörelser och säker röst. Det är då jag blir rädd. Jag blir livrädd. Jag blir rädd för att jag aldrig kommer att bli bra på fallskärmshoppning, att jag aldrig kommer att vara något annat än en en elev, att jag inte hör hemma här, och att jag helt enkelt bara har för tunn hud för att syssla med en högrisksport. Att inte klara av. [... ] "


"Minns du mig från tiden när jag var elev i Östersund?" frågar jag på en fikarast. Jo, det gör han. Han nickar igenkännande mot mig och ler lite halvt.
"Minns du att du var hoppmästare åt mig en gång och att det blev ett väldigt dåligt hopp?" fortsatte jag, och han nickar igen. Det minns han, helt klart.
"Jag har fått kritik från många, för jag var ingen bra elev, men det är bara dig jag har kännt mig kränkt av, när du framfört kritiken." klämde jag slutligen ur mig, några kursdeltagare smyger plötsligt lite diskret bort, men Micke står givetvis kvar bredvid mig, och det gör Shmidt också, och det känns ju lite tryggare. De andra kursledarna (som faktiskt en gång var mina vänner) kommer också och lyssnar. Jag berättar att jag minns allt han sa och hans irritation och att han slutligen föreslog att jag skulle sluta med sporten, och hur fel han hade eftersom jag nu gjort åtskilliga hopp efter utbildningsplanen som alla fungerat alldeles utmärkt.


Det roliga var att buffeln faktiskt tog åt sig. Vi resonerar en stund om olika faktorer som resulterade till att jag fick så dålig feedback av honom och jag får en väldigt ärlig ursäkt. Dessutom återkopplar han till mig senare under föreläsningen. Buffeln frågar lite löst då och då om jag fått ett bättre intryck av honom nu, och om det känns bättre. Till slut kan jag koppla bort det gamla skräpet från förr och koncentrera mig mer på vad de faktiskt undervisar om. Hoppning och säkerhet och avdammning av poängen med att hoppa säkert. Jag kan faktiskt också svälja att de gamla vännerna inte riktigt beter sig som gamla vänner från förut, men att det känns okej, ändå.


Förut hade jag inte heller en bredaxlad och storväxt snygg karl i mitt följe, heller, vilket kanske gjorde dem lite blygsammare? Livet förändras ju, och varför gnälla över det, när allt blivit så mycket bättre?







Hahhahaha! Dom kan försöka förneka det men jag kommer allt ihåg!!

platser i hjärtat

I mitt hjärta finns det en liten extraplats åt två människor, som jag aldrig kan släppa tankarna kring helt och hållet. Två människor och en häst, för att vara exakt. De är som om de alltid fattats mig och att jag kände mig mer berikad efter att jag träffat dem. Den ena är en liten tant på 83 år som heter Elna. Hon är ibland så sårbart barnslig, eller förunderligt ovetandes om vad som händer där ute i världen ("Har du hört om han den där Fågelsången som åkte upp och skräpade ner en massa, där uppe?") samtidigt som hon verkligen är en klok och känslig fullfjädrad flerbarnsmamma som vet hur man breder ut sina stora beskyddande hönsmammavingar över en, samtidigt som hon bjuder på en kopp kaffe och ser till att jag får en smörgås. Gudarna vet hur många barn hon slutligen kläckte ur sig, men det var inte så långt ifrån 10 ungar, som alla verkade bli välartade vuxna. Det händer ibland att jag får postkort från folk, kring jul eller min födelsedag, men det är bara när jag får kort från henne som hjärtat hoppar till lite och jag verkligen får hjärtat fullt av glädje över att hon även tänkt på mig (förutom sina otaliga barn och barnbarn) och att hon bemödat sig att skriva en hälsning. Idag hade vi inte hörts på flera veckor, och jag saknade henne så mycket att jag kände mig tvungen att spontant ringa henne, från jobbet. "Jasså, fick du mitt meddelande?" sa hon förvirrat, eftersom hon tydligen hade försökt att ringa till mig, men inte riktigt förstått sig på receptionisten när hon ringt till växeln.



För hon var just i färd med att ringa mig.



Den andra personen som har en given plats i hjärtat är en av hennes söner, Lasse, som är 64 år och jobbar på hennes gård. Han är en före detta travkusk, och det var så jag kom in i bilden. Lasse är disträ och ibland lite osammanhängande, han kan ofta prata högt med en samtidigt som han går in i ett annat rum, så antingen får man springa efter honom eller så får man halvskrika "Jasså? Säger du det?!" från andra änden av stallet. Han har fått en stroke som totalförlamat hans ena sida för några år sedan, men han har rehabiliterat sig själv av ren viljekraft, och av kärlek till hästarna. Lasse är muttrig och låter lite retlig, men en vänligare själ finns inte. Han har lärt mig otroligt mycket om hästvett och trots att han aldrig skulle drömma om att formulera sig så broderande, så skulle jag vilja säga att han lärt mig vikten av att ha rätt känsla för hästarna. Andra gången jag satt på en oinriden häst så insisterade han på att vi skulle ut ensamma i skogen och rida. Det lät otroligt galet och både jag och hästen var livrädda, men ändå lärde jag mig att allt går bara man tror på det och litar på att hästsjälen är vänlig och hjälpsam. Man måste samarbeta med hästen när man hanterar den, man kan inte styra den. Man måste också ibland våga lämna ut sig åt hästen, och komma överrens med den om hur man ska genomdriva ett projekt.



Så då halkar vi just in på den tredje vännen som aldrig lämnar hjärtat. Ragnar. En av Lasses travhästar. Han kan också verka muttrig och lite retlig, men har ett mjukt hjärta och en innerlig vilja att vara till lags. Jag saknar alla så mycket. Jag drömmer ibland om att få köpa Ragnar och aldrig behöva vara ifrån honom veckor i sträck. Den oinridna hästen som jag stack ut på ensam ridtur med andra gången jag satt på honom. Vilken kanonhäst!

Moovienajt med dagisgruppen

Jag och yngsta gänget på socialförvaltningen + en praktikant hade moovienajt i går hemma hos Sandra. Jag var inte riktigt sugen på att åka dit, jag spenderar helst fritiden med att äta, sova eller träna (Micke säger att jag har signifikanta likheter med skalman och att det någonstans borde finnas en mat & sov-klocka för mig, som även inkluderar träning). Grejen med mina arbetskollegor är att de alltid står på sig och frågar ofta om jag ska följa med på luncher, fester, eller andra småtrevliga händelser. Jag kände mig som en osocial tjockskalle om jag skulle tacka nej för 11:e gången, så jag tackade ja. Jag gruvade mig lite innan bilen skuffades full med arbetskollegor för att puttra till Sandras hus utanför stan, men det blev faktiskt riktigt mysigt. Vi hjälptes åt med matlagning och såg på film tillsammans, jag stortrivdes. Jag känner inte samma tillhörighet med dem som jag känner till dem jag hoppar med, eller de jag pratar träning med, men det går bra att prata nonsens med arbetskollegorna en kväll också.

En annan sak som var lite anmärkningsvärt var att det faktiskt var LÄTT att välja vatten i stället för läskedryck, det var enkelt att undvika den rivna osten, och det var inga som helst problem att låta bli att nalla chips och chokladpraliner när vi såg filmen. Annars brukar jag ha varje nerv på spänn och varje osynlig tentakel mot minsta lilla smula med raffinerade kolhydrater. Jag brukar inte riktigt kunna tänka på annat än sötsakerna, för att inte nämna hur bitter jag brukar bli, och irriterad, över mitt beslut att försöka låta bli. Den här gången var det faktiskt inga problem, konstigt nog.

Kanske har kroppen börjat vänja sig, blodsockret kanske har börjat stabilisera sig, och hjärnan gett upp jakten? Dessutom har jag gått ned minst 1,5 kg sedan årsskiftet, mina favoritjeans sitter bekvämt igen, som de satt i början av november. Viktminskningen har nog även att göra med att jag ökat konditionsträningen, minskat på styrketräningen, och bytt ut mina mellanmålsmackor med skålar av feta nötter och torkad frukt.

Livet känns gott...

dröm och verklighet

Jag drömde för någon natt sedan att jag föll mot marken i 190 km/h och att jag glömt min höjdmätare som ska tala om när jag börjar komma nära marken. Jag tittade mot marken, försökte bedöma molnbasen, och drog sedan fallskärmen. Jag upptäckte att det var trassel på den. "Jag har packat fel", konstaterade jag, och höll huvudet kallt samtidigt som jag försökte ge pilotskärmen luft att veckla ut huvudkalotten.

Vinden fortsatte vina runt öronen och slita i kläderna. Jag insåg snabbt att jag inte kunde försöka trixa med linorna och tyget längre, utan att jag måste dra reserven. Reservhandtaget satt fast och jag kände mig kraftlös i armarna. Jag tänkte på att jag inte hört varningspipet i öronen från min dytter som ska markera att det är dags att dra skärmen, och antog att jag glömt att slå på den, jag hade alltså ingen information om hur nära marken jag befann mig. Att dra för tidigt skulle riskera att jag skulle driva iväg för långt från fältet och kanske hamna i vatten, och ett ögonmått är inte pålitligt när man faller mot marken.

Ytterligare misstankar kom krypande om att jag troligen glömt att slå på min reservutlösare (som digitalt ska lösa ut reservskärmen åt mig om jag kommer för nära marken utan att jag har någon kalott ute). Jag tänkte att jag kanske skulle dö men att jag skulle göra ett sista ryck med reservhandtaget. Jag lyckades, och kalotten hann inte veckla ut sig färdigt i fallet, men tillräckligt för att dämpa fallet till en obehaglig duns när jag landade på flygfältet.

Jag drömde aldrig att jag var rädd. Ytterligare en aning från en tidigare dröm glider förbi där jag drömt att jag landat i vattnet och försökte få av mig utrustningen innan skärmen skulle fånga för mycket vatten och tynga ner mig. Jag konstaterar att jag måste börja ta av mig fallskärmsutrustningen redan innan jag når vattnet, om jag ska hinna ta av mig den i tid. Inte då heller är jag rädd.

När jag vaknar på morgonen så blir jag förvånad över min dröm. Jag blev inte rädd i drömmen, men hjärnan gick strategiskt igenom de felfunktioner som jag anser är viktigast i ett säkert fallskärmshopp. Som om mitt undermedvetna har en föraning om att hoppningen börjar till våren igen, och att det undermedvetet i mina drömmar skapas filmsekvenser i huvudet, som liksom läroböcker strategiskt och metodiskt går igenom felfunktion efter felfunktion, och vilka konsekvenser det kan bli. Ungefär som att repetera kunskap i sömnen.

Det är väl just därför jag känner mig trygg. Jag blev tryggt förnimmad om att jag inte bara har kunskapen om felfunktioner intellektuellt, utan att jag även i kroppen och mitt undermedvetna repeterar vilka åtgärder som ska göras i vilka situationer.

Dessutom betalade jag medlemsskap till Västerås fallskärmsklubb, till svenska fallskärmsförbundet, samt kursavgiften till helgens teorikurs idag. Det blev väldigt många slantar, men vad ska jag annars göra för pengarna? Köpa fina kläder? Sminka mig? Äta fler middagar ute med arbetskollegorna? Köpa fina möbler och ringa till mig en dyrare telefonräkning? Se på film, gå på bio? Allt det känns ju bara som småsmulor när jag kan lifta med ett plan upp mot himlen, titta ut över horisonten, ge de andra i planet tummen upp,

och hoppa.

Träningen i Januari

Summering av Januari månads träning:

Under januari månad har jag aktiverat mig i sammanlagt 26,9 timmar,
(3 timmar mindre än förra månaden).

Styrketräning: 8 tillfällen. 6,9 timmar.
Längdskidåkning: 5 tillfällen. 5,1 timmar. 45 kilometer
Jogging: 5 tillfällen. 3,9 timmar. 32 kilometer
Lågintensivt pyssel (promenader, lite pingis, och cykling till jobbet): 11 timmar

Jag tycker det har gått bra med träningen den här månaden, trots att jag mest har lust att ligga under ett varmt täcke och huttra, den här tiden på året. Roligaste träningspasset i januari var när jag och Micke joggade ihop i snöstormen. Jag hoppas att slitet nu under vintern ger lite pay-off till våren!

Dessutom var jag utan sötsaker i 9 dagar under första försöket, och idag den 5 februari har jag varit godisfri i 13 dagar (and counting) nu när jag är på andra försöket.

Startnummer 11068

Jag har startnummer 11068 och kommer att tävla i startled 12. Jag betalade förra veckan, och det är inmatat och registrerat på vasaloppets hemsida nu. Trist bara att jag varit sjuk hela den här veckan, och stått oförmögen till att träna. Jag försökte åka lite i torsdags men blev väldigt yr och fick riktiga problem efter tre kilometer med allmänt illamående, sedan blev jag lite avskräckt från att försöka igen. Nästa helg så ska jag på en fallskärmskurs, så den helgen försvinner också. Sedan återstår bara en helg till, och efter det så bär det iväg. Det är inte ens en månad kvar.

Ska man se ljust på det så kommer jag säkert att tillvarata varje möjlighet till att träna, men jag börjar även bli lite lugnare nu. Jag tror att jag kommer att fixa det. Kanske inte varesig galant, smidigt eller smärtfritt, men det ska bli kul att ha genomfört det.

Jag har ännu lyckats hålla mig från godis, men gårdagen var den värsta. Jag var ledsen och nedstämd och inget kändes spela någon roll längre. Jag hatade att hela tiden tänka på allt godis som jag försöker förmå mig att avstå ifrån och var evinnerligt trött på mig själv och att tankarna ständigt centrerades till de där gudomligt frestande chokladrutorna i frysen. Micke var jättesjuk. Jag somnade till hans hostningar och vaknade till dem. Han såg mest melankolisk ut i soffan och gav ett allmänt blekt intryck. Febern kom och gick. Han svarade mest enstavigt när jag pratade med honom, och jag saknade mina rappkäftade arbetskollegor, för att inte nämna min rappkäftade chef, från "dagisgruppen" på jobbet. Även när Micke är frisk, så är han lite av en ensamvarg som inte pratar mer än nödvändigt, jag har lärt mig att inte prata allt för mycket i hans sällskap eftersom han inte ser någon större mening i diskussioner som "Vad är din mening med livet?", "Hur skulle du reagera vid otrohet?" eller "Vilket barndomsminne minns du bäst?".

Micke kommer bäst till sin rätt när han får uträtta något. Eller när vi hjälps åt att uträtta något. Middagar eller kostplanering, helgplanering, promenader med vovvarna, joggingturer och träningsupplägg, eller fixa min stackars rostiga Olle; min Toyota från 1986 som gått över 41 000 mil, som jag lånat av pappa. När han uträttar något så verkar han trivas som bäst. Nu verkar han vantrivas med att sitta i soffan och hosta, och han gillar inte riktigt att låta sig passas upp, utan försöker fortfarande göra så mycket som möjligt själv, trots att han är sjuk.

Solen skiner åtminstone. Om jag står stilla och låter den lysa mig rakt i ansiktet en stund, så känner jag nästan värmen från strålarna. Nästan. Jag kommer nog aldrig att välkomna våren så varmt som jag kommer att välkomna den i år.

Glass och mördande marsvin

Givetvis blir han också sjuk. Det betyder att ingen längre har energi att tycka synd om mig längre, samt hyra videofilmer. Det betyder också att toaletten är upptagen mycket oftare nu och att någon har kräkts där inne nyligen. Eftersom kräkning och feber ligger högre på "tycka synd om skalan" i hur synd det faktiskt ÄR om någon som är sjuk, så är det bevisligen mer synd om honom än om mig. Det betyder i sin tur att det är jag som handlar mat nu, eftersom jag faktiskt börjat bli lite bättre.



Till råga på allt så kurerar han sig från virusattacken, eller mildrar åtminstone lidandet, genom att äta tårta, glass och chips. Han försöker äta när jag inte ser på, men jag vet allt...



Jag känner mig bitter på livet, eller åtminstone på glassen... men eftersom det är min fulla övertygelse att Glass Är Livet, så är det ungefär sak samma.



Jag tror jag ska separera och köpa 25 marsvin i stället, att fylla mitt tomrum. I stället för att vara en helt vanlig och normal variant av USA:s katt-tanter som är griniga gummor med 19 katter på gården, så tänkte jag bli ny version av grinig marsvins-tant som har en enorm armé med små skrikande lurvbollar som hoppar ut och in på verandan. Jag ska uppfostra marsvinen som mina egna barn, och drilla dem till fullfjädrade mördarmaskiner som attakerar strupen på den första som säger: "Är det verkligen hälsosamt med tårtor fulla kylen?"

(bilden tagen från http://cuddlycavies.homestead.com/costumes.html )