Träningen i Juli

Summering av Juli månads träning.

Under juli månad har jag aktiverat mig sammanlagt 39,5 timmar.
(13,5 timmar mer än förra månaden) Jätteskönt! Semestern har uppfyllt mina förväntningar och det känns verkligen ett jag tagit tillfället i akt och rört på mig.

Jogging: 9 tillfällen. 10,5 timmar. 9,1 mil.
Promenader eller vandringar: 8 tillfällen, 25 timmar.
Simning: 3 tillfällen. 1,5 timmar. 2,7 km.
Cykling: 1 tillfälle. 1,5 timme.
Rollerblades: Två generande tillfällen, 55 minuter.

Den här månaden har jag känt mig jättepigg. Allt är roligt att genomföra och det har smygit sig på en allmän förnöjsamhet över att jag verkligen börjar få träningen som en livsstil, och inte som kortare entusiastiska tillfällen som inte bär sig längre än två-tre månader.

Jag tror roligaste tillfället var när jag och Micke joggade en jättelång runda efter en vandringsled, till Hemlingby, upp och ned för en slalombacke ett par gånger, och sedan hem igen. Det var inspirerande och roligt att springa på slingriga stigar och känna att det flyter på bra och mer och mer per automatik. (Förut kändes det helt hopplöst att snubbla runt på på steniga och slingriga stigar). Eller var det roligaaste tillfället när vi körde duathlon med en cykel och turades om att springa till Mackmyra?!? Eller Vansbro tjejsim?!? Det är mycket som varit skitkul att erfara nu under Juli. Snart så kommer jag att springa riktigt bra, bara något år till, och jag kommer att bli snabb och smidig på löparspåret (och kanske till och med på något marathonlopp?).

Till alla er som funderar på att börja röra på er lite mer, eller kanske komma i tävlingsform för något framtida lopp som ni vill delta i, så citerar jag en känd läkare, Phil Maffetone, som studerar människor som tränar:
"Everyone is an athlete. It´s just that some of us are in training, while som are not."

Livsvacuum

Det känns som om jag befinner mig i ett livsvacuum just nu. Det är kanske därför jag inte bloggar så mycket. Jag är mitt emellan två världar så livet känns rätt så tomt och energin går till att betrakta mina två fötter. Den ena foten står kvar i Enköping med blommor och tacktal och gamla kompisar, och framför allt den ostädade lägenheten som måste tömmas. Den andra foten står i Mickes hus och försöker förtvivlat få plats där, på något vis.

Plats jag tagit upp i Enköping: 45 kvm.
Plats som jag försöker rymma allt i: En garderob.

Dessutom är han sedan ett bra antal dagar tillbaka sängliggandes i feber. Det stora sällskaps-vacuumet som mina arbetskollegor fyllt, fortsätter vara ett tomt vacuum eftersom Micke inte är i skick att hålla något vidare underhållande sällskap med mig, på grund av febern. Dessutom har mina storartade drömmar om att få delta i Kalmar Triathlon grusats av en allt för dålig ekonomi, så vacuumet kan inte flys undan med tankar om ett spännande äventyr. En gammal hoppmästare till mig sa en gång att om man har ena foten i det förflutna, och den andra foten i framtiden, så kissar man på nuet.

Så jag antar att det är det jag gör.
Kissar på nuet.
Mitt tunna lite ensamma vacuum-nu.

Fun to run

Jag har i en tid nu drömt om att bli en bra löpare. Jag har varit rätt så långt från detta mål när jag tjurigt och långsamt travat mig igenom runda efter runda. Jag har liksom mest långsamt flåsat på och bitit ihop, och tänkt att trägen vinner. Det har gått så långsamt framåt, och ibland så har jag känt mig nedslagen och tänkt att jag alltid kommer att höra bland de sista i mål i diverse motionslopp.

Jag springer milspåret någon minut snabbare per månad. I en takt som nästan är omärklig så börjar ett halvårs konditionsträning långsamt och diskret ge (nästan halvt osynliga) resultat. Någonstans har man väl varit lite för optimistisk och trott att många hårda pass ger snabba resultat, men det fungerar inte riktigt så. Överhuvudtaget så borde inte begreppet "snabba resultat" ens finnas i ordlistan hos folk som försöker förändra sin kropp, åtminstone inte utan kirurgisk hjälp.

Man blir inte snygg på 8 veckor, man kan inte förbättra konditionen avsevärt på två månader (men man kan skada sig!), man kan inte bygga muskler på nolltid. Ingen långvarig förändring sker snabbt och effektivt, men den sker faktiskt.

Det har börjat gå lättare att löpa. Kroppen känns inte lika tung och otymplig, längre. Jag känner mig mer entusiastisk över att springa, jag ORKAR ju faktiskt! Micke säger att mitt löpsteg förändrats senaste gångerna vi joggat tillsammans. Jag är spänstigare i benen och mer avslappnad i överkroppen. Snart, snart, springer jag den där terrängrundan på en mil under en timme. Kanske till hösten, kanske nästa säsong... men det är bara några minuter kvar nu, tills jag spränger timmesgränsen.

I framtiden är jag kanske inte en sån där som kommer bland de sista i mål...

Slut på sötebrödsdagarna

Japp, nu är min två veckor långa semester slut.

Med undantag av det mulna vädret har det varit en kanonsemester. Jag har hunnit simma tjejsimmet i Vansbro, besöka ett stuteri, fjällvandrat, besökt Björnparken (rekomenderas ej, ledsna björnar), sovit, doppat mig i havet ett par gånger, städat ur alla möbler ur min lägenhet, simmat morgonsim vid Harnäsbadet i ottan, sprungit terräng med Micke, sovit ännu mer, solat de få dagar solen gluttat fram mellan molnen, besökt Furuviksparken (rekomenderas, glada välskötta djur), samt kört ett hiskeligt roligt långt träningspass med Micke där vi turades om att cykla och springa om vartannat, i tre timmar. Jag har även fixat ett nytt körkort till mig själv, för att inte glömma att jag tagit det lite jobbiga beslutet att överlämna min fallskärmsutrustning till riggern Lennart för vidareförsäljning. Det blir inte så mycket hoppning nu för tiden, men massor av oförglömliga minnen! Jag har läst två böcker, en roman och en träningsbok om Triathlon. Jag har även ätit någon slags semesterkost som till 50% bestått av glass och chips. Underbart!

Så, snabbare än vad vattnet torkat mellan fingrarna efter senaste doppet i havet, så har jag hamnat på kontorsstolen igen, för min sista arbetsvecka.

Faktiskt, så känns livet riktigt bra. Nu börjar allvaret igen, och jag ska tjäna pengar, och jag ska förbättra formen till hösten och över vintern. Det ska bli kanon att flytta ihop med Micke också. Livet känns härligt!

Semesterpyssel

Får man lite tråkigt så kan man ju alltid baxa iväg några stenar in i häcken utanför huset, och måla ögon på dem... Här har jag odlat min eh.. konstnärliga ådra... eller är det bara min suspekta humor som odlats?

Flickdrömshästen

Schani från det här stuteriet.

Jag har hittat en hingst som jag tycker skulle passa fint till något av stona från stuteriet vi besökte. Schani från Danmark verkar vara något av den där flickdrömshästen som jag skulle vilja ha som hingst till en liten egen fyrbent palt.

Schani från det här stuteriet.


Samtidigt är jag livrädd, och försöker förtvivlat kalkylera med siffror jag inte har, om hur en tillvaro som hästägare skulle te sig ekonomiskt. Måste man skrapa ihop pengar till kläder för arbetet? Kan jag äta skräpmat eller äta ute då och då? Vad händer senare, när jag får barn? Har man råd med både barn och häst? Då blir det ju ännu fler som ska ha bra kläder varje morgon. Om jag skaffar häst som jag gör nu från betäckning till fölning och uppväxt, så är hästen troligtvis en unghäst när jag får barn (om vi pratar typ 4-6 år framåt). Orkar man ta med sig småbarn till stallet? Där dessutom en unghäst står? Ska jag grusa drömmarna? När är bästa tiden att åta sig en häst, om man drömmer om en? Det är så mycket frågor jag inte har svar på. Men någonstans innerst inne så börjar jag tro att det kanske går att genomföra. Om jag verkligen vill så borde det gå... men hur vågar man riskera misslyckas?

Semeeester!

Semestern har övergått från fas 1: "Göra-allt-det-där-man-ville-göra"

till fas 2:"Slappa-sola-sova-äta"

Det är underbart. Jag tror inte jag kan komma ihåg när jag mådde så här bra senast. Förra årets semester (på en vecka) hann jag inte riktigt varva ned. Den här sommaren, nu då jag har semester i hela två långa veckor (!!) så börjar livets lunk sakta dra sig långsammare och dagens aktiviteter har bestått av att sola på en strand, doppa tårna i vattnet (till Mickes stora besvikelse, han ville ha en actiontjej med sig på badstranden), ätit glass, samt allt mest bara softat och halvsovit här och var. Micke har också semester och det är underbart att ha fint herrsällskap på dagarna. Jag var rädd att vi skulle ha ihjäl varandra, men det verkar verkligen gå finfint.

När jag börjar oroa mig för liggsår av allt slappande och ätande så går jag ut och tar mig ett litet spadtag i mitt Stenprojekt. Jag försöker organisera en överväxt sten -och hjordhög på gården till en fin trädgård genom att med spade baxa över alla stenar i högen till en fin mur som på något sätt ska forma någon slags elipsformad plats att plantera blommor på. Lite av ett evighetsprojekt, men det är skönt att använda kroppen, utan stress, när man är van att glo sig less på en dataskärm, på dagarna.

Mitt stenprojekt. Skönt pyssel.

Långvandringen

Vi besteg två berg och traskade i sammanlagt 5 mil. Det tog 3 dagar och dessutom så tog det musten ur oss. Jag och Micke vandrade lite av den välskötta Vasaloppsleden, där vi startade i Evertsberg. Sedan traskade vi i snabb takt vidare till Hökberg innan vi tog av på den betydligt slingrigare och svårvandrade Siljansleden, över bergen.

Regnet påverkade inte terven...


En vild terv är en glad terv.


Micke traskar målmedvetet...


Första pausen. Micke läser kartan...


Fanny sneglar på Micke...

Bittraste upplevelsen var att jag missade ett Björnmöte. Visserligen fattade jag på Mickes gravallvarliga blick då han tyst pekade på hundarna, i en gest om att jag genast skulle koppla dem, att det kanske var björn i närheten. Men jag missade den tjocka lufs som skyndsamt lufsat undan bland björkriset 25 meter bort. Vi klev upp på en liten höjd med bra utsikt 100 meter bort, och åt blåbär och väntade en stund, i hopp om att få se björnen skymta någonstans i flykten. Men den var borta som ett trollslag. Och Micke är den enda som kan skryta med att han sett en livs levande björnrumpa, på ca 20 meters håll, i helt och fullt vilt tillstånd. Själv fick jag nöja mig med att äta blåbär.

Det här kortet togs ca 100 meter från björnmötet.


Siljansleden är igentligen gamla vandringsleder mellan olika fäbodar. Fäbodarna blev ypperliga rastplatser och det fanns alltid gott om vatten efter vägen.





Fanny sov gott i förtältet på natten...


Kiara somnade i vitmossan.


Vi kunde smaka både blåbär, samt ett och annat hjortron och smultron. Största tiden regnade det och var mulet, sista timmen innan vi kände oss nöjda och gav upp för den här gången så såg vi sol och lite blå himmel.


I ärlighetens namn blev vi alla väldigt trötta av att vandra...

Drömmen om egen häst...

Jag och Micke besökte stuteriet med Shagaya-araber, samma stuteri som jag nämnt tidigare. Bästa sättet att kortfatta mötet med alla dessa vackra och ljuvliga hästar är ordet: Mular.

Finns det något bättre än en hästmule?

Mjuka mular, blöta mular, varma mular, nafsande mular, stora varma andetag och tunga steg. Jag var lycklig under den tiden jag var i hagen bland hästarna. Skönt att få känna på dessa stora, varma, härliga djur!



Jag tittade på några avelsston och föll för stoet Jasmine som kommunicerade tydligast med mig. Hon var en av de första hästarna som gick fram till mig, granskade mig, pratade lite med mig, och bestämde sig slutligen för att rata mig och ignorera mig resten av hagvistelsen, men jag gillade henne ändå bäst. Man har mest att lära från de hästar som försöker göra sina synpunkter hörda, och har man tur går det vidare till deras föl.

Jasmine står hos mig en stund och bara vilar...

Jasmine i helfigur. En riktigt vacker dam, i mina ögon...

Det var helt underbart att vara där. Jag och stuteriägaren kom bra överens och vi ska prata om att kanske sätta ett föl till världen nästa vår. Stuteriet var litet och privat, utan något påtagligt vinstsyfte med sin uppfödning, och med ett få antal rundmagade glada hästar som mest sölat runt i stora gröna betesrika hagar. Om min ekonomi tillåter och jag fortfarande vill. Fram till dess är jag välkommen att hälsa på ytterligare, lära känna de andra avelsstona, samt provrida den fröken som så bestämt nobbat mig. Men jag går försiktigt fram, lovar inget. Varken till mig själv eller till någon annan. Det enda jag kan säga är att det var ljuvligt att vara där…

Vad tyckte Micke då? Visserligen är han inte särskilt hästintresserad, och visserligen så är han inte eld och lågor över något framtida hästköp, men lite smälte nog hjärtat över de vackra, mysiga shagya-araberna...

Tjejsimmet i Vansbro

Tjejsimmet i Vansbro var den enda delen i Tjejklassikern som jag verkligen bävat för. Inte för prestationen, utan för att det helt enkelt flanerar så många rykten och personliga upplevelser om hur kallt vattnet är och hur obehaglig själva upplevelsen är. Jag hade bestämt mig att Tjej-simmet i Vansbro var det lidande jag var tvungen att gå igenom för att ta Tjejklassikern och komma ett steg närmare det där (halvt förnedrande) Tjejklassiker-diplomet om att jag var duktig (för att vara tjej).

Ja, jag kände mig lite skeptisk över hela projektet...

Det var mulet, 17 grader i luften och regnet vräkte ned. I sista sekunden bestämde jag mig för att köpa en våtdräkt, i hopp om att lättare motstå kylan. I ett förnedrande ögonblick så inser jag att min gråblå våtdräkt måste matchas med min tillfördelade vita våtmössa i vitt, på något sätt får mig att framstå som tidernas fulaste Smurf. Sedan följde ytterligare förnedring där jag på ett klumpigt och tafatt vis försökte hänga med i uppvärmningen (modell Mycket Enkel Aerobics) vilket inte gick något vidare. Sedan bar det av ner i Vansbroån, tillsammans med en hel drös andra flickor, kvinnor, tjejer, gummor och tanter.

Jaha, nu finns det ingen återvändo...

Jag måste erkänna att skräckhistorierna om det outhärdligt kalla vattnet faktiskt inte var så där våldsamt farligt, åtminstone inte i våtdräkt. Vid ett tillfälle kände jag mig definitivt för varm. Det största problemet med hela turen var faktiskt att jag insåg att en ”någorlunda bra allmänkondition” inte alls räcker för att simma en kilometer på ett behagligt vis. Jag blev otroligt trött i armarna efter en stund, och flämtade nästan panikartat efter luft, i en trolig blandning mellan dålig simkondition, och ansträngningsastma. Att simma en kilometer är tungt!

Så guppade vi fram genom Vansbroån. Som små vita korkade korkar i flock. Man måste nog ha lite humor för att gå med på sådana här arrangemang...

Lyckligtvis var Mickes mor och far nyfiket närvarande under loppet. Micke fotade flitigt och hela gänget följde lojalt (i gemytlig gångtakt) mina pustande och frustande ansträngda simtag genom hela simsträckan.



Målet var obeskrivligt skönt! Jag kom i mål efter 31 minuter och fyra kallsupar. Trött, men lättad. Jag klarade det!



Glad och nöjd över upplevelsen.

Konstigt

Snart vandrar man vidare...

Nu känns det konstigt. Jag åt lunch med bland annat min arbetskollega Sandra i onsdags, eftersom det var sista gången vi skulle ses, och jag träffar min chef för sista gången idag. Det känns konstigt.

Jag hade i alla fall köpt blommor till Chefen. :)

Visserligen brukar det kanske vara tvärtom, att chefer köper blommor till anställda vid avslut, men jag är ju så sabla nöjd över att jag fått jobba i Enköping. Det hade inte varit någon höjdare att stanna kvar i Bollnäs. Jag känner verkligen att jag fått bättre självförtroende i Enköping, och att jag vuxit och slappnat av i min yrkesroll som myndighetsutövare. Det som är skönt är att det verkar som om jag är välkommen tillbaka, om jag skulle vilja återvända till Enköping. Det känns bra. Jag har ju en arbetsvecka kvar här också, efter semestern, så jag hinner nog smälta lite mer om att jag faktiskt flyttar igen. I morgon startar semestern med Vansbrosimmet och sedan ska vi troligen långvandra efter vasaloppsleden. Och sedan ska jag starta ett nytt liv som sambo och Frivårdsinspektör.

Bra.

Men konstigt.

Det är ju bara så KUL!

Ah, det är ju så himla kul att jag bara inte kan låta bli. Det blir motionsklass den 19 augusti. Simning 750 meter, cykling 20 km, och löpning 5 km. Om kroppen håller och alla pusselbitar faller på plats. Jag lär som vanligt komma bland de sista i mål, men jag ska ha ROLIGT!!

Vansbro väntar

PROGNOS FÖR VANSBRO
Saturday 7. July
Mulet och regn.
17°C 3 m/s



Jajjamensan. Jag ska bada i strömt vatten till helgen när jag simmar tjejvarianten av Vansbrosimningen. Om det bara är 17 grader i luften så bävar jag för hur kallt det är i vattnet... Och inte blir det solsken och fågelkvitter... Det står att det finns våtdräkter till försäljning på startplatsen, om man ångrar att man bara har baddräkt, så det blir nog att tömma plånboken och hoppas att det fortfarande finns våtdräkter i min storlek, till salu.

Man skulle kanske ha ätit upp sig lite, så man fick ett värmande späcklager...

Nedräkningen börjar

Det börjar närma sig ett avslut, nu. Jag har tagit avsked till de flesta klienterna. De flesta blir lite nedstämda och ledsna. En klient som varit i socialtjänstsvängen sedan många år tillbaka sa att jag var den bästa socialsekreterare han någonsin haft. En annan klient fick ett kort från mig med lite text och en liten teckning, och det sved till lite, när hon blev rörd över kortet. En och annan klient blir säkert lite lättad över att slippa mig, men de döljer detta artigt, i sådana fall.

Det värsta var ändå på kvällen när jag gick en sista promenad med Nina och shäferhunden Roki. Inte för att jag och Nina umgås särskilt tätt nu för tiden, men hon har hängt med i livet sedan tre år tillbaka, då hon råkade stöta på min hund Kiara ("Nämen är det en terv?! Jag tror inte mina ögon, har ni just flyttat hit?!"). Och nu är det tack och adjöss för den här gången. Den här gången flyttar jag ju inte 53 mil bort, utan 13 mil, så Nina planerar titta förbi i början på Augusti. Eftersom hon själv, sedan några år tillbaka, tillhör den sorliga skaran Tervlösa, så kan det ju vara bra för henne att hålla kontakt med min terv. Rent terapeutiskt, alltså.

Terven: Snabb som en vind, smidig som en räv, vild som en elvisp. Ögon som små mörka glittrande norrlandstjärnar och en nos som en fjälltopp (en lite åldrande fjälltopp som välsignats med lite vit 'frost', senaste året...).

En veckas arbete kvar, sedan två veckors semester, sedan en veckas arbete till. Efter detta är jag sambo med Pojkvän, Terv och Monstertant. Då får jag ett nytt jobb och nya arbetsuppgifter. Jag är livrädd för att Micke ska ångra att jag flyttar in, men om jag ser till att sköta mycket av hushållet på eftermiddagarna, så ska han nog trivas. Jag tror faktiskt jag ska skingra min sambos oro genom att norpa ett visst rekomenderat recept på en viss nyligen rekomenderad paj från en viss bloggkompis...

Micke skyddar sig från småknott, eller från mig. Denna man ska mutas till kärlek. Sanna mina ord.

Träningen i Juni

Summering av juni månads träning.

Under juni månad har jag aktiverat mig sammanlagt 26 timmar.
(4 timmar mer än förra månaden) Jag var lite glad över detta eftersom jag vilat i en och enhalv vecka nu, på grund av sortering av flyttkartonger, samt en vad som smärtat lite.

Cykling: 4 tillfällen. 10 timmar
Jogging: 5 tillfällen. 4 timmar. 36,5 kilometer.

Promenader: 10 tillfällen. 12 timmar.

Den här månaden är jag lite piggare än förra månaden. Träningen har gått otroligt bra resultatsmässigt, trots att jag inte lagt överdrivet mycket tid på den. Jag springer verkligen snabbare och snabbare för varje gång jag löper, vilket är jättekul och har gett mig blodad tand. Tyvärr blodad tand så till den grad att jag varit lite för het med löpningen/cyklingen att jag överansträngt en vad och måste vila.

Roligast var att cykla 9 mil på Tjejvättern i Motala. Jag hade kanonkul och tyckte det var jättespännande att ensam åka dit och greja. Träningen börjar kännas som mer och mer av en livsstil och roliga upplevelser än vad det känns som svett och tråkiga "måsten". Men då är det ju sommar nu också, och tidvis underbart väder!

Monstertanten

Fotostudie på Monstertanten. Det är inte så att vi inte tycker om henne. Jag påpekar bara lite lätt för samtliga att vi har ett vitt monster hemma.

Monstertant skäller på husse.


Monstertant biter (nästan) på husse.


Monstertanten vägrar ligga. Trots att Micke mycket pedagogiskt pekar för henne vart marken hon ska lägga sig på, ligger.


Monstertanten vägrar fortfarande ligga.


Monsterhund.

Terapi

Det har varit en skitjobbig helg. Det har börjat höra till vanligheterna att jag drömmer mardrömmar om att Micke ska vara dum mot mig, och jag är vaken lite allt som oftast på natten med en knut i magen. Jag är livrädd för att flytta ihop med Micke. Just nu krävs det mest bara att han ska peta på mig för att jag ska bryta ihop i tårar, förtvivlan och tandagnisslan. Ibland behöver han inte ens peta på mig, utan jag börjar gråta helt självmant för egen motor. Hurra för den starka karriärkvinnan som är modig i sina beslut!

Att vara orolig för något som ännu inte hänt är rätt så resurskrävande. Ungefär som att slå gasen i botten på bilen, utan att lägga in någon växel. Man gör inget speciellt, men är ändå allt som oftast rätt så utmattad. Micke är inte heller så uppiggad av att ha mig i hasorna just nu, heller. Det känns hemskt att se att han vantrivs med situationen, men det är väl kanske det som är kärlek; Att stå ut med varandra trots att relationen känns som en hink med kamelpiss över huvudet.

Alldeles i slutet av helgen fann jag en ventil för att få lite ro i själen. Nej, det var ingen socionombok, inga nyvunna terapikunskaper, inga kloka ord från en vis själ. Ingen fyndigt formulerad självhjälpsbok. Det var rätt och slätt en häcksax. Jag fick fria händer att gå lös på Mickes häck utanför framsidan.

Häcken var en vildvuxen blandning av brännässlor och ogräs, blandat med en okuvad buske som växte högt som lågt. Tätt som glest. Jag klippte med häcksaxen tills armarna värkte. Micke blev rörd och bestämde sig för att föreviga ögonblicket där jag plötsligt för första gången hjälpte till helt självmant med hans hus, ett äkta "Plötsligt Händer Det"-ögonblick, jämförbart med lottovinst. Vilket nöje det var att angripa varje liten kvist som inte ville sålla sig i ledet. Kraftiga snäppljud och kvistar som föll.

Efter att ha trotsat mygg och småknott (swidar'n) för att utöva en skoningslös trimmning av häcken, så släntrade jag in i stugan igen, med trötta armar, glad i hågen.

"Jävla förbannade häckjävel..."

"Jävla förbannade myggjävlar...!"

"Se där... där fick den. Någon till liten spröd kvist som vill dö?"

"Hehe... det här var ju kul..."

"Tralla la laa la laa..."