Det är mörkt, blåser och regnar ute på ÅrstaBerg. Jag traskar ut ur hotellet och har bara mina nya träningsbyxor som når till mina knän, och en huvtröja. Vattnet piskar mot huvudet och jag drar huvan över huvudet och börjar traska över övergångsställen och följa gångbanan ut från stationsomårdet. Alla ljus från bussar och tåg och gatulampor reflekteras i vattenpölarna som ständigt bryts av nya vattendroppar och vind som krusar ytan.
Sedan kontrollerar jag att mina löparskor är hårt knutna så att de stabiliserande effekterna blir optomala, och sedan så JOGGAR jag faktiskt, IGEN. Jag joggar inte i uppförsbackarna, jag joggar inte i nerförsbackarna, jag joggar inte heller vid tillfällen där jag måste svänga 90 grader... Men annars så kan jag faktiskt försiktigt jogga mig en runda på ungefär 40 minuter, om jag håller en långsam och gemytlig takt.
Att springa i höstrusk är underskattat. Man kan springa lättklädd med en huvtröja i stället för jacka, utan att frysa det minsta. Samtidigt möter man människor i vinterjacka som med sina uppdragna axlar och framåtböjda gång ser ut att frysa.
Jag joggade med andra ord ännu en gång, utan att en skärande smärta spridit sig och utan att jag fått ont i mina knän när jag kommit hem igen.
Det fungerar faktiskt.
Jag är på bättringsvägen!
Tuesday, October 30, 2007
Hälsomässan
Jenny fotar mig och David.I söndags var jag på Hälsomässa, i Älvsjö. I sällskap hade jag ett kärt återseende av David, samt en liten MiniDavid-upplaga, och Davids förtjusande fru Jenny. Jag försökte under klumpiga omständigheter finna min moderliga sida när jag fick hålla i MiniDavid, men gav upp när jag fick ett dräggligt/snorigt litet bäbisfinger i munnen. Min moderliga sida verkar fortfarande ligga latent och dold tills vidare. Men den finns nog där inne någonstans, om man skulle få för sig att gräva lite.
Jenny med tillhörande bäbis.Det bästa med Hälsomässan, förutom att träffa David, Jenny och en liten drägglandes MiniDavid (som under största delen av lunchen försökte tugga i sig Jennys hand), var att ställa sig på en liten vågmojäng och få sin kropp analyserad.
Jag har består uppenbarligen av 23,3 procent fett. Om jag gick ned 3 procentenheter fett till, så skulle jag kliva över gränsen från att vara frisk, till att vara ohälsosamt smal. Ganska intressant med tanke på att jag ligger ganska långt ifrån alla hälsosamma tjejer med rutor på magen som pryder diverse hälsomagasin. Man kan ju lätt tro att de tjejerna är några kilon lättare än mig, och därmed ohälsosamt smala, vilket blir en rätt så underlig paradox för en hälsotidning.
Om man graderar ohälsosamt bukfett på en skala från 1-59, där 59 är mycket ohälsosamt, så fick jag en 1:a. Minsta möjliga bukfett med andra ord. Också en intressant siffra med tanke på att jag trott att det har legat och lurkat bukfett i magen. Nu antar jag att det helt enkelt bara är mag-grejer som finns där inne. Tarmar och sådant. Jag undrar jag, om hälsotjejerna på alla hälso-omslag också har tarmar i magen, eller om de bara gömmer undan det, på något vis.
På en skala från 1-9 så hade mina 43,8 kg muskler ett normalvärde på 5. Jag hade gott om benmineraler och summa sumarum av alla små elektroniska snabbanalyser var att min metaboliska ålder var 16 år. Jag är alltså frisk som en nötkärna, eller som ett nöt, och har samma förbränning och hälsosamma kropp som om jag vore 16 år. Det är uppenbarligen konditionsträningen som hindrar åldern från att ta ut sin rätt.
Jag misstänker att jag är 16 år mentalt också, och inte alls 26 år. Det skulle nämligen förklara en hel del.
Monday, October 29, 2007
Avdelningen Underliga Sammanträffanden
Jag gick över parkeringen vid Årstaberg, för att ta mig till pendeltåget, i lördags. Det är rätt så lite folk i rörelse, och mitt på parkeringen möter jag min förra sambo, som jag hade innan min nuvarande. Det var tre år sedan vi separerade, under rätt så uppslitande omständigheter. Vi har knappt setts eller pratat vid sedan han tog sitt pick och pack och drog under en av mina hundpromenader. Jag har inte ens vetat vart i sverige han befunnit sig sedan han "försvann", så det kändes som om Gud bestämde sig för att fingra lite i mitt liv igen.
(Troligen har jag varit för glad igen. Gud gillar inte när jag är glad.)
Träffas man sådär, under slumpartade omständigheter, så måste man ju pratas vid lite.
Jag hade innerst inne hoppats att han var ledsen och nedgången i dekadens och social isolation. I själva verket var han instruktör i Yoga och verkade vara något av en erkänd flickfavorit. Han åker till Indien om två veckor och har uppenbarligen bytt jobb så att han tjänar det dubbla. Dessutom så var han nästan en helt annan människa med mycket stadigare blick, och lugn och säker kroppshållning. Han såg ut att må bra helt enkelt. Han var glad att se mig och jag fick en kram och ett glatt "Jag har kommit över dig nu!" vilket ju var trevligt.
Sedan så gick jag vidare och funderade över vilka fantastiska framgångar JAG nått sedan separationen. Jag vet inte om jag fick ihop några. Jag fick lite hjälp av David att räkna ihop antalet positiva förändringar sedan separationen, (jag har lärt mig hoppa fallskärm, fått ett tufft jobb och blivit fantastisk på alla sätt och vis) men det kändes ändå konstigt. Jag kastades tillbaka lite känslomässigt till separationen och minns att det blev rörigt eftersom flygplanet i Östersund kraschade, och att min instruktör Micke Eriksson dog samtidigt som jag skulle lära mig hoppa fallskärm, det blev ett virrvarr av tankar och känslor, och mesta energin gick åt att hålla skenet uppe på jobbet, om att allt var normalt.
Jag försökte tigga lite kärlek genom att ringa Micke men han blev mest nere över att jag inte var glad som vanligt. Han tipsade om att jag skulle äta lite godis eftersom det brukar fungera mot det mesta.
Så jag åt lite godis i stället för att fundera vidare.
Det fungerade faktiskt.
(Troligen har jag varit för glad igen. Gud gillar inte när jag är glad.)
Träffas man sådär, under slumpartade omständigheter, så måste man ju pratas vid lite.
Jag hade innerst inne hoppats att han var ledsen och nedgången i dekadens och social isolation. I själva verket var han instruktör i Yoga och verkade vara något av en erkänd flickfavorit. Han åker till Indien om två veckor och har uppenbarligen bytt jobb så att han tjänar det dubbla. Dessutom så var han nästan en helt annan människa med mycket stadigare blick, och lugn och säker kroppshållning. Han såg ut att må bra helt enkelt. Han var glad att se mig och jag fick en kram och ett glatt "Jag har kommit över dig nu!" vilket ju var trevligt.
Sedan så gick jag vidare och funderade över vilka fantastiska framgångar JAG nått sedan separationen. Jag vet inte om jag fick ihop några. Jag fick lite hjälp av David att räkna ihop antalet positiva förändringar sedan separationen, (jag har lärt mig hoppa fallskärm, fått ett tufft jobb och blivit fantastisk på alla sätt och vis) men det kändes ändå konstigt. Jag kastades tillbaka lite känslomässigt till separationen och minns att det blev rörigt eftersom flygplanet i Östersund kraschade, och att min instruktör Micke Eriksson dog samtidigt som jag skulle lära mig hoppa fallskärm, det blev ett virrvarr av tankar och känslor, och mesta energin gick åt att hålla skenet uppe på jobbet, om att allt var normalt.
Jag försökte tigga lite kärlek genom att ringa Micke men han blev mest nere över att jag inte var glad som vanligt. Han tipsade om att jag skulle äta lite godis eftersom det brukar fungera mot det mesta.
Så jag åt lite godis i stället för att fundera vidare.
Det fungerade faktiskt.
Friday, October 26, 2007
Veckans Monstertant
Veckans undersökning:
Vad gör Monstertanten med Diskborsten, IGENTLIGEN?
Ofta, när familjens två försörjare befinner sig på arbetet, så sätter Monstertanten sina stora tunga vita tassar på diskbänken och plockar ned diskborsten. Det kan ju låta trovärdigt att det är kvar lite goda matrester på den, men i sanningens namn är det allt som oftast bara diskmedel på den. Uppenbarligen fyller detta någon funktion, eftersom hon regelbundet plockar ned den.
Lös min gåta. Jag behöver hjälp att knäcka mysteriet på vad hon i själva verket använder diskborsten till, när vi är på jobbet. NÅGON funktion har den ju uppenbarligen.
Vad gör Monstertanten med Diskborsten, IGENTLIGEN?
Ofta, när familjens två försörjare befinner sig på arbetet, så sätter Monstertanten sina stora tunga vita tassar på diskbänken och plockar ned diskborsten. Det kan ju låta trovärdigt att det är kvar lite goda matrester på den, men i sanningens namn är det allt som oftast bara diskmedel på den. Uppenbarligen fyller detta någon funktion, eftersom hon regelbundet plockar ned den.
Lös min gåta. Jag behöver hjälp att knäcka mysteriet på vad hon i själva verket använder diskborsten till, när vi är på jobbet. NÅGON funktion har den ju uppenbarligen.
Hos frisören
För första gången på ett och etthalvt år, så har jag gått till en frisör. Jag försöker ursäkta mig med att det är dyrt och onödigt att klippa sig hos frisören, men innerst inne så vet jag att det bara är halva sanningen.
Det kommer alltid frågor om mitt tunna hår. Det blir så tydligt och så ofrånkomligt att mitt hår mest består av tunna babyfjun när frisörerna försiktigt lyfter mina genomskinliga hårtesar och frågar om jag alltid haft så här tunt hår, eller om det är en följd av näringsbrist eller sjukdom. Sedan säger de alltid att det måste klippas kort eftersom det är så tunt och sprött ut, och att det ser illa ut när de sista växande genomskinliga spretiga stråna kämpat sig ned till axlarna.
Mitt hår är mitt största komplex, och i stället för att känna obehag inför det, så brukar jag bara låta bli att tänka på det. Men när jag väl sitter där i frisörstolen så MÅSTE jag tänka på det för jag MÅSTE svara på alla frågor.
"Nej, det har alltid sett ut så här."
"Nej, jag äter inga mediciner."
"Ja, jag tycker det är lite jobbigt att klippa mig, för jag gillar inte mitt hår."
Jag lutade mig fram lite och försökte schasa bort min identitet som "Tunnhårig" genom att berätta för frisören att jag minsann hoppat en jädrans massa fallskärmshopp. Hon blev imponerad och jag kunde slappna av och luta mig tillbaka när hon började klippa och slinga håret, jag la till lite bestämt att när man faller i 200km/h mot marken så bryr sig inte en själ om hur man ser ut i håret. Sådärja. Nu vet hon i alla fall att mitt huvud inte bara består av tunnt hår, utan även lite intressanta upplevelser.
Jag började tänka på en bok jag läst nyligen, om träningsmotivation. Där ansåg författaren att man inte skulle försöka träna bort sina fysiska komplex, utan kanske till och med träna PÅ dem. "Odla din särart, livet blir mycket intressantare då!" var grundbudskapet. Jag undrade om jag någon gång skulle komma till den punkt i livet då jag skulle sätta mig i frisörstolen och säga:
"Kan ni göra mitt hår lite tunnare, och liksom få fram den här mjuka, babykänslan, över det? Jag vill att min sambo inte ska känna skillnaden mellan mitt huvud och ett babyhuvud, när han stryker handen över det."
Troligen kommer jag aldrig till den punkten.
Hon fick till det ganska bra, faktiskt. Frisören, alltså. Det syns faktiskt att någon pysslat om mitt tunna hår och gjort det absolut bästa av situationen. Det ser verkligen ut som om jag fått en noggrann och omsorgsfull finputsning utifrån mina egna förutsättningar. Och dessutom var hon trevlig, tjejen.
Det känns ganska bra, faktiskt.
Det kommer alltid frågor om mitt tunna hår. Det blir så tydligt och så ofrånkomligt att mitt hår mest består av tunna babyfjun när frisörerna försiktigt lyfter mina genomskinliga hårtesar och frågar om jag alltid haft så här tunt hår, eller om det är en följd av näringsbrist eller sjukdom. Sedan säger de alltid att det måste klippas kort eftersom det är så tunt och sprött ut, och att det ser illa ut när de sista växande genomskinliga spretiga stråna kämpat sig ned till axlarna.
Mitt hår är mitt största komplex, och i stället för att känna obehag inför det, så brukar jag bara låta bli att tänka på det. Men när jag väl sitter där i frisörstolen så MÅSTE jag tänka på det för jag MÅSTE svara på alla frågor.
"Nej, det har alltid sett ut så här."
"Nej, jag äter inga mediciner."
"Ja, jag tycker det är lite jobbigt att klippa mig, för jag gillar inte mitt hår."
Jag lutade mig fram lite och försökte schasa bort min identitet som "Tunnhårig" genom att berätta för frisören att jag minsann hoppat en jädrans massa fallskärmshopp. Hon blev imponerad och jag kunde slappna av och luta mig tillbaka när hon började klippa och slinga håret, jag la till lite bestämt att när man faller i 200km/h mot marken så bryr sig inte en själ om hur man ser ut i håret. Sådärja. Nu vet hon i alla fall att mitt huvud inte bara består av tunnt hår, utan även lite intressanta upplevelser.
Jag började tänka på en bok jag läst nyligen, om träningsmotivation. Där ansåg författaren att man inte skulle försöka träna bort sina fysiska komplex, utan kanske till och med träna PÅ dem. "Odla din särart, livet blir mycket intressantare då!" var grundbudskapet. Jag undrade om jag någon gång skulle komma till den punkt i livet då jag skulle sätta mig i frisörstolen och säga:
"Kan ni göra mitt hår lite tunnare, och liksom få fram den här mjuka, babykänslan, över det? Jag vill att min sambo inte ska känna skillnaden mellan mitt huvud och ett babyhuvud, när han stryker handen över det."
Troligen kommer jag aldrig till den punkten.
Hon fick till det ganska bra, faktiskt. Frisören, alltså. Det syns faktiskt att någon pysslat om mitt tunna hår och gjort det absolut bästa av situationen. Det ser verkligen ut som om jag fått en noggrann och omsorgsfull finputsning utifrån mina egna förutsättningar. Och dessutom var hon trevlig, tjejen.
Det känns ganska bra, faktiskt.
Wednesday, October 24, 2007
Boken
Jag uppfylldes av en sorts upprymdhet klockan 05.00 i morse. Mina knän har inte smärtat på tre dagar och jag har känt mig entusiastisk över styrketräningen. Sakta droppar törsten över fysiska resultat bort, och kvar finns en renodlad vilja att röra på sig, att uppleva med kroppen. Efter två månaders skada så har jag fortfarande vattnat och vårdat tankarna om att fortsätta träna och bli en bra triatlet. Boken "Triathlons for women" ligger alltid närmast sängen och jag har burit med mig den som en ny kär väninna, i flera veckor nu. Det som från början verkade vara en halvtråkig bok har visat sig vara full med själ och livsglädje inför sporten. Sally Edwards skriver inte bara om praktisk rådgivning, utan skildrar även hur diagnoserade cancerpatienter lär sig älska sporten, även under pågående behandling, och hur ett par cancersjuka triathleter slog sig samman och bildade"Team Survivor". Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, gammal eller ung, alla kan bli triathleter.
"But I dont have a bike" i said.
"Then get one." she answered.
"I dont swim very well." i said.
"Then learn how to swim." she answered.
"I can't run."
"Then walk."
Till slut kunde jag inte lägga band på mig längre.
Jag tog på mig joggingskorna ut i den tjocka dimman och försökte försiktigt jogga i en långsam promenadtakt. Försökte försiktigt lirka med min kropp utan att frustrerat forcera fram något. Klarar jag att promenera så borde jag klara det här.
En timme senare ringde jag entusiastiskt Micke och tillkännagav högtidligt att jag minsann joggat i en halvtimme, UTAN SMÄRTA.
Han påminde mig om att det kanske inte är så konstigt eftersom jag ätit receptbelagd smärtstillande medicin de senaste tre dagarna.
Jag tänkte efter i min pilleröra som jag alltid äter på morgonen. P-piller, piller med omegafett, pauluns piller med vanilj och crom (minskar sötsuget), järntabletter, och JAJUSTJA jag har ju faktiskt ett extra piller jag fått från läkaren, som inte bara är antiinflammatoriskt, utan även bra smärtstillande.
Så var det ja. Jag kanske inte har blivit bra i mina knän, jag kanske bara inte känner hur ont det gör. Jag försökte lite tafatt förklara för Micke att alternativet klockan 05.00 på morgonen, var att se Ricky Lake, och mellan en joggingtur och Ricki Lake så fanns det ingen möjlighet att stanna kvar inne på hotellet.
Sedan smög jag in under täcket och bläddrade i min fantastiska bok som viskar hemligheter om att alla som vill kan bli triathleter, och jag njöt av varje textrad:
"Let her
swim,
Climb mountain peaks,
Pilot airplanes,
Battle against the elements,
Take risks,
Go out for adventure,
and she will not feel before the world
...timidity."
Simone de Beauvoir
"But I dont have a bike" i said.
"Then get one." she answered.
"I dont swim very well." i said.
"Then learn how to swim." she answered.
"I can't run."
"Then walk."
Till slut kunde jag inte lägga band på mig längre.
Jag tog på mig joggingskorna ut i den tjocka dimman och försökte försiktigt jogga i en långsam promenadtakt. Försökte försiktigt lirka med min kropp utan att frustrerat forcera fram något. Klarar jag att promenera så borde jag klara det här.
En timme senare ringde jag entusiastiskt Micke och tillkännagav högtidligt att jag minsann joggat i en halvtimme, UTAN SMÄRTA.
Han påminde mig om att det kanske inte är så konstigt eftersom jag ätit receptbelagd smärtstillande medicin de senaste tre dagarna.
Jag tänkte efter i min pilleröra som jag alltid äter på morgonen. P-piller, piller med omegafett, pauluns piller med vanilj och crom (minskar sötsuget), järntabletter, och JAJUSTJA jag har ju faktiskt ett extra piller jag fått från läkaren, som inte bara är antiinflammatoriskt, utan även bra smärtstillande.
Så var det ja. Jag kanske inte har blivit bra i mina knän, jag kanske bara inte känner hur ont det gör. Jag försökte lite tafatt förklara för Micke att alternativet klockan 05.00 på morgonen, var att se Ricky Lake, och mellan en joggingtur och Ricki Lake så fanns det ingen möjlighet att stanna kvar inne på hotellet.
Sedan smög jag in under täcket och bläddrade i min fantastiska bok som viskar hemligheter om att alla som vill kan bli triathleter, och jag njöt av varje textrad:
"Let her
swim,
Climb mountain peaks,
Pilot airplanes,
Battle against the elements,
Take risks,
Go out for adventure,
and she will not feel before the world
...timidity."
Simone de Beauvoir
Stockholm episode II
Efter tre dagar i Stockholm har jag börjat vänja mig lite. Efter att ha sovit enorma mängder, så känner jag mig faktiskt mer utvilad än på länge. Jag var från början rädd att allt sovande skulle öka tröttheten och generera mer sovande i en ond spiral som slutligen skulle urarta till något slags stadie av dåsig och ständig medvetslöshet, men så har det inte varit. Gruppkompisarna som jag studerar med har faktiskt intressanta liv och är klart mer färgglada än vad jag uppfattade dem från början, men de har noterat att jag inte är allt för förtjust i att vara här, och kallar mig ltie skämtsamt för "Den Bittra Norrlänningen" (jag hade mycket skarp och oblyg kritik till en arbetsmetod som heter Problembaserat lärande, och det roade visst).
Jag vaknade på morgonen idag och kände mig utvilad, trots medicineringen för mina knän. Jag har stiftat bekantskap med det lokala gymet i Årsta och jag är mycket nöjd över gymet. Årsta Gym, är en tiopoängare. Med tio poäng menas rymliga lokaler, fräsch luft, bra musik, trevlig receptionist, stora speglar, ett stort sortiment av maskiner, samt rätt så glest med folk. Man behöver inte köa på maskinerna och gör man fel så verkar folk inte vara sena med att komma med tips. Det enda jag saknar i maskinväg är vadpressen, men den kanske finns där bland myllret av maskiner.
Något annat som ökat min glädje på gymet är att jag tappat ett litet kilo sedan sist jag gymade. Detta kilo har varit ett segt kilo som inte företrädelsevis kommer från bröst, mage, höft eller lår, utan är uppenbarligen ett kilo som verkligen har gjort skillnad i muskeldefineringen. Jag ser alltså mer vältränad ut nu än vad jag såg ut sist jag gymade. Mycket trevligt!
Man kanske skulle återuppta den där korta förälskelsen man hade i styrketräning från förra hösten... det är ju faktiskt roligt att ta i, lite.
Jag hoppas Micke saknar mig litegrann.
Jag hoppas Linus har det gott på Hotell Kattis.
Jag vaknade på morgonen idag och kände mig utvilad, trots medicineringen för mina knän. Jag har stiftat bekantskap med det lokala gymet i Årsta och jag är mycket nöjd över gymet. Årsta Gym, är en tiopoängare. Med tio poäng menas rymliga lokaler, fräsch luft, bra musik, trevlig receptionist, stora speglar, ett stort sortiment av maskiner, samt rätt så glest med folk. Man behöver inte köa på maskinerna och gör man fel så verkar folk inte vara sena med att komma med tips. Det enda jag saknar i maskinväg är vadpressen, men den kanske finns där bland myllret av maskiner.
Något annat som ökat min glädje på gymet är att jag tappat ett litet kilo sedan sist jag gymade. Detta kilo har varit ett segt kilo som inte företrädelsevis kommer från bröst, mage, höft eller lår, utan är uppenbarligen ett kilo som verkligen har gjort skillnad i muskeldefineringen. Jag ser alltså mer vältränad ut nu än vad jag såg ut sist jag gymade. Mycket trevligt!
Man kanske skulle återuppta den där korta förälskelsen man hade i styrketräning från förra hösten... det är ju faktiskt roligt att ta i, lite.
Jag hoppas Micke saknar mig litegrann.
Jag hoppas Linus har det gott på Hotell Kattis.
Monday, October 22, 2007
Ytterligare ett steg i träsket av självömkan
Jag har uppenbarligen hamnat i Stockholm. Det är ganska intressant att jag lyckas "uppenbarligen hamna" någonstans som faktiskt varit planerat sedan månader tillbaka, så jag antar att det bara är jag som är förbehållen att känna så inför månaders planering. Jag bor på ett hotell i Årsta, och där ska jag bo i tre veckor framöver, och jag har en kurs i Liljeholmen att knata mig igenom innan jag kan knalla tillbaka till Gävle och de invanda banorna.
NEJ det är inte lyxigt och spännande och alla andra fantastiska saker som det kan vara att åka iväg på tre veckors hotellvistelse. Det värsta är nog att min dator inte riktigt hajjar bredbandsuppkopplingen på hotellrummet, så jag känner mig digitalt isolerad från omvärlden.
För att höja stämningen ytterligare så har jag varit hos läkaren som skrev ut lite starkare mediciner för mina smärtande knän, vilket som vanligt gör mig dåsig och fantasilös. Min råtta Linus har det nog bättre ställt som bor på Hotell Kattis i Gävle, och troligen blir både kliad och matad med leverpastej.
Man kan ju ta ett steg ytterligare i självömkansträsket och säga att MICKE faktiskt tycker det är lite liiite skönt att ha mig ute ur huset, och trots att jag kanske tycker det är trevligt att sova ohämmat på hotellet, så kändes det värre att höra än att säga själv.
The grande finale: En tjock kvinna jag måste göra grupparbeten med här på kursen, tänk er en rynkig och gnistrande gammal blick bakom starka glasögon, ett triumferande leende, och tjocka kinder som med entusiasm säger:
"Ja, där ser man. Hon är 26 år och har redan skadat sina knän för livet. Där ser man vad den här moderna "träningen" förstör för ungdomen."
Jag vill dra mig undan och fantisera om våld.
Eller åka hem.
Får man åka hem?
Varför är det så mörkt i korridoren till mitt hotellrum?
Jo, därför att golvet består av fläckar, pölar och missfärgningar...
NEJ det är inte lyxigt och spännande och alla andra fantastiska saker som det kan vara att åka iväg på tre veckors hotellvistelse. Det värsta är nog att min dator inte riktigt hajjar bredbandsuppkopplingen på hotellrummet, så jag känner mig digitalt isolerad från omvärlden.
För att höja stämningen ytterligare så har jag varit hos läkaren som skrev ut lite starkare mediciner för mina smärtande knän, vilket som vanligt gör mig dåsig och fantasilös. Min råtta Linus har det nog bättre ställt som bor på Hotell Kattis i Gävle, och troligen blir både kliad och matad med leverpastej.
Man kan ju ta ett steg ytterligare i självömkansträsket och säga att MICKE faktiskt tycker det är lite liiite skönt att ha mig ute ur huset, och trots att jag kanske tycker det är trevligt att sova ohämmat på hotellet, så kändes det värre att höra än att säga själv.
The grande finale: En tjock kvinna jag måste göra grupparbeten med här på kursen, tänk er en rynkig och gnistrande gammal blick bakom starka glasögon, ett triumferande leende, och tjocka kinder som med entusiasm säger:
"Ja, där ser man. Hon är 26 år och har redan skadat sina knän för livet. Där ser man vad den här moderna "träningen" förstör för ungdomen."
Jag vill dra mig undan och fantisera om våld.
Eller åka hem.
Får man åka hem?
Varför är det så mörkt i korridoren till mitt hotellrum?
Jo, därför att golvet består av fläckar, pölar och missfärgningar...
Wednesday, October 17, 2007
Livet på Stand-By
Helt plötsligt så insåg jag att mitt liv just nu står på stand by. Pausmusiken spelas och skärmsläckaren börjar rulla. Ingenting händer.
Jag kan inte träna eller gå på promenader med mina knän. Jag kan inte sätta upp mål med min fritid och hur den kommer att se ut framöver, eftersom jag inte har fått skadan diagnoserad ännu. Jag har inte pengar att göra några större inköp som skulle kunna sätta livet i rullning, om jag inte är redo att ta ett lån. Simträningen står också stilla, och efter vid senaste kurstillfället blev det helt otippat samma hjälplösa plask med återkommande kallsupar, som om det vore min första lektion.
Detta har känts ungefär som att inte leva. Att stå stilla. Att betrakta sig själv i vardagens göromål utan att bryta mönstret, utan att agera och utan att röra om. Samma sak, vecka efter vecka.
Sedan insåg jag, igår kvälls någon gång efter läggdags, att livet faktiskt är riktigt skönt, när det står på Stand By. Det har känts näst intill olidligt att inte arbeta hårt för mål och mening, att inte sträva efter bättre träningsresultat och inre såsom yttre utveckling. Mina knän har kännts som stoppklossar i tillvaron och jag har frustrerats över att sitta hemma när jag igentligen skulle ha genomfört sista delen av Tjejklassikern via Lidingö Tjejlopp.
Men nu känns det skönt. Just idag känns det skönt. Kanske inte i morgon, men just nu på lunchrasten innan jag ska ta min matlåda till lunchbordet.
Varför ska jag nu försöka uppnå så många mål, om jag inte tar mig tid att återhämta mig och reflektera över de mål jag redan uppnått. Varför ska jag träna så hårt, om jag inte lär mig att vila ut både själ och kropp? Om jag inte kan acceptera en vardagslunk i livet, hur ska jag då verkligen uppskatta mina äventyr?
Det kanske är bra att jag skadat mina knän. Det kanske är bra att stanna upp. Det kanske till och med blir skönt att vila sig ordentligt från träningen, och lita på att det i framtiden kommer nya äventyr att genomföra. Kanske är min kropp hel lagom till Halvvasan till våren? Tills jag vet vad som ska hända i framtiden kan jag ju vila, låta äventyrslustan gå i ide precis som björnen, fullmatad på intryck.
Livet på Stand By är kanske inte så tokigt.
Jag kan inte träna eller gå på promenader med mina knän. Jag kan inte sätta upp mål med min fritid och hur den kommer att se ut framöver, eftersom jag inte har fått skadan diagnoserad ännu. Jag har inte pengar att göra några större inköp som skulle kunna sätta livet i rullning, om jag inte är redo att ta ett lån. Simträningen står också stilla, och efter vid senaste kurstillfället blev det helt otippat samma hjälplösa plask med återkommande kallsupar, som om det vore min första lektion.
Detta har känts ungefär som att inte leva. Att stå stilla. Att betrakta sig själv i vardagens göromål utan att bryta mönstret, utan att agera och utan att röra om. Samma sak, vecka efter vecka.
Sedan insåg jag, igår kvälls någon gång efter läggdags, att livet faktiskt är riktigt skönt, när det står på Stand By. Det har känts näst intill olidligt att inte arbeta hårt för mål och mening, att inte sträva efter bättre träningsresultat och inre såsom yttre utveckling. Mina knän har kännts som stoppklossar i tillvaron och jag har frustrerats över att sitta hemma när jag igentligen skulle ha genomfört sista delen av Tjejklassikern via Lidingö Tjejlopp.
Men nu känns det skönt. Just idag känns det skönt. Kanske inte i morgon, men just nu på lunchrasten innan jag ska ta min matlåda till lunchbordet.
Varför ska jag nu försöka uppnå så många mål, om jag inte tar mig tid att återhämta mig och reflektera över de mål jag redan uppnått. Varför ska jag träna så hårt, om jag inte lär mig att vila ut både själ och kropp? Om jag inte kan acceptera en vardagslunk i livet, hur ska jag då verkligen uppskatta mina äventyr?
Det kanske är bra att jag skadat mina knän. Det kanske är bra att stanna upp. Det kanske till och med blir skönt att vila sig ordentligt från träningen, och lita på att det i framtiden kommer nya äventyr att genomföra. Kanske är min kropp hel lagom till Halvvasan till våren? Tills jag vet vad som ska hända i framtiden kan jag ju vila, låta äventyrslustan gå i ide precis som björnen, fullmatad på intryck.
Livet på Stand By är kanske inte så tokigt.
Wednesday, October 10, 2007
Segerns sötma
Jag var röd i ansiktet. Som vanligt hade jag mina simglasögon lite för hårt spända mot mitt ansikte, så att de mest liknade soffknappar intryckta i en mjuk kudde. Eventuellt rann lite poolvatten ut ur min näsa. Jag fick två feta paddlar som omsorgsfullt placerades på mina händer. Sedan placerade en instruktör högtidligt en stor flytdolme mellan mina ben, eftersom jag var oförmögen att greppa den själv med mina klumpiga och ostrategiskt viftandes paddel-händer. Efter lite peppande och ivrigt påhejande så bestämde jag mig, genomblöt och fullt utrustad med alla tänkbara hjälpmedel, att NU skulle jag minsann crawla! Idag är dagen D!
OCH JAG GJORDE DET! Nästan en hel simlängd på 25 meter. Förtvilat plaskandes och viftandes med fokuserad blick under de dimmiga simglasögonen så gjorde jag faktiskt rörelser som ABSOLUT påminde om crawl. Jag är bäst! Jag är bäst!!!
OCH JAG GJORDE DET! Nästan en hel simlängd på 25 meter. Förtvilat plaskandes och viftandes med fokuserad blick under de dimmiga simglasögonen så gjorde jag faktiskt rörelser som ABSOLUT påminde om crawl. Jag är bäst! Jag är bäst!!!
Monday, October 8, 2007
Ytterligare en vanlig dag i självförnedringens tecken
Jag tänkte så här: Att cykla till jobbet gör numera ont i mina knän. Att inte cykla till jobbet gör ont i själen, eftersom jag faktiskt lärt mig tycka om att starta dagen med frisk luft i nyllet och vackra höstfärger nu på morgonen.
Efter en ytterligare analys tänkte jag vidare, och kom fram till att det gör mest ont i mina knän när jag trampar i uppförsbacke, i hårt motstånd, och att det knappt känns överhuvudtaget, i övrigt.
Därav föddes den geniala idén fram, samma idé som jag lallat om tidigare: Den förträffliga idén att skaffa skor med små metallmojänger på undersidan, som gör att man kan knäppa fast sina skor i pedalerna. Då kan man ju liksom dra upp pedalerna i stället för att trampa ned pedalerna, i uppförsbackar, och då kanske skona mina arma knän.
Sagt och gjort. Fina silverfärgade Nike-skor har införskaffats, tillsammans med alldeles förträffligt coola cykelpedaler som man kan "klicka fast" skorna i. När vi ändå var igång så inhandlade Micke en vattenflaskehållare med tillhörande vattenflaska till min cykel Bonk, samt en liten cykeldator för 99 kronor. Sedan glänste min Bonk i sin nya prakt (i ungefär femton minuter, innan jag fick punktering, och med humöret på topp så fick jag en snabb lektion i hur man byter däck).
Vart kommer självförnedringen in i bilden, undrar ni då, givetvis.
Vi kan säga så här. Föreställ dig att du är... låt oss säga... en bilist. Föreställ dig att du åker långsamt mot en trafikerad fyrvägskorsning. Klockan har passerat 17.00 och du är på väg hem från jobbet. Framför dig cyklar en cyklist. Det verkar vara en tjej i svart kappa och fina silverglänsande nya skor. Föreställ dig att hon överdrivet långsamt saktar in, med sin blågrå cykel, i god tid innan korsningen. Föreställ dig sedan hur du konstaterar att hon ser lite stressad ut och förvirrat ömsom stirrar på bilarna, och ömsom stirrar på sina fötter. Cykeln stannar, och under lustiga och obegripliga små ryckningar med benen från cyklistens sida, börjar cykeln långsamt falla ned åt vänster. Cyklisten fortsätter med desperata små ryckningar men följer sedan med cykeln platt mitt på vägen. Du inser att ditt körfält nu är blockerat av en hjälplöst sprattlandes cyklist, som ligger över hela ditt körfält. Du stannar bilen, liksom de flesta andra bilar i fyrvägskorsningen gör, i väntan på att den nu rödkindade cyklisten haltande ska kliva ur cykeln från liggande läge. Och du tänker något i stil med: "Vad är det där för jävla idiot, som inte tar emot sig med fötterna?"
Efter en ytterligare analys tänkte jag vidare, och kom fram till att det gör mest ont i mina knän när jag trampar i uppförsbacke, i hårt motstånd, och att det knappt känns överhuvudtaget, i övrigt.
Därav föddes den geniala idén fram, samma idé som jag lallat om tidigare: Den förträffliga idén att skaffa skor med små metallmojänger på undersidan, som gör att man kan knäppa fast sina skor i pedalerna. Då kan man ju liksom dra upp pedalerna i stället för att trampa ned pedalerna, i uppförsbackar, och då kanske skona mina arma knän.
Sagt och gjort. Fina silverfärgade Nike-skor har införskaffats, tillsammans med alldeles förträffligt coola cykelpedaler som man kan "klicka fast" skorna i. När vi ändå var igång så inhandlade Micke en vattenflaskehållare med tillhörande vattenflaska till min cykel Bonk, samt en liten cykeldator för 99 kronor. Sedan glänste min Bonk i sin nya prakt (i ungefär femton minuter, innan jag fick punktering, och med humöret på topp så fick jag en snabb lektion i hur man byter däck).
Vart kommer självförnedringen in i bilden, undrar ni då, givetvis.
Vi kan säga så här. Föreställ dig att du är... låt oss säga... en bilist. Föreställ dig att du åker långsamt mot en trafikerad fyrvägskorsning. Klockan har passerat 17.00 och du är på väg hem från jobbet. Framför dig cyklar en cyklist. Det verkar vara en tjej i svart kappa och fina silverglänsande nya skor. Föreställ dig att hon överdrivet långsamt saktar in, med sin blågrå cykel, i god tid innan korsningen. Föreställ dig sedan hur du konstaterar att hon ser lite stressad ut och förvirrat ömsom stirrar på bilarna, och ömsom stirrar på sina fötter. Cykeln stannar, och under lustiga och obegripliga små ryckningar med benen från cyklistens sida, börjar cykeln långsamt falla ned åt vänster. Cyklisten fortsätter med desperata små ryckningar men följer sedan med cykeln platt mitt på vägen. Du inser att ditt körfält nu är blockerat av en hjälplöst sprattlandes cyklist, som ligger över hela ditt körfält. Du stannar bilen, liksom de flesta andra bilar i fyrvägskorsningen gör, i väntan på att den nu rödkindade cyklisten haltande ska kliva ur cykeln från liggande läge. Och du tänker något i stil med: "Vad är det där för jävla idiot, som inte tar emot sig med fötterna?"
Sunday, October 7, 2007
I skuggan av mitt skadade knä
Efter två månaders lugn med enbart lite kraftfulla markeringar efter de få gånger som jag försökt att jogga, så har nu mitt skadade knä bestämt sig för att expandera sin verksamhet. Jag har numera TVÅ VÄRKANDE KNÄN! Detta betyder att DET GÖR ONT ATT STÅ STILLA. Detta betyder i sin tur att det gör ont att DISKA, LAGA MAT, STÅ I KÖ TILL KASSAN, TVÄTTA HÄNDERNA OCH ALLT ANNAT SOM NÄST INTILL KRÄVER ATT MAN SKA STÅ STILLA. Alternativet till att stå stilla har varit att lite smått och diskret vagga fram och tillbaka, ungefär som om man varit väldigt, väldigt, kissnödig.
Desperat så har jag försökt att finna svar på mina frågor kring knäskadan, i väntan på att etablera en kontakt med Hälsocentralen, och nitiskt bläddrat igenom varje träningsbok som står att finna i mitt nattduksbord (okej, det kanske inte är så många). Som resultat av mitt ihärdiga sökande så vill jag bara säga:
ÅT HELVETE MED JONAS COLTING och Sally Edwards som med sina klämkäcka experttips och orubbliga tro på kroppens förmåga, får oss otränade f.d. soffpotatisar (och fallskärmshoppare, men det är ju i princip samma sak) att oförberedda möta alla svårigheter med att träna i vuxen ålder, om man INTE VARIT TRÄNAD FRÅN BÖRJAN.
Varför läser man böcker från experter och från människor som bevisligen har topptränade kroppar som de troligen redan filat på sedan ungdomen? Vad vet topptränade människor med meritförteckningar sedan tonåren om hur enkelt det är att finna motivation till träning när man vet att man själv med stor sannolikhet aldrig blir bland de bästa 30% ens i motionsklasserna?
Vad vet ELITEN om att faktiskt en så liten grej som att ta cykeln tur och retur till jobbet, uppenbarligen verkar kunna orsaka skador? Jag har väl aldrig varit riktigt tränad, men jag har väl aldrig heller varit riktigt otränad. Däremot lyckades jag aldrig få godkänt på idrotten i Gymnasiet, för det var helt enkelt inte så lätt för mig att orka engagera mig i ämnet. Det enda jag vet är att det är svårare att lära sig simma än att bara börja på en kurs, det är svårare att bli en duktig cyklist än att bara köpa cykel och cykla runt, och det är inåt helvetes svårt att bli en snabbare och effektivare löpare utan att dra på sig skador!
Grrr jag vill skylla på någon att jag inte kan löpträna som jag önskat. JAG VILL SKYLLA PÅ NÅGON!!!
Om 11 dagar får jag en läkarkontakt. Sedan får jag förhoppningsvis en remiss inom några veckor till någon som kan träningsskador och rehabilitering, DÅ kanske någon kan svara på alla mina frågor...
Desperat så har jag försökt att finna svar på mina frågor kring knäskadan, i väntan på att etablera en kontakt med Hälsocentralen, och nitiskt bläddrat igenom varje träningsbok som står att finna i mitt nattduksbord (okej, det kanske inte är så många). Som resultat av mitt ihärdiga sökande så vill jag bara säga:
ÅT HELVETE MED JONAS COLTING och Sally Edwards som med sina klämkäcka experttips och orubbliga tro på kroppens förmåga, får oss otränade f.d. soffpotatisar (och fallskärmshoppare, men det är ju i princip samma sak) att oförberedda möta alla svårigheter med att träna i vuxen ålder, om man INTE VARIT TRÄNAD FRÅN BÖRJAN.
Varför läser man böcker från experter och från människor som bevisligen har topptränade kroppar som de troligen redan filat på sedan ungdomen? Vad vet topptränade människor med meritförteckningar sedan tonåren om hur enkelt det är att finna motivation till träning när man vet att man själv med stor sannolikhet aldrig blir bland de bästa 30% ens i motionsklasserna?
Vad vet ELITEN om att faktiskt en så liten grej som att ta cykeln tur och retur till jobbet, uppenbarligen verkar kunna orsaka skador? Jag har väl aldrig varit riktigt tränad, men jag har väl aldrig heller varit riktigt otränad. Däremot lyckades jag aldrig få godkänt på idrotten i Gymnasiet, för det var helt enkelt inte så lätt för mig att orka engagera mig i ämnet. Det enda jag vet är att det är svårare att lära sig simma än att bara börja på en kurs, det är svårare att bli en duktig cyklist än att bara köpa cykel och cykla runt, och det är inåt helvetes svårt att bli en snabbare och effektivare löpare utan att dra på sig skador!
Grrr jag vill skylla på någon att jag inte kan löpträna som jag önskat. JAG VILL SKYLLA PÅ NÅGON!!!
Om 11 dagar får jag en läkarkontakt. Sedan får jag förhoppningsvis en remiss inom några veckor till någon som kan träningsskador och rehabilitering, DÅ kanske någon kan svara på alla mina frågor...
Veckans monstertant
Den här bilden hade varit en tiopoängare om den bara hade lite bättre skärpa... För att komma med ett statement: "Det är inte en hund, det är en terv."
Friday, October 5, 2007
Inspiration
I morse vaknade jag, och riktigt bubblade av inspiration. Jag hade somnat till boken "triathlons for women" och vaknade riktigt glad och optimistisk. Äntligen så har jag fått tillbaka lite motor. Nu ska jag skaka ut min lön ur plånboken och ordna mig ett himmelrike av förutsättningar för lyckad träning. 
Kläder: Jag ska ha flera uppsättningar träningskläder och underställ! Inget mera irriterat letande i tvättkorgen och inga mera suckar när man rafsar igenom garderoben, och hysteriska utrop för att ingen träningsBH finns att finna. Jag ska lassa på med ett överflöd så att det alltid finns rena och fräscha kläder och underställ. Det ska gå snabbt och lätt att komma ut!
Cykling: Jag ska köpa sådana dära pedaler med pedalskor som man knäpper fast sig i, så att jag undkommer knäsmärtan genom att kunna "dra pedalen uppåt" i stället för det lite mer smärtsamma "trampa neråt". Då blir det roligare cykling av! 
Ytterkläder: Jag ska fixa mig värsta varma mysiga vinterjackan (utöver min lite strama långrock) som ska bjuda ut mig på skogspromenaderna man annars bävat för i höst eller vinterrusk. 
Simning: Det här virrvarret av bilder som jag plockat in är faktiskt allt allt nytt jag beställt åt mig själv idag. Det är redskap jag använder på simträningen, men som jag inte har tillgång till på egen hand, om jag skulle vilja simma "utanför träningstid". Det betyder att jag kan ta mitt pick och pack och alla mina hjälpmedel och plaska runt när helst jag vill, vilken dag jag vill. Ska bli kul med ny ryggsäck (anpassad för bad) också, så man inte går med samma gamla ica-kasse till Fjärran Höjder-badet. 
Löpning: Nu jäklar ska jag börja löpa regelbundet! Om jag nu vet att jag får ont efter 20 minuter, så får jag väl börja med att löpa en kvart om gången. Jag tänkte sikta på att få upp lite fart i stegen och så ska jag lita på att detta bygger muskler som skyddar mitt knä från att få ytterligare skador i framtiden. 
Nu ska jag lära mig det här!!
Thursday, October 4, 2007
Nej, jag kan fortfarande inte crawla
Efter 7 simlektioner så kan jag fortfarande inte crawla. Inte ens i närheten. Men lyckligtvis gör det inte så mycket, och intresset för simning har faktiskt stigit allt eftersom träningen fortskrider.
Igår längtade jag iväg till simningen. Det är verkligen skönt att åka dit. Instruktörerna Masters-motions och triathlon-gruppen är otroligt trevliga och uppmuntrande, och jag har slutat bekymra mig över min teknik, eller sätta press på mig att bli bättre för varje gång. Instruktörerna säger lugnt och leende att "Det kommer!" och jag får väl lov att lita på dem.
Det skönaste är att jag börjat få mycket bättre vattenvana, och att jag verkligen börjat slappna av mer, i vattnet. Förut kunde jag inte hålla huvudet under vattnet utan att hålla för näsan, nu tänker jag knappt på det. Jag ligger djupt under vattnet i bröstsimmet och hämtar bara luft en kort stund i varje simtag. Jag håller mig nästan hellre under ytan än över, eftersom ljudet är så dämpat och eftersom allt känns så lungt under ytan.
Det hade jag nog inte kunnat föreställe mig, för två månader sedan...
Igår längtade jag iväg till simningen. Det är verkligen skönt att åka dit. Instruktörerna Masters-motions och triathlon-gruppen är otroligt trevliga och uppmuntrande, och jag har slutat bekymra mig över min teknik, eller sätta press på mig att bli bättre för varje gång. Instruktörerna säger lugnt och leende att "Det kommer!" och jag får väl lov att lita på dem.
Det skönaste är att jag börjat få mycket bättre vattenvana, och att jag verkligen börjat slappna av mer, i vattnet. Förut kunde jag inte hålla huvudet under vattnet utan att hålla för näsan, nu tänker jag knappt på det. Jag ligger djupt under vattnet i bröstsimmet och hämtar bara luft en kort stund i varje simtag. Jag håller mig nästan hellre under ytan än över, eftersom ljudet är så dämpat och eftersom allt känns så lungt under ytan.
Det hade jag nog inte kunnat föreställe mig, för två månader sedan...
Tuesday, October 2, 2007
Morgongröten
Det kom en bok på posten igår. En bok jag beställde just i samband med att min knäskada startat, och som är grymt försenad. Den var på engelska och handlade om kvinnor som utövar triathlon. Lite förstrött bläddrade jag igenom den och upptäckte att den inte hade de där vanliga förskönande bilderna som brukar finnas i träningsböcker, snarare var det feta krinnor som tävlade triathlon, gamla kvinnor som tävlade, konstiga kvinnor utan BH, fula kvinnor, snygga kvinnor, ja allt var liksom ett väldigt spännande axplock av alla kvinnor som faktiskt kan utöva triathlon. Många dock väldigt vältränade, men inte på det där fitness-viset, utan på ett vardagligt och mer verklighetsnära vis. Boken kändes verkligen äkta.
Ett halvt dygn senare sitter jag och gråter vid min morgongröt vid köksbordet. Jag tänker på det svartvita fotografiet i boken, föreställandes den anskrämliga feta kvinnan som med ett strålande leende springer i mål. Det är ren och skär avundsjuka som fyller mig, precis som avundsjukan jag kände när Micke stod vid startgroparna på Lidingöloppet och den fuktiga råa luften vibrerade av allas förväntningar. Samma avundsjuka knut som fanns i magen när Kattis glädjestrålande sprungit Lidingö Tjejlopp som vi planerat att springa tillsammans, förra helgen.
Jag blir aldrig avundsjuk på andra ryttare. Jag har bara en så stark känsla av att jag vill rätta till allt jag förlorade när jag var yngre. Jag drömmer bara om att få behålla åtminstone en häst i mitt liv, som inte någon annan kan bestämma över. På något vis så skulle jag inte vara stolt över att kalla mig ryttare. Stoltheten skulle ta mycket större dimensioner om jag kunde kalla mig triathlet, eller marathonlöpare.
Ibland tror jag att sorgen från de hästar jag förlorat, att just den sorgen fungerat som ett riktigt segt klister, som delvis håller mig tillbaka i det förgågna, och som bara kletar fast mig ytterligare så fort jag möter motstånd i mitt nuvarande liv.
Kanske finns det ett annat "nu" där utanför? Min barndomsdröm om att slippa förlora de hästar jag älskat så mycket, kanske inte är min nutidsdröm. Min nutidsdröm är kanske snarare är att få stå i en startfålla, att samla sig inför ett lopp, och att göra ett bra försök att slå förra årets tid... att inte rida på någon annans hästkraft, utan använda sin egen kropp.
Men vad hjälper det, vad som verkligen är den inre rätta sanningen, när det droppat tårar i morgongröten?
Ett halvt dygn senare sitter jag och gråter vid min morgongröt vid köksbordet. Jag tänker på det svartvita fotografiet i boken, föreställandes den anskrämliga feta kvinnan som med ett strålande leende springer i mål. Det är ren och skär avundsjuka som fyller mig, precis som avundsjukan jag kände när Micke stod vid startgroparna på Lidingöloppet och den fuktiga råa luften vibrerade av allas förväntningar. Samma avundsjuka knut som fanns i magen när Kattis glädjestrålande sprungit Lidingö Tjejlopp som vi planerat att springa tillsammans, förra helgen.
Jag blir aldrig avundsjuk på andra ryttare. Jag har bara en så stark känsla av att jag vill rätta till allt jag förlorade när jag var yngre. Jag drömmer bara om att få behålla åtminstone en häst i mitt liv, som inte någon annan kan bestämma över. På något vis så skulle jag inte vara stolt över att kalla mig ryttare. Stoltheten skulle ta mycket större dimensioner om jag kunde kalla mig triathlet, eller marathonlöpare.
Ibland tror jag att sorgen från de hästar jag förlorat, att just den sorgen fungerat som ett riktigt segt klister, som delvis håller mig tillbaka i det förgågna, och som bara kletar fast mig ytterligare så fort jag möter motstånd i mitt nuvarande liv.
Kanske finns det ett annat "nu" där utanför? Min barndomsdröm om att slippa förlora de hästar jag älskat så mycket, kanske inte är min nutidsdröm. Min nutidsdröm är kanske snarare är att få stå i en startfålla, att samla sig inför ett lopp, och att göra ett bra försök att slå förra årets tid... att inte rida på någon annans hästkraft, utan använda sin egen kropp.
Men vad hjälper det, vad som verkligen är den inre rätta sanningen, när det droppat tårar i morgongröten?
Linus The Brave
Mr Linus fortsätter faktiskt göra sina framsteg. Visserligen är han hemskt blyg (särskilt när kameran är med) men jag är på god väg att lära honom att kliva ut ur buren och upp på min axel, när jag ber honom. Det är mysigt med råtta. Jag rekommenderar Mr Linus för varje nedstämt sinneslag.
Duuuuktig råtta!
Duuuuktig råtta!
Träningen i September
Summering av September månads träning.
Under September månad har jag aktiverat mig sammanlagt 33 timmar.
(20,5 timmar mindre än förra månaden)
Promenader: 10 tillfällen, 9,4 timmar.
Cykling: 17 tillfällen, 17 timmar. (Vardagsmotion till och från jobbet)
Simning: 5 tillfällen, 5,8 timmar
Jogging: 2 ynkliga tillfällen, ca 1 timme.
Upp som en sol, och ned som en bränd och oätlig pannkaka. Jag trodde jag skulle kunna hantera frånvaron av konditionsträning rätt så bra, men efter att jag inte kunnat springa på över en månad nu, så har jag blivit lätt nedstämd. Jag kan inte koncentrera mig lika bra på jobbet och går i hästdrömmar. Mina båda knän har börjat värka så jag har tappat min framtidstro som framtida marathonlöpare.
Jag har tappat intresset för att äta sunt de senaste två veckorna, och har slarvat högaktningsfullt i allt vad balanserad näring heter.
Jag kunde inte avsluta sista delen i Tjejklassikern, på grund av knäskadan.
Den ljuspunkt från träningssynvinkel har dock varit att jag håller på att lära mig simma. Det går långsamt, men jag börjar sakta bli bättre. Jag har fått bra instruktörer och börjar gilla att simma mer och mer, trots att jag under förra veckans lågvattenmärke sket i simträningen hela veckan.
Tråkigaste ögonblicket var att inse att jag inte skulle klara Lidingö Tjejlopp. Det blev inget diplom i år.
Under September månad har jag aktiverat mig sammanlagt 33 timmar.
(20,5 timmar mindre än förra månaden)
Promenader: 10 tillfällen, 9,4 timmar.
Cykling: 17 tillfällen, 17 timmar. (Vardagsmotion till och från jobbet)
Simning: 5 tillfällen, 5,8 timmar
Jogging: 2 ynkliga tillfällen, ca 1 timme.
Upp som en sol, och ned som en bränd och oätlig pannkaka. Jag trodde jag skulle kunna hantera frånvaron av konditionsträning rätt så bra, men efter att jag inte kunnat springa på över en månad nu, så har jag blivit lätt nedstämd. Jag kan inte koncentrera mig lika bra på jobbet och går i hästdrömmar. Mina båda knän har börjat värka så jag har tappat min framtidstro som framtida marathonlöpare.
Jag har tappat intresset för att äta sunt de senaste två veckorna, och har slarvat högaktningsfullt i allt vad balanserad näring heter.
Jag kunde inte avsluta sista delen i Tjejklassikern, på grund av knäskadan.
Den ljuspunkt från träningssynvinkel har dock varit att jag håller på att lära mig simma. Det går långsamt, men jag börjar sakta bli bättre. Jag har fått bra instruktörer och börjar gilla att simma mer och mer, trots att jag under förra veckans lågvattenmärke sket i simträningen hela veckan.
Tråkigaste ögonblicket var att inse att jag inte skulle klara Lidingö Tjejlopp. Det blev inget diplom i år.
Monday, October 1, 2007
Kär
Jag tror jag kommit till en punkt då jag bara inte kan säga nej, längre. Jag har letat och ringt runt och frågat och lirkat på den ena hästen efter den andre, samtidigt som jag försökt smälta tanken om att jag kanske blir hästägare en vacker dag. Jag kanske äntligen får känna den där overkliga känslan av att en häst kommer att vara min, och att ingen annan kommer att kunna slakta den, sälja den, eller bara göra meningslösa nötande dressyrövningar med den.
Kan man säga nej till Wilma? Jag kanske säger ja. Kanske till och med idag. En berömd och framgångsrik utövare av akademisk ridkonst sa en gång, när en elev frågade vilken typ av häst som är som mest ultimat för ridkonsten:
"Köp den häst vars ögon du förälskar dig i." och med det menade han att äkta ridkonst inte handlar om att se pampig ut på en svindyr häst, utan att sann ridkonst är att arbeta fram bra och gymnastiska övningar från just den hästens fysiska och psykiska förutsättningar.
Det är kanske det jag gjort. Förälskat mig lite.
Kan man säga nej till Wilma? Jag kanske säger ja. Kanske till och med idag. En berömd och framgångsrik utövare av akademisk ridkonst sa en gång, när en elev frågade vilken typ av häst som är som mest ultimat för ridkonsten:
"Köp den häst vars ögon du förälskar dig i." och med det menade han att äkta ridkonst inte handlar om att se pampig ut på en svindyr häst, utan att sann ridkonst är att arbeta fram bra och gymnastiska övningar från just den hästens fysiska och psykiska förutsättningar.
Det är kanske det jag gjort. Förälskat mig lite.
Subscribe to:
Posts (Atom)
