Vi gjorde det!

Jajjamensan. Micke åkte Vasaloppets Öppet Spår på 9 mil. Det var solsken och bra spår, eventuellt lite isiga.

Dagen efter var det regnblandat snö och riktigt mycket modd över de isiga spåren, så det blev en verklig utmaning för mig att ta mig runt på Halvvasan på 4,5 mil. Men vi hade roligt! Båda två! Jag skriver mer om det, och lägger in fler bilder, ikväll!

Micke innan starten.



Jag efter målet.

Pensionärer rules

Det är bra med pensionärer. De har gott om tid och orkar engagera sig. Lasse som har travhästarna i Arbrå, och hans mamma Elna är två praktexempel på oaser av energi och engagemang. Jag längtar ofta dit.

Min siminstruktör Ove är också pensionär. Han deklarerar stolt att varje morgon är en sovmorgon, nu för tiden. Ove hade dessutom tid och lust att följa mig till Gävle Cykelamatörer och presentera mig för de gamla veteranerna som brukar hålla till där ett par dagar i veckan. Gävle Cykelamatörer består av äldre herrar och damer som cyklat vätternrundan åtskilliga gånger, och som nostalgiskt berättade om sommaren 1974 då uppenbarligt oförglömliga cykelturer ägde rum.

Suveränt. Jag fick äta hembakade kakor och en gudomligt god sockerkaka efter cykelpasset, av en snäll tant. En av de äldre herrarna skulle damma av en gammal racer-cykel åt mig att testa, om två veckor också.

Jag stormtrivdes med en gång. Jag ser fram emot att försöka hänga med dem till våren.

I övrigt: Skidorna är rengjorda, ny vallar-tape är fastklistrad. Mina fötter har legat i hett saltvatten, och filats igenom med fotfil. Mina naglar är klippta så korta att det nästan gör ont, och huden är omsorgsfullt insmord i speciell uppmjukande fotsalva. Förra året lossnade en nagel, när jag åkte tjejvasan. Nu har jag lärt mig vikten av att ta hand om min fötter inför en utmaning.

Kul ska det bli!

Fyra dagar kvar

Jahapp. Då var det fyra dagar kvar, då.

På tisdag ska jag åka 4,5 mil för att avverka halva vasaloppet. Min träning på längdskidor är löjligt liten, inte ens 9 mil. Jag var just på väg att skylla på frånvaron av snö, eller nämna att jag prioriterat simning och löpning, innan jag insåg att det faktiskt inte finns några bra ursäkter. Jag har helt enkelt inte ansträngt mig tillräckligt mycket för att få in rutinerna att åka till Högbos konstskidspår några mil härifrån. Jag har tränat dåligt, helt enkelt.

Däremot så har jag en bättre grundkondition idag än vad jag hade förra året, när jag åkte Tjejvasan på 3 mil. Och Tjejvasan var ju förra vinterns härligaste upplevelse, så nog borde jag klara ett litet pålägg på 1,5 mil.

Fattas bara att jag blir helt fri från förkylningen, halsontet och tröttheten. Fattas bara att min högra axel blir lite bättre. Jag ska ägna mig åt lite intensiv-vila (med undantag för ett spinningpass på söndag) så kommer jag att vara fit for fight inför Halvvasan.

Kul ska det bli!

Tävlingsmänniskans bikt

Jag upptäckte en sak vid simträningen igår. Det väckte både eftertänksamhet och lite ängslighet. Jag pratar nämligen knappt med de andra "nybörjarna" på simträningen. Förut har vi pratat massor, men just igår kvälls kändes det tydligt att kommunikationen begränsades till ett "Hej" och inte så mycket annat. De andra "nybörjarna" pratade ivrigt sinsemellan, men på något sätt har jag tagit ett kliv utanför.

Och jag förstår dessutom precis varför. Jag har inte alltid varit en tävlingsmänniska, men gudarna ska veta att jag utvecklats till en.

Jag dras ohjälpligt till de erfarna veteranerna. Jag lyssnar imponerat på deras förberedelser i SM om två veckor. Jag vill veta allt om simteknik och andningstakter. Jag redogör mina planerade mål och lopp, och får feedback på vad jag behöver arbeta på. Det är en lättsam men allvarlig dynamik i samtalen. Vi jämför oss. Jag blir riktigt glad om jag får beröm eller tips från Maggan som simmat i hela sitt liv. Om en som slagit sverigerekord i sin åldersklass tycker att jag blivit bättre på något, så MÅSTE jag ha blivit bättre! Jag drömmer om att bli riktigt bra om några år. Jag vill helst inte bli gravid.

Jag känner mig missplacerad bland de som bara simmar för att det är trevligt och uppfriskande. De som lika gärna pratar recept eller undrar varför man liksom ska ha bråttom när man simmar. Jag vill helst passa in överallt. Jag vill helst vara en sådan som alla kan vara med. Men allt efter åren går så blir jag mer och mer utmejslat intresserad av att prestera, och då är det falskspel att låtsas vara någon annan.

Så därför blir det ett "Hej" och inte så mycket annat till de som är i min specifika simgrupp, simgruppen för "nybörjare". Därför blir det ett steg från vissa människor, för att ta ett annat steg till andra. De i min grupp gillar kanske inte riktigt att jag ger dem försprång och sedan jagar dem längden ut. De gillar kanske inte riktigt att jag tar något så lättsamt som en vanlig simkurs på blodigt allvar.

Det borde vara enkelt och naturligt, men det är det inte. Jag vill ju vara bästis med allihopa. Men ibland krockar det helt enkelt med den jag är. Att börja veta vem man är, är både uppfriskande och lite vemodigt på samma gång. Ju mer specifika karaktärsdrag jag utvecklar hos mig själv, ju mindre chans blir det att jag passar ihop med alla.

Ny utmaning

Jag ska börja cykla med Gävle Cykelamatörer. De är ett gäng äldre herrar och damer där ett par stycken passerat 70+. Min instruktör Ove från Gävle Simsällskap hade lite kontakter och har lovat att följa med mig och presentera mig för cykelsällskapet på söndag.

Som jag förstått det så är det ett trevligt gäng, som baserar träningen på gott fika och trevligt umgänge. Och cykling.

"Du får tänka på att många av oss är pensionärer!" sa den cyklist jag blivit ombedd att kontakta.
"Jajjamensan." svarade jag käckt.
"Vi cyklar inte särskilt snabbt, vet du." sa han.
"Det gör inte jag heller."
"Vi börjar med lite lugna turer till våren, då vi oftast åker till något fik och fikar en stund." meddelade han.
"Det låter trevligt." svarade jag.

Sedan blev det tyst en stund.

"Hur lång är den lugna turen till våren, då?" frågade jag.
"De är ganska korta. Man måste ju komma igång lite försiktigt." svarade han.
"Ja, men... hur lång sträcka handlar det om?" frågade jag igen.
"Ja, jag vet inte. Det brukar bli mellan sex till nio mil. Det beror på vilket fik vi ska till." svarade han.

"Sex till nio mil?"
"Ja."
"Öh. Ja. Öhm. Ni kan räkna med mig. Eh. Jag hänger säkert med." svarade jag osäkert, och tittade tvekande på mina arma sköra ben som kommer att bli till mos varje söndag under hela cykelsäsongen.

(SEX TILL NIO MIL?! ÄR DU HELT JÄVLA GALEN!! JAG SKA FAN SLUTA LYSSNA PÅ GUBBAR FÖR DE HAR HELT FÖRVRIDEN VERKLIGHETSUPPFATTNING. JAG SKULLE KUNNA DÖ AV ATT FÖRFLYTTA MIG SEX TILL NIO MIL. PÅ FLÄCKEN. FATTAR NI HUR JOBBIGT DET ÄR?!? JAG KOMMER ATT FÅ MITT ASS KICKED AV ETT GÄNG PENSIONÄRER. ÅHH DENNA SKAM OCH FÖRNEDRING!!!)

Sedan började jag tänka på senaste simträningen. Jag tänkte på hur förunderligt tyst och lugnt det blev i vattnet nu när jag slutat spänna mig och bli anfådd. Nu behöver jag inte hämta andan vid vartannat simtag, simningen är inte längre ett kippande av luft och ett hårt utfrustande av luft i vattnet. Jag kan låta luften fridfullt bubbla ut i små bubblor från näsan och lyssna på alla de dova ljud som hörs under vattenytan, samtidigt som jag ser bassängbottnen fridfullt glida förbi. Jag kan begrunda hur mina händer långsamt paddlar genom det blå vattnet, med ett band av små ljudlösa bubblor efter sig. Jag tar mig fortfarande inte särskilt långt, men längre och längre för varje gång jag tränar.

Det har varit så roligt att lära sig något nytt. Det är så roligt att bli bättre och bättre på något. Att lära sig.

Det kommer att bli kul att bli en bättre cyklist, också.

Samvetet

Jag gav förresten den Fula Monstergubben-bilden till Micke. Han tackade mig lite trött, sa att den var fin. Han haltade med sitt dåliga knä till sängkanten, under uppgivna hostningar, eftersom han är både knäskadad och fortfarande sjuk efter två veckor. Hon la omsorgsfullt den fula bilden på nattduksbordet och klappade tillgiviet sin gamla hund Monstertanten (som för övrigt också blivit sjuk) innan han la sig för att vila. Han mumlade någon vag förhoppning om att han säkert skulle bli bra inför Vasaloppets öppna spår som går om en vecka, fast man hörde hans tvekan i rösten.

Då får man dåligt samvete för att man publicerat elaka Monstergubbe-bilder på internet. När de liksom bara uppgivet tackar och tar emot för den fina bilden.

Förlåt...

Fortfarande sjuk

Jag är fortfarande sjuk. Jag hostar blod på morgonen. Jag har gult slem i halsen. Jag har mensvärk och riktigt äcklig mens. Jag har huvudvärk. Jag har 9 dagar på mig att bli frisk till Halvvasan. Dessutom har Monstergubben kommit tillbaka. Jasså? Ni trodde mig inte förra gången jag berättade om honom? Nu har jag faktiskt ritat av honom, i detalj. Så vet ni vad jag måste möta resten av dagen.

MONSTERGUBBEN

Nu är jag inte road längre

Nu är det inte kul att vara sjuk längre. Från början var det lite lyx att äta glass och bli föremål för omsorg och ömkan, men nu har lyxperioden blivit ersatt av att jag ständigt hostar tills ögonen tåras ovanför handfatet. Huvudet bultar och jag har aldrig riktigt orkat tvätta håret ordentligt de här dagarna, så jag känner mig rätt så äcklig. Vissa perioder är man lite piggare och börjar hoppas på att man kan simma snart, eller åtminstone åka lite skidor inför halvvasan, men varje ljus punkt följs av en hostattack med äckligt segt gult slem som ska upp ur halsen med enbart hjälp av luftströmmen.

Micke är en riktigt ljus punkt just nu. Han ser till att kylen är överfull med mat och jag kan välja allt från onyttig självömkansmat, till ordentlig husmanskost. Ett spännande nyttigt granatäpple fullt med vitaminer. Lax och avokado. Och givetvis choklad och blommor på alla hjärtans dag. Jag känner mig som en bortskämd liten prinsessa med överflöd av omsorg och ömhet, samtidigt som jag känner mig som Jabba The Hut, vilket faktiskt sammanfattningsvis får mig att känna mig rätt så splittrad.

Så här känner jag mig framför Micke.


Så här känner jag mig framför spegeln.

Nu ska den lilla prinsessan trippa till toaletten på sina nätta små fossingar och vända ut och in på lungorna i ett försök att krama ut äckligt gult sjukt segt slem tills blodkärlen i ögonen sprängs.

So long!

Vår bakgård

Jag tror faktiskt att Micke har en av Gävles finaste bakgårdar. Vi ska bara röja undan lite skrot och ett gammalt förråd... men tar man bara några steg förbi förrådet och ut mot sjön, så blir det vackert...

Triathlonläger

Micke frågade om jag kunde vara intresserad av att åka på ett triathlonläger.

Han hade sett en notis i en tidning och min första reaktion var "NEJ!". Jag är ju fortfarande trasig, jag kan inte löpa som planerat, och jag har inte tränat cykling, ännu. Det var Jonas Colting (världsmästaren på långdistans triathlon) som skulle hålla kursen, och jag var inte sugen på att åka dit ensam. Särskilt inte efter att jag i somras försökte säga något käckt till Colting personligen, men linkade vemodigt därifrån efter en nervös kommentar till honom, och kände mig mest som en idiot.

Sedan började jag fundera vidare på idén och kom på att jag träffat på Ted Ås i några diskussionsforum på internet. Ted Ås blev svensk mästare i Ironmandistans år 2005, och visserligen har han inte skrivit någon fantastiskt rolig bok som "Jag vill bara se bra ut naken" som Colting skrivit, men han verkar ofta delta i vanliga träningsdiskussioner och ge feedback för vad folk skriver. Ted Ås verkar vara en riktigt trevlig person, och jag tror han kan ge bra feedback på träningen.

Jag mailade Ted Ås igår, beskrev min ungefärliga träningsnivå, och skickade en förfrågan om han skulle hålla något triathlonläger för amatörmotionärer. Han svarade direkt med några peppande ord och sa att han var på väg att dra igång något till våren, och att jag var hjärtligt välkommen.

Hurra!

Åh, vad spännande och roligt det ska bli att åka iväg till Kalmar och träffa andra som brinner för sporten! Förra gången jag var i Kalmar (Kalmar Winter Adventure Race januari 2006) hade jag troligen ett av de bästa upplevelserna i mitt liv, trots att jag inte kände en själ. Eller kanske just för att jag inte kände en själ.

"Jag tror triathlon är riktigt bra träning för dig" sa Mannen I Mitt Liv med full entusiasm, och fortsatte: "Du kanske måste börja kolla på en riktigt bra cykel snart, också."

Själv skuttade jag runt med en iver som bara sjuka människor med huvudvärk och halsont kan skutta runt i. Ett liksom försiktigt skuttande med mycket försiktig och mjuk fjädring, följt av en rosslande hostattack...

Det här blir skitkul! Det blir SKITKUL!!

Ja, jag kan faktiskt crawla nu.

Jag vet att jag har tjatat om det här i flera inlägg, men det är helt sanslöst vad min simträning går framåt! Så fort jag mentalt har vant mig vid förra lektionens framsteg så kommer nya direkt vid nästa träning. Självklarhet på självklarhet rullar som en röd matta framför fötterna på mig. Jag som alltid känt mig koordinationsmässigt klumpig, skär smidigare och smidigare genom vattnet.

Min ena instruktör Uffe säger att han inte riktigt fattar hur det är möjligt att jag plötsligt utvecklats så snabbt efter jul. Min andra instruktör Ove säger glatt att jag "måste ju hålla med om att det är helt fantastiskt vad bra det går". Jag är sprängfärdigt stolt över mina framsteg. Min ena simkompis frågar om jag börjat ta privatlektioner utöver den reguljära simträningen. Uffe säger att jag inte längre passar i gruppen som behöver instruktioner, och att jag borde ha en egen bana att träna på.

Så fort en bana blir ledig så söker jag mig dit och fortsätter träna crawl på egen hand. Tekniken blir bättre och bättre. Vändningarna är bedrövliga, och jag orkar inte med att crawla mer än 50 meter åt gången, sedan måste jag vila någon minut. Men vad gör det, när jag för bara en vecka sedan slängde min flythjälp, och senast förra gången bara klarade 25 meter åt gången? Jag är dubbelt så bra nu som jag var förra gången!

Det här med att bli bra på något som man förut varit dålig på, det är ungefär som att inleda en förälskelse med sig själv. Man ser sig själv med nya ögon, man tittar sig stolt i spegeln, man dagdrömmer om vem man är och vart man står om ett år. Det är fantastiskt. Man är formbar och föränderlig, man är aldrig konstant.

Jag kan bli den jag vill vara. Det finns ingen färdig "mall" om vem jag är, utan det är bara fantasin som sätter sina begränsningar.

Sedan har vi ju förståss den där lagen om alltings jävlighet och en Gud som tycker att glädje och njutning ska blandas med sorg och martyrskap, så man vet vad man ska uppskatta. Så jag har givetvis blivit sjuk. Halsont och värk i hela kroppen. Jag misstänkte att det var illa när jag satt i bastun efter simträningen och inte kunde bli kvitt min gåshud.

Men till och med det är rätt så skönt. Att vara sjuk. Jag har haft minimalt med semester de senaste tre åren (typ fyra veckor sammanlagt, på tre år)och på helgerna sliter jag för att få ut allt jag vill ha av de lediga dagarna, för att inte bara låta livet passera. Nu erbjuder livet mig en paus. Nu får jag ligga stilla och bara vara. Kroppen hindrar mig från att streta vidare mot nya mål, och Micke kallar mig kärvänligt för sin lilla stackars gumma, och kramar om mig så länge jag vill. Han serverar mig The med honung i, jag får ostkaka, och det finns en skål med grädde och bär i kylen. Monstergubben lyser med sin frånvaro och kvar står bara en drömprins och Räddaren I Nöden.

Visst är det skönt att vara sjuk. Att tillåta sig att vara sjuk. Utan dåligt samvete.

Såklart man borde ta en voltarentablett till, glömma huvudvärken, halsonten och nackvärken, och njuta lite.

Ögonblick från helgen

LÖRDAG

1. Jag upptäcker att Monstergubben totalt förlorat sin onda kraft. Hans förkylning har satt sig på stämbanden, som nu är totalt ur funktion. Han är oförmögen att prata. Jag upptäcker att jag bara hör vad han säger om jag sitter tätt intill honom. Det har inneburit att jag kunnat ignorera honom totalt när jag inte känt för att lyssna på honom. Vilken frihet!

2. Morgongröt med mjölk, varma jordgubbar och kanel. Bästa sättet att stiga upp på!

3. Joggingtur på blank sluttande is med ett lager tövatten ovanpå. Snudd på omöjligt. Diverse män står med gevär efter vägen och talar om för mig att jag inte borde springa när det är så förbaskat halt. De skyller sina gevär på rävjakten, men jag tänkte att det kanske var lika bra att göra som de säger, ändå.

4. Städa, handla, diska, tvätta...

5. Jag ser min älsklingsföljetång från min barndom: "The storyteller". Nostalgii.

6. Micke säger något ohörbart och släpar sig i säng.

7. Jag korkar upp en vinflaska och mörk choklad och fortsätter se The Storyteller, ensam.

8. Två glas vin senare vårdar jag ömt råttan och säger gråtmilt att han är tidernas finaste råtta.


SÖNDAG

1. Långa fina armtag i bassängvattnet. *Fosch... fosch...*

2. Maggan pratar trevligt strunt i bastun.

3. Expediten i affären säger att alla råttor gillar motionshjul. Jag frågar om detta även gäller lata råttor som aldrig provat motionshjul. Hon nickar entusiastiskt.

4. Jag tittar mig i spegeln i provhytten och tycker att rött och lila ser bra ut som kontrast till alla mina svarta plagg.

5. Råttan Linus tittar olyckligt på mig och går sedan och lägger sig med ryggen vänd mot det färdigmonterade motionshjulet.

6. Monstergubben börjar prata. Små kraxiga antydningar till ord. Mestadels trevligheter.

7. Jag ligger vaken på söndagnatten till ljudliga snarkningar blandade med rossliga hostningar och funderar över hur mycket sömn jag behöver i natt för att vara i någorlunda vettigt skick till arbetsdagen.

Hej då till dolmen

Min flytdolme, alltså. Hej då, till den.

När jag simmar har jag en liten flytdolme av plast och luft uppe vid skrevet som lyfter underkroppen lite, när jag crawlar. Den är bra för då behöver man inte bekymra sig över bensparkar, utan kan bara koncentrera sig på armtag och överkroppsteknik. Den har varit till ovärdelig hjälp och troligen åtskilliga gånger hindrat mig från att drunkna.

Men nu är det slut med den. Jag och dolmen separerar. Jag klarar mig nämligen utan den. Nu är det dags att börja träna på större allvar. Det är dags att ta varje chans till att bli bättre på den där finurliga tekniken som krävs för både över och underkropp, och det är dags att bygga upp bra muskler i armar, bål, mage och ben. Inget mera fusk med flythjälp, med andra ord.

Jag har insett att jag troligen inte är i form för att göra hyfsat ifrån mig på motionsklassen i triathlon i år heller. Det tar ohyggligt lång tid att träna en kropp, i tre grenar dessutom. Jag kan inte köra stenhårt i ett år och tro att jag har koll på läget. Jag kan inte köra stenhårt överhuvudtaget, eftersom det inte är bra för en (i sammanhanget) otränad kropp.

Jag börjar inse att det gäller att GIFTA sig med sporten, om jag ska klara av att utföra den. Alltså, inte bara lulla på och hoppas allt blir bra och löser sig självt. Jag måste troligen älska den i nöd och lust, hata den ibland, och tycka att den kan kännas tråkig emellanåt. Jag måste fortsätta att investera kärlek och energi i träningen, och jag måste lita på att resultaten kommer om jag bara är trogen och ihärdig.

Varför vill jag göra allt det här, då? Jo, för att jag gillar att drömma. Jag gillar tanken på att jag blir bättre och bättre för varje år. Jag gillar att fantisera om hur jag slipas. Det handlar inte om att få en snygg kropp och bli attraktiv för någon. Det handlar om att utstråla hälsa, att vara frisk, att ha spänst, att leva längre, att sätta mål med livet och att uppfylla dem.

Ett litet mål blir därför att lägga undan min lilla blå plastdolme och plaska mig ut i bassängen på egen hand.

Det stora målet är att genomföra ett bra lopp, att inte vara bland de sämsta. Och att ha kul.

Veckans Monster... gubbe!

Monstertanten har fått sällskap av en Monstergubbe. Monstergubben var förut Micke. Efter alla sjukdagar som han haft nu, så har han förvandlats till en slags oberäknerlig manlig klimakteriekossa som uppenbarligen tycker att jag är dum som ett spån. Jag försöker undvika Monstergubben till varje pris, eftersom han är bakteriestinn och släpar sig runt lägenheten som en osalig ande, och spottar ur sig oförskämdheter med rosslig monsterröst. Han har en konstig monsterröst nu som nästan låter lite kvackande. Ungefär som en muterad monster-anka.

Jag funderar på att kasta vigvatten på honom om det här fortsätter över helgen. Problemet är ju att Micke kanske innerst inne ÄR en Monstergubbe och avlider av vigvattnet. Jag menar, jag kan ju inte ta för givet att det finns en snäll kille (eller söt anka för den delen) där innerst inne som blommar ut om han blir kvitt demonerna. Han kanske ÄR en liten demon där innerst inne som smälter till en grön gurglande sörja och aldrig återuppstår, om han får Guds Hand på sig.

Då skulle man ju sakna Monstergubben. Särskilt eftersom vi inte är gifta, vilket skulle innebära att jag förlorar huset och måste sitta i en trång lägenhet med råtta, hund och Monstertant och sörja.

Jag antar att jag får låta Monstergubben vara oförskämd och rassla ur sig nedsättande kvackanden, tills han blir frisk igen. Då kommer kvackandet med stor sannlikhet att återgå till en mer hanterbar nivå av oförskämdheter.

Det ska väl vara det som är kärlek...

(Onödigt) Duktig Flicka

Micke blir sjukare och sjukare. Febern är oförändrad. Nu kan han inte dricka kallt vatten eftersom det gör för ont i halsen att dricka. Vattentillbringare och juicepaket ligger ständigt utanför kylen så att de blir "drickbara". Jag får sköta det mesta av hushåll och städning och matlagning, när jag kommer hem från arbetet. Det känns ganska skönt. Det känns bra att få vara stark och duktig och ta hand om honom lite, oftast känns det tvärtom. Jag hoppas han blir bra snart, men jag trivs med att kavla upp ärmarna. Jag känner mig viktig när jag på eget initiativ klockan 22.15 på kvällen letar efter närmsta nattöppna affär, så att jag kan erbjuda honom en tidning, mackor med olika pålägg, lunch, småtugg och annat han kan behöva för morgondagen. Jag tror det kallas "Florence-Nightingale-komplex". Eller "socionom-syndrom". Eller "Riktigt Onödigt Duktigt Flicka".

I morse klev jag upp tidigare för att städa vardagsrummet, råttan Linus Residens, samt köket. Så det skulle se fint ut om Micke skulle råka snubbla ut ur sängen i feberyran. Det sista Micke bryr sig om just nu är troligen att Linus har diskade matskålar, salladsbuffé, fiberbröd, samt troligen i just detta ögonblick tuggar pastaskruvar med lax i sin lilla råttmun. Men ändå. Det känns bra. Åtminstone för Linus som har sin vrickade matte som lider av alla syndrom som innefattar en överdriven serviceinriktning.

Sedan försöker jag hinna med min egen träning också.

Och ja, det fungerar faktiskt.

Jag har funderat på om jag kommer att bli smittad av Micke, men jag kanske bara var sådär snabbsjuk den gången när jag försökte jogga och plötsligt blev sittandes på vägen i yrsel. Det kanske var jag som smittade honom? Jag pussar på honom som vanligt, i alla fall...

Vågor

Mitt humör går i vågor, som jämna upp och nedgångar, med ungefär två veckors intervaller. Efter en djup svacka av längtan någon annanstans så ägnade Micke sig åt en hel helgs kramande, där jag fick massor med uppmärksamhet, stöd och omtanke. Jag kände genast att det var precis vad jag saknade och behövde, och blev snabbt piggare. Min internetdejt Kattis gjorde också ett kungligt besök och spred lite positiva vibbar. Plötsligt kom jag upp ur hålet och fick fart på en riktig surfingvåg, och nu känner jag mig som den mest privilegiade kvinnan som finns. Det är en rätt så bizarr vändning efter att jag känt mig förorättad... men nu njuter jag bara.

Mickes energi och livskraft försvann nog av allt kramande, för han insjuknade plötsligt, och han har haft feber i två dagar, nu. Det ligger kanske inte i hans natur att vara totalt givande och uppvaktande utan att hans stackars kropp reagerar med samma dränering som om jag varit en riktigt fet mänsklig blodigel.

Andra vågor glider jag också bra på. Simträningen går bättre och bättre för varje gång. Skit samma om jag har lite huvudvärk och ont i halsen JAG SKA DIT TILL VARJE PRIS. Efter att ha druckit mängder med vatten och sedan ägnat mig åt het bastu-terapi så knallade jag fram till bassängen med varm rödflammig hud (av bastandet) och förväntansfull blick. Jag blev filmad och fick titta på min simteknik. Jag lovar er, det liknade faktiskt crawl på filmen! Visserligen med lite för böjda ben, men jag hade fina mjuka armtag och inga bekymmer alls att hämta luft. Jag har till och med upptäckt att jag inte alls behöver hålla hela munnen ovanför vattenytan för att hämta luft. Jag vrider bara på huvudet, öppnar munnen, och violá så finns det en luftficka där, av fartvågen. Vattnet som kommer in i munnen, tillsammans med luften är lätt att sila ut, utan att det hamnar i lungorna. Jag kan crawla längre och längre sträckor, också. Vid slutet av träningspasset så försöker jag hitta en tom bana och crawlar fram och tillbaka så mycket jag orkar, i stället för att öva ryggsim, bröstsim, eller bensparksintervaller.

Jag har kommit ännu ett steg närmare min dröm att bli bättre på triathlon!