Lugnt

Jag tassade in för sista arbetspasset på mitt vikariat idag. Egentligen var det sista arbetsdagen igår, men jag har ju varit sängliggandes så jag har inte hunnit göra den sista överlämningen. Idag var jag någorlunda pigg, åtminstone tillräckligt för att hostande och harklande släpa mig iväg och göra det allra nödvändigaste sista, det här var dock inget festligt sätt att spendera sin lördag på. Det kändes konstigt att gå omkring själv i de tomma korridorerna som jag varit så hemma i och det kändes lustigt att lämna ifrån sig tjänstelegitimationen och nyckeln. Jag har lovat att komma tillbaka för ett riktigt avsked till alla gulliga kollegor så fort jag blivit piggare. Nu är jag arbetslös.

När jag gick ut genom dörren kände jag mig ändå ganska upplyft. Jag åkte till Valbo och handlade tuschpennor och ett ritblock. Jag har inte tecknat med tusch i ritblock sedan gymnasiet. Att teckna igen kändes som att återknyta kontakten till den där tjejen i tidiga tonåren som var ett geni på precis allt, innan hon försvann i energikrävande förälskelser, tonårsdepressioner och sedan slutgiltigen drunknade i den vanliga vardagen.

Jag ritade av mig och Christian i tusch.

Det gav mig en känsla av lugn.

Sjukdom och förhöjda pulsvärden

Jag var helt fri från symptom och mediciner i TVÅ HELA VECKOR innan jag blev sjuk igen. Det känns faktiskt ganska okej. Det var två riktigt bra veckor. Jag tränade inte så mycket heller den här friska perioden eftersom jag ville försäkra mig om att sjukdomarna inte var på grund av överträning. Nu har jag med andra ord dessutom rent samvete.

Igår låg jag i feber. Jag vet att feber är kroppens sätt att föra krig mot mina virus. Eftersom virus trivs i 37 grader så är det smart att höja temperaturen så de blir lite slöa, då kan kroppens immunförsvar städa bort de överhettade slöa bakterierna eftersom immunförsvaret är lite mer rustade för en temperaturökning än vad viruset är. Därför drar jag mig ofta från att ta alvedon och annat febernedsättande.

Tyvärr blev det olidligt framåt kvällen. Jag stod inte ut med febern och tog en febernedsättande tablett. När man äter febernedsättande tabletter så signalerar man till kroppen att det är dags att coola ner sig så då började ju kroppen svettas mängder för att kyla ner mig. Jag vaknade flera gånger av att täcket var alldeles blött och att jag behövde vända på det för att känna mig torr. Sedan var båda sidorna av täcket blöta men det blev ganska bra för då blev täcket så kallt av all fukt att jag slutade svettas. Jag var jättetörstig på morgonen när jag vaknade så det försvann nog en hel del vätska. Jag kände mig pigg i morse men chefen sa att det inte var någon bra idé för mig att stanna på jobbet om jag hade feber i natt.

Min vilopuls låg på 107 slag per minut när jag hade feber. Det är min älskade hjärtepumpt som vill hålla mig frisk. 107 slag per minut är en lätt cykeltur på plan mark eller en rask promenad. Tänk er den lätta cykelturen på plan mark en hel natt? En puls som slår lika hårt som en rask promenad under två dygn? Inte underligt man kan känna sig spak efter en febersänka.

Vanligtvis är min vilopuls på 50-60 slag per minut och om jag koncentrerar mig på att slappna av kan jag lägga den på 47 slag per minut, så 107 är ungefär den dubbla pulsen av min vanliga vilopuls. Jag är tacksam över konditionsträningen. Jag har ju uthållighetstränat och klarar ju en puls på 130 i upp till fem timmar utan problem med återhämtning.

Jag tror att jag känner mig mer utvilad nu idag än vad många andra, mindre tränade personer, skulle ha känt sig efter en febersänka.

Ytterligare en fördel med att konditionsträna, alltså...


.

"I see dead people!"

Alla som känner mig lite mer ingående vet att jag har ett visst intresse för historia och att jag gillar fornminnen. På väg till Christians föräldrar knallade vi upp för en fornborg och på vägen hem så gjorde vi en liten paus bredvid en av mina favoritstenar i Enköping.

Kiara gillade inte stenen. Hon hävdade att den var hemsökt av olyckliga själar. Tramsterven.




"This place is haunted! HAUNTED I TELL YOU!!"


.

Godkänd

Yes! Jag klarade besiktningen. Christians pappa gillade mig stenhårt. Jag har varit tre timmars bilresa söderut och charmat Christians släkt. Dom gillade mig allihopa! Sweet.

Jag och Christian...

.

Det är inte synd om mig

Nämen allvarligt, jag fattar vinken, Benita. Det är inte synd om mig. Min kropp håller inte alls på att nedbrytas till en oformlig massa bara för att jag varit sjuk under hösten och vintern. Jag har i princip börjat kunna kämpa på som vanligt igen, nu. Musklerna håller måttet. Tack för klänningen!









.

Konsten att se framåt

Jag har inte mått särskilt bra i och med att jag blir arbetslös i februari. Jag är van att arbeta och att hålla ett högt tempo och det har frestat hårt på mig att inte veta hur framtiden kommer att se ut. Jag har försökt att hålla hårt i min ekonomi och jag har haft lite svårt att våga se framåt och planera för våren och hösten. Dessutom har ständigt återkommande urinvägsinfektioner och en allmän ohälsa gett mig sämre självförtroende. Nu har dessutom ett värkande knä hindrat mig från att springa marathonprogrammet och jag har känt mig låg och trött över detta.

Jag har tappat lite framtidstro, helt enkelt.

Nu har jag tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att plocka fram lite framtidstro igen. Jag har efter djup rannsakan bestämt mig för att våga satsa på Vasaloppets Öppet Spår som är första delen i En Svensk Klassiker. Jag kämpade i Tjejklassikern, jag genomförde Halvklassikern, och jag ska fortsätta jobba för drömmen om att genomföra En Svensk Klassiker.

Jag tänker såhär: Jag tänker på varma kläder. Jag tänker på att ta det riktigt lugnt och inte pressa några tider. Jag tänker på blåbärssoppa och ett gott humör. Jag har ju mina skidor och någonstans måste ju en grundkondition och lite mental "Jävlar Anamma" ligga och trycka. Jag hade jätteroligt på halvvasan och tjejvasan och på något jävla vänster ska jag väl få tag på en bil och snubbla mig iväg till Sälen. Skit samma om jag måste gå upp tre på natten för att komma mig iväg. Jag är ju en morgonmänniska och har alltid varit det. Jag är ju arbetslös och kan ligga och tryna i DAGAR efteråt om det slitit hårt på kroppen.

Det ska gå.

DET SKA GÅ SÄGER JAG!!


.

Bortskämd

Christian har alltid sagt att så länge jag är tillsammans med honom så kommer jag att bli bortskämd. Jag är benägen att hålla med. Jag får både det ena och det andra.

Dagens gåva tog ändå priset: Jag har fått ett till gymkort. Jag har alltså två gymkort på två olika gym. Nu är jag både stolt medlem på SATS samt Korpen. Det betyder att jag har dubbelt så mycket träningspass att välja mellan. Det har klart ökat min motivation och jag behöver lite extra nu när jag varit sjuk i tre månader. Nu har jag piggnat på mig både fysiskt och psykiskt och jag tittar nyfiket på de aktiviteter som finns till buds. Finns det inte plats på det ena gymet så finns det plats på det andra.

Christian hade en baktanke om att det skulle vara trevligt om jag kunde följa honom till Korpen och träna eftersom han tränar där. Det känns otroligt bra. Jag har varit där och gästtränat och kommer bra överrens med hans träningskompis så det känns inte alls som om jag klampar in och stör under hans styrkepass. Dessutom är han målmedveten och duktig på att komma iväg på sina pass så jag behöver liksom bara glida med för att komma mig iväg på in egen träning.

Två gymkort alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Och roligt!


.

Ta ett andetag

Min kompis Kattis skrev om tre saker som hon gillar med sin kropp. Jag gillar det mesta med min kropp. Hela min kropp är ett vandrande kulturarv som är flera hundra tusen år gammalt, precis som alla andra kroppar, och det är ganska coolt. Jag tror inte man tänker på hur otroligt gamla våra linjer och drag är när vi tittar på våra kroppar. Vi är en blandning av skisser av människor som överlevt vintrar och digerdöd och krig och barnafödslar sedan människans begynnelse. Skisserna av de människor som också har gråtit och kännt och kämpat och överlevt värre saker än vad jag gör idag. Men vissa saker i mitt kulturarv gillar jag bättre än andra saker.

Tre saker jag gillar med min kropp:

1. Mitt hjärta. Jag är så glad att jag lever. Jag tänker ofta på mitt hjärta. Första gången jag verkligen uppskattade hjärtat var på halvvasan när jag kände att jag efter en kortare tids vila var återhämtad. Hjärtat hade blivit lite större och effektivare och efter bara någon minuts vila så var jag taggad att fortsätta med skidåkningen igen. Det kändes härligt och när jag bara joggar eller går i trappor så njuter jag av hjärtslagen. Varje gång jag anstränger mig så tänker jag på att jag trimmar och sköter om hjärtepumpen. Det är viktigare än intervaller och tider och träningspass och utrustning. Hjärtat.

2. Serotoninsystemet. Min förmåga att producera och fånga upp serotonin i kroppen. Mindre kemiskt uttryckt: min förmåga att känna njutning. Det är serotoninet som får mig att bli vild i blicken vid åsynen av en chokladkaka, det är serotoninet (med hjälp av adrenalinet) som ger mig lustkänslor när jag hoppar fallskärm eller anstränger mig fysiskt, det är serotoninet som gör mig lugn och sömnig av en kram, eftersom hudberöriring drar igång producerandet av välbehagshormonet. Alla har det. Jag älskar det. Ta det för guds skull inte för givet. Fråga någon som varit deprimerad en längre period om hur det är att ha serotoninproduktionen i botten.

3. Lungorna. Gå ut och ta ett djupt andetag. Riktigt djupt. Inte en suck utan ett rejält drag. Ni förstår vad jag menar, va? Eller hur?



.

Födelsedagspresenten

Jag fyller 28 år idag.
Jag har redan fått vad jag önskade mig i födelsedagspresent.

En personlig tränare
en coach
en motivatör
en optimist
och en entusiastisk problemlösare
ett stort hjärta
och så en mjuk famn att falla tillbaka på när livet känns tungt.

Christian, alltså.






Nu är det så att han är 26 år och jag stoltserar med mina 28 år. Jag frågade honom hur det kändes att vara med en "äldre kvinna" och han insisterade på att det var riktigt gott... haha


.

Jag tränar inför Stockholm Marathon

Jag hade lite ont i mina knän förra gången jag löpte på marathonprogrammet, så jag bestämde mig för att ta söndagens långpass på ett rullband inomhus. Till att börja med är det varmare och skonsammare för lederna, sedan så är löpbandet mjukt och lätt underlag att löpa på om man är lite öm, och sist och allra viktigast: Jag kan kliva av om jag får ont och lägga mig i bastun eller solariet. Jag behöver alltså inte titta mig vilset omkring i något halvt okänt skogslandskap och undra hur fan jag ska ta mig hem igen på skonsammaste sätt, om knäna börjar säga ifrån.

Sagt och gjort. Två timmars löpning på löpband i långsam takt. Jag hade hårdrock i hörlurarna och var beredd på att få tråkigt. Prydligt uppstaplat framför mig hade jag en handduk, en gainomax recoverydryck, en halv liter vatten, och en energikaka. Efter en timme skilde jag mig avsevärt från de andra flickorna på gymet som skuttat en stund på rullbandet. Jag var blöt i svett och de såg oförskämt torra och fräscha ut efter sina 15-minuters pass.

Jag måste ju öva mig på att äta och dricka samtidigt som jag löper, och jag tyckte att denna inomhusmiljö var ett ypperligt tillfälle för att öva sig att äta. Vatten blaskades ofrivilligt ut över t-shirten. Svettiga händer fick inte upp diverse plastförpackningar. Folk tittade konstigt på mig när jag svettig och klumpigt svajandes gnagde hål på plastförpackningen till energikakan samtidigt som jag vägrade dra ned på farten. Här ska ätas!

Plötsligt förstår jag varför jag fick en t-shirt med trycket "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2009" när jag anmälde mig till loppet.

Det är för att folk inte ska bli allt för förbryllade på gymet när man löpande och rinnig av svett med slintande händer förtvivlat försöker peta in ett litet sugrör i en förpackning med energidryck, samtidigt som man med den andra handen försöker äta en energikaka till hårdrockspump i öronen och en stor tv-skärm framför näsan där feta barn dokumenteras.

Nästa gång ska jag ha t-shirten på mig:

"Jag tränar inför Stockholm Marathon 2009!".

och jag tror jag ska handskriva nedanför den texten:

"Snälla, fråga inte varför".




.

Skidstart för säsongen!

Christian tänkte nog något i stil med att det skulle vara kul att hitta på något med mig, alltså utöver att mata mig med glass och choklad, så han var snabbare än blixten med att införskaffa sig ett par egna skidor över en lunchrast. Han resonerade lite luddigt om att han aldrig någonsin kommer att följa med mig på löpning och att skidor då var det mest sannolika för honom att följa med mig på. Han har nämligen konstaterat att skidåkning ser ut att kräva mindre ansträngning än löpning, åtminstone i nedförsbackarna. Därför hade han idag stolt bjudit ut mig på en Skid-dejt där han högmodigt lovade att stå för alla omkostnader. Jag drömmer fortfarande om Vasaloppet 2009, så jag blev jätteglad över hans initiativ. Underbart!



Det var fantastiskt härligt att äntligen få åka skidor igen! Christian skjutsade mig till Högbo "Pay and ski" och där fanns det konstspår. Det kändes från början lite tungt att börja röra på "skidmusklerna" igen men efter bara några hundra meter kändes det riktigt skönt och uppfriskande.

Christians enträgna försök att bemästra sina skidor var också ganska uppfriskande att betrakta. Han var inte riktigt van vid att stå på skidor så vi gick igenom grunderna med skidåkningen. Med stor entusiasm antog han varje utmaning som skidåkningen bjöd på. Starkt jobbat!

Här försöker Christian att... eh... jag vet faktiskt inte vad han försöker sig på just där. Men huvudsaken är ju att han åtminstone FÖRSÖKER. Och det råder ju ingen som helst tvekan om att han faktiskt helhjärtat anstränger sig på denna bild.


Mannen med det goda humöret.

.

Besten är tämjd!

Ser ni vad jag ser? Va? Va? Va?

Mina damer och herrar, får jag lov att presentera

EN TRÖTT TERV.




JA, jag vet. Ni kan knappt tro era ögon, va?
Hur är det möjligt? undrar ni häpet.
Hur kan man göra en terv fysiskt trött? undrar ni.

Svaret är:

Fyra veckors marathonträning.

Tervgränsen är äntligen ÄNTLIGEN nådd!

Jag vann! Jag vann! HAHAHAHAHAAAA jag vann!!

Into the wild...

Jag har lärt känna en bäver i området där jag springer med Kiara. Det finns en liten å som mest liknar ett brett dike vid joggingspåret och där huserar en flitig bäver. Första gången jag såg den var i höstas när jag började springa i skogen med pannlampa. Då upptäckte jag och Kiara bland annat många ögonreflexer men vi såg även ibland en mörk skugga mjukt glida ner i vattnet. Sedan har jag både anat och hört den lite då och då när jag och Kiara passerat. Eller så har bara Kiara markerat att det varit något vid ån, utan att jag själv kunnat urskilja vart bävern varit. Vi stöter på diverse rådjur också när vi springer och de flesta ögonreflexer som jag förut under skräckfyllda kval upplevde som tämligen hotande har visat sig vara ögonreflexer tillhörandes rätt så harmlösa djur.

I går så var bävern uppenbarligen trött på att springa och gömma sig för oss. Den låg sju meter ifrån oss och glodde trött på oss när vi tog joggingrundan på kvällen. Sedan glodde den på ån. Jag och Kiara stannade upp och betraktade den på riktigt nära håll. Den tog en liten ansats att flytta sig mot ån men hejdade sig och fortsatte glo på mig och Kiara. Ungefär som om den tänkte "Ska jag orka? Nej jag ligger nog kvar här... Dom där typerna brukar ända bara passera."

Då gick det verkligen upp för mig hur jävla stor en bäver igentligen är. Alltså när man verkligen ser den på riktigt nära håll är dom stora som monster. Jättestora monster. Min hund Kiara väger 21 kilo och jag kan svära på att den där bävern var tyngre och större (men med kortare ben, förståss). Efter lite grunnande så bestämde bävern sig slutligen för att långsamt hasa ned i ån ändå. Troligen för att Kiara studsade som en pingpongboll och slet i kopplet för att leka med den.

Men den var stor. Skitstor. Jag googlade och såg att en vuxen bäver väger 25 kilo.

Jag har alltså stått öga mot öga med en alldeles vild och levande livsfarlig 25 kilos monsterbäver. Troligen var den rabiessmittad och bara sekunder från att hugga min halspulsåder med sina sylvassa framtänder.


Inte underligt jag slutat gå på gymet och springa på rullband...



.

Hur man flyger JAS

Jag har tre veckor kvar av mitt arbete. Jag har inget nytt arbete. Enligt min chef ligger jag i riskzonen för att få problem med a-kassan eftersom jag tackat nej till ett arbete på annan ort, som jag inte alls känner mig redo att flytta till. Jag är rätt så sjuk till och från och jag äter antibiotika under perioder sedan oktober. I morse glömde jag min medicin. Jag är oroad över om min pressade situation och fysiska ohälsa sliter för mycket på mig. Hittills klarar jag mitt arbete men jag är uppriktigt rädd.

Christian säger att jag liknar ett JAS-plan. Han var ungefär tre sekunder från att få en örfil innan han förklarade sig. JAS har uppenbarligen en annorlunda struktur motför andra flygplan. JAS-planets grundläggande principer är en viss instabilitet som rätt riktad leder till fantastiska flygegenskaper. Som jag förstod det så kräver ett stabilt plan mycket mera kraft att manövrera än ett instabilt. Ungefär som om man lättare kan flytta en sten om den obalanserat står på toppen av pinne än om stenen står stadigt på en lastpall. Det sistnämnda var en fri tolkning från min sida.

Hur flyger man då ett JAS-plan? Jo, sa Christian. Man förlitar sig på planets högteknologiska dator som sitter där inne under plåten och manövrerar, kalkylerar och balanserar planets inneboende obalans. Det kräver att piloten är trygg i vetskapen om att datorn parerar alla obalanserade manövrar från planet utan att han själv behöver göra det. Om piloten börjar bli skraj så har det hänt att han inte litar på datorn utan stör datorn genom att med sin egen styrkraft parera planets obalans och plötsligt så blir det en överpronation då både plandatorn och piloten girar för att återfå balansen. Det är DÅ som planet börjar tappa kontrollen på allvar. DÅ riskerar man krascha.

Paralellen från JAS-planet till MIG var då alltså att jag är ett instabilt flygplan. Om jag bara slappnar av och hänger med och låter min högteknologiska huvud-dator parera min obalans, så flyger jag bättre än andra flygplan. Om jag lär mig utnyttja obalansen. Om jag får panik och börjar slita i styrspaken så ökar risken att jag åker i backen med en klassisk JAS-krasch.

Så ligger det tydligen till...

.

Tufft!

Ett av de största missförstånd jag tror jag råkar på är snedvridningen av begreppet "tuffhet". Jag har en bestämd uppfattning om vad som är tufft och uppenbarligen delar jag den inte med alla. Jag vill egentligen inte gå in på faktumet att många kvinnliga chefer faller in i "tuffhets"-fällan men många missförstånd om vad som är tufft florerar inte bara på fritiden, utan även arbetslivet.

Många verkar tro att tuffhet handlar om attityd, ofta en attityd som innefattar att man inte visar sig själv sårbar. Många tror att det kan synas på någon om den är tuff eller inte. Att man måste proklamera sig på ett tufft sätt för att verkligen VERKLIGEN vara tuff. I själva verket är det ju tvärtom. Ju mer medveten du är om din inre tuffhet, ju mindre behöver du befästa den på utsidan. Tuffheten är där, varesig du bröstar upp dig eller inte. Att medvetet visa sig själv sårbar kräver mycket mer tuffhet än att vägra visa sina sårbarheter.

För mig är tuffhet ett verb. Tuffhet är något man gör, inte något man ÄR via attityd eller titel. Tuffhet är att hoppa fallskärm om än man gråter och snorar hela vägen upp på 4000 meters höjd. Tuffhet är att våga vara rädd. Tuffhet är att våga vara ensam. Tuffhet är att låta bli den där jävligt goda chokladkakan trots att hela kroppen skriker. Alla individer vet själv vilka utmaningar de ställs för i livet som kräver tuffhet. Och olika handlingar kräver olika mycket tuffhet av olika personer.

Igår var jag tuff. Riktigt tuff. Det var ett träningspass som jag inte alls kände mig motiverad att genomföra. (Någon gång ska jag även knacka sönder myten om att det är lätt att komma iväg på träningspass "bara man tränat regelbundet ett par veckor" för så är det inte.) Ibland vill man rakt av inte alls träna och känner sig inte ett skit motiverad. Benen brände fortfarande efter helgens långpass och jag ville helst ligga hemma och glo på TV och äta pistagenötter.

Men jag kom mig ut! Och jag är glad att enbart Terven följde med och betraktade mitt hiskeligt dåliga humör. För jag var trött. Och varje kilometer kändes tung och jag var på väg att avbryta passet och linka hem flera gånger. Det var mörkt och kallt ute och kylan bet och jag börjar bli trött på reflexvästen och pannlampan som ständigt måste bäras. Jag ville avbryta passet, men jag gjorde inte det. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade ont, inte hade feber, inte kände någon dålig smärta eller obalans alls i kroppen utöver den självaste psykiska påfrestningen av att jag faktiskt följer ett Marathonprogram.

Och ett marathon ska jag genomföra.

Jävlar i min själ.

Inte för att jag ÄR tuff. Utan för att jag just i det här passet, med rosa kinder och flåsande uppsyn,

faktiskt gjorde en tuff handling.


.

Nytt år, nya mediciner

Jajjamensan. Nytt år och nya mediciner. Nu känner jag mig riktigt optimistisk. Min nya läkare känner sig optimistisk. Till att börja med får jag en helt annan medicin. Sedan så får jag dubbel ranson av min medicin vilket betyder att jag får medicinera mig själv nästa gång jag blir sjuk. Nu har jag nämligen varit sjuk så länge att den nya läkaren räknar med att jag kommer att bli sjuk igen och då är det lika bra att finna en lösning att hantera situationen så snabbt och smärtfritt som möjligt i stället för att jag ska behöva bita ihop på kvällar och nätter och boka återkommande tider på hälsocentralen dagen efter. Jag tar medicinen själv eftersom jag får tydliga symptom som jag definierar själv.

Det blev lättare för mig att acceptera att jag är återkommande sjuk nu när min nya läkare också tror att jag inte blir frisk i första taget. Det är som en sten lyftes från hjärtat. Jag slutar längta efter att bli helt frisk och är i stället glad och tacksam över att jag kan träna på ganska bra ändå under mina friska dagar och att jag har antibiotika i badrumsskåpet. Jag behöver med andra ord inte ringa runt och låna bil och hetsa iväg till hälsocentralen på min arbetstid.

"Träningen, då? Kan jag träna om än jag äter medicinen?"
"Jaha då. Det ska inte vara så stora problem om du känner dig sugen. Lyssna på kroppen bara och ta inte i för hårt."

Den ljusnande framtid är MIIIIN

och om framtiden inte ljusnar så har jag åtminstone räddningen bara några meter bort

i badrumsskåpet.


Underbart!

.

Marathon-Terven

Jag flåsar mig inte ensam genom kilometer efter kilometer av marathonträning. Jag har givetvis min terv Kiara med mig. Först har jag känt mig tveksam, Kiara är ju faktiskt åtta år gammal, vilket är en definitiv Tant-ålder för en hund. Å andra sidan så är hon jättepigg och barnslig som en hundvalp och verkar inte alls ha problem med våra joggingturer. Efter lite om och men har hon även fått följa med på de lite längre löpsträckorna. Jag har bestämt mig för att hon inte får följa med längre den dagen hon springer efter mig och inte före. Idag sprang vi 17 kilometer. Det var tio minusgrader, solsken från en trött sol som knappt orkar sig över horisonten, och kylan bet i kinderna.


Kiara sprang före mig. Långt före. Ivrigt frustandes med frostigt dreggel runt nosen. Hon sprang förbi mig, omkring mig, runt i cirklar och fram och tillbaka, fram och tillbaka, kilometer efter kilometer...

I ärlighetens namn så har hon blivit riktigt jobbig på att dra i kopplet också. Det känns nästan som det där koppeldragandet stiger i takt med att vi travat oss igenom längre och längre löparrundor. Kortfattat så kan man väl säga att jag starkt misstänker att marathonprogrammet biter mycket bättre på Kiaras kondition än vad den biter på mig.



Efter 15,5 kilometers löpning fjantade hon fortfarande omkring som om vi bara gått ett varv kring huset.... själv flåsade jag oupphörligt och började känna mig dimmig i blicken. Det dröjer länge innan jag uppnår en anselig terv-kondition. Mycket länge.

Min bästa träningscoach... alltid!

Summering av träning år 2008

Jag har löpt vid 94 tillfällen i sammanlagt 77 timmar,

Jag har simmat vid 81 tillfällen i sammanlagt 85 timmar,

Jag har cyklat eller tränat spinning vid 30 tillfällen i sammanlagt 58 timmar.

Utöver detta har jag tränat och tävlat triathlon, åkt skidor, styrketränat, pumpat, boxat och ridit till en sammanlagd tid av ytterligare 40 timmar.

Jag tränade i sammanlagt 259 timmar under år 2008, vilket är en förbättring med 45 timmar från år 2007. Det betyder att jag i snitt klämt in ungefär ett 40-minuters träningspass extra i veckan. Jag är mycket nöjd. Jag vet också med mig själv att jag har lagt mer kvalitet på min träning detta år i jämförelse med förra året.

Målet för 2009 blir givetvis detsamma som mitt mål för 2008: Jag vill träna mer detta år än vad jag tränade förra året. Må så vara att det bara blir en timme mer än under 2008. Jag tävlar mot mig själv och är min egen konkurrent.

Detta år blir ett toppenår!

.

Framtiden börjar nu

Någon har sagt att kärlek är vänskap som har fattat eld.

Det brinner här borta.

Jag försöker att inte tappa huvudet. Eller rättare sagt: Jag försöker att inte tappa mina nyvunna träningsrutiner. Detta har visat sig vara svårare än väntat. Jag gick från början ut stenhårt med noggranna riktlinjer om att ingen karl i världen kan hindra mig från att trä på mig pannlampan och med frostbitna kinder snora mig mot min dröm om att springa marathon till våren. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Självklart vill han att jag ska få leva ut min dröm om att klara av ett marathon.

Jag får bara inte glömma att det finns glass i hans kyl
och givetvis finns det choklad i hans skafferi.

Jag missade gårdagens träningspass. Jag åt lakritsglass med citron i stället. Under en blå filt. När kvällen började bli alldeles för sen så gjorde jag en kraftansträngning att komma hem och knalla ut på mitt planerade träningspass

men när jag väl var hemma ensam i min lägenhet
så var jag liksom mentalt fortfarande
kvar under den blå filten.


Jag kom mig inte en tum.

.