Hemlängtan

Jag kan inte riktigt ruska av mig känslan, men att flytta ungefär en gång per år, under tio år, är nog något jag tagit skada av. Nu har jag en fruktansvärd hemlängtan. Det är lite svårt att ha hemlängtan när man dessutom inte vet vart "hemma" är, när allt kringflackande skadat varje liten rot som man försökt att fästa i jorden. En vag känsla i magen säger mig att det åtminstone är snö på vintern som är "hemma". Inte ett ständigt fuktigt mörker och enstaka tunna snötäcken som försvinner efter fyra dagar.

Hemma är kanske Östersund. Jag längtar dit nu. Jag är vän med personalrekryteraren på det nya fängelset i Östersund, men har ju förståss för mycket värdefullt här i Gävle för att våga göra något åt min längtan. Jag har kvar gamla vänner där i Östersund, och just nu suger det hårt och längtansfullt i magen när jag tänker på att återvända till Östersunds gator.

Eller så är det här, där jag lever just nu, som är hemma. Det kanske bara är så att jag är en ovanligt rastlös flyttfågel. Jag längtar tillbaka till hästarna i Arbrå också. En del av hjärtat är kvar hos en gammal travhäst i Arbrå som heter Ragnar, och han verkar aldrig lämna hjärtevrån han bosatt sig i.

Östersund. Skogen. Naturen. Det kuperade landskapet. Människorna. Vännerna. Snön.

Såklart man längtar...

Skrytsidan

På simträningen igår så kände inte min ena instruktör inte igen mig, för att jag fått en sådan bra fart på ryggsimmet. Han frågade en kollega vem det var som simmade på vår bana. Det är sanslöst roligt att ryggsimma. Jag tycker om att sträcka ut på armarna och låta dem gå som väderkvarnar över ytan, och under ytan trycka ifrån vattnet längst efter kroppen.

Det går alltså mycket bättre för mig. Jag är inte den "Nya Hjälplöst Plaskande Tjejen" längre, den stolta trofén bär en annan tjej just nu. Och hon står precis där jag stod i höstas. Väldigt förlägen och generad över de ständiga helhjärtade försöken att ta sig från punkt A till punkt B. Och precis som jag fick, så får nu hon enormt bra peppning och helhjärtat stöd från instruktörerna. Det börjar gå upp för mig att varje terminsstart är precis likadan. Vi nybörjare beter oss precis likadant, och att alla nya simmare ställs inför samma problem. De båda instruktörerna har gjort exakt samma saker i över 40 terminer!

Crawlen fungerar också bättre. Jag tar mig längre och längre sträckor, visserligen med hjälp av en flytdolme, men ändå. Tekniken behöver slipas, men jag tar mig definitivt dit jag ska.

Som grädde på moset börjar löpningen fungera bättre, också. Det går bättre för att jag lärt mig att trä på mig pannlampa och springa ut i mörkret i skogen, oavsett väder eller väglag. Förut drog jag mig för att gå ut i rusket, och när det var riktigt isigt undvek jag att springa. Jag sökte mig i bästa fall till elljusspår eller löpband inomhus. Nu följer jag bara gräset på vägkanten och i absoluta riktigt halkiga nödfall springer jag i diket.

Dessutom går det bättre för att mina arma knän, som mitt liv på något sätt kretsat kring det senaste halvåret, ja just DE knäna börjar tåla lite mer stryk. Jag vågar springa lite längre sträckor igen, och tror absolut att jag kan vara tillräckligt bra i knäna för att klara en halvmara till våren.

Det känns riktigt bra!

Nu vänder det!

Solen är tillbaka! Micke tog en långtur med hundarna i söndags. De var ute själva och enligt utsago så fick både terv och monstertant äta ur mickes medhavda picnicmat serverad på var sin stubbe.

Själv så stannade jag hemma och öppnade dörrar och fönster och drog undan gardiner, på söndagen. Huset fylldes av sol och fräsch härlig luft, och jag dammtorkade och damssög och sprang omkring och bytte lakan, diskade hundskålar och putsade speglar. Bara att TITTA ut fyllde mig med glädje och optimism över att vinterhalvåret snart går mot sitt slut. Snart är det slut på mörker och pannlampor! Tvättmaskinen och diskmaskinen surrade för fullt, och det mesta blev dammtorkat (utom råttan).

Senare på kvällen så joggade jag ensam ute i mörkret och följde pannlampans blåvita sken efter grusvägen, och kände mig fylld av energi och ren och skär löparglädje. Hälvvägs hem mötte Micke mig i mörkret med min mountainbike Bonk och rullade sällskapligt med mig hem. Snart blir det att serva Bonk för vårsäsongen, snart är vägarna isfria. Det kändes ljuvligt.

Dessutom slog jag mitt personbästa på sträckan, med 30 sekunder. Det känns till och med roligt att arbeta idag. Och inte blev det sämre av att min internetkompis, även dedikerad till Årets Morot 2007, överraskat med att bjuda mig på nummer av Runners World, som helt otippat hamnat i min brevlåda. Allt är bra. Vädret är bra. Sambon är bra. Årets Morot 2007 blir troligtvis även Årets Morot 2008, och solen skiiiiiiner!

Min mörka hemlighet

Jag upptäckte en sak med mig för några år sedan. En mystisk defekt som sakta krypit sig på och som jag faktisk ljugit om ett par gånger. Jag har upptäckt att jag inte får feber när jag är sjuk. Ett mycket sorgligt faktum eftersom feber är själva måttstocken på HUR sjuk man är när man är sjuk. Är man hängig och har feber så är man sjuk. Är man hängig utan feber så är man antingen i behov av att rycka upp sig, eller så KOMMER man att bli sjuk.

Exempelvis så lever jag efter tumregeln att FEBER är själva mätinstrumentet för att utröna om man ska arbeta eller sjukskriva sig. Har man inte feber så är man bara krasslig, vilket betyder att man kan arbeta. Har man feber så MÅSTE man stanna hemma.

Därför har det kännts rätt så obekvämt att känna sig totalt bakom flötet och trött bortom allt förnuft och ha en enträgen termometer som år ut och år in, ständigt bedyrar att jag är FRISK, för jag har inte FEBER.

Men på lördagen just i helgen så insåg jag att jag inte bara är ett latarsel som försöker hävda att jag är SJUKARE än vad jag är, när jag mår dåligt, utan att man faktiskt kan må dåligt utan att ha feber. Jag upptäckte det 2 1/2 kilometer hemifrån när marken började gunga och jag var tvungen att sätta mig på vägen för att inte falla omkull. Det var minusgrader ute och eftersom jag inte hade FEBER utan troligtvis då bara var LAT så försökte jag mig på en joggingtur.

Sedan krampade magen ihop och jag höll på att kräkas. Jag försökte resa mig upp men fick sitta en stund till samtidigt som kylan nässlade sig igenom mina tunna träningsplagg. Sedan gick jag vinglandes hem, med små pauser av yrsel. Ibland kände jag mig piggare och joggade ett par steg, om inte annat så bara för att försöka få igång ett blodomlopp i min frusna kropp, vilket jag omedelbart kom att ångra eftersom horisonten började gunga igen. Jag ville lägga mig ner efter vägkanten och dö någon kilometer innan jag var hemma, när jag plötsligt fick den där fantastiska uppenbarelsen om att jag kanske var SJUK.

Segerviss om denna insikt ringde jag min moder (efter att fingrarna tinat upp) och förklarade detta intressanta fenomen, att jag på något mystiskt outgrundligt vis aldrig får feber. Aldrig. Tyvärr blev mamma inte överraskad eftersom hon själv aldrig får feber, liksom min mormor aldrig får feber. Detta bemödar min mamma kläcka ur sig efter 27 års lögner och efter att jag i 27 år haft en brottningsmatch med mitt eget samvete de mycket få dagar per år när jag är sjukskriven. Jag som alltid trott att jag varit en ständigt frisk människa med små inslag av absolut yrsel eller trötthet i ett par dagar, i själva verket bara blir sjuk på ett annat sätt än andra.

Troligtvis är detta ännu en mystisk defekt som beror på trolig inavel i norrlands glesbygd. Tack mamma. Tack pappa.

Det dumma med hela historien är att jag var FRISK dagen efter, och absolut kunde jogga. Betydde det att jag verkligen var sjuk de två dagarna innan, eller var det bara något annat, eller hur var det nu igen?!?!

Vägskäl

Livet är verkligen fullt av vägskäl. Jag ser dem hela tiden och vinglar med bilen i en ständig vånda över om jag väljer rätt vägskäl eller inte. Nu brummar jag sakta efter motorvägen och spanar in en massa möjliga vägskäl.

Ett vägskäl är att fortsätta hoppas på att mina knän blir bättre och tåligare. Det vägskälet går till ett Marathonlopp i Médoc år 2009, där man klär ut sig lustigt, passerar otaliga vinborgar, och dricker vin efter det 4 mil långa loppet. Eller varför inte vägskälet där intill där man för 16 000 kr kan resa till Kina och springa marathon efter den kinesiska muren?!

Ett annat vägskäl är att skaffa häst och punga ut med de där 3 500 kronorna det kostar att ha en häst, per månad. År ut och år in. Efter 15 år med häst så har den kostat 630 000 kr, bara i mat, stallplats och hovvård. Kanske är det ett rimligt pris för att följa en livsdröm, kanske är det INTE ett rimligt pris. Jag vet faktiskt inte. Blir hästen frisk och gammal, och har jag tänkt vidga mina aktiviteter utöver att bara mata den och sköta hovarna på den, så kan den mycket väl börja kosta en miljon, allt som allt.

Ett tredje vägskäl är att gå med i sjöräddningen och försöka återuppliva spänningen från fallskärmshoppningen, förenad med ren och skär nytta. Jag pratade med en kollega som arbetar inom sjöräddningens frivilligorganisation, och det var enormt mycket som tilltalade mig. Att agera. Att få utbilda sig och bredda kompetensen. Att göra en direkt nytta.

Anledningen till att jag tittar efter alla dessa vägskäl, i stället för att bara följa den stora motorvägen rakt fram, är att jag misstänker att jag efter den stora raka vägen kommer att bli en trött grå person i mjukisbyxor som slöar framför TV:n efter en arbetsdag, samtidigt som tonårsbarnen står vid tröskeln och stirrar på mig med förakt.

Eller så kanske jag blir en cool triathlet-mamma som ser störthäftig ut när hon slöar framför TV:n eftersom hon just har sprungit två mil och simmat 3 kilometer, och mycket väl har gjort sig förtjänt av slötittande framför TV:n. Jag antar att tonårsbarnen står vid tröskeln och tittar på mig med förakt i alla fall. Är det inte sådana saker som tonårsungar bara GÖR?

Konferensdagar

Nu har jag varit på två dagars hotellvistelse för att delta i en konferens på annan ort. Detta var mycket spännande. Jag tror jag var anlitad till uppdraget att "röra runt i grytan" hos de äldre och mer erfarna kollegorna från andra kommuner. Jag tror mitt uppdrag var att frustrera dem bara precis så där lagomt så att de börjar tänka till om vissa saker inom det administrativa arbetet. Jag tror min chef gnuggade händerna elakt och tänkte att det vore bra att skicka ditt Katarina så de får lite tuggmotstånd. Jag kände redan från början att jag skulle bli den där som många skulle irritera sig på, och jag liksom... accepterade att det skulle bli så. Jag lät mig stå för de åsikter jag framförde på konferensen. Jag tror att det är ett stort framsteg för mig. Att jag inte skäms utan vågar stå för hur jag arbetar, och förklara hur man som nybörjare funnit möjligheter där andra kört fast. Eller varför inte vara lite kaxig och bolla tillbaka ansvaret på ledningsnivå?

Sedan lärde jag mig väl ett och annat, men mest var jag nog den där gapiga "unga tjejen" som finulat sig igenom ett system som annars tett sig tungrott (herregud vad jag fick höra ofta att jag var ung, jag tror jag aldrig någonsin blivit kallad "ung" så många gånger under en dag...). Det blev många arga blickar och lika många uppmuntrande blickar och klappar på axeln om att jag skulle kämpa vidare. Jag är nog både jobbig och dum samtidigt som jag är smart och arrogant. Det får vara så. Det känns faktiskt okej. Jag gör mitt bästa, och jag lägger ned all min energi på att fokusera på bästa möjliga förutsättningar för mina klienter... det får vara så.

En annan intressant del av hotellvistelsen var ju den fantastiska hotellmaten och allt underbart ljuvligt gott att fika mellan diskussionsgrupperna. Jag åt som en häst. Efter första dagen kändes det dock naturligt att tacka för middagen och dra på sig joggingkläderna. För ett år sedan krävdes det enormt mycket vilja och tjurskallighet för att komma sig iväg på joggingturer en helt vanlig vardag. Idag känns det helt naturligt att packa ned träningskläder i resväskan om omständigheterna kräver detta. Det känns mer än helt naturligt att undersöka staden man befinner sig i, genom en lätt jogginglufs genom staden. Till min stora förtjusning fann jag både ett naturreservat, fågelskådningstorn och några sjöfåglar, under kvällsturen.

Det var en lyckad konferansvistelse. Jag irriterade många, men ja... det var det värt.

Arbete och utveckling

Jag har upptäckt att jag inte är vidare självsäker. Det finns vissa situationer då jag verkligen är självsäker. Exempelvis när jag pratar inför stora grupper, eller på anställningsintervjuer. Min yrkesroll är för det mesta piece of cake. Det går klockrent och jag ger alltid ett kompetent intryck, eller så gott som alltid.

Vid andra situationer urartar osäkerheten så att jag rätt och slätt framstår som klumpig. Särskilt när jag tycker bra om någon som person och gärna vill bli accepterad av denne. Jag vet inte vad som händer men jag blir antingen aningens sävlig, stammandes eller fnissar till vid helt fel tillfällen, eller efter varje mening. Ibland blir det så när jag försöker "internetdejta" Kattis, eller hamnar i stallet. Ibland äger jag stället, exempelvis när jag travat in i diverse fallskärmsklubbar. Ibland äger vem som helst mig, när jag plötsligt känner mig satt på pottkanten och börjar tvivla på att jag är något annat än en bluff.

Min sviktande självkänsla i otippade situationer blir ju liksom ett intressant dilemma när jag ständigt arbetar med tungt kriminella människor. Är jag oförberedd så kan jag bli riktigt snärtad på näsan eller manipulerad utan att jag riktigt hunnit reagera.

En annan intressant aspekt på det där med självkänslan är att det sakta men säkert börjar gå upp för mig att det för det mesta inte är ett problem att vara osäker. Folk bryr sig inte sådär vansinnigt mycket om mig och mina förehavanden. Och när de mot all förmodan bryr sig sådär vansinnigt mycket om min osäkerhet så behöver det inte alltid vara ett problem. Som när man travar till chefen och försöker förklara att man har klantat till det. Man väntar sig kanske något kritiskt om att mjukisar som jag inte ska beblanda sig inom min arbetsbranch. Men nej... chefen lyser upp och säger att det är NU jag får chansen att utveckla mig, och helhjärtat peppar hon varje trevande steg mot att finna den här lite mer trygga rollen som arbetet kräver.

Och så följer hon processen, när jag med ansträning försöker växa i kostymen som arbetet gett mig. Och hon ser verkligen intresserad ut. Hon vill se mig ta plats, och hon verkar riktigt ivrig att se om jag kan bli den där coola myndighetsutövaren som Det Minsann Inte Går Att Sätta Sig På Hursomhelst.

Jag kan inte tänka mig en bättre arbetsplats...

Äta Träna Äta Träna Äta....

Så såg min helg ut, i stort sett. Mat och träning i mängder. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en helg.

Jag och Micke (och vovvarna) åkte till Grönklitt för att åka längdskidor. Eftersom det inte finns någon snö i Gävle så fick vi åka ca 20 mil i jakt på snögränsen. Vi la upp ett spännande schema enligt rubriken ovan. Mest spännande var det givetvis att äta. Efter att ha tränat så blev man ännu hungrigare och kunde med glädje goffa (goffa = när man både roffar åt sig och glufsar i sig) mat i stora mängder. Dessutom smakar allt himmelskt gott när man har åkt några kilometer på skidor. Vattnet blir klarare, svalare och mer svalkande. Kanelbullarna blir gyllene Bakelser Från Himlen, varmchokladen blir en varm Kopp Med Livsgnista efter att tröttheten slagit in. När man sedan desperat stapplar in i närmaste restaurang med värkande ben så blir plötsligt den största portion hamburgare löjligt liten.

Det är fantastiskt hur magen förvandlas till ett krävande kraftverk efter en skidtur i minusgrader.

Och skidåkningen, då? Ja inte gick det särskilt snabbt, inte slog jag några personliga rekord, men bara själva upplevelsen om att bli rosig om kinderna och se den gula låga solen kasta guldstänk på snötyngda granar... ja... norrlänningen inom mig vaknade och jublade över att det NÄSTAN var som glesbygdslandskapet från min uppväxt, i de nordligare breddgraderna.

Nu är jag tillbaka på kontoret igen, efter en helg full med aktiviteter. Med muskeltrött kropp och ett belåtet leende tänker jag inte bara tillbaka alla härliga skidspår man följt, utan även på pastan, pizzan, godiset, hamburgaren, gröten, och allt annat mer eller mindre nyttigt man kastat i sig...

Stenar och sälar

Det finns en rytm. Jag har hittat den nu. Just nu är rytmen viktigast. Jag matar på med armarna i crawlen och känner mig klumpig som en hund som gräver sig fram genom vattnet. Jag forslar vattnet under mig med armar och händer och finner en takt att andas i. Vattnet är svalt och uppfriskande. Pulsen rusar iväg, armarna bränner, och jag klarar precis den sträcka jag bestämt mig för att simma. Så fort jag når kaklet hojtar instruktörerna och några andra grabbar och sätter iväg över vattnet igen. Jag hinner hämta andan några sekunder innan jag skjuter ifrån mig från kaklet efter de andra.

Jag letar efter rytmen, och det hjälplösa plaskandet blir med ens mer riktat och tar fart. Nu hinner jag nästan ifatt en av simmarna, innan jag utmattad nuddar kaklet på andra sidan bassängen igen. Jag lyckas till och med fortsätta med jakten i en hel timme, utan att ge upp eller förläget bli omflyttad till en långsammare bana. Ryggsimmet går också riktigt... ja... "bra" kanske är att ta i, men rytmiskt.

Jag lyckades även åka förbi min ena instruktör under bröstsimmet. Ett mycket stort ögonblick och en bedrift som jag troligen ska gravera in i guld och sätta upp på väggen. Visserligen är han pensionär, har hjärtfel och måste hålla lågt tempo, men han är ändå som en säl i vattnet. Jag låg bakom honom och lurade de första 95 metrarna, tjuvåkte på virvlarna efter honom som bjöd på mindre motstånd, och sedan spurtade jag förbi honom när det var fem meter kvar. Tog i för allt jag var värd och som hela mitt liv hängde på det. Han blev mäkta imponerad över att Sjunkande Gråstenen spurtat förbi.

Min andra instruktör nöjer sig inte med att säga att jag simmar rytmiskt, utan säger att det är helt otroligt vad jag plötsligt blivit bättre. "Det är ju helt otroligt!" utropar han glatt och klappar mig på axeln när vi går upp, och han fortsätter "Tänk att du hängde med i vårt tempo!".

Själv går jag på moln. Jag skrev förut att det kändes som om ingenting spännande hände i mitt liv, men saker händer ju faktiskt. Små saker. Kanske till och med så otroliga saker som att en sjunkande gråsten efter gediget arbete äntligen lärt sig simma om en gammal säl.

Vardagsloopen

Den är här. Vardagsloopen.

Det finns inget jag längtar så mycket efter, och samtidigt fruktat så mycket som vardagen.

Den har aldrig riktigt infunnit sig förut. Jag har alltid varit på väg någonstans, förut. Jag har flyttat över 20 gånger. Jag flyttade hemifrån till Lycksele när jag var 16 och sedan dess har jag varit i rörelse. Östersund för studier, sedan terminer i Arvidsjaur och Nacka. Boende på Aspudden, Ingarö, Fredriksdalsberget, Enköping, Östersund igen, Bollnäs, Enköping igen, Gävle. Alltid ett halvt steg efter mig själv och alltid på randen att inte knåpa ihop mitt examinationsbevis. Fritt fall i 180 km/h, inte bara 130 hopp på tre olika fallskärmsklubbar i sverige, utan fritt fall mentalt. Och ständigt på flytt. Om jag inte flyttat mellan bostäder så har jag flyttat in och ut ur olika relationer. En ständig motor och ständiga fighter för att komma dit jag vill, i livet. Trial and error i ett ständigt snurrande spinnhjul.

Ibland är jag avundsjuk på Micke. Han har aldrig flyttat från staden han växte upp i. Han har aldrig drivit iväg annat än via sina fritdsintressen. Han har följt sina rutiner på samma sätt, han verkar väl förtrogen med vardagen.

Men nu är jag också inne i den. Vardags-loopen. Jag planerar ingen flytt någonstans, jag planerar inte att byta arbete. Jag planerar nästan ingenting över huvudtaget (förutom vanligt hederligt tråkigt pensionssparande). Det känns ganska okej, fast som vanligt lite tomt, när jag är van att ständigt vara på väg någonstans.

Jag försöker fundera över något som kan ge mig en skjuts, något att drömma om. Hästplanerna som låg mig nära hjärtat, föll isär när jag inte fick sköta frieserstoet längre. Barn vill jag inte heller ha. Det känns som mitt enda kort just nu är att tålmodigt och envetet köra de vanliga träningspassen jag redan kör. Kanske måste jag vänja mig vid den eftertraktade vardagen som jag drömt om. Det är bara det att när dagarna blir till veckor, och veckorna blir till månader, så börjar man tappa tidsperspektivet lite.

Jag vill inte bli en robot av oändliga vardagsrutiner!

Jag vill fortsätta drömma, planera, längta och hoppas.

Summering av året

Så var jag 27 år. Jag brukar oftast summera mitt senaste år, när jag har haft födelsedag. Jag gör likaså den här gången.

När jag var 26 bytte jag arbete från socialsekreterare till frivårdsinspektör.
När jag var 26 flyttade jag från Enköping till Gälve.
Jag blev sambo med Micke och fick tillbaka mitt liv med terven, eftersom jag blev fri från min allergi.
Jag deltog i mitt första skidlopp, mitt första cykellopp, mitt första löplopp samt min första halvmarathon. Jag deltog i Triathlon för första gången.

Jag hoppade bara två fallskärmshopp, och sålde min utrustning.

Jag överansträngde mina knän och fick försöka hantera det i fyra månader.

Jag har lärt mig grunderna i att crawla.

Jag har skött om min hälsa, jag har tränat mer än någonsin. Jag har slutat dricka läskedrycker, jag drack aldrig en lightläsk när jag var 26.

Jag har lärt mig att laga mat. Inte bara i recept, utan i rutin.

Jo, jag har kämpat på med att förändra livet, även det här året.

Jag hoppas att jag även detta år fyller året med liv, i stället för att fylla livet med år.

Det är det som är huvudsaken.

Nya tag

Äventyr i kvällsnatten tillsammans med Micke, är inte så snuskigt som det låter. Micke gillar inte när jag hamnar i den där sinnesstämningen som bäst kortfattas med barnradions DojDoj i P3: "Måla mig blå och kalla mig sorglig." Han försökte rycka upp mig genom att eskortera mig på ett joggingpass i mörkret. Med oss hade vi våra två håriga hovdamer.

Det blev en härlig tur. Det är mysigt att gå ut i pannlampor i mörkret och jogga efter stigar och grusvägar. Visserligen halkar jag lätt, så det blev många inslag av gång när det blev för isigt, men i stort sett var det en härlig runda. Från början känns det bara obekvämt och man snubblar mest runt och sneglar på alla svarta skuggor (som troligen är träd men även kan vara rabiessmittade monsterbjörnar). Sedan lär man sig att koncentrera sig med blicken på marken och så löper man på av sig själv, riktigt bra.

Jag ska försiktigt försöka satsa mer på löpningen nu, om kroppen tillåter, och så hoppas jag på att röna lite framsteg till våren. Drömen är ju att genomföra Gävle Halvmarathon, Vildmarksmilen, och Lidingö Triathlon på snabbare tider än vad jag genomförde dem förra året. Drömmen är ju att hamna i mittklungan, att inte vara en av de sista eftersläntarna som droppar in mot slutet.

Slagen

Det började med stigbygeln. Ni vet, det där fotstödet man har på sadeln. Man måste ju sticka in foten i stigbygeln för att häva sig upp på en häst, i regel.

Det brukar vara lätt.

När jag lite tafatt försökte trä in foten så upptäckte jag att... tja... det var omöjligt. Hästen Atlas sneglade på mig. Det fattades ungefär en decimeter för att mina fötter skulle nå upp till stigbygeln. Jag knystrade och pustade och vinglade, på ett ben, i mina förtvivlade försök att få upp den andra foten i stigbygeln. Det gick inte alls bra. En gnista av hopp tändes i Atlas ögon när han såg mig kämpa.

Först förstod jag inte hur jag kunnat bli så klumpig, hur jag kunnat bli så ovig att jag inte kunde stå på ett ben längre och sträcka upp det andra i höjd med stigbygeln. Sedan kom jag ju på vilken faktor som hindrat mig från att så enkelt genomföra den invanda rörelsen med benet.

Tiden.

Jag har ju inte ridit regelbundet på många år. Jag har ju blivit äldre och jobbat stillasittande på kontor i tre år. Jag är strax 27 år och inte i närheten så vig som jag var i slutet av tonåren. Jag vinglar och faller till. Atlas jublar. Han har insett att jag är svag och sårbar. Jag vägrar inse att jag är svag och sårbar, jag har alltid varit målmedveten, bestämd, och definitivt smidig. Altas börjar gå undan och nafsa mig i stället. Jag buffar lite hjälplöst tillbaka samtidigt som jag lite tafatt och klumpigt rycker i tyglarna. Han fortsätter nafsa. Och gå undan. Och nafsa. Tänderna sliter i jackan och han njuter över sitt övertag.

Fronis skötare frågar om jag behöver hjälp, och givetvis så skulle det klokaste alternativet varit ett tacksamt "JA, tack!" men jag är sårad och förtvivlad över att jag helt plötsligt inte klarar det jag förut klarat så galant och spänstigt. Att smidigt kliva upp i stigbygeln och mjukt landa i sadeln, även på en häst i rörelse. Det fungerar inte. Jag tackar nej, eftersom jag alltid klarat det och aldrig någonsin haft problem med en vanlig uppsittning.

Atlas börjar dra runt i segerdans över att han klarat av att hindra mig från att komma upp i sadeln, och jag hänger i tygeln och försöker halvhjärtat buffa till honom, men vi vet båda att jag förlorar idag.

Och förlorar gör jag. Jag försöker le men det känns så overkligt och konstigt att förlora. Att gå tillbaka med en häst som just upptäckt att man kan vinna över sin ryttare och som troligtvis blir ännu odrägligare nu än vad han varit tidigare. Jag har faktiskt hanterat en häst till att bli sämre än vad han var innan.

Jag känner mig lite perplex.

Förvånad.

Slagen.

Inte bara av hästen, men av tiden, en stelare kropp, och felaktiga förväntningar.


Nu är det bara revanch som gäller!

Ljus i mörkret

Det känns fortfarande kanon med friesern Froni. Visserligen känner jag mig mest tafatt och klumpig, men hennes skötare, är verkligen överseende och ser att jag tänker mycket. Jag blir mer och mer förtjust i Froni. Hon är ängslig och orolig. Hon är av den mycket starka åsikten att man inte kan kasta iväg förtroende för vem som helst hur som helst. Alltså går hon omkring och oroar sig över saker. Är man mjuk mot henne och säger att det är okej att oroa sig över saker, men aningens onödigt just i det här fallet, så lugnar hon snabbt ned sig. Tills hon hittar något annat att oroa sig över.

Hon är verkligen en snäll häst under den spända kroppen. Jag provred henne lite. Hon bestämde sig för att ett hörn på ridbanan var farligt, så vi bestämde oss för att utmana hörnet. Efter diverse krusiduller och filosofisk eftertänksamhet så blev hon så småningom modig och gick dit så gott som själv.

Karin som sköter henne är fantastiskt trevlig också. Jag är mest rädd att hon skulle se mig som klumpig och osäker, men hon tror min och Fronis kontakt kommer att bli jättebra. Froni verkar åtminstone inte se mig inte som klumpig, vi har ett rätt så trevligt samarbete.

Stolt och tacksam traskade jag ur bilen, senare på kvällen.

I mina nya ridbyxor och ridstövlar...

Vanlig bra dag

Jag har lagat maten, och ätit upp min portion. Han kommer en halvtimme senare, fräsch och pigg efter joggingturen. Jag tittar ut, det regnar och är någon plusgrad. Han går glatt in i duschen och säger att maten luktar gott, i förbifarten. Utanför huset viner snålblåst och totalt mörker.

Jag har ätit för mycket och känner mig jäst och trött. Jag skulle vilja somna. Nyheterna har gått på TV:n och jag har just sett några kändisar hoppa banor med hopphästar på Globen Horse Show. Det kittlade i magen på mig, att se vanliga människor hoppa med både vingel och halvbroms och förvirrade tålmodiga hästar som gjorde sitt bästa när de ovana ryttarna ryckte dem i munnen. Jag längtar efter att hoppa.

Sedan kommer han ut ur duschen och gör i ordning en portion mat. Han skiner upp efter första tuggan och berömmer mig generöst för min ungsbakade lax. Jag är trött, samtidigt som jag fryser och har gåshud. Jag vill klä på mig och stoppa in mig under en filt. Men ändå ser man med avund på hur han lyckas se pigg och avslappnad ut, på samma gång. Så jag tittar ännu en gång ut genom fönstret. Det är fortfarande pissväder, blött och blåsigt med ett tunt slipprigt islager efter vägar och stigar.

Jag suckar och går på toaletten, tar överdrivet lång tid att byta om till träningskläder. Huttrar och drar på mig de tunna tunna plaggen. Frågar Kaira om hon vill följa med. Drar på mig pannlampan. Vi beger oss ut i mörkret. Jag måste springa långt ut efter vägkanten för att inte halka omkull. Kiara halkar runt som Bambi på hal is, i perioder.

En kvart senare njuter jag. Kroppen känns bra och någorlunda spänstig. Man springer av sig självt och blicken är koncentrerad på den svaga ljusstrålen på marken som ska avslöja det fläckvis hala underlaget efter vägrenen. Jag ler åt min lilla hund som så självklart alltid följer mig vart jag än går, som aldrig springer bort och som inte behöver kallas in heller. Hon håller sig i närheten och travar troget med mig. Jag tänker på att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att ha så tur med en framtida hund. Jag kommer aldrig mer att ha så mycket tid med en hund som jag hade med henne under studietiden, jag kommer aldrig att ha en så glad hund som är så angelägen om att vara till lags.

Kiara är sju år, hon har följt mig genom livet under en så lång tid, och när hon dör kommer en stor del av mig att saknas. Hon har haft det mycket bättre än andra hundar i perioder när jag bara levt för henne, och hon har haft det sämre än andra hundar när jag haft huvudet fullt med annat. Ändå så är hon så självklart lojal och älskvärd mot mig. Det känns toppen att hon har fått bo på en och samma plats de senaste 18 månaderna, att hon har en hundkompis hemma, att Micke tittar till dem på luncherna. Det känns bra att vi har nära till skog och mark. Hon har ett klart hyfsat hundliv nu för tiden.

Efter en timme är jag tillbaka igen. Jag kan äntligen identifiera mitt känsloläge med Mickes mix av pigghet och avslappning. Jag är rosig om kinderna och känner mig i bra trim. Kiara ligger så nära mig hon bara kan, när jag varvar ned med lite vatten framför TV:n.

Det blev en bra dag idag.

Jag kan, minsann!

Jag har upptäckt att en av de största drivkrafterna i mitt liv de senaste tre åren, har varit att bevisa för andra att jag kan prestera. Det har lett till att jag hamnat i situationer som gett mig helt fantastiska upplevelser. Jag har hoppat från flygplan, och lärt mig tycka om det. Jag har suttit till 04.00 på nätterna utöver mitt heltidsjobb, för att ta min universitetsexamen. Jag har sprungit och motionerat och förbättrat min fysiska hälsa avsevärt, jag har utmanat mina egna tillkortakommanden och visat att jag KAN springa ett halvmarathon, jag KAN lära mig crawla, jag ÄR INTE EN SÅDAN SOM GER UPP.

Så i det stora hela så har denna strävan att bevisa att jag kan saker, varit mer av en välsignelse än en förbannelse.

Det som förvirrar mig är att jag inte är säker på att det jag presterar verkligen är vad jag vill. Jag behöver kanske inte ha tajtaste häcken, bästa arbetet eller största hängivenheten till stora utmaningar. Visserligen är det ju en vilja som motiverar till mina utmaningar, men det kanske finns en annan vilja under ytan som är helt oberoende av att andra ska tycka att jag är en cool tjej.

Det skulle vara dumt om jag gick miste om den andra viljan.

Den under ytan.

Drömmen

Nu har jag faktiskt bestämt mig. Kanske. Nu har jag faktiskt kanske bestämt mig. Så det så.

I stället för att vela om jag ska fatta beslutet eller inte så bestämmer jag mig för att börja det mödosamma sparandet (som tidigare aldrig blivit av men som jag öppnat ett speciellt konto för, sedan jag var 20 år).

Jag har nämligen så gott som eventuellt bestämt mig för att börja spara ihop pengar till en häst.

Kanske.

Jag tror det blir en häst som jag vill träna och förhoppningsvis tävla distans med.(Distans är marathonlöpning till häst) Jag ska stå emot den där knuten i magen som ilsket skriker: "Det är slöseri med pengar! Hur ska du ha TID med en häst? Hur ska du ORKA med en häst?!" Jag ska djärvt möta den inre rösten som gnäller "Men all din konditonsträning då?! Är du en sådan som GER UPP?!?" utan jag ska tjurigt och målmedvetet sätta in en summa pengar varje månad på mitt SPARKONTO som jag en gång satte upp år 2001 med förvissningen om att jag alltid skulle vara en hästtjej. På den tiden fanns det ingen inre röst som nöp mig i låret och sa "Du inser väl hur mycket muskler du kommer att tappa om du börjar rida i stället för att springa själv?". På den tiden fanns det ingen inre röst som påpekade för mig att jag var för trött efter arbetsdagarna.

På den tiden fanns det ingen inre röst som tyckte att pengar är för viktiga för att flaxa iväg för hyreskostnader, hovvårdskostnader, och matkonstnader på en kuse.

På den tiden fanns det ingen röst som sa att hästar inte har plats i livet när man ska bilda familj och sköta sina vardagliga åtaganden.

Sedan kanske den rösten har rätt, och det kanske är jag som har fel. Men i väntan på att jag ska utröna om drömmen är värd att satsa på, eller inte, så ska jag

jävlariminsjälbannemig

sätta in pengar på mitt SPARKONTO.

Drottning Kristina

Jag läste om drottning Kristina i helgen. Hon föddes på 1600-talet och var regerande drottning i sverige, ett par år. Jag blir alltid lite uppslukad av historieskildringar, och särskilt av hennes liv.

Hennes mamma Eleonora av Brandenburg hade svårt att komma över Kristinas pappas död Gustav II Adolf, så till den grad att hon verkade ha dragit på sig ovanan att smyga ned till sin avlidne makes kista och hålla liket i handen, alternativt krypa ned i kistan. När två år hade gått, och modern fortsatte med denna ovana att krypa ner hos det allt mer sönderruttnade liket, så beslutades kistan att vaktas av vakter, för att förhindra detta olustiga beteende från modern. Dessutom verkar uppgifter tyda på att Kristina fick höra att hon både var ful och av fel kön från modern. Kristina visade sig bli en liten dam på 150 cm och oproportionsenligt stor näsa och stora ögon, och tja... resultatet verkade bli en mycket intelligent och driftig Kristina, men med en djup rastlöshet och oro.

Hela hennes historia verkar färgas av en intelligens, driftighet och kreativitet, men det tog sig mest i uttryck genom ständiga försök att finna sin identitet någon annanstans. Hon abdikerade från svenska kungakronan när hon var 28 år, sedan konverterade hon från att vara protestant, till att vara katolik. Detta var ett mycket stort tabu, och idag skulle det väcka ungefär lika mycket tumult som om prinsessan Viktoria idag skulle bestämma sig för att bli sverigedemokrat. Kristina bodde i rom och flängde runt outtröttligt på olika orter och tillfälliga boplatser. Hon ville bli bemött som en monark, skicklig politiker och strålande ryttare. Eftersom hon var av fel kön, och alltmer vidlyftig i sina planer (typ ta över kungadömet i Polen, återta platsen som drottning i Sverige)så tappade hon allt mer respekt för dem hon varit som mest inflytesrik bland. Hennes liv var extremt väldokumenterat för hon skrev dagarna igenom, i timmar. Mest brev, men även delar ur en aldrig fullbordad självbiografi.

Hon förblev oskuld livet ut, och hon hävdade att hon aldrig skulle underkasta sig en man. Hon rörde sig med allt mer manliga maneér och rörelsemönster, och den enda som fick henne att klä sig kvinnligt och bete sig riktigt feminint var kardinalen Decio Azzolino. Azzolino ville uppenbarligen inte ha den stornästa korta rastlösa kvinnan med lätt storhetsvansinne, mer än som käraste vän.

Det både kittlar och lugnar mig, att alla vi människor måste tackla det här som kallas livet, och att vi har varit tvungna att försöka tackla det i alla tider. 20 mil härifrån, för ca 400 år sedan, så levde en annan tjej i min ålder här i krokarna. Hon andades samma luft, såg likadana träd och fåglar, och precis som jag, trivdes hon på hästryggen.

En ny mening

Egentligen så HAR jag ju inte riktigt tid. Jag försöker simma två gånger i veckan och jogga och spinna. Jag försöker fylla ut min fritid till bredden med aktiviteter, trots att det nya arbetet är aningens krävande och helst driver mig att vilja ligga orörlig under täcket, på fritiden. Försöker man hinna med för mycket på fritiden så tappar man glädjen av att aktivera sig, och det mesta börjar handla om förtvivlade "måsten".

Så rent teoretiskt så sitter jag ju aldrig hemma och undrar vad jag ska sysselsätta mig med, snarare har jag dåligt samvete över att jag inte alltid hinner allt som jag planerat, såsom städning, träning, eller att se till att träffa en god vän.

Rent teoretiskt så har jag inte tid.

Men Friesern Froni har en kolsvart blänkande päls och djupa mörka ögon och trots att hon inte riktigt gör sig varken logisk eller förstådd så längtar jag förtvivlat över att få börja hantera henne. Jag skrittade den stora glada Atlas och agerade sällskap åt skötaren som red Froni, idag. Jag njöt av lukten och hästarna och det kändes inte som om jag inte hanterat hästar på över ett år. Någonstans har jag tröttnat på konstiga dressyrrytare med underliga krav, men Fronis skötare är verkligen en supertrevlig tjej, trots sitt envetna dressyrintresse. När jag pratar med henne inser jag att jag inte ska lämna mitt intresse för hästar, och när jag pratar med henne så kommer jag ihåg att även jag var en "dressyrtjej" en gång i tiden, att även jag har genomfört en samlad dans med en musklad häst, och älskat det.

Jag längtar efter att få fortsätta. Jag längtar efter att återuppta intresset. En eller två dagar i veckan får jag mer än gärna sköta Froni, bara vi börjat komma överrens först. Det ska bli härligt!

Och tiden..? Tja, man får väl armbåga in henne mitt bland simpass och joggingpass och cykelpass... på något vis ska det väl gå...

Träningen i December

Summering av December månads träning.

Under December månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 20,5 timmar.
(2 timmar mer än förra månaden, vilket är lite överraskande eftersom jag tog en veckas totalvila den här månaden)

Promenader: 5 tillfällen, 8,5 timmar.
Spinning: 5 tillfällen 4 timmar.
Simning: 3 tillfällen, 3,5 timmar
Jogging: 5 tillfällen, ca 3,5 timmar.
Ridning: 1 tillfälle, 1 timme.

Haleluja! Mitt liv kretsar inte längre kring mina knän! Ahh vad underbart att inte ständigt tänka på, ta hänsyn till, och beklaga sig över dessa små onda kroppsdelar. Det känns lite fortfarande, men nu är det verkligen inte på den nivån att jag behöver beklaga mig över det, utan enbart anpassa mig. Nästa säsong är full av förväntningar, och om än jag inte vågar prova ett marathon, så kommer jag definitivt att se om knäna håller för en halvmara. Att bli bra igen är en underbar avslutning på året.


SUMMERING FÖR HELA ÅRET:

Jag har gått på 110 promenader och vandringar.
Jag har cyklat/spinnat 70 gånger.
Jag har joggat 69 gånger.
Jag har simmat 27 gånger.
Jag har styrketränat 34 gånger.
Jag har åkt längdskidor 14 gånger.

I övrigt så har jag ägnat enstaka gånger åt duathlon, triathlon, ridning, terrängcykling, rollerblades och pingis. Allt som allt så har jag lagt ned 358,5 timmar på att röra på mig.


VAD HAR JAG KOMMIT FRAM TILL, DÅ?

Jag har kommit fram till att man måste träna på att träna.

Årest smartaste beslut: Jag har också kommit fram till att årets smartaste beslut var att anmäla mig på Tjejvasan trots att jag inte var så motiverad, utan bara ville finna en anledning att försöka komma igång och röra på mig.

Årets prestation: Det är enormt jobbigt att komma igång och tvinga upp kroppen från en bekväm soffa och man måste tvinga upp sig gång efter gång, månad efter månad, innan det börjar flyta på bättre. Sedan blir det lättare och lättare.

Årets taktik: Att skriva ned vad man gör och sätta upp sina aktiviteter som en offentlig handling har faktiskt fungerat bra. Man tvingas vara ärlig och ibland har jag pinat mig ut för att det ska se någorlunda bra ut på bloggen. Konstigt nog. Tror inte en själ bryr sig om min träningsmängd, men man kan ju alltid inbilla sig.

Årets morot: Att hitta någon jämbördig att tävla mot är guld värt! Kattis har jag inte följt på joggingspåret så många gånger, men hon är helt perfekt. Hon är precis liite bättre på allt, precis så lagomt för att jag ska få blodad tand och vilja komma ikapp. Inte bara på löpningstider, utan även på piggelino där vi registrerar hur många timmar vi aktiverar oss. Tack för det här året!

Sedan nådde jag inte mina mål för i år. Mina mål var att klara Tjejklassikern, och att aktivera mig minst en timme om dagen. Med mina tre utförda delmoment i Tjejklassikern, och med mina 358,5 aktiverade timmar detta år, så är jag faktiskt ändå nöjd med att jag kom ganska nära.


Nu väntar ett spännade 2008.

Jag har gett upp mina tankar om att ta en Tjejklassiker just nu.

Siktet är däremot inställt på att försöka genomföra Klassikerhalvan. Varesig jag klarar det eller inte, så hoppas jag på att ha lika roligt i år som förra året!

Blötsnö

Jag försökte faktiskt låta bli henne. Hon heter Froni och är av en rätt så annorlunda hästras, nämligen en Frieser. Det betyder att hon är en där ståtliga dyra typen av häst som för sig med högt huvud och höga benlyft, en sådan där som man aldrig någonsin kommer att ha råd att ha själv, så tillvida man inte vinner på bingolotto. Hon har just flyttat in, och ska bo ett år i Mackmyra några kilometer härifrån, och tjejen som sköter henne har vid två tidigare tillfällen nämnt att jag är mer än välkommen att hjälpa till.

Jag har liksom värjt mig lite och skruvat lite på mig. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag blev tvungen att lämna min favorittravare Ragnar för ett och etthalvt år sedan, blödig som jag är. Jag tyckte även att den stora bastanta brukshästen Atlas fyllde sin funktion på ridturen i december. Friesern Froni har mest gett ett lite introvert intryck de gånger jag sett henne. Man vet liksom inte om hennes blick har sökt sig långt bort i fjärran, eller om den stannat inne hos henne själv. HÄR är hon i alla fall inte.

Sedan råkade skötaren säga de där magiska orden som automatiskt och oåterkalleligt gör mig till slav under situationen och som får mig att automatiskt och utan eftertanke lyda minsta vink.
"Jag behöver hjälp." sa hon, och förklarade att Froni betedde sig osäkert, och nästan rent av lite farligt. Och innan jag visste ordet av så stod jag förståss otåligt och trampade i farstun, och väntade på att få skjuts till stallet, av skötaren. Ivrig att få vara till nytta, ivrig att damma av mina gamla hästkunskaper från de lynniga, missförstådda, och agressiva hästarna från tonårstiden. Ivrig att få vara TILL HJÄLP.

Nej, Froni var inte riktigt i sin fulla dyra hästprakt. Hon var rätt så förvirrad över hela situationen. Över att ha flyttat och bytt hästflock och skötare. Den intelligenta och vackra frieserhästen är känd för att vara en trogen enmanshäst, och jag misstänkte att hon uppfyllde sitt rykte. Att flytta hade inte alls varit enkelt, för henne. Dessutom litade hon inte på att skötaren var en bra ledare och den nya miljön skrämde skiten ur henne. Hon blev spänd som en stålfjäder och var redo att fly, men olyckligt medveten om att tyglarna hindrade henne. Hon blev som en laddad kolsyreflaska och lyckligtvis var jag ganska säker på vad hon behövde för att kunna slappna av. Lugn och ro. Långa tråkiga pauser. Många stopp som gav henne tid att slappna och begrunda miljön. Hon behövde bara tid. Hon behövde inte den vanliga släggan av fast hand, bestämt ledarskap, och tydlig signaler. Bara vanlig hederlig tid.

Vi tömkörde henne lite i blötsnön. Det blev några mindre bocksprång och några bakutslag. Men ändå rätt så kontrollerat. Mot slutet av promenaden/tömkörningen så verkade Froni åtminstone vara vid någorlunda gott mod. Vi hade gått ca 200 meter på 20 minuter, och hon hade hunnit bekanta sig med både miljön och vi omkring henne.

Dessvärre så hann jag fastna för henne, på den tiden. Jag råkade titta ett par gånger i de där mörka stora hästögonen som på något vis alltid verkar rymma generationer av visdom och godhet. Jag längtar lite efter att få se henne igen. Hennes skötare verkar också vara en kanontjej som verkligen skulle tycka det vore trevligt om jag var där.

Jag kanske besöker henne någon gång till... och jag kanske åker förbi den där hästaffären, och köper lite ridkläder..