Carte Doir

Så stod den där framför näsan på mig. En helt ny och fräsch förpackning med fin Carte Doir-glass. Vanilj med cola och canderade pikannötter. Micke såg stolt ut när jag tog upp den från matkassen tillsammans med två hyrfilmer.
"Har du köpt glass till mig?" undrade jag.
"Ja." svarade han nöjt och belåtet.
"Jag försöker ju låta bli godis. Det vet du ju."
"Jaha?" svarade han lite osäkert.

Jag stuvade in Carte Doir-glassen (med COLA och CANDERADE PIKANNÖTTER) i frysen, som nu redan innehöll fryst tårta, chokladkakor, hallongömmor, russinkakor, samt någon slags sockerkaka. Jag var just på väg att förklara att min frustration över att jag senast förra veckan nämnde min besvikelse över att han bröt min förra godisfasta genom att generöst överraska mig med semlor, där jag inte kunde motstå frestelsen, och att jag verkligen har känslan av att han verkligen inte lyssnar på vad jag säger. När jag tittade upp på honom så såg han så välvillig och oförstående ut att det var svårt att banna honom.

Han har bara aningens svårt att förstå mig ibland. Eller inte bara ibland. Hela vår relation är kantad av diverse mindre missförstånd och jag har inte kommit så långt i min strävan efter att lyckas tyda Micke-koden. En sak har jag upptäckt, i alla fall, och det är att han inte hör vad jag säger, men att han är väldigt noggrann på att observera vad jag gör. Om jag säger att jag är rädd för att gå på is så förstår han det inte förrän han ser mig skeptiskt och långsamt treva över Sälgsjön, två meter efter honom, utan minsta leende på läpparna. Om jag säger med ord, att jag inte trivs i relationen på grund av något, så förstår han det inte heller förrän jag demonstrativt inte åker hem till honom på helgen. Han hör alltså inte vad jag säger, utan ser vad jag gör. När han ser vad jag gör, eller märker hur jag reagerar, så fångar han däremot snabbt upp vibbarna som en finstämd stämgaffel. Han är mycket snabb på att märka om något är på tok. Eller närmare bestämt: Han är snabb att märka att något är på tok när jag reagerar annorlunda, inte om jag bara pratar om det.

Allting krockar ju givetvis när det kommer till mitt godissug. Han har säkert hört mig säga "Jag borde verkligen inte äta det här." samtidigt som han helt klart märkt hur jag förvandlas till en lyrisk åtta-åring när det är dags att plocka lösviktsgodis. Han har alldeles säkert märkt hur jag får ett lyckligt och helhjärtat leende på läpparna när vi planerar blåbärspaj med vaniljsås till kvällen, eller hur jag saligt trugar efter en större och större bit chokladtårta.

Det är vad jag tror i alla fall. Troligen kommer jag aldrig att veta hur han fungerar, men för min egen skull så är det ju bäst om jag hittar någon slags teori för hur han fungerar i hopp om att inte bli tokig på honom. Alternativ två är att han är en elak man som innerst inne vill se mig misslyckas i mitt försök att undvika raffinerade kolhydrater, men det skulle ju innebära en hel kedja med massa andra omständiga beslut som säkert skulle sluta med att relationen skulle ta slut, mitt hjärta skulle brista, och terven skulle bli bostadslös.

Bäst att hålla på "Vänlig, men oförstående"-alternativet.

Jag tror det är rätt alternativ för han klev upp och serverade mig en kopp thé det första han upptäckte att min röst var skrovlig i morse. I går, efter att han ytterligare letat på flera affärer efter min favorittidning Hästfokus, så serverade han lite nedslaget "Ute-magasinet" i stället. Han mumlade lite irriterat om jag verkligen har någon aning om hur många inredningstidningar det finns, hur många katt-tidningar, hundtidningar och motortdningar, det finns? Sedan fortsatte han bittert mumla att varenda affär i Gävle har "Min Häst", men att inte en jävel verkar ha tänkt på Hästfokus...

Det är svårt för mig att förstå hur han kan bestämma sig för att överraska mig med Carte Doir-glass (med COLA och CANDERADE PIKANNÖTTER!) och troligen kommer han i all välvilja att fortsätta missförstå vad jag behöver från honom. Sedan såg vi på film tillsammans (han hade valt en film som han för flera veckor sedan sett mig peka på och sagt mig vilja se), och han satt bredvid mig och åt Carte Doir glass (med COLA och CANDERADE PIKANNÖTTER!). Jag tror han vid det laget hade knäckt Katta-koden och insett att bara för att jag fullkomligt älskar sötsaker, så kanske det inte var den bästa överraskningen han gett mig idag. Han såg lite skamlig ut när han frågade om det var okej att han åt av glassen, eller om det skulle bli för frestande för mig. Jag hade nickat och sagt att han kunde äta glassen, samtidigt som jag tjurigt knäppte ihop munnen och vann min strid om att hålla mig från sötsaker även denna dag. I det blinkande blå ljuset från TV:n så tänkte jag på en dialog vi hållit under gårdagen:

"Det är inte direkt något slags själarnas möte mellan oss två, va?" sa jag, sittandes framför TV:n med huvudet tillgivet lutandes mot hans breda axel, och han log och tog min hand och kramade den, samtidigt som han kärleksfullt svarade:

"Ja, det är nog lika bra våra själar aldrig möts. De skulle säkert inte gilla varandra."

Efter regn kommer solsken

Den där demonen jag nämnde, ni vet, hon som satt på axeln och mumlade att jag troligen inte är tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet... ja hon, just HON ligger också utslagen med sina små demonhorn djupt nedborrade i huvudkudden, med den lilla demonsvansen, blek och livlös som en död mask, ihopslingrad bredvid henne. Jag tycker nästan synd om henne. Den Ogrundade Självkritikens Demon har ju följt mig genom hela livet, hon kommer ju alltid att vara där och det är lika bra att se henne som ett slags husdjur än som en objuden gäst.


Jag är jättesjuk. Jag har inte ens övervägt att gå till jobbet idag heller. Jag ligger mest i soffan, med munnen slapp och öppen, eftersom jag inte kan andas genom näsan, och fantiserar om chips och Coca-Cola.

Jag antar att det här är Guds sätt att fråga mig om jag verkligen bestämt mig att inte äta mer godis, på en stund. Eldprovet under Mickes födelsedagsfirande från i Lördags räckte uppenbarligen inte. Jag satt med min skål med frukttärningar och sneglade på Mickes födelsedagstårta med enormt mycket fluffig grädde och jordgubbar indränkta i gelé, och något som liknade mörka uppskurna muffins med cocos-strössel ovanpå. I all välvilja trugade Mickes mamma några extra gånger om jag ändå inte skulle äta lite tårta, (troligen var hennes vänliga trugande ett resultat av att hon tillfälligt blivit en bricka i spelet, undermedvetet styrd av djävulens apostlar) varav jag ståndaktigt lyckades motstå frestelsen.



Fienden finns alltså överallt. Och mina vänner är bara trojanska hästar med onda inre tankar vars syfte är att förleda mig till sötsugets mångfaldiga frestelser.


Till och med hos min pojkvän. Titta vad ondskefullt han tittar på mig. Han njuter av att få äta den sliskiga, sliskiga födelsedagstårtan samtidigt som han vet att jag lider. I natt kommer han säkert att plocka fram resterna från kylen och hålla dem framför min näsa när jag sover, samtidigt som han sadistiskt kommer att viska "Visst vill du äääääta!".



Visserligen så har han klivit upp två morgnar nu för att servera mig thé och honung i sängen det första jag vaknar, visserligen har han hyrt videofilmer åt mig och köpt mig torkade äppelringar i stället för lösviktsgodis. Visserligen har han även på helt eget bevåg, mig ovetandes, åkt mellan olika affärer i hopp om att kunna överraska mig med min favorittidning Hästfokus, men jag är inte lättlurad. Jag ser mycket väl att det kan vara en strategi i Guds Plan att testa min karaktär. När jag minst anar kommer han att stå där med en fräsch semla och förrädiskt viska, som ormen i paradiset, "Såklart du vill äta... kom igen nu... ÄÄT!!"



Något annat som oroar mig, är att denna brist på sötsaker håller på att utarma min hjärna. Ibland tror jag att jag hallucinerar i abstinens från godisråttor och lakrits. I något slags delirium så ser min terv ut att vara gjord av marsipan, som en liten julbakelse. Jag försökte att gnugga ögonen och fokusera på Fanny i stället, men även hon såg ut att vara gjord av någon slags förrädiskt god marsipan. Eftersom hallucinationerna håller i sig så försöker jag att inte ens gnaga terven i hasorna, utan se det som kroppens sätt att återhämta sig från en livstids missbruk. Jag har försökt att fota terven för att bevisa för mig själv att jag inte har en levande marsipanterv som tassar runt, men även bilderna förvränger sinnet.

Livet går hårt mot mig ibland. Ibland måste man bara bita ihop och kämpa sig igenom det och lita på att det kommer solsken efter regn.

Konsumkassen

Det står en kasse med snytpapper bredvid databordet. Den är fylld till en fjärdedel med snytpapper och börjar snart nå en anselig tyngd och distinktion (för att vara en hög med snorigt papper). Jag kan på många sätt identifiera mig med kassen, eftersom även jag själv är fylld till en fjärdedel med snor. Resten av kroppen består av orkeslöshet, bitterhet, huvudvärk, halsont och hosta.

Eftersom jag misstänker att det inte är populärt att bära med sig en konsumkasse med snytpapper samt tillhörande toapappersrulle, på socialförvaltningen, så ska jag sjukskriva mig idag. Det är inte heller inom socialförvaltningens stadgar att ynkligt dra täcket över huvudet, regridera till en 7-åring, och hoppas att någon tar hand om en när man är mitt uppe i dekadensen. Micke tappade manteln och muttrade lite irriterat åt mig i morse, innan han någon timme senare lyckades hitta manteln igen, ringde upp och bad mig om ursäkt, samt erbjöd sig att ta hand om mig ikväll.

Att vara sjuk som liten, var lite av en lyx. Mamma hade alltid kanelbullar i frysen och ibland fick man något extra gott, för att inte nämna alla videoband vi hade i blandad kompott att titta på. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och kurade ihop mig i min älskade grå sacko-säck och såg på Young Guns och förälskade mig i skådespelarna (eller hästarna). Det existerade inte något samvete eller någon tveksamhet kring den förlorade skoldagen, eller läxor på efterkälken.

Nu jobbar man med människor som kan befinna sig på gränsen mellan liv och död, eller åtminstone överväga att balansera på den gränsen. Ibland har jag Dagens laglösa Young Guns bredvid mig, i kontoret. Vissa är skitiga rebeller som inte kuvar sig för något (eller som aldrig lärt sig att anpassa sig), och vars hem är där de råkat sova senaste natten. Det är inte alls lika häftigt som dåtidens vilda Western ackompanjerat till Bon Jovis heroiska musik. Ibland är det till och med lite sorgligt, för när allt kommer till kritan vill de flesta ha trygghet, och de vill att jag hjälper dem på vägen. Att som utredare bli sjuk i ett sådant läge, känns tämligen obehagligt. För att inte säga egoistiskt. Jag har en liten demon över axeln som säger att så länge jag kan stå, andas och prata så kan jag jobba. Samtidigt vet jag att jag behöver vara frisk och uppmärksam på mina klienter för att veta att jag bemöter dem på bästa sätt utifrån deras livssituationer.

Så i stället för att ta bilen de 14 milen hem till Enköping och ta sig an arbetsdagen, i stället för att skriva om alla roliga saker som faktiskt kan hända en helg, trots att man varit lite krasslig...

...så fyller jag min konsumkasse med snytpapper.

Ett litet steg för samvetet

Äntligen är det fixat! Äntligen har jag snart sopat upp efter mig från min tidigare tillvaro. Min tidigare tillvaro är rätt så rörig, omfattar sig mellan år 1997-2006 och kortfattas bäst med "Hur kunde jag vara så dum?!" Visserligen gjorde jag rätt så smarta grejer mellan mina dumma varv, men det är ju de dumma sakerna jag kommer ihåg bäst. En av de dumma grejerna jag gjorde var ett resultat av en hel kedja med multi-dumma saker jag hade för mig i 21-års åldern. Dessa saker resulterade slutligen till depression, panik, separation, och en riktigt fet ekonomisk skuld på alldeles för många tusenlappar. Och inte nog med detta så räddade min vän Erica hela situationen genom att generöst låna pengar för att inte hela min tillvaro skulle sluta i misär och kronofogde.

Sedan dess har jag velat betala tillbaka pengarna till henne.

Tyvärr så fortsatte mitt liv i den självklara genren "Hur kunde jag vara så dum?!" så ekonomin blev inte stadigare bara för att jag fick jobb. Den blev nästan värre eftersom jag, när jag fick lön, på något undermedvetet sätt undvek det mesta som hade med ansvar att göra (förutom de elementära sakerna som hyra och vilken slags mat som helst).

Men nu! Nu har karusellen slutat snurra, hamsterhjulet har stillnat, stormen har lugnat sig, gökuret har tystnat, marsvinspipen har bedarrat, och ekonomin har stabiliserat sig. Kanske har det något att göra med den där pojkvännen som är stabil som en klump betong, men han kanske blir onödigt självbelåten om jag påvisar något tydligare samband, så jag tänker inte fortsätta att fundera i den banan.

Jag dräller i alla fall inte runt över hela sverige på olika äventyr som en hysterisk fullstor variant av Nils Holgersson (fast utan gås, och med terv). Jag har en någorlunda vettig plan för framtiden, och jag vet till och med i förväg vilka räkningar som ska väntas med posten.

Jag vet också att jag med stor sannolikhet har en inkomst de närmaste två åren. Äntligen har jag, lätt om hjärtat, tillsammans med Handelsbanken fixat en avbetalningsplan på två år, så Erica äntligen får tillbaka pengarna hon hjälpt mig med. Erica själv har tagit det hela med ro och har med stor värdighet låtit bli att nämna pengarna överhuvudtaget.

Att betala en personlig skuld är ett litet steg för samvetet,
ett gigantiskt steg för någon som kanske, eventuellt börjar växa upp...





Många tankar rörde sig i huvudet just innan uthopp från flygplanet. Dessa tankar inkluderade inte ekonomi, framförhållning, räkningar, avbetalningar och autogiron.



.

En lunchrunda i Enköping

Jag gick ut och fotograferade lite under lunchrasten idag. Det här är drömparken som jag vandrar igenom till och från jobbet.

Dagisgruppen, fågeholken och stålmannendräkten

Här är en bild på mig, i mitt kontor, minus samtalsstolarna och samtalsbordet som jag nästan aldrig använder. Sandra åtog sig uppgiften som fotograf och Per försökte hoppa i vägen och göra barnsliga miner. Jag förstår inte varför en av våra chefer kallar min enhetsgrupp här på socialförvaltningen för "dagisgruppen". Vi är egentligen bara mogna, missförstådda indivder i den lägre medelåldern som råkar ha en form av humor som inte faller alla i smaken. Man måste våga vara löjlig i det här jobbet, annars gräver man ner sig för mycket i folks svårigheter, och det hjälper inte någon.

Men kontoret är fint. Jag trivs där. Jag har lite svårt att rucka på ändan och bege mig till Gävle för att bli sambo med Mannen I Mitt Liv. Han håller på att bygga sitt bo färdigt så att jag kan komma och ta lite plats, ungefär som i naturprogrammen där de där hanfåglarna som är förtjusta i färger skramlar runt med lite strategiskt placerade pinnar för att imponera på fågelhonan. I just det här tillfället råkar det dessvärre vara så att den här fågelhonan råkar ha funnit en kontorsstol att placera sin lilla duniga ända på, 14 mil bort, och så råkar hon ha knegat ihop ett egen litet hyres-fågelholk. Mannen I Mitt liv har påtalat att mitt beteende inte följer naturprogrammen och att jag inom en planerad framtid borde överväga att omlokalisera min hemvist. Jag är givetvis på väg att göra det. Jag har bara inte bråttom.

Dessutom fyller Han år idag. Han har blivit 30-taggare. En grymt fräsch 30-taggare vars kropp demonstrerar vad några års träning och åtskilliga proteindrinkar kan göra med en överkropp. För att inte nämna alla små tonfiskar, lite större slaktdjur, och all keso som han stoppat i sig. Jag har alltså missat ungefär 29 år med honom, 29 år fulla med händelser, omständigheter och upplevelser som format honom till den tjusiga och ansvarsfulla karl han är idag. Den enda ledtråd kring hans barndom är ett gammalt foto där han har en stålmannendräkt och en högtidlig min, samtidigt som stålmannenkalsongerna är prydligt uppdragna till naveln.

Han har kommit en lång väg sedan dess, fast han är fortfarande lite av en hjälte. Han springer inte runt med mantel och röda kalsonger utanpå kläderna, men han låg upp och nedvänd i passagerarsätet i min bil förra söndagen långt inpå kvällen, och mixtrade med min trasiga bilfläkt, samtidigt som minusgraderna sjönk ute. En röd hjältemantel hade bara sett löjlig ut i ett sådant sammanhang.

Vart hittar man en födelsedagstårta som innehåller, proteintillskott, tonfisk, slaktdjur och keso?

välfärdsproblem

Jag har inte blivit såld av min familj till Yoko för att bli geisha vid 8 års ålder under 1920-talet. Jag har heller inte frusit fingrarna av mig vid finska vinterkriget, och jag har inte på långa vägar blivit kidnappad och transporterad som ett djur i trånga slaveriskepp till amerika.

Så i det stora hela har jag det ganska bra. Jag slipper smeta bajs från näktergalar i ansiktet nu när det finns fullt funktionsdugliga foundations på marknaden, jag har inte behövt pulsa i höftdjup snö och äta upp min egen häst när den frusit ihjäl. Jag har inte heller känt en skavande fotboja sakta nöta sig in mot fotbenet.

Jag är bara en typisk välfärdstjej i ett typiskt välfärdsland som stått och stirrat för länge på godishyllan. Troligen härstammar jag i rakt nedstigande led från en bister norrlänning från medeltiden som var så intresserad av raffinerade kolhydrater att hon var beredd att döda för ett knytte blåbär. Troligen bidrog hennes fanatism för snabbt socker i form av frukt och bär till att hon och hennes efterkommande fick i sig förnämliga mängder antioxidanter och energi nog att klara vintern.

En varg dödar ofta en hel flock med får eftersom den är programmerad att döda. Den är programmerad att döda snabbt och effektivt så länge det finns ett "Bähh!" inom hörhåll, men hela historien blir givetvis överdriven och makaber bara för att får nu för tiden blivit tamdjur och inte längre har någon flyktinstinkt. Det är inte vargen programmerad för, den är programmerad att döda fort som attans för vem tusan vet när nästa mål blir? När vargen ser de andra fåren stå och glo på henne just när hon är i färd med sin middag så återupprepas jaktinstinkten och slutligen är hela flocken död. Hennes mat rymde inte.

Mina chokladkakor rymmer inte. Inte min blåbärspaj heller. De står där i färglada förpackningar och skriker "Ät oss! Ät oss! Vem vet när nästa svältperiod kommer?!" och den där gamla instinkten från min mormors mormors mormors mor (ni vet, hon som armbågade en äldre herre i mellangärdet för att hinna roffa åt sig de sista frukterna från ett knotigt äppelträd med övermogna äpplen, och därmed överlevde vintern) just DEN instinkten slår in. Trots att jag försöker springa gatulopp mellan de stora hyllorna och desperat tänka på andra nöjen i livet, så står jag ändå slutligen skamligt med lite tomt chokladpapper i näven, innan jag ens hunnit stänga ytterdörren, och undrar hur det kan komma sig att jag saknar karaktär.

I morse när jag åt de allra sista smulorna från blåbärspajen och det där allra sista små smulorna från godispåsen, så tänkte jag, (samtidigt som jag fortfarande hade godis i munnen) att jag måste göra ett nytt försök igen. Att jag verkligen måste sluta med godsakerna en gång för alla.

Kanske inbillar jag mig bara. Har ni läst en läkarbok någon gång? De flesta som ingående läser läkarböcker, för att inte nämna läkarstudenter, får oftast ett klassiskt syndrom som de flesta brukar skämta om. Tillfällig hypokondri. De tror de har åtminstone en av alla de sjukdomar de läser om. Det brukar gå över efter några veckor och det brukar inte gå så mycket längre än att det flanerar lite underliga dialoger i studentkorridorerna, läkarstudenter emellan.
"Kan du kolla på det här födelsemärket jag har... ser du något konstigt med det? Har det ändrat form?"
"Jag kollar dina födelsemärken om du känner på min hals. Tror du min sköldkörtel är svullen?"

Det kanske är likadant med mig. Jag kanske har en tillfällig (?) hypokondri efter 18 månaders expertis kring missbruksfrågor så tror jag nu själv att jag är, åtminstone till liten mån, beroende av raffinerade kolhydrater.

Fjantigt. Så utomordentligt fånigt.

Eller något liknande.

Det enda jag inte klarar

(bilden tagen från http://hem.passagen.se/sofia_jf/images/choklad.gif )

Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Det är så mycket som jag har klarat som jag inte har trott om mig själv. Jag måste fortfarande ibland nypa mig över att jag tagit min universitetsexamen, jag som varit så ofokuserad och okoncentrerad grejade biffen till slut! Andra saker i mitt liv tyder också på en någorlunda stark karaktär, exempelvis mitt eviga tjat om att jag faktiskt klarade en multisportstävling. Eller hoppa fallskärm. Hur många har vad som krävs för att frivilligt kasta sig själv ut ur ett flygplan?

Men det är en sak som alltid tar ner mig på jorden. En sak jag aldrig verkar klara av. Något som jag alltid försöker kontrollera men där jag ständigt möts av misslyckanden. Min värsta fiende sockermonstret. Den Omöjliga Uppgiften. Nu har jag ätit godis igen mitt i veckan och lite uppgivet vet jag att det inte blir sista gången jag norpar åt mig choklad i år heller. En rätt så ironisk ovana med tanke på att jag lever på mina expertiskunskaper inom missbrukskompetensen.

Dessutom fyller Micke år strax. Det blir sannerligen tårta, för jag har siktet inställt på att skaffa honom något riktigt gott och sött och gräddigt. Jag kommer inte att kunna stå emot.

Sedan då?

Sedan är det väl dags att försöka igen. Att tänka på att februari månad år 2007 blir den där magiska godisfria månaden.

Precis som jag tänkte om januari...

Love in the air?

Kiara och Fanny undrar om vi ska åka hem snart. De båda flickorna har haft en romantisk och lite förvirrad helg eftersom de båda är i löpen och har lite rusande förälskelsehormoner. Kiara har försökt jucka på Fanny ett par gånger och vice versa. De verkar dock någonstans, från djupet av sina instinkter, ha insett att det är något som fattas...

Fårbild

När jag var liten så kunde jag sitta hur länge som helst hos får. Några bekanta hade en skock får och jag kunde spendera timmar hos dem bara i väntan på att de skulle våga komma fram och nosa. I dag är jag bara ett fruset russin av vad som en gång var en människa och spenderade därmed inte längre tid än nödvändigt hos de små lurvbollarna. Jag frös en hel del och började genast fantisera om stugvärmen...

Skidträning i Orsa

Jag upplevde en ny lag på ett nytt vis i helgen. Tyngdlagen. Den drar allt som är tungt neråt. Uppenbarligen är jag också tung för jag kände mig hänsynslöst utsatt för tyngdlagen när jag förtvivlat försökte prova mig på mina skidor på en riktigt rejäl träningsrunda.

"Åk du bara en kort liten sträcka, det är ju första gången på länge..." tipsade Mickes faster om, (skidexpert i mina ögon, eftersom hon åkt Tjejvasan vid två tillfällen) men självklart skulle jag inte ta hänsyn till min egen kropp.

Efter 18 kilometer så visste jag att det var 1000 meter kvar till mitt utsatta mål. Det var enbart för att jag blev guidad av en väldigt pratsam livräddare från Jakobsberg, som jag kände mig för stolt för att lägga mig i snön bredvid skidspåret och dö.

Det är jättetungt att åka skidor. Särskilt om man var 12 år senast man körde en storfräsare i någorlunda snabbt tempo. Armarna brände. Axlarna brände. Astman gjorde sig påmind och jag hade troligen brustit i tårar om jag inte sedan blivit hämtad av en glad pojkvän. Efter detta blev jag eskorterad till Restaurang Spiltan, som närmare bestämt råkade vara Mickes mammas kök, och fick sleva i mig enorma mängder fisksoppa. Mickes föräldrar har byggt om ett stall till fritidshus, det ser ut som rena drömbygget. Jag och Micke sov däremot inte i stallet utan fick en pytteliten timmerbod att spendera natten i, och det var otroligt mysig. Efter att först ha spanat på skeptiska får och intagit ytterligare en servering mat på Restaurang Spiltan så somnade jag väldigt gott.

Micke frågade om jag skulle åka Tjejvasan nu när jag provat två mil.

Jag svarade något i stil med att jag inte är säker på att jag skulle överleva en sådan färd.

Micke såg glad ut och sa att det börjar bli dags för mig att anmäla mig.

Drömmen om fluffiga hästar

(bilden från http://www.Bukefalos.se)

"En gång hästtjej, alltid hästtjej." sa någon en gång och jag tror att det stämmer. Jag kan inte släppa tankarna från hästar helt och hållet, det är helt omöjligt, ungefär som en olycklig förälskelse man inte kan ruska av sig.

Ibland måste jag påminna mig om varför jag inte köper häst, för i bland är argumenten tämligen förvirrade. Efter lite grubblerier från igår kvälls och lite gammal fakta jag kunde erinra mig från Dr. Vet. Hiltrud Strasser så kommer förklaringen tydlig, en gång för alla.

En häst medellivlängd i fångenskap ligger på 15 år i snitt. En vild hästs medellivslängd ligger på 30 år. Alltså halverar vi hästens levnadslängd på grund av vårt sätt att hålla häst. (Jämför med människans medellivslängd på ca 40 år ursprungligen och ca 80 år idag, en fördubbling...)

En häst är gjord för att röra på sig. Enda sättet för de där tunna fyra benen att orka bära ett halvt ton häst är att den sällan står stilla, utan alltid vandrar runt lite, även på nätterna. När hästen vandrar så funkar trampdynorna som små pumpar som pumpar upp och pumpar runt friskt syrerikt blod i benen, så hästens leder och senor får fräsch tillförsel hela tiden. Att stoppa in en häst i en liten box i ett stall under halva sin vakna tid (en häst sover ca 4 timmar utspritt på ett dygn) hindrar hästen från att vandra... och då blir den med största sannolikhet halt efter ett par år som verksam ridhäst...

Metallskor som skapar stumma klamp skapar inte bara skadliga stötar mot benhinnor utan hindrar även trampdynan från att göra sitt "pump-jobb" och tillförse leder med fräscht blod. Ändå envisas vi med att sko dem i metall när det finns fullt funktionsdugliga gummiskor på marknaden. Till samma pris.

För att inte nämna alla täcken som hindrar hästen från att utveckla sin naturliga värmetunna till hästmage. Hästar har bra muskler som får vinterpäls att stå rakt ut och samla värmande luftfickor, men denna muskel förtvinas om hästen är i ett varmt stall nattetid och är ute i kylan enbart på dagarna. De få strån som reser sig plattas givetvis till när vi envisas att ge hästen täcke, utan att inse att hästen bara blir kallare.

Min dröm är att få tillgång till en egen naturlig hästhållning, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att sluta drömma om det. En stor hage med mat, vatten och saltsten i vardera änden av hagen så att hästen naturligt måste knalla runt lite för att få vad den vill, och att den bor i hagen dygnet runt, utan något trångt stall. Tyvärr har jag inte råd med detta. Jag skulle drömma om en bra och stadig ligghall med halm där de kan hålla sig i lä från blåst och fluffiga, fluffiga hästar utan skor, som får hålla värmen själv. Barfotahästar funkar ypperligt som ridhästar, vissa barfotahästar tävlar till och med i elitklass.

Och när jag verkligen tänker efter, när jag verkligen försöker att känna efter vad som verkligen är viktigt för mig, så kom jag fram till:

Min dröm är inte heller en tunn finlinjerad häst med egyptiskt ursprung, min dröm är inte heller en pampig jättehäst som är avlad 300 kilo tyngre än vad dess urfäder var, och min dröm är definitivt inte att importera en islandshäst som är så missanpassad till det svenska klimatet att den får problem med exem...

Min dröm är en vanlig herdelig, icke sönderavlad, icke högprestrerande, något kompakt häst som har levt i vårt klimat i generationer. En lite mer rund häst med en kropp gjord för att hålla värme och man för att hålla bort flugor.

Hur ska den annars trivas så bra som möjligt?

Vingligt projekt

Ja! Nu börjar det likna något. Jag hittade en sida där Kjell Johansson, spårchef på Vasaloppet, uttryckt sig över snöläget nyligen:

"Läget i Vasaloppsspåret är stabilt. Det som hänt sedan sist är att vi med hjälp av tre bandvagnar har packat färdigt den snö som kommit. Vi har haft varmt ett par dagar, men igår eftermiddag frös det på i spåret igen så nu har vi en hård kärna hela vägen. Nu behövs det snö ovanpå – och det verkar som om den ska komma idag. Vi har för övrigt fyllt snödepån i Älvdalen så igår flyttade vi den snön ner till Oxberg för att göra mer plats. Vi ligger också startklara med snökanonerna för att göra riktigt mycket snö om det blir kallt i helgen."

Jag skulle verkligen vilja åka, om det var möjligt. Jag ska provåka mina nya skidor på lördag, klarar jag att åka en längre sträcka utan mördande skavsår, utan att högeraxeln ger upp, eller utan att jag går in i väggen av utmattning, så är det ju bara att anmäla sig!

Min arbetskollega Cicci gav mig "den där blicken" i morse igen, när jag sa att jag bara åkt skidor vid 3 tillfällen de senaste 11 åren och att jag ville åka Tjejvasan, om det vore möjligt. Det är en speciell blick som hon ger när jag gör något hurtigt som hon ställer sig oförstående till. Den ser tom och oförstående ut, lite glansig, men med blicken innefattar även en stor önskan att veta vad som egentligen rör sig i mitt huvud. Jag försökte förklara för henne att det är de vingliga projekten som är mest spännande att genomföra, men jag är inte säker på att hon förstod...

"Att vasa eller icke vasa"

Förlåt för den dåliga ordvitsen. Det blir inte bättre än så här. Fördelen med att åka Tjejvasan (3 mil) är att jag troligen kommer att bli sporrad att genomföra hela tjejklassikern detta år. Att klara hela Tjejklassikern skulle ju vara en trevlig merit. (ett skidlopp 30 km, ett cykellopp 90 km, ett "simlopp" 1 km, samt ett löplopp på 10 km) Tjejklassikern betyder ju även att jag genom åtskilliga timmar av träning och mental förberedelse kan få chansen att köpa ett litet smycke med en speciell form, för en hutlös summa pengar, samt erhålla ett diplom om att jag är Duktig (För Att Vara Tjej).

En sidoeffekt av detta kan dessutom vara att jag blir aningens mer vältränad och inte fastnar i negativa tankebanor framför TV-soffan, risken blir också mindre att obehagliga situationer uppstår som att jag exempelvis med våld tvingar Micke att säga att jag inte alls ser fetare ut.

Nackdelen med Tjejvasan är att det kanske saknas snö i år. Om man adderar detta med anmälningsavgiften som ligger på 1000 kronor och tillägger att jag åkt skidor vid tre tillfällen de senaste 11 åren så känns Vasan som ett synnerligen vingligt projekt. En ytterligare nackdel är ju att så fort man försöker gå in på ikonen "frågor och svar om snöläget" på Vasaloppets hemsida så kommer genast en liten irriterande ruta med texten "Proxy Encountered Error" som jag misstänker är Vasaloppsarrangörernas sätt att säga att de undviker frågan.

Steg 1 i att luska ut om Tjejvasan är ett projekt för mig, blir att köra en testrunda så snart som möjligt. Det innebär att jag troligen ska försöka åka så långt jag klarar i nyinköpta skidskor och låtsas att jag kör genrepet inför en kommande Tjejklassiker. Micke har föreslagit bootcamp i Orsa så det blir nog dit det bär...

Snöstorm

Söndagkvällen blev det snöstorm! Snöstorm är ett helt perfekt väder för någon som just köpt skidor och drömmer om att få prova ett skidspår så snart som möjligt. Snöstorm är inte ett helt perfekt väder om man planerat att jogga vid Hemlingbygården, men jag och Micke konstaterade att folk som avböjer en joggingtur på grund av lite snö, lite vind, och några omkullblåsta träd, egentligen är fjantar och inte den typen av människor vi vill identifiera oss med.

Sagt och gjort. Lite huttrandes satt jag på passagerarsidan samtidigt som Micke försökte se något genom bilrutan, och enträget puttrade vi oss hela vägen till den näst intill tomma parkeringen på Hemlingby. Snön blåste horisontellt i stället för vertikalt i mörkret och en liten stund undrade jag vad jag höll på med.

Joggingturen blev bättre än väntat. När man väl kommit igång och fått en trevlig blodcirkulation så blir man rätt så immun mot kylan, då är det en ganska skön känsla att känna att kroppen är i bra form, att humöret är på topp, och att inte ens ett inferno av snö och blåst kan påverka sinnet negativt. Jag har aldrig förut joggat helhjärtat på vintertid, men nu har jag svårt att tänka mig att låta bli. Micke är ödmjuk som vanligt. Han travar långsamt i ett tempo långt under vad han kan prestrera och saktar in och promenerar när jag kommit för långt på efterkälken. Förut var det mest en källa till irritation från min sida, att vara så fysiskt underlägsen, men nu är jag mest glad över att han vill hålla mig sällskap.

Det blev en proteindrink på beställning och ett varmt bad efteråt, och lite uppskattande kommentarer om att han tyckte jag jobbade på bra. Jag har svårt att kunna tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndag på....

Min födelsedag

Sådärja. Då var födelsedagen i princip avklarad. 26 år gammal blev jag tydligen. Micke försökte desperat övertyga mig om att tårtan var till för att delas med övriga i familjen Andersson (familjen Andersson: svärmor, svärfar, svärbror, samt åtminstone en hund) men jag höll enträget fast vid den som min egen. Här fotograferar han mig när jag vaktar tårtan som en rottweiler.

Något verkar ha hänt sedan förra året. När mamma frågade mig vad jag ville ha i 25-årspresent så sa jag att jag önskade mig sponstring att åka till Kalmars Winter Adventure Race och multisporta för kung och fosterland. (Ett synnerligen lyckat och mycket spännande projekt där jag utmanade min egna förmåga till sprängningsgränsen).

I år önskade jag mig en dammsugare. En rejäl dammsugare med luftfilter och bra sug. Har jag blivit lugnare? Tråkigare? Mindre prestationslysten? Eller helt enkelt ett år äldre, bara? Jag fick ett presentkort på en Budo & Fitnessbutik samt en bok om hur man handlar nyttiga råvaror, av Micke. Min egen present till mig själv kändes också riktigt bra: Skidutrustning. Inte för att det finns tillräckligt mycket snö för detta ännu...

...Men ibland är man redo att betala pengar bara för att hålla drömmen vid liv.

Lite hund, lite räv, lite elvisp

Det här är en närmare presentation av min terv, jag stack ut i vädret och tog en bild av hennes nuvarnade dagsform. Hon är lite hund, lite räv och lite elvisp, i en spännande blandning. Hon är sex år gammal och som ni ser så har hon redan odlat en intressant samling vita hår kring undersidan på nosen, en s.k. Mjölk-mustage. Kärt barn har många namn. Den lilla håriga fröken fluff heter på papperet Bästdals Kiara, men kallas i vardagsmunn för Terven. Hon är lite nervös lagd och tyvärr även väldigt intelligent på det, vilket ofta resulterar till situationer som aldrig någonsin skulle ha inträffat om det inte vore för hennes rena och skära skräckblandade fantasi. Exempelvis hyser hon en skräck för parketgolv. Särskilt vissa fläckar på parkettgolv. När hon var yngre gick det ibland så pass långt att hon ett par gånger fick bäras ut ur ett rum när hon inte vågade sig ner från en soffa till ytterdörren på grund av det läskiga parkettgolvet. Efter stenhård träning så klarar hon denna hutlösa utmaning så länge hon inte behöver ta parkettgolvet i några kurvor. Eftersom jag tyvärr blivit lite allergisk mot henne så bor hon numer hos pojkvännen i Gävle, så jag träffar henne mest bara på helgerna. Men hon är fortfarande Min Terv, och det är hon noggrann med att poängtera när jag kommer hem till henne...

Is

På juldagen så tog jag den här bilden, föreställandes siluetten av pojkvännen Micke och de där två håriga damerna som alltid finns med. Till vänster springer hans vita schäfer Fanny (som ofta är sorgsen över att hennes plats i dubbelsängen blivit upptagen av mig). Bredvid hans högra sida springer min beigea blixt, Terven.

Förändring

Efter exakt fyra års bloggande och ungefär 600 inlägg på ett mer privat community, så kände jag att väggarna blivit för trånga i mitt dåvarande digitala tillhåll. Jag kände mig ungefär som en fjäril som legat och tryckt alldeles för länge i en alldeles för liten kokong och att det var dags att kravla sig ut ur skalet.

Det förra tillhållet var lite mer mörkt och dunkelt och jag ägnade åtskillig tid åt att plocka ut skelett från garderoben och försöka ta mig en titt på dem. Barndomsminnen, skolminnen, konflikter, dålig självkänsla, allt var dammigt och smutsigt och ovårdat och hemligt, men samtidigt viktigt att skriva om.

Till slut hade jag nästan skrivit om allt som uppenbarligen behövde bearbetas. Texterna började allt mer handla om de där små vardagliga tingen som färgar en hyfsat trevlig vanlig dag. Med andra ord är det hög tid att göra en ritual:

Det är dags att lämna det gamla bakom sig, skaffa en ny internetsida, ploppa ut ur kokongen och visa de där trevliga färgglada vingarna,

och givetvis hoppas att man inte splattas sönder mot någon bilruta på första flygturen.