Jag har ägnat hela gårkvällen till att försöka sortera fotografier som legat huller om buller i förrådet. Det är uppskattningsvis 300 osorterade bilder att gå igenom. Jag försöker skriva lite på baksidan av bilderna också, men det är ett pusslande att försöka komma ihåg årtal och datum. Jag får en obehagskänsla i magen när jag försöker få ordning på mitt liv. Jag har flyttat över 20 gånger sedan jag var 16 år, den äldsta bilden är nog från 17-årsåldern. Mitt liv är så osammanhängande. Knappt någon vän har följt mig genom livet, och inte ens min mamma har besökt mig på hälften av de platser jag bott på (trots att hon med gott mod och packad väska gjort sina ansträngningar att besöka mig "vart-nu-i-sverige-jag-befann-mig").
När jag tittar på bilderna så känns det inte alls som jag kan sätta ett tidsperspektiv på de 10 år som förlöpt sedan de togs. När jag har mått dåligt eller haft mycket för mig, så har det inte blivit några bilder på något år, när jag har mått bättre så har det blivit bilder av fler personer. Olika personer. Jag kommer inte ens ihåg alla namn, det grämer mig.
Marika som jag bodde granne med när jag just separerat från min sambo i Lugnvik. Vad hette hon i efternamn? Hon som med en socionoms enträgenhet luskade ut att jag befann mig i ekonomisk katastrof efter separationen och gav mig en hel kasse full med bröd och pasta, basmat och keso, som jag då aldrig smakat förut. Hon var så varm och ärlig. Man ser det på bilden, all den där värmen och omtänksamheten och närheten har jag faktiskt fångat och jag blir alldeles glad i magen när jag ser henne, det känns inte som det var länge sedan. Men när var det? Våren 2002? Och vad heter hon i efternamn?
Fler ansikten och känslor åker förbi och jag har svårt att få ihop allt. Vad hette området jag bodde i när jag bodde på frösön? Fornborgen! Vilket år? 2004? När bodde jag på Ingarö? Hur kortfattar jag bilden på min barndomskompis Maria?
Sedan alla bilder som ska sorteras bort. Jag vill ha kvar så många bilder som möjligt och försöker ta bort alla bilder på mina ex, jag vill kunna visa bilderna för Micke. Jag behåller det konstnärligaste och mest välredigerade kort jag tagit på mitt ex, det kort jag är mest stolt över att rent estetiskt ha skapat, och jag sorterar bort de andra 50-talet bilder. Det gör ont att ta bort bilder jag lagt ned hela min själ för att redigera. Bilder i perfekta ljus som skapat den vackrare vinkeln av verkligheten. Jag bestämmer för att skicka iväg några bilder till mitt ex Lars, det känns lite tråkigt att bara slänga vissa bilder på honom, så det är bättre att lämna över bilderna till honom.
Marsvinet Nystan som dog. När jag ser henne så minns jag precis den svarta filten jag lindat henne kring och hur veterinären satte in den stora sprutan i den lilla glada marsvinskroppen. Hon var på toppenhumör och åt glatt, skötte om sina nyfödda bäbisar, men maten rann ut ur munnen som grönt dreggel och hon luktade svag förruttnelse, och var tunn som ett skelett. Hon visste nog inte om hur sjuk hon var. Veterinären sa att det inte skulle dröja många timmar innan hon skulle dö ändå, visserligen kunde man sätta in dropp och hoppas på ett mirakel, men då var det just inget annat än ett mirakel. Jag minns hur jag sett henne tugga i sig en plastbit bara några dagar innan, och jag höll på att gå under av skuld över att jag inte var snabbare på att hindra henne. Hon åmade sig av obehag över sprutans verkningar innan hon blev det där tomma skalet och den döda kroppen. Jag fick tvätta händerna flera gånger efteråt. Lukten av sjukdom och snar död.
Bilderna av Catta, som jag ofrivilligt och ledsamt tvingats inse faktiskt har glidit ifrån mig. Helt sanslöst vad kul man kan ha över en kopp pepparmyntste. Jag växte så mycket i hennes sällskap. Hon trodde nog att hon behövde mig mer än vad jag behövde henne. En bild av min kompis Stefan, den enda vän som faktiskt besökte mig när jag jobbade i (vad-hette-det-nu-igen?) Korsmysrbrännas ödsligare områden (vilket-år-var-det-nu?) sommaren 2002. Stefan, som jag vet inte riktigt gillat att jag glidit ifrån honom, han nämnde det i höstas.
Ett semesterkort från David. Han och Jenny skickar från solsemestern. Vad glad jag är att vi har kontakt fortfarande! Vi träffades (när-var-det-nu?) sommaren 2003 då jag vikarierade på ett stödboende i (vart-var-det-nu?) Vaxholm. Han är en bra kompis, och han har alltid hållit en röd tråd till mig, och hängt med lite överallt med diverse hejarop.
När jag lägger mig är tankarna i ett virrvarr. Dåtid och nutid flyter ihop. Ingen vet min historia och mina gamla vänner, annan än mig. Jag ångrar att jag inte fotograferat mer. Jag stör mig på att de foton jag tagit inte ger en rättvis bild över vart jag befunnit mig och vilka jag träffat. Jag tycker det är tråkigt att jag inte fotograferat alla "Hem" jag haft.
Jag är en 26-årig yrkesarbetande kvinna, men jag är också en 17-årig tjej vars sambo aldrig ville gå till skolan tillsammans med henne. Det tog länge innan jag insåg att han då lättare kunde flirta med en tjej från en annan klass, om han gick ensam och matchade sin promenad till skolan med hennes busstid. Jag är den tjejen också. Som gick själv till skolan. Jag är också tjejen som tyst ritade sig genom lektionerna i grundskolan, och jag är också tjejen som satt av rasterna på toaletten, i gymnasiet när bästa klasskompisen flyttat. Samtidigt är jag tjejen som alltid blev vald till ordförande under klassråd. Utöver detta så är jag också tjejen som hoppar fallskärm och som kan sno åt sig all uppmärksamhet snabbare än en gris blinkar.
Om inte annat så har jag verkligen fyllt åren med upplevelser. Bra som dåliga.
Friday, March 30, 2007
Thursday, March 29, 2007
Kost och förväntningar
Jag slogs av en insikt idag. En sådan där lite svidande insikt som jag troligen innerst inne har vetat om, men inte velat kännas mig vid. Det är den gastkramande fortsättningen av vad jag stoppar i mig, och vad som är bra för mig. Jag har läst böcker såsom Sockerbomben och läst på en hel del om snabba kolhydrater, sötsug, ja, praktiskt taget allt möjligt som handlar om vad man tycker om att äta i kontrast med hur man vill se ut. Jag trodde att det fanns en lösning, en bra strategi för att hantera livet på ett sådant sätt att jag finner en tillfredställelse med vad jag stoppar i mig, med ett resultat som inte leder till att jag blir en grinig tjockis.
Plötsligt har jag insett att det faktiskt inte finns någon lösning. Det enda som finns är livet, och alla situationer man infinner sig i under tiden man lever har faktiskt inte alltid lösningar.
Kanske har jag gått på bilderna av alla glada och obekymrade kvinnor som ser saliga och nyfrälsta ut från tidningshyllorna "Hälsa" "Populärpsykologi" "Leva!" med flera. Jag har köpt böcker som kemiskt förklarat sötsugets alla labyrinter och jag har hängivet uppehållit mig från socker i min strävan efter att uppnå något slags Anna Skipper-ideal (Kanal 3 "Du är vad du äter") där jag snygg och stram med taskig attityd och silicontuttar självbelåtet klämmer ur mig att fet och söt mat "faktiskt smakar jätteäckligt!". (Hm, jag kanske beskrev mer av min uppfattning av Anna Skipper där, än mina faktiska ideal...)
Anna Skipper håller i en korv med förakt. Jag kommer aldrig att kunna hålla i en korv med förakt. Bilden tagen från http://www.tv3.se/
Det kommer inte att hända! Det kommer inte att hända MIG.
Nej, till kontrast mot Anna Skipper så kan jag relatera till den kända fitnesstalangen Pauline Nordin, som säger de där befriande orden jag ändå innerst inne vet: Att följa ett strikt matschema kan vara att tycka väldigt synd om sig själv, att tänka att alla andra har det bättre, och att se alla "normala" människor äta glass varannan timme, med obeskrivligt avund för dessa lyckliga själar. Att följa ett strikt matschema kan också vara att känna sig stolt över en vackert musklad och frisk kropp, en sådan kropp som glassätarna kanske önskat att dom hade, men inte vill betala priset för att få.
Allting kostar. Önskan att få en mer frisk och vältränad kropp, förblir bara en önskan, om man inte är beredd att acceptera det faktiska lidandet i att begränsa sin kost. Det är kanske det jag har svårt för, att acceptera baksidorna. Att jag gått på föreställningen om att det finns genvägar och att det är lätt att följa nya beslut i livet bara man bestämt sig. Jag tror att något är fel på mig, när jag är nedstämd en hel eftermiddag (ibland dagar) på grund av att jag inte kan "unna mig" den mat jag vill ha, trots att jag varit fri från godis i fyra veckor.
Ingenting är enkelt.
Inga genvägar finns.
Oavsett om jag väljer att fylla sommaren med glass eller med noggranna kostöverväganden, så kommer jag tidvis att ha, precis som jag alltid haft,
dåliga dagar då jag är övertygad om att alla andra har det bättre.
Tack Pauline, för realistiska förväntningar!
Bilden tagen från http://www.paulinefitness.com fotograf Robert Reiff
Plötsligt har jag insett att det faktiskt inte finns någon lösning. Det enda som finns är livet, och alla situationer man infinner sig i under tiden man lever har faktiskt inte alltid lösningar.
Kanske har jag gått på bilderna av alla glada och obekymrade kvinnor som ser saliga och nyfrälsta ut från tidningshyllorna "Hälsa" "Populärpsykologi" "Leva!" med flera. Jag har köpt böcker som kemiskt förklarat sötsugets alla labyrinter och jag har hängivet uppehållit mig från socker i min strävan efter att uppnå något slags Anna Skipper-ideal (Kanal 3 "Du är vad du äter") där jag snygg och stram med taskig attityd och silicontuttar självbelåtet klämmer ur mig att fet och söt mat "faktiskt smakar jätteäckligt!". (Hm, jag kanske beskrev mer av min uppfattning av Anna Skipper där, än mina faktiska ideal...)
Anna Skipper håller i en korv med förakt. Jag kommer aldrig att kunna hålla i en korv med förakt. Bilden tagen från http://www.tv3.se/
Det kommer inte att hända! Det kommer inte att hända MIG.
Nej, till kontrast mot Anna Skipper så kan jag relatera till den kända fitnesstalangen Pauline Nordin, som säger de där befriande orden jag ändå innerst inne vet: Att följa ett strikt matschema kan vara att tycka väldigt synd om sig själv, att tänka att alla andra har det bättre, och att se alla "normala" människor äta glass varannan timme, med obeskrivligt avund för dessa lyckliga själar. Att följa ett strikt matschema kan också vara att känna sig stolt över en vackert musklad och frisk kropp, en sådan kropp som glassätarna kanske önskat att dom hade, men inte vill betala priset för att få.
Allting kostar. Önskan att få en mer frisk och vältränad kropp, förblir bara en önskan, om man inte är beredd att acceptera det faktiska lidandet i att begränsa sin kost. Det är kanske det jag har svårt för, att acceptera baksidorna. Att jag gått på föreställningen om att det finns genvägar och att det är lätt att följa nya beslut i livet bara man bestämt sig. Jag tror att något är fel på mig, när jag är nedstämd en hel eftermiddag (ibland dagar) på grund av att jag inte kan "unna mig" den mat jag vill ha, trots att jag varit fri från godis i fyra veckor.
Ingenting är enkelt.
Inga genvägar finns.
Oavsett om jag väljer att fylla sommaren med glass eller med noggranna kostöverväganden, så kommer jag tidvis att ha, precis som jag alltid haft,
dåliga dagar då jag är övertygad om att alla andra har det bättre.
Tack Pauline, för realistiska förväntningar!
Bilden tagen från http://www.paulinefitness.com fotograf Robert Reiff
Wednesday, March 28, 2007
Morgontur
I morse joggade jag efter Gångstaspåret, samtidigt som solen gick upp. Himlen var blå, övergick till rosa, och gräset var frostbitet. I horisonten tornade solen upp sig som en gigantisk lysande persika. Rådjur betade på den frostvita ängen jag passerade, och vi tittade bara nyfiket på varandra, när jag joggade förbi dem. En hare makade på sig vid en annan krök i spåret, och behagade inte heller flytta på sig utom synhåll när jag passerade. Trastar och sångfåglar. Avlägsna ljud av hackspettar och kanadagäss. En persikasol som inte har bråttom.
Det känns betryggande att det kommer att fortsätta vara på det här viset. Ljudet av mina steg när jag joggar kommer att vara desamma. Liksom ljudet av sångfåglarna varje morgon, och rådjur kommer alltid att se ut som rådjur. Det måste vara en kanontid även för dem, nu innan fästingplågan kommer. Det kommer att fortsätta vara så här, fortsätta se ut så här, år efter år, med bara små, små skillnader.
Sedan åker jag hem och duschar. Hela kroppen är varm och mysig, stark och frisk. Sinnena är skärpta och jag slås av den milda parfymen i mitt schampo och i min tvål.
Det här är den bästa tänkbara starten på dagen, jag känner mig alldeles avslappnad i hela kroppen när jag kliver in genom dörrarna till socialförvaltningen.
Ibland, när någon frågar om jag någon gång mediterat, så skulle jag vilja svara
"Ja; Jag joggar."
Det känns betryggande att det kommer att fortsätta vara på det här viset. Ljudet av mina steg när jag joggar kommer att vara desamma. Liksom ljudet av sångfåglarna varje morgon, och rådjur kommer alltid att se ut som rådjur. Det måste vara en kanontid även för dem, nu innan fästingplågan kommer. Det kommer att fortsätta vara så här, fortsätta se ut så här, år efter år, med bara små, små skillnader.
Sedan åker jag hem och duschar. Hela kroppen är varm och mysig, stark och frisk. Sinnena är skärpta och jag slås av den milda parfymen i mitt schampo och i min tvål.
Det här är den bästa tänkbara starten på dagen, jag känner mig alldeles avslappnad i hela kroppen när jag kliver in genom dörrarna till socialförvaltningen.
Ibland, när någon frågar om jag någon gång mediterat, så skulle jag vilja svara
"Ja; Jag joggar."
Monday, March 26, 2007
Revolten mot Moral-demonen
Ibland har godis en annan innebörd än "Godis", och ibland har mat en annan innnebörd än "Mat". För mig bytte godiset innebörd under helgen. Från att ha varit en ohälsosam föda som orsakar onödig stress i kroppen, så förvandlades godisets innebörd till det yttersta beviset på de höga krav och förväntningar jag ställer på mig själv.
Kravet att lyckas bra i jobb och privatliv. Kravet att hålla fokus på arbetet, styra sina tankar, skriva utredningar och producera papper. Kravet att ha ett fungerande privatliv och helst vara lyckligare än andra. Kravet att hålla kroppen i form, träna regelbundet, och för att inte glömma det där lite onödiga kravet att bli snyggare och mer vältränad för varje år som går. I helgen slog själen bakut. Alla krav kändes ouppnåerliga och för tunga att bära på. Kravet att äta rätt och inte bli tjockare... så onödigt det kändes. Liskom kravet att vara glad, när mitt liv blivit så mycket bättre det senaste året. Då får man väl inte känna sig nere, eller?!
När blir kraven viktiga instrument för vällevnad och trygghet, och när blir kraven onödiga belastningar som orsakar stress?
På något sätt så kändes det så ljuvligt att vara lite dålig och ta de där berömda felstegen, på söndagen. Micke var med på noterna och vi köpte semlor, godis och den där chokladen jag längtat efter. Marabous chokladkaka med mintkrokant. Jag kände mig så underbart kass och samtidigt så befriad från min egen inre Moraltant-demon som sa att jag skulle tappa kontrollen och bli en fet soffpotatis om jag inte skärpte mig (ivrigt påhejad av den andra demonen, ni vet, hon som hävdar att jag måste vara bättre än alla andra, eftersom man blir mer älskad då).
Godiset var inte så där överdrivet supergott och jag kände inte en explosion av välbehag inför det efterlängtade raffinerade sockret, men jag njöt av godispåsen redan det första jag satt mig i bilen på väg hem från affären. Och jag kände att det blev ett mysigt och trevligt inslag på kvällen. Jag kände mig avstressad i en paus från att leva Det Perfekta Livet som jag så förtvivlat strävar efter...
...och jag njöt av att känna mig dålig, dålig DÅÅÅÅÅLIG!!!
Kravet att lyckas bra i jobb och privatliv. Kravet att hålla fokus på arbetet, styra sina tankar, skriva utredningar och producera papper. Kravet att ha ett fungerande privatliv och helst vara lyckligare än andra. Kravet att hålla kroppen i form, träna regelbundet, och för att inte glömma det där lite onödiga kravet att bli snyggare och mer vältränad för varje år som går. I helgen slog själen bakut. Alla krav kändes ouppnåerliga och för tunga att bära på. Kravet att äta rätt och inte bli tjockare... så onödigt det kändes. Liskom kravet att vara glad, när mitt liv blivit så mycket bättre det senaste året. Då får man väl inte känna sig nere, eller?!
När blir kraven viktiga instrument för vällevnad och trygghet, och när blir kraven onödiga belastningar som orsakar stress?
På något sätt så kändes det så ljuvligt att vara lite dålig och ta de där berömda felstegen, på söndagen. Micke var med på noterna och vi köpte semlor, godis och den där chokladen jag längtat efter. Marabous chokladkaka med mintkrokant. Jag kände mig så underbart kass och samtidigt så befriad från min egen inre Moraltant-demon som sa att jag skulle tappa kontrollen och bli en fet soffpotatis om jag inte skärpte mig (ivrigt påhejad av den andra demonen, ni vet, hon som hävdar att jag måste vara bättre än alla andra, eftersom man blir mer älskad då).
Godiset var inte så där överdrivet supergott och jag kände inte en explosion av välbehag inför det efterlängtade raffinerade sockret, men jag njöt av godispåsen redan det första jag satt mig i bilen på väg hem från affären. Och jag kände att det blev ett mysigt och trevligt inslag på kvällen. Jag kände mig avstressad i en paus från att leva Det Perfekta Livet som jag så förtvivlat strävar efter...
...och jag njöt av att känna mig dålig, dålig DÅÅÅÅÅLIG!!!
Projekt Monstertanten 3
"To be countinued"-strategin verkade fungera, åtminstone. Dagen efter följde hon med ut ur huset, satt i bagageutrymmet på bilen, och tyckte att det var helt okej att lattja. Inte med min inköpta leksak, kanske. Men det var åtminstone helt okej att lattja med mig, och faktiskt genomföra lite enklare lydnadsmoment.
Tyvärr går inte kommandot "NEJ!" att undvika eftersom hon drar förfärligt i kopplet, så mitt mål är att hon ska förstå att ett NEJ kan betyda att hon får beröm och godis om hon slutar dra i kopplet. Alltså, lite långsiktigt ska NEJ betyda "Om du riktar din uppmärksamhet mot mig nu, så får du beröm." Detta kallas positiv inlärning.(Micke har lärt Fanny att NEJ betyder "Låt bli att göra det där, annars är det kokta fläsket stekt". Vilket i psykologitermer kallas negativ inlärning.)
Eftersom Fanny inte riktigt förstår beröm i nuläget så blir berömmet automatiskt godis inledningsvis, eftersom hon reagerar mer på det än ett "Bra!". Om hon ofta får gott godis från början och alltid i samband med "Bra", så kommer hon att sammankoppla berömmet med njutning, trots att hon kanske inte får så mycket godis i framtiden som hon får nu. Ni som inte hänger med kan slå upp lite info om Betigning och Pavlovs hundar. Det fungerar utmärkt på min terv, så det borde väl åtminstone ha LITE inverkan på en gammal luttrad tant som Fanny.
Jag är i alla fall glad att jag redan nu kan se en skillnad på hur tanten förhåller sig till mig. Och få den där glimten i ögat från henne. En glimt i ögat är ju ett mål i sig.
Tyvärr går inte kommandot "NEJ!" att undvika eftersom hon drar förfärligt i kopplet, så mitt mål är att hon ska förstå att ett NEJ kan betyda att hon får beröm och godis om hon slutar dra i kopplet. Alltså, lite långsiktigt ska NEJ betyda "Om du riktar din uppmärksamhet mot mig nu, så får du beröm." Detta kallas positiv inlärning.(Micke har lärt Fanny att NEJ betyder "Låt bli att göra det där, annars är det kokta fläsket stekt". Vilket i psykologitermer kallas negativ inlärning.)
Eftersom Fanny inte riktigt förstår beröm i nuläget så blir berömmet automatiskt godis inledningsvis, eftersom hon reagerar mer på det än ett "Bra!". Om hon ofta får gott godis från början och alltid i samband med "Bra", så kommer hon att sammankoppla berömmet med njutning, trots att hon kanske inte får så mycket godis i framtiden som hon får nu. Ni som inte hänger med kan slå upp lite info om Betigning och Pavlovs hundar. Det fungerar utmärkt på min terv, så det borde väl åtminstone ha LITE inverkan på en gammal luttrad tant som Fanny.
Jag är i alla fall glad att jag redan nu kan se en skillnad på hur tanten förhåller sig till mig. Och få den där glimten i ögat från henne. En glimt i ögat är ju ett mål i sig.
Projekt Monstertanten 2
Tid: 24 mars 2007 kl. 10.07
Plats: Sälgsjön, Gävle.
Plan: Få med Fanny på en trevlig runda bara vi två, med peppning av nyinköpt hundgodis samt nyinköpt hundleksak (Monstertanten älskar att bita). Ingen lydnadsträning utan bara lek och peppning.
Problem 1. Fanny vägrar att följa med ut ur huset.
Plan: Uppmuntra Monstertanten med godis och leksak.
Åtgärd: Slita i kopplet och svära efter att Fanny ignorerat godis och leksak.
Problem 2. Fanny vägrar att sitta i bagageutrymmet i bilen.
Plan: Tålmodigt stanna bilen och knuffa tillbaka hunden till bagageutrymmet. Berömma med godis när hunden infinner sig på rätt zon.
Åtgärd: Svära och slita i nackskinnet efter 12:e försöket för Fanny att hoppa över ryggstödet från bagageutrymmet.
Notera: Fanny har tidigare åkt i samma bil under samma förutsättningar, prickfritt.
Problem 3. Fanny skäller som en dåre i bilen när vi närmar oss Brukshundsklubben.
Plan: Tålmodigt och outtröttligt tillrättavisa hunden. Berömma tystnad.
Åtgärd: Vara tålmodig de första 17 gångerna och sedan ignorera Monstertanten som fortsätter skälla öronbedövande.
Lägesrapport: Fanny har vid detta tillfälle fått ca 30 tillsägningar i form av "NEJ!" under 14 minuters färd. Beröm vid ca 3 tillfällen.
Status: Monstertanten sur/mycket frustrerad.
Monstertantens åtgärd: Ignorera matte fullständigt. Vägra nedvärdera sig till gummiboll och hundgodis. Gömma sig under ett bord och provocerande börja gräva i marken, trots att hon vet att detta inte är tillåtet.
Undertecknads åtgärd: Vägra säga "NEJ" en gång till eftersom det uppenbarligen uppviglar till ytterligare stress och ovilja till samarbete. Sätter sig på bordet och försöker undvika jord som sprutar åt alla håll under ca 20 minuter. Försöker lite förstrött locka med hundgodis och leksak. Tittar på naturen.
Till slut blir faktiskt Monstertanten lite trött på att göra allt för att jävlas och ta över maktpositionen. Nosen börjar sniffa hundgodiset från min ficka, och i fem minuter så lyckas faktiskt en form av ögonkontakt uppbringas och lite enklare lekar genomförs. Eventuellt så viftade hon på svansen vid ett tillfälle, men det kan ha varit en synvilla eftersom hon rörde sig så mycket i övrigt.
Åtgärd: Skynda sig hem fort som attans så snart allt blivit bra, och hoppas på att Monstertanten blir lite nyfiken på att leka tills nästa gång. Ungefär som att avbryta en serie på TV som alltid slutar med texten "To be countinued!" när allt är som mest spännande, i hopp om att folk vill slå på samma kanal nästa vecka.
Åtgärd: Övertyga Micke om att hans lilla vita älskling faktiskt kan vara bichigare än vad han kan föreställa sig. Eventuellt anar han vad jag menade eftersom hon även grinigt visat tänder åt honom, senare under kvällen.
Man tog ju lyckligtvis bilder på eländet. Micke blev inte så vidare glad över att jag tillåtit grävandet. Men vad fan ska man göra? Skrika "NEJ!" trettio gånger till, så det blir öppet krig?
Jag ville inte ta henne på en "NEJ-sägar-kurs". Jag ville ju att hon skulle bli nyfiken på att lära sig något...
Plats: Sälgsjön, Gävle.
Plan: Få med Fanny på en trevlig runda bara vi två, med peppning av nyinköpt hundgodis samt nyinköpt hundleksak (Monstertanten älskar att bita). Ingen lydnadsträning utan bara lek och peppning.
Problem 1. Fanny vägrar att följa med ut ur huset.
Plan: Uppmuntra Monstertanten med godis och leksak.
Åtgärd: Slita i kopplet och svära efter att Fanny ignorerat godis och leksak.
Problem 2. Fanny vägrar att sitta i bagageutrymmet i bilen.
Plan: Tålmodigt stanna bilen och knuffa tillbaka hunden till bagageutrymmet. Berömma med godis när hunden infinner sig på rätt zon.
Åtgärd: Svära och slita i nackskinnet efter 12:e försöket för Fanny att hoppa över ryggstödet från bagageutrymmet.
Notera: Fanny har tidigare åkt i samma bil under samma förutsättningar, prickfritt.
Problem 3. Fanny skäller som en dåre i bilen när vi närmar oss Brukshundsklubben.
Plan: Tålmodigt och outtröttligt tillrättavisa hunden. Berömma tystnad.
Åtgärd: Vara tålmodig de första 17 gångerna och sedan ignorera Monstertanten som fortsätter skälla öronbedövande.
Lägesrapport: Fanny har vid detta tillfälle fått ca 30 tillsägningar i form av "NEJ!" under 14 minuters färd. Beröm vid ca 3 tillfällen.
Status: Monstertanten sur/mycket frustrerad.
Monstertantens åtgärd: Ignorera matte fullständigt. Vägra nedvärdera sig till gummiboll och hundgodis. Gömma sig under ett bord och provocerande börja gräva i marken, trots att hon vet att detta inte är tillåtet.
Undertecknads åtgärd: Vägra säga "NEJ" en gång till eftersom det uppenbarligen uppviglar till ytterligare stress och ovilja till samarbete. Sätter sig på bordet och försöker undvika jord som sprutar åt alla håll under ca 20 minuter. Försöker lite förstrött locka med hundgodis och leksak. Tittar på naturen.
Till slut blir faktiskt Monstertanten lite trött på att göra allt för att jävlas och ta över maktpositionen. Nosen börjar sniffa hundgodiset från min ficka, och i fem minuter så lyckas faktiskt en form av ögonkontakt uppbringas och lite enklare lekar genomförs. Eventuellt så viftade hon på svansen vid ett tillfälle, men det kan ha varit en synvilla eftersom hon rörde sig så mycket i övrigt.
Åtgärd: Skynda sig hem fort som attans så snart allt blivit bra, och hoppas på att Monstertanten blir lite nyfiken på att leka tills nästa gång. Ungefär som att avbryta en serie på TV som alltid slutar med texten "To be countinued!" när allt är som mest spännande, i hopp om att folk vill slå på samma kanal nästa vecka.
Åtgärd: Övertyga Micke om att hans lilla vita älskling faktiskt kan vara bichigare än vad han kan föreställa sig. Eventuellt anar han vad jag menade eftersom hon även grinigt visat tänder åt honom, senare under kvällen.
Man tog ju lyckligtvis bilder på eländet. Micke blev inte så vidare glad över att jag tillåtit grävandet. Men vad fan ska man göra? Skrika "NEJ!" trettio gånger till, så det blir öppet krig?
Jag ville inte ta henne på en "NEJ-sägar-kurs". Jag ville ju att hon skulle bli nyfiken på att lära sig något...
Sunday, March 25, 2007
Projekt Monstertanten 1
Jag vet att jag har varit tvungen att ta itu med detta, jag vet att detta är något som jag bara måste göra, men jag har försökt att dra lite på det. Det handlar om Mickes hund Fanny.
Fanny är en mycket vacker vit schäfer av modell Brukshund, det vill säga, mycket intelligent och med väldigt stort behov av stimulans. Mickes dåvarande flickvän köpte Fanny som liten hundvalp för 8 år sedan, och tänkte något i stil med att en fast hand och tydliga gränser troligen var vad som behövdes för att omforma Fanny från Bruksund, till Sällskapshund. Sedan följde ett par år av neddragna gardinstångar, krossade blomkrukor och söndertuggade ägodelar, enligt ryktet. Eftersom varken Micke eller hans dåvarande flickvän visste någon större skillnad mellan Sällskapshund och Brukhsund så antog de att Fanny helt enkelt var svårtyglad. De löste inte detta dilemma genom att besöka Brukshundsklubben flitigt som attans, utan beslöt snarare sig för att undvika situationer där Fanny gärna drog skam över familjen. En rätt så normal reaktion om man inte har vana med Brukshundar sedan tidigare.
Om man snabbspolar lite så kan jag kortfatta det hela med att jag känner en 8 år gammal vit tik som väldigt ofta känner sig understimulerad, och väldigt ofta känner sig riktigt dålig. Dock är hon sannerligen vältränad och frisk, eftersom Micke alltid troget tar med henne på långpromenader flera gånger i veckan och alltid sköter hennes kost, päls och öronvård prickfritt. För att inte nämna hur mycket han verkligen tycker om den gamla tanten. Själv kan jag inte ta promenader med henne eftersom hon kan vända sig mot mig, och både bita och klösa, inte direkt köttsår, men det har hänt att det blivit blodvite. Dessutom är hon förtvivlat aggressiv mot andra hundar.
Efter att ha träffat henne regelbundet nu i 9 månader så har jag lärt mig lite saker om henne. Troligen är det något som en genuin hundpratare skulle kunna lära sig på en kvart, men för mig har det tagit lite längre tid. Det första är att hon verkligen vill jobba. Hemmafrulivet är inget för henne. Hon vill vara duktig och komma till användning.
En annan sak som hon sagt till mig är att hon blir fullstänidgt tokig av kommandot "Nej". Säger jag "Nej" till henne så påminner hennes beteende mest av en unge som slår händerna för öronen och skriker "LALALALA JAG HÖR INTEEEE!" med hårt igenknutna ögon. Hon hatar kommandot, hon blir stressad av det, och hon tror att det omöjligt kan komma något gott från kommandot "Nej". Därför ignorerar hon detta så gott hon kan, eller så gott som hennes ledare Micke tillåter.
En tredje sak är att hon inte riktigt vet vad "Bra!" betyder. Hon misstänker att det har något med frånvaron av "Nej" att göra, men hon kan inte sammankoppla "Bra!" med att hon är en duktig hund som fått respekt och uppmuntran för sin prestation.
Jag vet inte om det stämmer överrens med vad hon sagt till Micke, men det är i alla fall vad hon sagt till mig. Jag vet att det bara är något jag måste göra.
1. Jag måste stimulera Fanny med lite jobb.
2. Jag måste lära Fanny att "Nej" betyder att det ligger beröm bortom hörnet.
3. Jag måste lära Fanny att det är kul och eftersträvansvärt att höra att hon är bra.
Skulle vara kul om jag fick den där 30 kg tunga schäfern att sluta dra i kopplet som en dåre, och att sluta bita mot mig när jag tillrättavisar henne, också...
Fanny är en mycket vacker vit schäfer av modell Brukshund, det vill säga, mycket intelligent och med väldigt stort behov av stimulans. Mickes dåvarande flickvän köpte Fanny som liten hundvalp för 8 år sedan, och tänkte något i stil med att en fast hand och tydliga gränser troligen var vad som behövdes för att omforma Fanny från Bruksund, till Sällskapshund. Sedan följde ett par år av neddragna gardinstångar, krossade blomkrukor och söndertuggade ägodelar, enligt ryktet. Eftersom varken Micke eller hans dåvarande flickvän visste någon större skillnad mellan Sällskapshund och Brukhsund så antog de att Fanny helt enkelt var svårtyglad. De löste inte detta dilemma genom att besöka Brukshundsklubben flitigt som attans, utan beslöt snarare sig för att undvika situationer där Fanny gärna drog skam över familjen. En rätt så normal reaktion om man inte har vana med Brukshundar sedan tidigare.
Om man snabbspolar lite så kan jag kortfatta det hela med att jag känner en 8 år gammal vit tik som väldigt ofta känner sig understimulerad, och väldigt ofta känner sig riktigt dålig. Dock är hon sannerligen vältränad och frisk, eftersom Micke alltid troget tar med henne på långpromenader flera gånger i veckan och alltid sköter hennes kost, päls och öronvård prickfritt. För att inte nämna hur mycket han verkligen tycker om den gamla tanten. Själv kan jag inte ta promenader med henne eftersom hon kan vända sig mot mig, och både bita och klösa, inte direkt köttsår, men det har hänt att det blivit blodvite. Dessutom är hon förtvivlat aggressiv mot andra hundar.
Efter att ha träffat henne regelbundet nu i 9 månader så har jag lärt mig lite saker om henne. Troligen är det något som en genuin hundpratare skulle kunna lära sig på en kvart, men för mig har det tagit lite längre tid. Det första är att hon verkligen vill jobba. Hemmafrulivet är inget för henne. Hon vill vara duktig och komma till användning.
En annan sak som hon sagt till mig är att hon blir fullstänidgt tokig av kommandot "Nej". Säger jag "Nej" till henne så påminner hennes beteende mest av en unge som slår händerna för öronen och skriker "LALALALA JAG HÖR INTEEEE!" med hårt igenknutna ögon. Hon hatar kommandot, hon blir stressad av det, och hon tror att det omöjligt kan komma något gott från kommandot "Nej". Därför ignorerar hon detta så gott hon kan, eller så gott som hennes ledare Micke tillåter.
En tredje sak är att hon inte riktigt vet vad "Bra!" betyder. Hon misstänker att det har något med frånvaron av "Nej" att göra, men hon kan inte sammankoppla "Bra!" med att hon är en duktig hund som fått respekt och uppmuntran för sin prestation.
Jag vet inte om det stämmer överrens med vad hon sagt till Micke, men det är i alla fall vad hon sagt till mig. Jag vet att det bara är något jag måste göra.
1. Jag måste stimulera Fanny med lite jobb.
2. Jag måste lära Fanny att "Nej" betyder att det ligger beröm bortom hörnet.
3. Jag måste lära Fanny att det är kul och eftersträvansvärt att höra att hon är bra.
Skulle vara kul om jag fick den där 30 kg tunga schäfern att sluta dra i kopplet som en dåre, och att sluta bita mot mig när jag tillrättavisar henne, också...
Friday, March 23, 2007
Motivationslögnen
Ett av de största missförstånd som jag tror att jag någonsin levt med, var hur jag förhöll mig till begreppet Motivation. Jag hade en väldigt klar bild av motivation och var övertygad om att en bra motivation följde vissa regler. Eftersom jag upptäckt att alla dessa regler är en lögn, så punktar jag nu upp dessa lögner.
1. Motivation är något som man får.
2. Motivation är en förutsättning för en handling eller ett projekt.
3. Vissa människor är till sin natur mindre motiverade än andra.
Det verkar som om hela världen följer dessa livsregler kring motivationen, och jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men jag tror man gör sig en stor jäkla björntjänst om man lever efter dessa premisser.
Till att börja med:
1. Motivation är inte något man får, det är något man skaffar sig själv, ofta genom någon form av mental eller praktisk ansträngning. Jag känner ett par personer som sitter och väntar på att få en motivation att genomföra något (ex välja yrke eller börja träna), och som väntar på det fortfarande. Exempelvis var jag inte speciellt motiverad att hoppa fallskärm när jag började, men motivationen växte allt eftersom jag kom närmare målet att våga hoppa ut ur flygplanet.
2. Motivation är inte en förutsättning för ett handlande eller ett projekt. Ibland måste man handla och starta projektet först utan att känna sig motiverad! Jag gruvade mig i evigheter för en joggingtur tidigare under veckan, men en av hemligheterna med träning är ju att genomföra träningen först, och sedan utvärdera om man tyckte det var värt ansträngingen, och om man vill fortsätta med det.
3. Vissa människor är inte till sin natur mindre motiverade än andra. Vissa människor lägger bara sin motivation på saker som de inte reflekterar över. Exempelvis följer något program på TV, försöker få ordning på en relation, maila vänner, hitta orättvisor, fostra ungar, eller hyra film varje lördag. Dessa motivationsfaktorer är superbra, men man måste vara medveten om att man kanske måste göra avkall på en annan motivation, om man vill lämna utrymme för en ny!
Så, känn friheten! Vet att ni kan göra allt! Frigör demonerna som säger att motivationen är något flyktigt som man får om man sätter sig ner och längtar efter den. Ta över världsherraväldet, och skriv ett mail till mig om det, sedan!
1. Motivation är något som man får.
2. Motivation är en förutsättning för en handling eller ett projekt.
3. Vissa människor är till sin natur mindre motiverade än andra.
Det verkar som om hela världen följer dessa livsregler kring motivationen, och jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men jag tror man gör sig en stor jäkla björntjänst om man lever efter dessa premisser.
Till att börja med:
1. Motivation är inte något man får, det är något man skaffar sig själv, ofta genom någon form av mental eller praktisk ansträngning. Jag känner ett par personer som sitter och väntar på att få en motivation att genomföra något (ex välja yrke eller börja träna), och som väntar på det fortfarande. Exempelvis var jag inte speciellt motiverad att hoppa fallskärm när jag började, men motivationen växte allt eftersom jag kom närmare målet att våga hoppa ut ur flygplanet.
2. Motivation är inte en förutsättning för ett handlande eller ett projekt. Ibland måste man handla och starta projektet först utan att känna sig motiverad! Jag gruvade mig i evigheter för en joggingtur tidigare under veckan, men en av hemligheterna med träning är ju att genomföra träningen först, och sedan utvärdera om man tyckte det var värt ansträngingen, och om man vill fortsätta med det.
3. Vissa människor är inte till sin natur mindre motiverade än andra. Vissa människor lägger bara sin motivation på saker som de inte reflekterar över. Exempelvis följer något program på TV, försöker få ordning på en relation, maila vänner, hitta orättvisor, fostra ungar, eller hyra film varje lördag. Dessa motivationsfaktorer är superbra, men man måste vara medveten om att man kanske måste göra avkall på en annan motivation, om man vill lämna utrymme för en ny!
Så, känn friheten! Vet att ni kan göra allt! Frigör demonerna som säger att motivationen är något flyktigt som man får om man sätter sig ner och längtar efter den. Ta över världsherraväldet, och skriv ett mail till mig om det, sedan!
Tuesday, March 20, 2007
Kärlek kan vara en blöt terv
Trots sömnbrist och lite dåliga nyheter så försökte jag ta mig i kragen och jogga lite på kvällen. Det regnade och blåste, jag hann bara springa 500 meter innan regnet förvandlades till smärtsamt hagel som trummade mot ansiktet och kylde ner mig. Efter ytterligare någon kilometer var haglet utbytt mot snöflingor som sakta och fridfullt dalade ner över mig. Vid det laget hade jag fått upp värmen och kunde njuta av joggingturen.
Jag tänkte på att alla frikuponger från McDonalds inte fick påverka mitt omdöme, och inte fick reultera till att jag började "straffspringa" längre än vad jag kände för. Jag har "straffsprungit" förut, efter att jag haft perioder av latande eller onödigt överätande, och det fungerar aldrig i längden för mig. Ser man joggingen som ett straff i stället för en behaglig upplevelse, så blir det mödosammare och tråkigare att komma sig iväg. Därför sprang jag bara en kort, någorlunda behaglig runda.
Det gäller att inte kämpa och lida när man tränar, det gäller att träna med kärlek och ta hänsyn till kroppen. Ta hänsyn till kondition, muskelstatus, kost, dagsform och leder. Jag börjar bli bra på min egen kropp, och jag är mycekt stolt över den. Jag vet att jag är tjej och har naturliga begränsningar från att bli lika bra som en man, i princip oavsett hur hårt jag tränar. Jag vet att jag är rätt så kort och ganska kompakt i stället för lång och finlemmad och att det påverkar min löpning. Jag vet att om ilska är inblandad i min träning så skadar jag mig och måste vila, kanske i veckor. Jag vet att jag aldrig blir riktigt snygg utseendemässigt men att jag kan göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fitnesshård eller rejält musklad, men jag har dessa mål ändå, som en ouppnåerlig utopi, som jag inte bekymrar mig om att jag inte kan nå. Den perfekta kroppen är en fantasi jag gottar mig i när jag behöver motivera mig själv att sköta om mig.
Tänk om jag skötte min kropp lika bra som jag skötte mina relationer. Tänk om jag jobbade på min kärleksrelation med samma målmedvetenhet som jag jobbade med min kropp. Tänk om jag var precis lika noggrann med att komma ut och jogga i ett hagelväder som jag var noggrann att genomdriva en trevlig upplevelse för min pojkvän, kanske bara genom att be om ursäkt mitt i ett bråk, eller ha överseende med att han har en dålig dag. I nuläget tolererar jag faktiskt en hagelskur bättre än vad jag tolerar en dålig dag från hans sida.
Precis som jag vet att jag själv har fysiska begränsningar så vet jag att jag har psykiska och relationsmässiga begränsningar. Jag är omogen ibland och relationen är inte perfekt. Min ilska undviker jag nitiskt att använda mig av för att förhindra nötande "straffrundor" som kan skada mig i veckor. Konstigt nog undviker jag inte alls ilska i relationen, om jag tycker att jag är berättigad till att vara arg.
Vi kanske är för olika i relationen för att bli helt perfekta, precis som mitt ansikte aldrig kommer att äga en fotomodells estetiska perfektion, men tänk om jag bara kunde förhålla mig till relationen som jag förhåller mig till min egen kropp. Tänk om jag kunde acceptera och inse att den är där och att jag är beredd att finslipa det jag har. Göra det bästa av situationen. Tänk om jag kunde veta att om jag jobbar hårt och verkligen ser till att underhålla relationen flera gånger i veckan, så kommer både min kropp och min relation alltid att vara något som jag kan vara stolt över och ha användning för.
Men i stället så kanske jag hakat mig fast i utopin för hårt. Jag kan leka med min utopi av den perfekt tränade kroppen, jag kan använda den som en lekfull visualisering som bara är ett sikte, och inte en faktisk destination. Jag kan inte låta utopin av den perfekta relationen vara en utopi, utan ett projekt som måste genomdrivas och prognosiceras, utan tillåtelse för minsta snedsteg.
Jag är inte perfekt, du är inte perfekt, relationen är inte perfekt. Men jag är helt övertygad om att vi har glädje av att få upp konditionen på den. Tack Micke för att du jobbar så hårt och står för de saftigaste kostnaderna på bilen. Det går inte en dag då jag inte är tacksam över allt du gör för mig, hur du underhåller relationen. Du sköter min hund på allra bästa sätt varje dag, hon har inte blivit så noggrant duschad på flera år som du duschat henne, och det är så skönt att du är så noggrann med kloklippning och öronrensning. Kärlek kan faktiskt vara en blöt terv.
Du ringer ofta och ser till att jag mår bra i Enköping, på kvällarna. Du sliter och jobbar övertid för att vi ska ha råd med alla drömmar som vi spinner på. Du eskorterade mig till Tjejvasan i Mora och servade mig en hel helg utan att be om att få något tillbaka. Du köper blommor och skalar kabel. Jag snurrar ibland in mig på att jag inte kan göra lika mycket för dig, och jag glömmer ibland att du bara vill att jag ska uttrycka min tacksamhet för dina ansträngningar.
Du är toppen!
Okej, terven kanske inte kände sig så älskad, men...
Jag tänkte på att alla frikuponger från McDonalds inte fick påverka mitt omdöme, och inte fick reultera till att jag började "straffspringa" längre än vad jag kände för. Jag har "straffsprungit" förut, efter att jag haft perioder av latande eller onödigt överätande, och det fungerar aldrig i längden för mig. Ser man joggingen som ett straff i stället för en behaglig upplevelse, så blir det mödosammare och tråkigare att komma sig iväg. Därför sprang jag bara en kort, någorlunda behaglig runda.
Det gäller att inte kämpa och lida när man tränar, det gäller att träna med kärlek och ta hänsyn till kroppen. Ta hänsyn till kondition, muskelstatus, kost, dagsform och leder. Jag börjar bli bra på min egen kropp, och jag är mycekt stolt över den. Jag vet att jag är tjej och har naturliga begränsningar från att bli lika bra som en man, i princip oavsett hur hårt jag tränar. Jag vet att jag är rätt så kort och ganska kompakt i stället för lång och finlemmad och att det påverkar min löpning. Jag vet att om ilska är inblandad i min träning så skadar jag mig och måste vila, kanske i veckor. Jag vet att jag aldrig blir riktigt snygg utseendemässigt men att jag kan göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fitnesshård eller rejält musklad, men jag har dessa mål ändå, som en ouppnåerlig utopi, som jag inte bekymrar mig om att jag inte kan nå. Den perfekta kroppen är en fantasi jag gottar mig i när jag behöver motivera mig själv att sköta om mig.
Tänk om jag skötte min kropp lika bra som jag skötte mina relationer. Tänk om jag jobbade på min kärleksrelation med samma målmedvetenhet som jag jobbade med min kropp. Tänk om jag var precis lika noggrann med att komma ut och jogga i ett hagelväder som jag var noggrann att genomdriva en trevlig upplevelse för min pojkvän, kanske bara genom att be om ursäkt mitt i ett bråk, eller ha överseende med att han har en dålig dag. I nuläget tolererar jag faktiskt en hagelskur bättre än vad jag tolerar en dålig dag från hans sida.
Precis som jag vet att jag själv har fysiska begränsningar så vet jag att jag har psykiska och relationsmässiga begränsningar. Jag är omogen ibland och relationen är inte perfekt. Min ilska undviker jag nitiskt att använda mig av för att förhindra nötande "straffrundor" som kan skada mig i veckor. Konstigt nog undviker jag inte alls ilska i relationen, om jag tycker att jag är berättigad till att vara arg.
Vi kanske är för olika i relationen för att bli helt perfekta, precis som mitt ansikte aldrig kommer att äga en fotomodells estetiska perfektion, men tänk om jag bara kunde förhålla mig till relationen som jag förhåller mig till min egen kropp. Tänk om jag kunde acceptera och inse att den är där och att jag är beredd att finslipa det jag har. Göra det bästa av situationen. Tänk om jag kunde veta att om jag jobbar hårt och verkligen ser till att underhålla relationen flera gånger i veckan, så kommer både min kropp och min relation alltid att vara något som jag kan vara stolt över och ha användning för.
Men i stället så kanske jag hakat mig fast i utopin för hårt. Jag kan leka med min utopi av den perfekt tränade kroppen, jag kan använda den som en lekfull visualisering som bara är ett sikte, och inte en faktisk destination. Jag kan inte låta utopin av den perfekta relationen vara en utopi, utan ett projekt som måste genomdrivas och prognosiceras, utan tillåtelse för minsta snedsteg.
Jag är inte perfekt, du är inte perfekt, relationen är inte perfekt. Men jag är helt övertygad om att vi har glädje av att få upp konditionen på den. Tack Micke för att du jobbar så hårt och står för de saftigaste kostnaderna på bilen. Det går inte en dag då jag inte är tacksam över allt du gör för mig, hur du underhåller relationen. Du sköter min hund på allra bästa sätt varje dag, hon har inte blivit så noggrant duschad på flera år som du duschat henne, och det är så skönt att du är så noggrann med kloklippning och öronrensning. Kärlek kan faktiskt vara en blöt terv.
Du ringer ofta och ser till att jag mår bra i Enköping, på kvällarna. Du sliter och jobbar övertid för att vi ska ha råd med alla drömmar som vi spinner på. Du eskorterade mig till Tjejvasan i Mora och servade mig en hel helg utan att be om att få något tillbaka. Du köper blommor och skalar kabel. Jag snurrar ibland in mig på att jag inte kan göra lika mycket för dig, och jag glömmer ibland att du bara vill att jag ska uttrycka min tacksamhet för dina ansträngningar.
Du är toppen!
Okej, terven kanske inte kände sig så älskad, men...
Monday, March 19, 2007
Hopplösare
Uffe ringde mig just. Min reservutlösare är 12 år den 4 juli och får inte användas längre. Jag kan köpa en ny för 10 700 kronor och om jag pantar min gamla så blir det "bara" 10 300 kronor. Om jag vill försöka hitta en begagnad så kan han inte hjälpa mig, eftersom de är praktiskt taget omöjliga att få tag på i nuläget.
Panik.
Jag ringde till Vestbom, den andra riggern och en av sveriges största återförsäljare. Förutom att han var glad att höra mig så hade han inget att erbjuda på reservutlösar-fronten. Han tipsade om några amerikanska hemsidor om jag skulle våga prova något sådant projekt, men i övrigt så sa han samma sak som Uffe. En begagnad reservutlösare är praktiskt taget omöjlig att hitta. Och nu har jag just pratat med Uffe och Vestbom; grabbarna som fixat en grön fallskärm med Carlsbergstryck samt två villiga hoppare för Carlsberg-reklamen inom loppet av en vecka. Kan inte de hitta en reservutlösare åt mig så blir det RIKTIGT svårt.
Jag började gråta på kontoret när jag skulle förklara situationen för Micke. Jag hade ingen aning om att min reservutlösare snart skulle gå ur tiden. Kanske var det ryggvärken och sömnlösheten som gjort sitt också. Men som det ser ut nu, med ny bil och tomt konto, så blir det väldigt lite fallskärmshoppning för mig den här säsongen.
Hopplöst.
Panik.
Jag ringde till Vestbom, den andra riggern och en av sveriges största återförsäljare. Förutom att han var glad att höra mig så hade han inget att erbjuda på reservutlösar-fronten. Han tipsade om några amerikanska hemsidor om jag skulle våga prova något sådant projekt, men i övrigt så sa han samma sak som Uffe. En begagnad reservutlösare är praktiskt taget omöjlig att hitta. Och nu har jag just pratat med Uffe och Vestbom; grabbarna som fixat en grön fallskärm med Carlsbergstryck samt två villiga hoppare för Carlsberg-reklamen inom loppet av en vecka. Kan inte de hitta en reservutlösare åt mig så blir det RIKTIGT svårt.
Jag började gråta på kontoret när jag skulle förklara situationen för Micke. Jag hade ingen aning om att min reservutlösare snart skulle gå ur tiden. Kanske var det ryggvärken och sömnlösheten som gjort sitt också. Men som det ser ut nu, med ny bil och tomt konto, så blir det väldigt lite fallskärmshoppning för mig den här säsongen.
Hopplöst.
Hopplöst och sömnlöst
Söndagen blev hopplös. Ingen hoppning. Jag släntrade runt ett tag på Aros fallskärmsklubb tills någon sa åt mig att gå hem med garantin om att en manifestor INTE behövdes under regningt snöslask och mulet väder. Jag lämnade min och Mickes rigg till Uffe (han som designade logon på Carlsbergs-skärmen)och bad honom besikta prylarna.
Sedan åkte jag hem, städade upp efter mig, Micke och vovvarna, och la mig tillrätta med en bok. Det är sällan jag inte gör något på en hel dag men den här gången tänkte jag faktiskt försöka. Det gick ganska bra. Efter ett par timmars bokläsande och småsnaskande från de fria hamburgarna så började ryggen värka. Och värka. Troligen har jag sträckt någon muskel någonstans för hastiga huvudrörelser resulterade till en strålande smärta ned mot skulderbladen. Och smärtan fortsatte. Jag antar att detta är det ultimata vuxenpoänget utöver bilköpet. Jag börjar bli gammal och sliten.
Värken fortsatte in på småtimmarna och jag låg sömnlös största delen av natten. Kanske var det vad jag behövde. Ett mörkt rum och åtskilliga timmar för mig själv, mina egna tankar. Tankar jag inte tänkt förut flaxade förbi och otänkta tankar som jag inte tänkt förut tog plötsligt plats. Vad jag trivs med i livet och vad jag inte trivs med. Vart jag är på väg. Fördelar och nackdelar. Livsval jag måste göra och livsval jag kan lägga på hyllan en stund. Känslor jag inte tänkt på att jag hade, men som inte var så farliga att plocka fram i ljuset. Och ej att förglömma längtan efter att få hoppa. Komma ut. Känna frihet.
Sedan åkte jag hem, städade upp efter mig, Micke och vovvarna, och la mig tillrätta med en bok. Det är sällan jag inte gör något på en hel dag men den här gången tänkte jag faktiskt försöka. Det gick ganska bra. Efter ett par timmars bokläsande och småsnaskande från de fria hamburgarna så började ryggen värka. Och värka. Troligen har jag sträckt någon muskel någonstans för hastiga huvudrörelser resulterade till en strålande smärta ned mot skulderbladen. Och smärtan fortsatte. Jag antar att detta är det ultimata vuxenpoänget utöver bilköpet. Jag börjar bli gammal och sliten.
Värken fortsatte in på småtimmarna och jag låg sömnlös största delen av natten. Kanske var det vad jag behövde. Ett mörkt rum och åtskilliga timmar för mig själv, mina egna tankar. Tankar jag inte tänkt förut flaxade förbi och otänkta tankar som jag inte tänkt förut tog plötsligt plats. Vad jag trivs med i livet och vad jag inte trivs med. Vart jag är på väg. Fördelar och nackdelar. Livsval jag måste göra och livsval jag kan lägga på hyllan en stund. Känslor jag inte tänkt på att jag hade, men som inte var så farliga att plocka fram i ljuset. Och ej att förglömma längtan efter att få hoppa. Komma ut. Känna frihet.
Blommor och bil
Micke kom på lördagseftermiddagen med en bukett blommor, och bilen! Den är äntligen här. Den Perfekta Bilen, som visat sig inte vara helt perfekt, men tillräckligt perfekt för att vara värd pengarna vi betalat på den, och tillräckligt fräsch för att jag med stolthet skulle kunna kalla den för En Fin Bil. Vi cruisade runt på stan lite och använde upp de kuponger jag fått från chefen på gratismat på hamburgare. Vi har inte direkt råd med finare mat just nu. MEN VI HAR EN FIN BIL!
Dessvärre har jag lite svårt att fatta att det verkligen är vår bil. Det kändes som om jag körde runt på någon annans bil och entusiasmen var lite grusad över eventuella ekonomiska bekymmer som kan komma i framtiden på grund av att en anselig summa av min lön nu kommer att gå till billånet och garageplats. Jag försökte ta det lugnt och tänka att saker och ting kommer att lösa sig. Men lite nervöst känns det... Jag får lita på Mickes bukett, och tryggande ord om att saker och ting löser sig.
Dessvärre har jag lite svårt att fatta att det verkligen är vår bil. Det kändes som om jag körde runt på någon annans bil och entusiasmen var lite grusad över eventuella ekonomiska bekymmer som kan komma i framtiden på grund av att en anselig summa av min lön nu kommer att gå till billånet och garageplats. Jag försökte ta det lugnt och tänka att saker och ting kommer att lösa sig. Men lite nervöst känns det... Jag får lita på Mickes bukett, och tryggande ord om att saker och ting löser sig.
Vår på Aros
Jag skulle jobba som manifestor på Västerås fallskärmsklubb Aros i helgen. Eftersom jag inte har en blekaste aning om vad en manifestor faktiskt gör på fallskärmsklubben så insåg jag att jag måste pallra mig dit en dag i förväg och troligen lära mig något. En manifestor verkar ha lite fler trådar att hålla i annat än att låta artig i mikrofonen när det är Fem Minuter Kvar Till Nästa Lift.
Dessvärre känner jag inte så många i Aros fallskärmsklubb heller, eftersom jag främst hållit mig till hoppning på mindre klubbnivå. Det närmaste manifestor man kommer i Söderhamn är den galna skånska piloten som går omkring med basebollträ och skriker på obegriplig dialekt att vi måste packa skärmarna och hoppa nu på en gång, eller hoppledarens lite kladdiga block där diverse oläsliga namn står i olika grupperingar för olika lifter upp i det blå. Tur att säsongen inte börjat ännu så jag slapp sitta i båset inför 30 svettiga hoppstinna köande endorfindårar, utan enbart skulle försöka registrera de "första vårtecken"-hopparna som inte kunnat hålla sig till sommarvärmen.
Men lite sommarvärme var det. Blå himmel, några vita fluffiga moln i fjärran, och liv och rörelse inför vårstädningen. Vindvimpeln visade på lite för stark blåst så mer eller mindre okända hoppare från Aros grejade på med utemöbler, krattning, samt lövbränning. Stefan var också där, en kameraman som filmat mig lite, så vi spanade en stund på en film han redigerat på mig och Catta från förra säsongen. Nostalgi! Jag kunde inte låta bli att le brett när jag såg filmen på oss, tacksam över att Stefan tagit sig tid att filma vårt lite vingliga amatörhopp.
Stefan fixar kameran inför nästa hopp som ska filmas. Bara vinden mojnar lite...
Efter att jag under någorlunda rimliga omständigheter lärt mig tillräckligt mycket av SkyWinsystemet som skulle hjälpa mig att inte göra bort mig allt för mycket, nästa dag, så åkte jag hem och kände mig riktigt upprymd. Stefans film låg fortfarande kvar på näthinnan och jag började längta efter att komma upp igen. Hoppa ut i allt det där blå och bara njuta av fartvind och fallhöjd.
Det ska bli toppen!
Friday, March 16, 2007
Marsvinsglädje
Ett av de saker som plågat mig mest det senaste året är att mitt flaskuppfödda marsvin Hot Shot, även kallad Lilltjejen, hamnade i fel händer och dog innan jag fick uppgifter om hur hon mådde. Sådant grämer mig i evigheter. Att just min lilla bäbis som jag födde upp för hand (efter att mamman Nystan dött just efter förlossningen)att just hon av alla små marsvin inte skulle få leva, när det finns så mycket annat liv här på planeten. Hon som kämpade och överlevde utan mamma, hon skulle inte ha behövt en kamp till så fort hon vuxit upp. Av någon som inte ens bekymrade sig att ringa och informera att något var fel.
Detsamma hände hennes bästa burkompis Bella, den gamla tanten som en kompis räddade från avlivning och lämnade i marsvinsburen att fostra föräldralösa Hot Shot. Man fick något slags kryptiskt mail efter diverse påtryckningar, om att Bella var död eftersom det var "nåt fel på henne" och att Lilltjejen Hot Shot "tappat pälsen så hon fick avlivas". Och jag har gråtit. Och gråtit. Mamma har hört mig snörvla upprepade gånger i telefonluren, och Micke har försökt krama mig när jag otröstlig och rödögd saknat mina små fluffiga prasslare.
Och jag har förbannat den dag jag blev allergisk och ångrat att jag inte stått ut längre trots allergin. Att jag inte ansträngt mig mer för att hitta rätt köpare.
Det är en skön tröst att mitt tredje marsvin, Atlas, verkar leva ett hett jetset-liv när han flänger runt från uppfödare till uppfödare. Från början kändes det fruktansvärt att han inte får vara sällskapsdjur som han är van vid, men ärligt talat tror jag han föredrar att få sätta på fluffiga marsvinsflickor.
Jag letade upp honom på google och fick en fullträff. Atlas är till vänster och flickvännen som han ska vara avelshanne på är till höger. Jag är så glad över att jag hittat min lilla hustomte igen. Han ser pigg ut och pälsen verkar frisk. Fluffigt värre.
Hjärtat lättar lite...
Detsamma hände hennes bästa burkompis Bella, den gamla tanten som en kompis räddade från avlivning och lämnade i marsvinsburen att fostra föräldralösa Hot Shot. Man fick något slags kryptiskt mail efter diverse påtryckningar, om att Bella var död eftersom det var "nåt fel på henne" och att Lilltjejen Hot Shot "tappat pälsen så hon fick avlivas". Och jag har gråtit. Och gråtit. Mamma har hört mig snörvla upprepade gånger i telefonluren, och Micke har försökt krama mig när jag otröstlig och rödögd saknat mina små fluffiga prasslare.
Och jag har förbannat den dag jag blev allergisk och ångrat att jag inte stått ut längre trots allergin. Att jag inte ansträngt mig mer för att hitta rätt köpare.
Det är en skön tröst att mitt tredje marsvin, Atlas, verkar leva ett hett jetset-liv när han flänger runt från uppfödare till uppfödare. Från början kändes det fruktansvärt att han inte får vara sällskapsdjur som han är van vid, men ärligt talat tror jag han föredrar att få sätta på fluffiga marsvinsflickor.
Jag letade upp honom på google och fick en fullträff. Atlas är till vänster och flickvännen som han ska vara avelshanne på är till höger. Jag är så glad över att jag hittat min lilla hustomte igen. Han ser pigg ut och pälsen verkar frisk. Fluffigt värre.
Hjärtat lättar lite...
Arbetsglädje
Min energi och arbetsglädje över jobbet verkar bli mer och mer påtaglig. Chefen kom just in och öste beröm över två utredningar jag just skrivit. Han vill ta upp dem i arbetsgruppen som goda exempel, och som underlag för diskussion om vi ska ändra vår utredningsform till den form jag skrivit utredningen på. Jag blev lite generad från början och ville bortförklara mig, särskilt eftersom jag fick hjälp att utforma utredningen av en mycket duktig kollega, men sedan bestämde jag mig bara för att vara glad över att jag gjort ett bra arbete.
En av de andra enhetscheferna frågade om jag ville ha en eller två gratiskuponger till menyer på McDonalds. "Jag fick bara ge dem till vänner och bekanta, men du hör väl dit." Sådana saker är så otroligt roliga att få, en fredagseftermiddag.
Vilken skillnad från mina tidigare arbetsplatser! Och mina tidigare chefer!
Jag har inte råd med hamburgare den här helgen. Jakten På Den Perfekta Bilen börjar lida mot sitt slut och jag har skrapat plånboken för att bidra till bilköpet. Det blir perfekt med en gratismeny från McDonalds på lördag kväll när jag ska kura ihop mig framför TV:n och bara må gott.
En av de andra enhetscheferna frågade om jag ville ha en eller två gratiskuponger till menyer på McDonalds. "Jag fick bara ge dem till vänner och bekanta, men du hör väl dit." Sådana saker är så otroligt roliga att få, en fredagseftermiddag.
Vilken skillnad från mina tidigare arbetsplatser! Och mina tidigare chefer!
Jag har inte råd med hamburgare den här helgen. Jakten På Den Perfekta Bilen börjar lida mot sitt slut och jag har skrapat plånboken för att bidra till bilköpet. Det blir perfekt med en gratismeny från McDonalds på lördag kväll när jag ska kura ihop mig framför TV:n och bara må gott.
Sockerfritt
På måndag så har jag varit utan godis i fyra veckor. Det var väldigt länge sedan jag höll mig så länge från choklad, geléhjärtan, glass, Coca-Cola, och lakrits. Det har faktiskt burit med sig vissa positiva effekter.
Till att börja med så väger jag 58,5 kilo, och det har jag inte vägt sedan jag var tonåring. Den här månaden har jag gått ned ungefär 1 kilo. Nu är det ju inte så att jag förut har ätit socker motsvarande den kilomängden. Min viktnedgång är snarare ett resultat av att mitt insulin har lugnat ned sig och kroppen slutat skrika till fettdepåerna om att det är fettlagring som gäller (kroppen skriker nämligen det, om det hamnar för mycket socker i blodet).
För det andra så har jag fått mer energi. Eventuellt kan det ha något att göra med att det är vår, också. Men jag får väldigt mycket gjort på jobbet, och jag är inte lika trött när jag kommer hem. Energin märks genom att jag har mer välstädat hemma, samt har mer ork att pallra mig ut på träning. Det är ju kanske en bieffekt, om kroppen inte jobbar för att lagra energin i fettet, så kanske energin tar sig i andra uttryck.
För det tredje så tänker jag lite annorlunda. Jag tror att jag väldigt lätt blir en "känslo-ätare" som äter för att pigga upp mig när jag är nere. Ibland när jag varit nere och ledsen så har tankarna börjat kretsa kring om jag klarar av att motstå den där chokladkakan eller inte, i stället för att tänka på vad som faktiskt tynger mig. Det är väl naturligt att kroppen börjar fokusera på snabb lindring i form av en ljuvlig chokladbit, men det är ju bara en snabblösning. Nu när jag känner mig nere så faller det sig inte lika naturligt att tänka på snabblösningen som kostar 10 kr i en färgglad förpackning bredvid kaffeautomaten, utan jag jobbar bättre för andra, mer praktiska lösningar. Oftast är ju problemet arbetsbelastningen så det är smartare att gå igenom alla mappar och göra en förteckning över vad som behöver göras.
Så... jag tror faktiskt att jag verkligen mår finemang av att avstå från socker. Det kan ju förvisso vara en slump att jag låter bli socker, och att städningen hemma, träningen, och arbetsuppgifterna fått sig ett lyft. Kanske kan det ju faktiskt finnas ett samband.
Enda gångerna man lider är ju när lördagseftermiddagen skrider fram. När jag och Micke ska köpa lite extra onyttig mat som hamburgare och strips med bernaisesås. Då går jag förbi diskar och hyllor, och då blir jag verkligen sugen på de där ljuvliga, ljuvliga chokladtårtorna, blåbärspajen, och hyllan med lösviktsgodis. Jag har sagt att jag en dag, om kanske några veckor, ska ta en helg i godisfrossandets tecken. Bara för att hålla humöret uppe, och slippa tänka "aldrig mer", när man förtvivlat ser Marabous chokladkaka med mintkrokant....
Till att börja med så väger jag 58,5 kilo, och det har jag inte vägt sedan jag var tonåring. Den här månaden har jag gått ned ungefär 1 kilo. Nu är det ju inte så att jag förut har ätit socker motsvarande den kilomängden. Min viktnedgång är snarare ett resultat av att mitt insulin har lugnat ned sig och kroppen slutat skrika till fettdepåerna om att det är fettlagring som gäller (kroppen skriker nämligen det, om det hamnar för mycket socker i blodet).
För det andra så har jag fått mer energi. Eventuellt kan det ha något att göra med att det är vår, också. Men jag får väldigt mycket gjort på jobbet, och jag är inte lika trött när jag kommer hem. Energin märks genom att jag har mer välstädat hemma, samt har mer ork att pallra mig ut på träning. Det är ju kanske en bieffekt, om kroppen inte jobbar för att lagra energin i fettet, så kanske energin tar sig i andra uttryck.
För det tredje så tänker jag lite annorlunda. Jag tror att jag väldigt lätt blir en "känslo-ätare" som äter för att pigga upp mig när jag är nere. Ibland när jag varit nere och ledsen så har tankarna börjat kretsa kring om jag klarar av att motstå den där chokladkakan eller inte, i stället för att tänka på vad som faktiskt tynger mig. Det är väl naturligt att kroppen börjar fokusera på snabb lindring i form av en ljuvlig chokladbit, men det är ju bara en snabblösning. Nu när jag känner mig nere så faller det sig inte lika naturligt att tänka på snabblösningen som kostar 10 kr i en färgglad förpackning bredvid kaffeautomaten, utan jag jobbar bättre för andra, mer praktiska lösningar. Oftast är ju problemet arbetsbelastningen så det är smartare att gå igenom alla mappar och göra en förteckning över vad som behöver göras.
Så... jag tror faktiskt att jag verkligen mår finemang av att avstå från socker. Det kan ju förvisso vara en slump att jag låter bli socker, och att städningen hemma, träningen, och arbetsuppgifterna fått sig ett lyft. Kanske kan det ju faktiskt finnas ett samband.
Enda gångerna man lider är ju när lördagseftermiddagen skrider fram. När jag och Micke ska köpa lite extra onyttig mat som hamburgare och strips med bernaisesås. Då går jag förbi diskar och hyllor, och då blir jag verkligen sugen på de där ljuvliga, ljuvliga chokladtårtorna, blåbärspajen, och hyllan med lösviktsgodis. Jag har sagt att jag en dag, om kanske några veckor, ska ta en helg i godisfrossandets tecken. Bara för att hålla humöret uppe, och slippa tänka "aldrig mer", när man förtvivlat ser Marabous chokladkaka med mintkrokant....
Tuesday, March 13, 2007
Mer än ord
De här bilderna tog jag på morgonen när jag gick genom Drömparken, på väg till jobbet. Jag låter bilderna tala för sig själva.
Snart vår
Det kändes som om det var alldeles nyss som jag åkte skidor i mörkret efter Gångstaspåret, ett par gånger innan jobbet. Snön låg vit och man kunde se ljusen från Enköping blinka som små stjärnor, och från ett fält kunde man se den stora industribyggnaden med sina skorstenar vars rök absorberade ljus till en lysande fet pelare, i mörkret och stjärnblinket. Det var så tyst och harmoniskt att jag inte ens kunde hitta den vanliga rädslan för mörkret, som jag annars har.
Idag har solen stigit upp samtidigt som jag klivit upp ur sängen. Det lyser varma gula och orangea strålar över mossa och granar som tinat fram, och av skidspåret ser man bara två isiga strängar som följer det upptinade joggingspåret. Joggingskorna blir lite skitiga av lera och tinat vatten, och överallt så bubblar hela skogen av ljud! Porlande diken som svämmat över av smältisen, fåglar som kvittrar, hackspettar som hamrar mot trädstammarna, och det tjaskande ljudet av skorna mot det blöta spåret. Solen värmer i ansiktet, och jag märker att jag fått bättre kondition än vad jag hade i höstas. Luften är fuktig och sval. På skuggsidorna av spåret ligger isen lite bredare och jag halkar till ett par gånger, men i det stora hela så var joggingturen en skön upplevelse.
Den verkar komma i år också, våren. Det här året är den mer efterlängtad än någonsin.
Idag har solen stigit upp samtidigt som jag klivit upp ur sängen. Det lyser varma gula och orangea strålar över mossa och granar som tinat fram, och av skidspåret ser man bara två isiga strängar som följer det upptinade joggingspåret. Joggingskorna blir lite skitiga av lera och tinat vatten, och överallt så bubblar hela skogen av ljud! Porlande diken som svämmat över av smältisen, fåglar som kvittrar, hackspettar som hamrar mot trädstammarna, och det tjaskande ljudet av skorna mot det blöta spåret. Solen värmer i ansiktet, och jag märker att jag fått bättre kondition än vad jag hade i höstas. Luften är fuktig och sval. På skuggsidorna av spåret ligger isen lite bredare och jag halkar till ett par gånger, men i det stora hela så var joggingturen en skön upplevelse.
Den verkar komma i år också, våren. Det här året är den mer efterlängtad än någonsin.
Monday, March 12, 2007
Bra med terv
Helgen har uppfyllt de flesta ingredienser för att betecknas som dålig. Den startade med att jag och Micke inledde helgen med ett gräl redan på fredagkvällen. Ni vet, den där typen av onödiga gräl då båda försöker övertyga den andre om att en ursäkt är på sin plats, och att det tar upp till tre timmar innan vi inser att vi kanske borde bett om ursäkt själv, i stället för att försöka övertyga den andre. Sådant sliter på mig, troligen sliter det även på Micke, och jag blir trött i dagar efteråt. Nedslagen över att jag inte är bättre än vad jag är.
Sedan sprider sig nedslagenheten som en pesthärd över till andra delar av livet och jag blir nedslagen över att jag inte har vackrare ansiktsdrag, att jag inte ser femininare och lättare ut i ansiktet. Smittan sprider sig vidare till kroppen, håret, kläderna, allt blir otympligt och olämpligt. När jag åker med Micke till arbetet på helgen för att hjälpa till att skala kabel för att sälja koppartråd så ser de där vackra unga tjejerna, som börjat ploppa fram nu till våren, ut som vackra blommor, när vi passerar dem med bilen, och jag känner mig så långt ifrån dem.
Men de där blommorna kan kanske inte skala koppartrådsledningar, och det kan jag. Nästan. (Om jag bara hade varit lite starkare och bara haft lite hårdare hud på händerna så det inte började värka i dem.)
Kortfattat så haltar jag mig genom helgen. När jag ska träna lydnad med Fanny så börjar det regna. Jag drömmer mardrömmar på nätterna. Vågar inte säga nej när Mickes mamma föreslår en runda på antikmässan. Köper en present till Micke som han redan har. Åker runt i Gävle för att inse att den planerade simturen inte blir av eftersom ingen simhall är öppen den tid vi planerat in det på. Hyr en lite halvdålig film.
Jag tog lite bilder på måfå på söndagen. Jag bad Micke ta bilder på mig. Jag ser ful ut på bilderna. Obekväm, och ansiktet ser plumpt ut. Jag hade hoppats på att hitta en söt tjej, någon som liknar blommorna efter vägen, men hon är definitivt inte med på bilderna. Däremot tar jag som hastigast en annan bild, en bild som jag nästan glömt att jag tagit. Jag kan inte titta på den utan att börja le. Jag kanske inte är så bra alla gånger, men jag har åtminstone en terv. Och en bra karl.
Sedan sprider sig nedslagenheten som en pesthärd över till andra delar av livet och jag blir nedslagen över att jag inte har vackrare ansiktsdrag, att jag inte ser femininare och lättare ut i ansiktet. Smittan sprider sig vidare till kroppen, håret, kläderna, allt blir otympligt och olämpligt. När jag åker med Micke till arbetet på helgen för att hjälpa till att skala kabel för att sälja koppartråd så ser de där vackra unga tjejerna, som börjat ploppa fram nu till våren, ut som vackra blommor, när vi passerar dem med bilen, och jag känner mig så långt ifrån dem.
Men de där blommorna kan kanske inte skala koppartrådsledningar, och det kan jag. Nästan. (Om jag bara hade varit lite starkare och bara haft lite hårdare hud på händerna så det inte började värka i dem.)
Kortfattat så haltar jag mig genom helgen. När jag ska träna lydnad med Fanny så börjar det regna. Jag drömmer mardrömmar på nätterna. Vågar inte säga nej när Mickes mamma föreslår en runda på antikmässan. Köper en present till Micke som han redan har. Åker runt i Gävle för att inse att den planerade simturen inte blir av eftersom ingen simhall är öppen den tid vi planerat in det på. Hyr en lite halvdålig film.
Jag tog lite bilder på måfå på söndagen. Jag bad Micke ta bilder på mig. Jag ser ful ut på bilderna. Obekväm, och ansiktet ser plumpt ut. Jag hade hoppats på att hitta en söt tjej, någon som liknar blommorna efter vägen, men hon är definitivt inte med på bilderna. Däremot tar jag som hastigast en annan bild, en bild som jag nästan glömt att jag tagit. Jag kan inte titta på den utan att börja le. Jag kanske inte är så bra alla gånger, men jag har åtminstone en terv. Och en bra karl.
Friday, March 9, 2007
Liten värld
Har ni sett den här reklamen...?
Carlsberg - Home delivery
Det är Carlsbergsreklamen där en snubbe "Nigel" utför en extraordinär hemleverans till några bergsklättrare. Gissa om jag blev lite glatt överraskad när jag fick reda på att vilka det var som knåpat ihop delarna av filmen?! Den gröna skärmen fixade Vestbom fram, givetvis. Han fixade ju efter många om och men fram min skärm åt mig till ett hyggligt pris, såklart han inte har problem att trolla fram en grön skärm för Carlsbergs reklam också. Sedan åkte skärmen till Uffe i Västerås, som blivit lite mer bekant sedan jag började hoppa på samma klubb här på Aros, och som fick sy ihop Carlsbergslogon på skärmen. Uffe har hjälpt mig lite med material ett par gånger, och för honom verkar inget vara omöjligt. Själv trodde man att reklamen var helt och hållet en utlandsproduktion, och inte att två glada gotlänningar agerat som "Nigel" (en som levererade och en som flög skärmen).
Fallskärmsvärlden är så liten.
Carlsberg - Home delivery
Det är Carlsbergsreklamen där en snubbe "Nigel" utför en extraordinär hemleverans till några bergsklättrare. Gissa om jag blev lite glatt överraskad när jag fick reda på att vilka det var som knåpat ihop delarna av filmen?! Den gröna skärmen fixade Vestbom fram, givetvis. Han fixade ju efter många om och men fram min skärm åt mig till ett hyggligt pris, såklart han inte har problem att trolla fram en grön skärm för Carlsbergs reklam också. Sedan åkte skärmen till Uffe i Västerås, som blivit lite mer bekant sedan jag började hoppa på samma klubb här på Aros, och som fick sy ihop Carlsbergslogon på skärmen. Uffe har hjälpt mig lite med material ett par gånger, och för honom verkar inget vara omöjligt. Själv trodde man att reklamen var helt och hållet en utlandsproduktion, och inte att två glada gotlänningar agerat som "Nigel" (en som levererade och en som flög skärmen).
Fallskärmsvärlden är så liten.
Tuesday, March 6, 2007
Mina klienter
Ibland älskar jag mitt jobb, och ibland hatar jag det. Sammantaget blir det någon slags lidelsefull njutning i någon slags röra som i slutändan alltid visar sig vara hanterlig. Ibland jobbar jag med upproriska själar som aldrig vill infinna sig i systemet och tittar på mig med förakt, det snälla lammet som gjorde vad samhället sagt åt mig.
Ibland kommer det in någon själ så lysande och livskraftig trots alla trasighet och trots all själdestruktivitet, att jag rodnar och nästan vill gråta när jag lyssnar på dem. Ofta kämpar de förtvivlat mot droger och sig själva, att det känns som om de är hjälplösa utan livboj, i ett riktigt lerigt hål av sumpmark och sugande lera. Knark, hot, våld, våldtäkter. Ibland får jag höra historier som vittnar om så mycket plåga men samtidigt mellan raderna viskar om drivkraft och den enorma viljan att överleva.
Det mesta jag kan göra är att lyssna och dokumentera. Hålla tummarna och hoppas på att min utredning kan hjälpa dem vidare i livskampen. Ibland är jag helt förstörd över att jag inte varit en tillräckligt bra medmänniska till dem. Ibland ångrar jag så djupt att jag kanske sagt något fel, att jag kanske uttryckt mig klumpigt och repat ännu en spricka i deras redan sönderkrakelerade skal. Jag är inte perfekt. Jag säger fel saker ibland. Det händer.
Jag både älskar mitt jobb, och hatar det. Om ni bara visste hur mycket jag påverkas av era liv. Hur högt jag jublar när jag ser en livsgnista och ett hopp. Den där unga socialsekreteraren som försöker knappa in era uppgifter och ge realistiska prognoser om deras närmaste framtid. Socialsekreteraren som sedan stänger kontorsdörren bakom dem och säger "Tack och Hej, vi ses om två veckor!"
Håll bara ut. Ni fixar det här. Jag tror på er.
Ibland kommer det in någon själ så lysande och livskraftig trots alla trasighet och trots all själdestruktivitet, att jag rodnar och nästan vill gråta när jag lyssnar på dem. Ofta kämpar de förtvivlat mot droger och sig själva, att det känns som om de är hjälplösa utan livboj, i ett riktigt lerigt hål av sumpmark och sugande lera. Knark, hot, våld, våldtäkter. Ibland får jag höra historier som vittnar om så mycket plåga men samtidigt mellan raderna viskar om drivkraft och den enorma viljan att överleva.
Det mesta jag kan göra är att lyssna och dokumentera. Hålla tummarna och hoppas på att min utredning kan hjälpa dem vidare i livskampen. Ibland är jag helt förstörd över att jag inte varit en tillräckligt bra medmänniska till dem. Ibland ångrar jag så djupt att jag kanske sagt något fel, att jag kanske uttryckt mig klumpigt och repat ännu en spricka i deras redan sönderkrakelerade skal. Jag är inte perfekt. Jag säger fel saker ibland. Det händer.
Jag både älskar mitt jobb, och hatar det. Om ni bara visste hur mycket jag påverkas av era liv. Hur högt jag jublar när jag ser en livsgnista och ett hopp. Den där unga socialsekreteraren som försöker knappa in era uppgifter och ge realistiska prognoser om deras närmaste framtid. Socialsekreteraren som sedan stänger kontorsdörren bakom dem och säger "Tack och Hej, vi ses om två veckor!"
Håll bara ut. Ni fixar det här. Jag tror på er.
Sunday, March 4, 2007
Vårsol
I lördags var jag och Micke ute och åkte skidor.
Det var lite halvt mulet ute när vi puttrade iväg med bilen och en fullpackad väska med förnödenheter (läs:blåbärssoppa)till Högbo. Just när vi började närma oss Högbo så började molnen spricka upp på allvar, och vi välkomnades av ett soligt riktigt mars-väder när vi klev ur bilen. Det var gott om folk och barnfamiljer ute, och vi tog 15 km-spåret och började åka med full packning i långsam takt. Av någon anledning blev jag yr när jag ansträngde mig, trots att jag tyckte jag ätit ordentligt, och första milen blev lite osäker med långa vilopauser och små falskt käcka kommentarer som jag försökte säga till mig själv om att jag inte alls var på väg att svimma, blandat med gnäll om att jag troligen skulle dö. Efter en stund lättade yrseln och jag fann en långsam takt som inte kändes för ansträngande, samtidigt som jag kunde njuta av hur den första vårsolen på en klarblå himmel, och gnistrande vit snö som nästan bländade när vi skidade över myrpartier eller mindre skogshyggen.
Efter en mil bestämde vi oss för att slå oss ned på en översnöad sten och packa upp väskorna. Vi ställde skidorna vid skidspåret och jag tittade på hur solen fick snön att smälta och sakta droppa ned för skidmedarna, samtidigt som Micke startade primusköket och kokade upp blåbärssoppan. Det kändes som om man inte sett en blå himmel på evigheter, och det kändes som om jag inte suttit utomhus utan att huttra, på en ytterligare evighet. Jag kunde ta av mig mössan och låta solen skina i ansiktet samtidigt som en stor kopp med blåbärssoppa värmde mina händer, och sedan satt jag tyst och lyssnade på ljudet av en skog som smälte. Snö droppade från kvistar och ljudet av större snöklumpar som föll till marken blandades med lite fågelkvitter och ljudet från primusköket.
Vi satt länge, och vi fikade två omgångar blåbärssoppa innan vi tog på oss skidorna igen och åkte de sista fem kilometrarna, nu var jag avsevärt mindre yr, så jag antar att yrseln var matrelaterad. Lite isiga spår med ett rinnigt lager smält snö överst gjorde uppförsbackarna lite luriga, men jag hade väldigt trevligt.
När vi klev in i bilen hade små moln redan börjat skymma solen igen, i några tillfälliga svepningar, men när vi kommit hem igen till Sälgsjön var det mulet.
Äntligen fick man känna på vårsolen och löftet om att det snart kommer att bli varmare!
Det var lite halvt mulet ute när vi puttrade iväg med bilen och en fullpackad väska med förnödenheter (läs:blåbärssoppa)till Högbo. Just när vi började närma oss Högbo så började molnen spricka upp på allvar, och vi välkomnades av ett soligt riktigt mars-väder när vi klev ur bilen. Det var gott om folk och barnfamiljer ute, och vi tog 15 km-spåret och började åka med full packning i långsam takt. Av någon anledning blev jag yr när jag ansträngde mig, trots att jag tyckte jag ätit ordentligt, och första milen blev lite osäker med långa vilopauser och små falskt käcka kommentarer som jag försökte säga till mig själv om att jag inte alls var på väg att svimma, blandat med gnäll om att jag troligen skulle dö. Efter en stund lättade yrseln och jag fann en långsam takt som inte kändes för ansträngande, samtidigt som jag kunde njuta av hur den första vårsolen på en klarblå himmel, och gnistrande vit snö som nästan bländade när vi skidade över myrpartier eller mindre skogshyggen.
Efter en mil bestämde vi oss för att slå oss ned på en översnöad sten och packa upp väskorna. Vi ställde skidorna vid skidspåret och jag tittade på hur solen fick snön att smälta och sakta droppa ned för skidmedarna, samtidigt som Micke startade primusköket och kokade upp blåbärssoppan. Det kändes som om man inte sett en blå himmel på evigheter, och det kändes som om jag inte suttit utomhus utan att huttra, på en ytterligare evighet. Jag kunde ta av mig mössan och låta solen skina i ansiktet samtidigt som en stor kopp med blåbärssoppa värmde mina händer, och sedan satt jag tyst och lyssnade på ljudet av en skog som smälte. Snö droppade från kvistar och ljudet av större snöklumpar som föll till marken blandades med lite fågelkvitter och ljudet från primusköket.
Vi satt länge, och vi fikade två omgångar blåbärssoppa innan vi tog på oss skidorna igen och åkte de sista fem kilometrarna, nu var jag avsevärt mindre yr, så jag antar att yrseln var matrelaterad. Lite isiga spår med ett rinnigt lager smält snö överst gjorde uppförsbackarna lite luriga, men jag hade väldigt trevligt.
När vi klev in i bilen hade små moln redan börjat skymma solen igen, i några tillfälliga svepningar, men när vi kommit hem igen till Sälgsjön var det mulet.
Äntligen fick man känna på vårsolen och löftet om att det snart kommer att bli varmare!
Saturday, March 3, 2007
Den perfekta bilen
Så har jakten på Den Heliga Bilen börjat. Jag och Micke ägnade hela lördagen åt att leta efter Den Perfekta Bilen i olika bilaffärer och kallgarage. Mickes mål är att hitta en säker bil med fullt airbagsystem, rätt motor (det ska vara någon siffra, komma, siffra här som ska indikera på rätt modell) rätt pris i förhållande till rätt milantal i en rätt så avancerad priskombination, för att inte nämna rätt däck, trevligt helhetsintryck, rails på taket, och bekväm och hel inredning.
Mina kravkriterier begränsar sig till "en fin bil".
Micke har försökt att pracka på mig bilreportage och hemsidor, men mitt intresse begränsar sig fortfarande till "en fin bil". Därför har jag lagt över det mesta ansvaret till honom. Jag följer artigt med och nickar och håller med, jag har även viligt provkört en bil i Heby, och fått förfrågan om jag kan uttrycka mig kring motorkapacitet och eventuella vibrationer när vi nått över 100 km/h. I det stora hela så har jag lite svårt att se vad som är viktigt på en bil och inte, trots att jag vet att det är troligen jag som kommer att använda bilen mest, eftersom det är jag som pendlar fram och tillbaka till Gävle på helgerna. Just nu sitter han framför Vasaloppet på TV:n och lusläser för tredje gången ett bilreportage om en bra bil som ska uppfylla förväntningarna.
Det känns skönt att han har det intresse som krävs för att försäkra mig om att det garanterat kommer att bli "en fin bil" i slutändan.
Mina kravkriterier begränsar sig till "en fin bil".
Micke har försökt att pracka på mig bilreportage och hemsidor, men mitt intresse begränsar sig fortfarande till "en fin bil". Därför har jag lagt över det mesta ansvaret till honom. Jag följer artigt med och nickar och håller med, jag har även viligt provkört en bil i Heby, och fått förfrågan om jag kan uttrycka mig kring motorkapacitet och eventuella vibrationer när vi nått över 100 km/h. I det stora hela så har jag lite svårt att se vad som är viktigt på en bil och inte, trots att jag vet att det är troligen jag som kommer att använda bilen mest, eftersom det är jag som pendlar fram och tillbaka till Gävle på helgerna. Just nu sitter han framför Vasaloppet på TV:n och lusläser för tredje gången ett bilreportage om en bra bil som ska uppfylla förväntningarna.
Det känns skönt att han har det intresse som krävs för att försäkra mig om att det garanterat kommer att bli "en fin bil" i slutändan.
Subscribe to:
Posts (Atom)
