Semester

Första semesterdagen:



Jätteskönt.


.

Säter Triathlon 2008

Det såg ut att bli regn, och hela morgonen hade jag och Micke typiska "det-ser-ut-att-bli-regn"-humör. Det vill säga; jag hade lätt huvudvärk, var lätt ointresserad, och kände mig lätt dragen tillbaka till sängen. Micke var också trött, men vi stoppade ihop det nödvändigaste i bilen och begav oss till Säter Triathlons motionslopp.

När vi väl kom fram kändes det roligare. Jag och Micke skulle tävla samma lopp. Micke hade startnummer 25 och jag hade startnummer 24 så vi förberedde oss tillsammans och Micke tog vänligt nog hand om all service på cyklar och annat materiellt. Jag behövde i prinvip bara lyfta häcken i bilen och följa med. Vardagslyx.


Här står jag med cykeln innan start. Jag har fullt förträngt hur jobbigt det kan vara att anstränga sig hårt på ett motionslopp.


Min materialare. Min coach. Min cykelservare. Min medtävlande. Min chafför, och säkert en hel del annat som jag inte tänkt räkna upp för då inser han hur mycket han gör för mig. Han kanske blir bitter när han summerar allt arbete han lägger ned för mig och då kanske jag riskerar åka ut ur huset. Det vill jag inte. Jag håller mig till att han hjälper till ibland. Aboslut inte slavar. Bara hjälper till. Då och då. Rätt så ofta. Men inte jämt.

"Men titta på gubben! Han får inte av pistolskottet!" skrattade jag åt Micke och helt plöstsligt small startskottet och alla kastade sig ut i det kalla vattnet. Bara den kommentaren var kanske ett tecken på att jag inte riktigt förberett mig mentalt. Himlen var mörk och det åskade i horisonten. Det var väldigt många fler tjejer runt mig och jag insåg att de sex tjejer jag pratat om i ett tidigare blogginlägg nu blivit minst det dubbla till antal.

Vågorna skvalpade ganska kraftigt och det vatten jag såg genom simglasögonen var brunt. Jag körde vant några armtag, kanske 30 meter, och sedan gick kroppen i baklås. Min kassa uppvärmning och dåliga erfarenhet av utomhussimning ledde troligen till att jag började hyperventilera, för jag kunde inte alls kontrollera min andning. Jag kände igen känslan alla de andra gånger jag simmat i loppsammanhang men nu var det värre. Kroppen måste ha hamnat i någon slags chock av kylan och min brist på uppvärmning.

Jag kippade förtvivlat efter andan och blev riktigt rädd. Jag kunde inte doppa huvudet i vattnet alls eftersom jag reflexmässigt drog in luft i lungarna, i korta kippande ryck. Det blev helt otänkbart att crawla, som jag tränat så mycket på. Jag kunde inte ens bröstsimma på ett smidigt vis eftersom det också kräver att ansiktet är under vattenytan i glidmomentet.

Vilt kippande efter andan så plaskade jag långsamt och hjälplöst mig framåt samtidigt som klungan av simmare drog ifrån mig. Micke, som jag annars ledigt och självsäkert brukar simma förbi, försvann förbi mig och han var slutligen nästan 100 meter före. Jag var en av de allra sista upp ur vattnet, jag plaskade hjälplöst tillsammans med de amatörer som kanske ens aldrig tagit en simlektion i sina vuxna liv. Gudarna Ska Veta att jag var lättad när mina fötter nådde botten, för rädslan hade gripit sig om bröstkorgen som en knuten näve och jag hade övervägt att be att bli upplpockad av en räddningsbåt under den korta simturen.


Därför kom det sig naturligt att jag under de första fem minutrarna av cykelmomentet var helt övertygad om att
1. Aldrig någonsin delta i ett motionslopp igen.
2. Aldrig någonsin simma i öppet vatten igen.
3. Aldrig någonsin blogga om mina drömmar på internet för det blir så surt när man misslyckas.


Sedan började det hugga i ett muskelfäste nära mitt knä (skönt att det inte var själva knäet som krånglade!), och jag kände mig lite förtvivlad över att den huggande smärtan tilltog. Livet kändes för jävligt och jag mässade med tankarna snurrande i en "Aldrig Mera Triathlon"-slinga. Någonstans i den vevan kom jag fram till den briljanta insikten om att nu när ändå allting gick åt helvete resultatmässigt så kunde jag väl lika gärna bara försöka ha trevligt. Plötsligt susade Micke förbi i cykelbanan och han såg jätte-jätte-snabb ut. Jag flinade imponerat över honom och sänkte farten för det huggande muskelfästet. Sedan vinkade jag till publiken och tittade mot de vackra varierade molnen på himlen.

SEDAN kom jag igång. Lite långsamt sådär. Trampandet gick lite bättre och min racercykel pinta var glänsande fin och susade nästan ljudlöst över asfalten. Ungefär samtidigt som himlen öppnade sig och ett kraftigt regn smattrade över min kropp så kunde man säkert ana ett litet leende på mig också. Hugget i muskelfästet verkade släppa allt eftersom musklerna blev varma, vilket är mer av ett tecken på inflammation än en allvarlig skada. Det gladde mig. Nu blev det full fart som gällde igen. Nu ville jag inte längre uppnå något resultat utan bara ha roligt och känna att hjärtepumpen fått jobba på lite.

Och hjärtepumpen jobbade på riktigt bra.

När det var dags att lämna cykeln och övergå till löpningen så var mina små ben redo för att trumma på så gott de kunde, och visst gick det bra! Jag kände att jag stolt kunde hålla ett värdigt tempo och till skillnad från förra gångens deltagande så behövde jag inte stanna och gå för att hämta andan. Jag kunde trava på i ett stadigt tempo och vinka till Micke som låg långt före mig och mötte mig på joggingspåret igen på väg mot mål. Han såg oförskämt spänstig och snabb ut.

Sedan vinkade jag hysteriskt till publiken och spurtade i mål. Lättad och glad. Anfådd och trött. Väldigt stolt över mitt deltagande. Micke stod utvilad vid målgången och kramade mig när jag kom fram.

Vad blev resultatet då? Jag sprang i mål på 1 timme 27 minuter. Över 4 minuter snabbare än förra triathlonloppet, trots att jag var avsevärt många minuter senare upp ur vattnet den här gången. De där 4 minutrarna blev oerhört värdefulla för de puttade fram mig ett par värdefulla steg i resultatlistan. Förra tävlingen blev jag näst sist (1 tim 31 minuter), och den här gången så blev jag 9:a av 13 anmälda! Det kändes fantastiskt kul! Min träning (och erfarenhet) går framåt!

Till råga allt så sprang jag mina fem kilometer på 26 minuter och 39 sekunder, vilket luktar personbästa med hela ehhh EN SEKUND!

Micke gjorde också ett kanonlopp. 1 timme och 14 minuter räckte till en placering på 12:e plats av 32 deltagande män. Det gick otroligt snabbt och jag är stolt över att min sambo visat sig vara en riktigt bra motinärstriathlet.


Och det där mässandet om att aldrig mer genomföra ett triathlon... tja... det blir nog ett par till innan jag tröttnar. Till och med vädret blev ju fint, till slut...



Ser ni regnbågen?


.

Nu är det inte läskigt längre

Jag ska vara med i ett triathlonlopp på lördag. Som ni vet så tyckte jag att det skulle kännas lite läskigt. Nu är det inte läskigt längre. Det är sex andra anmälda i min klass, varav fyra av dessa sex anmälda representerar en idrottsförening och två är där som renodlade motionärer. Jag har alltså två andra i min klass som jag ser som potentiella konkurrenter om sistaplatsen. Då gör det absolut ingenting om jag kommer sist. Det gör inte ens något om jag kommer sist med marginal. Sju personer kommer inte kunna utgöra en "klunga" och det är svårt att se dem som en grupp och jag som "utstickare". Vi är för alltså få för att det ska kännas pinsamt att komma sist. Det känns befriande skönt.

Och inte alls särskilt farligt längre...


.

Tårta snart

"Vad är det som driver dig?"
Den frågan brukar jag få någon gång i månaden, kanske. Vad är det som driver mig att träna så mycket som jag gör? Jag tycker det är en svår fråga med många bottnar.

Till att börja med så verkar det finnas en könsaspekt i det hela. Jag kan inbilda mig detta, men Micke har aldrig fått frågan vad som driver honom att träna. Han får den mindre ifrågsättande varianten "Hur orkar du med all träning?!" som snarare är en fråga med underliggande fascination.

Är det annorlunda att träna hårt och vara tjej? Ska det finnas någon speciell underliggande drivkraft i min träning eftersom jag är tjej? Vad vill de som frågar mig höra för svar? Vill de höra att jag innerst inne har prestationsångest eller att jag har komplex över min kropp, eller något liknande? Att jag har dålig självkänsla eller ett otillfredsställt bekräftelsebehov, eller vad?

Hade någon frågat vad som driver mig om jag målade tavlor ofta? Om jag var passionerad för inredning? Om jag fotograferade på min fritid? Om jag red min egen häst regelbundet?
"Oj, du lagar alltid så god mat. Vad är det som driver dig?"

Brukar man säga så? I den situationen?

Svaret på frågan om vad som driver mig är lika svårförståerligt som frågan. Allt driver mig. Allt från mitt intresse för att uppnå resultat, min fåfänga och att jag får tillfälle att träffa mina likasinnade vänner. Det kan vara ett behov av bekräftelse i grunden när jag vill bekräfta min insats via motionslopp. Både goda och negativa tankar kanaliseras genom träningen, och ibland när jag tänker på det så känns det som om det flummigaste svaret är det allra sannaste: Jag är så tacksam över att jag lever och har hälsan. Det uttrycket flaggar för Riktigt Pensionärsvarning med stora stänkar av Självhjälpbok. Men det är ju sant. Jag är tacksam över livet och jag vill sköta om mig själv på bästa sätt. Jag vill fylla mina dagar med hälsa och glädje. Så flummigt och ändå så sant.

En annan drivkraft är tårtan på ICA Maxi. Den står och väntar på mig. Förra året bestämde jag mig för att köpa tårta den dag jag kunde springa Hemlingbys terrängspår på 10 km under 1 timme. Jag har tränat och tränat, men knäskadan har kommit i vägen. Nu är de ju som sagt bättre, och förra gången jag joggade banan så gick det på 1 timme och 2 minuter. Med spänstiga ben och utan större ansträngning tog jag mig runt. Jag var glatt införstådd i att om jag bara tar det lugnt två eller tre veckor till, om jag bara inte pressar mig för mycket utan ökar intensiteten på mina pass en liten liiten stund till, så kan jag knalla hem med en färsk god gräddtårta från ICA Maxi efter min joggingtur. Då kan jag högtidligt fira mig själv för att jag efter ett års seglivad målmedvetenhet uppnåt mitt mål.

Det är en drivkraft....



.

Jag har fått HÅR!

För er oinvigda så kan jag ju introducera er i Mitt Hårbekymmer. Mitt hårbekymmer brukar yttra sig på diverse obekväma vis.

Ett tidigt lågvattenmärke var när jag var 15 år och en kompis mamma tog henne avsides för att fråga om jag höll på att bli flintis. Det var inte roligt att höra och det sa ganska mycket om min hårkvalitet.

Lågvattenmärken på senare år var vintern 2006 då jag skulle klippa mig hos en hårfrisörska i Bollnäs och denna frisörska inte kunde dölja sin förvåning när hon tog ut min hästsvans och förvånat slog handen för munnen. Sedan så hämtade hon "chefen" och de började greja i mitt hår och oroligt fråga mig om jag tog några mediciner eller nyligen fått barn. Jag kände mig lite förnedrad och skämdes när de erbjöd mig Regaine som igentligen är avsett för män i övre medelåldern och andra preparat för att hindra mitt håravfall. De frisörerna gjorde i princip allt utom att klippa mig och jag gick hem gråtandes och ringde till min mamma.

Nästa lågvattenmärke var sommaren 2007 i Enköping då jag gick till en frisör där jag bokat in en tid för hårförlängning. Frisören meddelade att mitt hår var för tunt för att det skulle gå förlängas. Antingen skulle håret trilla av när hon fäste fast det nya håret i det, eller så skulle hårfästningarna i hårbottnen synas genom mitt tunna hår. Jag hade alltså för tunt hår för att de skulle kunna sätta in extrahår. Jag gick därifrån utan extrahår, och jag kände mig riktigt låg.

Men NU har asfalten blommat och grisar börjat flyga igen. För första gången på två år så behöver jag inte hålla håret i en tunn hästsvans eller klippa det kort. Fint friskt härligt "normaltunt" hår pryder min stolta hjässa och jag kan inte sluta stirra på det i spegeln. Jag har haft håret utsläppt på arbetet för första gången, och kollegorna har reagerat på hur annorlunda jag ser ut när jag inte har min strama hästsvans eller knut i nacken. Det är helt fantastiskt. Jag kan dra fingrarna genom det flera gånger och känna hur håret mjukt rör på sig över axlarna när jag skakar på huvudet. Det är helt underbart! Jag hoppas att det inte är ödets nyck som gör att håret inte trillar av, utan att det är på grund av att jag ändrat mina kostvanor till det bättre. Jag hoppas det fortsätter att växa fint hår, för det är helt otroligt skönt att kunna ha det utsläppt.

ÄNTLIGEN!!


Mitt ljuvliga, ljuvliga normaltunna äkta axellånga hår! Jag hoppas det är här för att stanna!



.

Lyckans Oas Heter Café Furiren

Dagens äventyr blev en cykeltur till Café Furiren i Älvkarleö. Jag har längtat dit i flera veckor, sedan sist vi cyklade dit. Det första jag kom fram så sträckte jag ut mig i ett kryss på den välskötta gräsmattan och höll på att somna. Café Furiren är den ultimata cykeldestinationen. Stort. Grönt. En stor fors som susar lugnande i bakgrunden, en vacker kärleksstig att vandra, och enormt goda bakelser, mackor och glassorter. Dessutom är det väldigt tomt på folk där. Micke bjuder mig på allt jag vill ha och det blev både macka och chokladkaka med grädde. Jag blir glad ända ner i hjärtgropen av att vistas där. Det var toppen. Cykelturen blev ungefär 7 mil och knäna klarade sig hyfsat.




.

Att drunkna i Napoleon Bonaparte

Jag har börjat läsa en bok om Napoleon som Micke köpt till mig. Jag trodde Napoleon var en framgångsrik fältherre med pondus och naturligt sinne för ledarskap, men det jag läst om honom hittills har fascinerat mig och slukat mig fullständigt. Napoleon var liksom bara en TYP. Han gjorde många av alla de där mänskliga grejerna som man själv har haft för sig. Han skrev pinsamma kärleksbrev till tjejer som inte var intresserade, han var deprimerad emellanåt, han hade riktiga dåliga dagar som oss alla andra. Han skrev usla dikter och noveller och drömde om att bli författare. Han misslyckades med många projekt han försökte driva i sin ungdom och han kunde se lite halvsjuk ut med blek gulaktig hy, och under sin ungdom vankade han ofta omkring med långt flottigt hår tidsenligt kammat framför öronen. Hans dåliga självförtroende lyste igenom relationen mellan honom och hans hustru och tja... han hade fel och brister som alla andra, men lyckades erövra så enormt mycket av världen ändå. För att han försökte, hade lite tur, och var jädrans duktig på att tänka.



Det ger mig en slags värme och kärlek att läsa hans livshistoria. Hans liv i korthet. Hans försök att vinna erkännade får även mig att våga drömma...


Kanske inte om att erövra världen,


men att våga drömma.


.

Den Ledsna Pandan

Dagen efter midsommar simtränade vi. Micke har börjat följa med till simträningen. Det är coolt. Han har förärats att träffa mina största förebilder Ove och Jag-hade-inget-för-mig-så-jag-simmade-från-Alcatraz-Maggan. Maggan räknade snabbt ut min promillehalt från gårdagen, enbart genom att notera att mina simglasögon var upp och ned under hela simträningen. I stället för att jag skulle se cool ut och lite elak med superhjälte-simglasögon så såg jag uppenbarligen ut som en ledsen panda, vilket räckte för Maggan att räkna ut att jag avslutade midsommarkvällen med en flaska vin.




.

Hemliga Loppet

Midsommar blev lugn. Micke var taggad att springa Loppet Som Inte Vill Ha Publicitet på midsommardagen. Loppet Som Inte Vill Ha Publicitet är ett halvt hemligt lopp som inte vill ha så där vansinnigt många deltagare. Det är beläget lite i utkanten av bebyggelse och man måste parkera bilen efter en grusväg bredvid starten eftersom det inte finns några anvisade parkeringsplatser. Det var ca 250 deltagare i loppet. Det går inte hitta information på nätet utan man får mest leta information från någon som har sagt något till någon som sagt till någon om att någon hört att det går av stapeln just den dagen på den platsen på den tiden. Superhemligt. Nästan som Olaglig Streetracing fast lagligt och utan snabba bilar. Ungefär. När jag tänker efter så kanske det inte alls är nästan som olaglig streetracing.



Jag kände mig lite för lat för att orka vara med. Micke var på hugget så jag höll i vattenflaskan, stod för coachning och såg till att vänta på honom vid målgången. Jag blev också blodgivare till en miljard mygg. Annars var det trevligt. Micke höll en snitthastighet på 13,7 km/h och sprang gruvligt snabbt vid målgången. Imponerande!



.

Motionsklass Triathlon

"Motion, motion MOTION!" mässade jag tyst för mig själv i sängen i går kvälls.
"MOTIONSKLASS för MOTIONÄRER." fortsatte jag och fingrade nervöst på täckeskanten.

"Motionsidrott är idrott där huvudsyftet är att genom fysisk aktivitet vinna bättre kondition och hälsa"
-Wikipedia, den fria encyklopedin.

Nervöst fingrande på täckeskanten betyder bara en sak:

Jag har anmält mig på ett nytt triathlonlopp.

Och som vanligt är det jättejobbigt. Det är jättejobbigt eftersom jag var näst sist i förra loppet och att jag är lite rädd för att vara katastrofalt utmärkande jättedålig motför de andra motionärerna. Jag är rädd för ofrivillig uppmärksamhet för min kroknande klumpiga jogg och jag är rädd att målet är stängt och publiken gått när jag äntligen är framme. Detta scenario är inte helt omöjligt eftersom speakern tackade för sig och tog avsked till publiken just när jag kom i mål förra gången.

Men grejen är ju den att för mig handlar det inte bara om ett triathlonlopp. Det är så mycket mer än en motionssträcka att genomföra. Det är en manifestation och ett ställningstagande där jag försöker driva på min värdering att inte låta rädslor hindra mig från att göra det jag drömmer om. Jag har ju ansträngt mig för att kunna delta i triathlon och jag har samma rätt som alla andra att vara där och ha kul.

Det här är inte ett lopp. Det är ett budskap till alla tjejer som inte vågar delta i tävlingar och lopp för jag vet att det finns fler som inte vågar ta sig an utmaningar. Det är ett budskap till signatur blåbärstriathleten som skriver ibland på min blogg och till vänner som säger att de också vill men att de inte vågar genomföra något ännu. Någon måste ju bära fanan för de långsamma triatleterna, för de tvekande nybörjarna, och för de osäkra tjejerna, och det kan man inte låta proffsen göra. Det måste man göra själv.

För så länge som motionsklass heter motionsklass så bör den rent teoretiskt vända sig till vi som motionerar. Och säga vad man vill om min träning eller kvaliteten på min träning, men ingen kan säga att jag inte motionerar. Genom fysisk aktivitet försöker jag vinna bättre kondition och hälsa.

Så därför behöver jag inte vara rädd.


Hoppas jag.


.

Mirakel händer

Ibland händer det mirakel. Igår hände ett mindre mirakel.

Ni har säkert hört mig beskriva min jogg och med både glimten i ögat och med visst missmod. Jag har ju troget travat runt ett och annat pass, med jämna mellanrum. De sista veckorna har det varit större och större mellanrum mellan passen. Jag har gett upp, på ett sätt. Jag har märkt hur min kompis Kattis flygit fram mot tidtagaruret med ständiga framgångar och själv har mina krumma ben inte alls tagit till sig min träning speciellt bra. Jag har dålig hållning med hängande axlar och dåligt pendlande armar och med onödigt skruvad kropp i varje steg. Jag är lite för framåtlutad. Jag har tungt klampat fram på ett sätt som mest får mig att tänka på en fet Tyrannosaurus Rex.

Klamp klamp klamp, flås flås flås.

Glädjen med joggingen har varit de rosiga kinderna. Den friska luften. Den vackra naturen. Tanken om att jag åtminstone kommer framåt. Känslan av välbefinnande när man stretchar efteråt, och den varma duschen hemma. Bara jag vägrar titta på klockan och vägrar tänka på min avsaknad av smidighet så har det varit rätt så okej, ändå. Men ändå har klumpigheten legat och tryckt i bakhuvudet och det har känts bättre att simma eller cykla, i stället.

Den här gången tittade jag dock på klockan. Jag har aldrig sprungit en halvmil under en halvtimme det här året, och jag har helst inte velat tänka på det. Tanken att jag vid ett tillfälle hösten 2007 sprang halvmilen på 27 minuter och 40 sekunder har känts overkligt långt borta, och mest varit ett svidande minne över hur snabbt jag hade sprungit om jag inte skadat mig. Men nu jävlar ska jag försöka klämma mig under halvtimmen. Det SKA gå att springa 5 kilometer under en halvtimme om jag så ska dö på kuppen! Massor av folk gör det varje dag! Massor av hobbymotionärer och fritidsjoggare tar sig över den magiska gränsen. Såklart det ska gå.

Jag trummar på efter rundan i Hemlingby. Upp och ned för backar. Under en liten stund får jag sällskap av en pudel som tyckte jag var festligare att springa med, än vad husse var. Sedan trummar jag vidare. Försöker hålla raska spänstiga steg. Försöker hålla upp axlarna som annars trillar framåt och ger mig en fånig siluett. Försöker skjuta ut med bröstet och slappna av i resten av överkroppen. Genom stigar och över trädrötter. Över kopparormar och mördarsniglar.

Till slut kommer jag i mål. Lite trött och flåsandes, men inte helt slutkörd. Klockan pekar på att jag sprungit 5 kilometer på 26 minuter och 30 sekunder. Ett nytt personligt rekord. Ett nytt personligt rekord som bara poppat upp från ingenstans, trots att jag knappt löptränat alls den senaste månaden.

Jag skuttar tillbaka till bilen och ler lyckligt under hela den tid jag står i duschen när jag kommit hem. Klumpiga Katta fick fart på sina små knubbiga ben.

Ibland händer det faktiskt mirakel.

Återhämtning och tillbakablick

Jag behövde uppenbarligen återhämta mig den här veckan. Både fysiskt och mentalt.

Någonstans i mitten av arbetsveckan så satt jag hemma på toaletten och grät över viktiga saker i livet, såsom att min bulgurcoleslaw innehöll för mycket senap och att vi alla kommer att dö någongång. Det var ledsamt. Micke antydde något i stil med att jag kanske behöver återhämta mig lite eftersom jag flängt runt på äventyr, arbetat övertid, samt deltagit på kurser de sista två veckorna. Jag var benägen att hålla med.

Så den här veckan har jag gjort helt normala lugna svensson-aktiviteter efter arbetet. Jag har gjort detta genom att läsa en pocketbok, handlat på IKEA, lagat mat och städat. Och så har jag gjort lite onormala svensson-aktiviteter genom att sova över 13 timmar på natten och sedan gråta lite till över bulgurcoleslawen.

I går var det lördag och godisdag så jag hade under lördagens lopp ätit Mickes tacopaj, en chokladboll, en vaniljmunk, några rutor riktigt mörk choklad, två nävar chips och avslutat dagen med en skål chokladglass med marsmallowsbitar inuti. Detta tyckte inte min mage var särskilt hälsosamt. Under natten så låg jag en halvtimme på toalettgolvet efter ett intensivt toalettbesök och undrade hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till sängen. Då var det riktigt skönt att pipa efter hjälp. Micke vaknade och när jag höll på att svimma så höll han fast mig riktigt hårt i sina starka armar och lotsade tillbaka mig till sängen. Han la en spyhink vid kanten och en vattenflaska vid sängbordet.

Det var tryggt. Nästan som när jag var liten och min mamma stoppade om mig. Oftast brukar jag inte vilja visa mig sårbar kräksjuk och ful och illaluktande utan hålla mina fulare sidor för mig själv. Men den här gången var det riktigt skönt att få hjälp.

Ja, det var väl veckan. I korthet.

Nästa helg blir det ett nytt spännande äventyr...

Så här ser det ut här hemma när jag skriver min blogg.


Jag kanske skulle ha legat där i stället för att glo framför dataskärmen...?


.

Halvvättern 2008

Jag åkte ensam de 40 milen till Motala i helgen. Jag lånade Mickes nya fina tält, jag såg till att det fanns pengar på mitt kort och puttrade iväg med bilen full med cykelutrustning. Mot äventyret!

Det är något speciellt med att åka ensam. Den där irrationella rädslan från när man var tonåring om att "inte ha några vänner" när man är själv på resa och camping, just den rädslan är sedan flera år helt borta. Det är skönt. Apropå vänner så hann jag med ett kärt återseende på min gamla fallskärmskompis Catta (som cyklat Tjejvättern! Way to go!) och hennes karl Stefan. Med rynkade pannor och förbryllade miner kom jag och Catta fram till att vi inte setts på hela två år. Det kändes mystiskt, allt var i princip som vanligt det första jag såg henne.

Jag och Catta 2006. Två år är en kort tid.

Sedan började förberedelserna, och tidigt morgonen därpå snubblade jag ut ur mitt tält och började peta i cykelutrustningen. Sedan följde en vild sörja av ostrategiska beslut som hade framkallat migrän hos vem som helst som annars deltagit i min morgonförvirring. Mycket tid gick åt att leta reda på rinnande vatten till vattenflaskorna, att leta reda på bajamajor, att ta på sig cykeltröjan utan att förstöra nummerlappen på ryggen som man redan krokat fast med säkerhetsnålar (tre försök) att smörja in hela kroppen med solkräm och givetvis glömma ansiktet, att fundera vart fan starten är, att leta bilnycklarna, att inse att däcken är alldeles alldeles opumpade, att neurotiskt tro att plånboken är väck, att få MENS just 20 minuter innan jag skulle iväg till starten och ta på och av den där jävla cykeltröjan igen så den sköra nummerlappen i papper sprack igen så att jag kunde dra av mig cykelbyxorna och kasta mig in i tamponghelvetet. Cykelbyxorna som väldigt opraktiskt för dagen hade mycket hög midja och hängslen som kräver att man ålar ur tröjan varje gång man ska på toaletten. Hängslena fick vara nere under cykelturen, så att jag prakiskt skulle kunna sköta intimhygienen. I bajamajorna efter cykelturen.

Kortfattat så såg jag ut precis som vilken cyklist som helst när jag väl kommit in i startfållorna. För ett tränat öga så skulle man dock upptäcka att lite av hängslena lite diskret hängde sidorna, att nummerlappen såg ovanligt förstörd ut, att jag anfådd kom till min startfålla exakt 2 minuter innan start, och att jag sneglade äcklat på bajamajorna.

Och det var ju som sagt bara början.

Sedan följde en cykeltur på 15 mil där mitt främsta mål var att skona mina stackars ömma knän och inte orsaka ytterligare inflammationer i dem. Det var lite dumt att cykla med smärtande knän men jag hade en teori om att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det hela bara jag undvek hård belastning. Efter 1 mil var jag helt förstummad av glädje när jag långsamt cyklade genom ett oändligt vackert landskap och utsikt över den stora blå sjön. Efter 6 mil så hade jag värkande knän, benmuskler och rumpa. Jag höll på att börja gråta och längtade efter mamma. Då var det 9 mil kvar. Efter att jag passerat 10 mil så slutade jag ömka mig själv och kroppen och knäna accepterade liksom att jag troligen kommer att fortsätta en stund till. Smärtan i knäna försvann till och med nästan helt och jag kunde njuta av vädret i stället. Kanske tvingade smärtan i knäna mig att göra ett mer ekonomiskt rundtramp och verkligen sätta mig ned i sadeln så att jag inte småspände benen hela vägen. Det blev bättre i mina knän i alla fall.

En timme efter målgång så konstaterade jag att 15 mil är definitivt en lagom tuff sträcka för mig och jag ska INTE köra hela vätternrundan på 30 mil nästa sommar. INTE. ALDRIG I LIVET. NU ÄR FAN GRÄNSEN NÅDD FÖR MIN STACKARS NYTRÄNADE KROPP. Trots att mina knän definitivt är på läkning. I jämförelse med förra årets Tjejvättern där jag stoltserade med den enorma hastigheten av 21 km/h så hade jag nu med min nya racer avancerat upp till förbluffande 22 km/h när jag efter 6 timmar och 40 minuter kom i mål. Denna ökade hastighet berodde främst på att jag inte stannade och solade eller stannade för att titta på kossor efter vägen.

En bra Katta är en Glad Katta.

Fyra timmar senare låg jag förståss och kurade i mitt tält och med mitt kända korta minne och med min kända naivitet så smidde jag förståss planer om att jag minsann NÄSTA år ska cykla mycket snabbare och SJÄLVKLART blir det en full Vätternrunda på 30 mil.

Vad ROLIGT det ska bli!

Här, i mitt tält som jag egenhändigt rest, smidde jag onda planer för nästa säsong...

.

Cykeldejt

Jag har varit på cykeldejt. Jag träffade en tjej som heter Marie som fått kontakt med mig på underliga villovägar.

Det vill säga: Jag deltog i ett diskussionsforum om varför så få tjejer cykeltränar och jag beklagade att jag hade svårt att finna någon tjejkompis som cykeltränade. Då nappade en cyklist från Tierps Cykelklubb och tipsade om en kvinnlig cykelentusiast som verkade passa in bra på vad jag var ute efter. Han var mycket skicklig i sin kontaktförmedling och trollade fram telefonnummer i ett nafs.

Helt plötsligt ringde telefonluren och en kvinnoröst som lät som en glad skit ville att vi skulle ta en cykeltur ihop nu på en gång.

Innan jag visste ordet av så cyklade jag plötsligt med en främmande tjej glatt småpratandes i det varma sommarvädret. Eller främmande och främmande. Vissa människor är mindre främmande än andra. Hon var en sådan tjej som omedelbart börjar kännas ganska bekant och inte alls särskilt främmande efter bara några minuter. Hon var en före detta hästtjej, och även en före detta fallskärmshopperska som precis som jag flugit i det gula planet "Kozzan" och sett Mohed uppifrån, flertalet gånger. För att inte nämna hennes väldigt bekanta inställning till cykellopp, motionslopp, upplevelselopp och triathlon. För att inte nämna att hon träffade sin man precis som jag träffade min, och att de har samma yrke.

Men det bästa är att hon är en tjej som CYKLAR. Hon har en jättefin nyköpt racercykel och hon har liknande drömmar som jag har. Förhoppningsvis får jag med henne på flera turer och förhoppningsvis så kommer detta leda till att jag får bättre fart på min snygga racer Pinta.


.

Hallstahammar Triathlon!

Vårens första riktigt stora och spännande äventyr. Jag hade anmält mig till Hallstahammar Triathlon och hade som målsättning att inte dra skam över mig själv eller någon annan.

Det gick faktiskt riktigt bra!


Micke följde med som fotograf och coach. Min träningskompis Bengt-Göran var med som medtävlande och representant för Gävle SS Triathlon. Vi var måttligt kaxiga.



Den där vaga obligatoriska "vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen var inte lika påtaglig den här gången. Det kändes mest roligt och spännande att delta.



Simningen gjorde jag bort mig ganska bra i. Till att börja med startade jag för långt bak och fick fullt med folk som blockerade simningen, sedan försökte jag hantera situationen genom att spurta om dem, vilket ledde till mjölsyra. Mjölksyran ledde till andfåddhet. Andfåddheten ledde till halv panik. Den halva paniken ledde till att jag glömde ganska precis allt jag lärt mig under året. Jag bestämde mig för att ta det med en klackspark.



Efter 400 meter så kravlade jag mig upp som en dränkt, blöt, hund.



Efter ett ofattbart ohyggligt trasslande med min nummerskylt vars gummiband (som skulle sitta runt midjan) bestämt sig för att trassla ihop sig så kom jag avsevärt mycket senare iväg med min cykel, och nummerlappen hafsigt fastnålad på ryggen av tack-du-som-räddade-mig-från-gummibandshelvetet. Sedan var det full fart iväg på 2 mils cykling. Fasiken vilka snygga bilder Micke tar med kameran...



Jag kroknade som väntat under löpningen på en halvmil...



MEN JAG KOM I MÅL JAG OCKSÅ!!!!



Det var en helt sanslös dag. Solen sken. Micke tog bra bilder. Bengt-Göran och jag kom i mål hela och ren.. hela och glada. Helt suverän dag!



JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL...


(Näst sist i mål... men ändå...)