Simglädje

Äntligen har jag kommit till den punkt inom simningen, som jag längtat efter. Jag brukar gruva mig för att åka till simpassen, och jag brukar intala mig om att allt kommer att kännas bättre när jag väl kommit dit, vilket fungerat för att jag ska ta mig i kragen och packa simväskan. Oftast brukar jag vara en eller två minuter försenad till själva uppvärmningen, eftersom jag brukar stå och huttra i duschen och spola varmt vatten över kroppen och känna mig omotiverad att plumsa i det kalla bassängvattnet. När jag förbereder mig inför att kliva i vattnet brukar jag även huttrande vira handduken omkring mig, och med gåshud och uppdragna axlar grimagera över situationen. Sedan brukar jag simträna, då går jag givetvis in för det hela med fullt engagemang, och i regel få en till två kallsupar per längd vid ryggsim och fristil, vilket blir mellan 15-20 kallsupar per simpass. Engagemanget brukar pendla till förtvivlan emellanåt. Jag brukar ändå känna mig nöjd efteråt.

Igår var jag en halvtimme tidig. Jag har fått bättre rutiner och de markant minskade kallsuparna har underlättat min motivation, och planering att komma i tid. Jag låg utsträckt som en katt i bastun och njöt. Det kom in några bekanta tjejer och det blev lite mysigt prat innan jag kände mig varm tillräckligt. Sedan blev det full rulle med simpassen.

Ryggsimningen var skön och uppfriskande, jag har ändrat huvudställning och jag har fått bättre ork, jag får inga kallsupar längre av detta simsätt. Det bränner i axlarna och man blir anfådd och rosig om kinderna efter en längd. Jag känner mig aldrig förtvivlad utan vet att jag orkar de där 25 metrarna utan att hamna under ytan. Jag har fattat poängen med ryggbensparkarna och håller benen raka med rörliga höfter, samtidigt som armarna höjs som väderkvarnsvingar över vattenytan. Tekniken är säkert inte vacker, och det blir en hel del onödigt plaskande, men jag känner mig riktigt duktig.

Jag har slutat få panik och dra in vatten i lungorna i crawlen. Jag har fortfarande inte riktigt fattat hur jag ska få ordning på ben och armar, men nu när jag kan hämta luft mellan armtagen så är det mycket lättare att försöka få till det bra. Jag kan slappna av och slipper känna den ständiga frätande känslan av vatten i näsan, och jag slipper hänga över plastbanden och hosta djupa rosslande hostningar. Jag slipper vara den som alla väntar på ska återhämta sig.

Bröstsimmet är också kanonroligt. Jag älskar vändningarna. Jag älskar att simma mot kaklet, ta ett djupt sista andetag, försvinna under ytan, och sparka ifrån mig som en torped där under ytan. Det känns stilla och tyst. Jag tar ett armtag under vattnet och fortsätter glida, innan jag med ett ytterligare simtag kommer upp till ytan igen. Hämtar luft igen. Nästan precis som man ska.

Precis som jag velat lära mig.

Keep It Simple, Stupid

Man säger det inom fallskärmshoppning, man säger det inom konditionssporter också: KISS, som står för Keep It Simple, Stupid.

Så jag har gjort det enkelt för mig. I stället för att rehabjogga i veckan, vilket blivit allt mer smärtsamt sista dagarna, så har jag skonat mina knän genom att damma av min gamla motionscykel från år 2001 (som Micke dessutom lagat och pillat ihop till fungerande skick) och försöker att spinna på med mina ben i 40 minuter, i lägsta möjliga motstånd och i högsta möjliga tempo.

Jag hade först planer på att försöka gå med i Friskis & svettis nere i stan, och försöka genomföra några spinningpass i veckan, inför instruktör. Men jag insåg att det är ett rätt så omständigt projekt att betala för passen, ta en bil in till centrum, att passa en tid, att byta om i omklädningsrummet, att gå på själva passet, byta tillbaka kläder, ta bilen hem igen...

Det beslutades att följa reglerna enligt KISS, att hålla det så enkelt som möjligt, och helt enkelt beta av regelbundna spinningpass på gamla knarriga Lotta, som med sin stora breda sadel var redo att ståndaktigt bära de allra fetaste häckarna.

Det är skittråkigt. Att spinna hemma i vardagsrummet framför TV:n måste vara det mest ostimulerande som finns. Ingen frisk luft, utan bara varm fuktig luft som tätnar allt efter ansträngningen. Ingen naturupplevelse. Inget mål att skymta borta vid nästa kurva, utan bara ett gammalt avsnitt av "The Simpsons" som man redan sett. Jag stirrar stint på rpm-mätaren som jag har lovat mig själv inte ska understiga mindre än 90 pedalvarv per minut, och sedan stirrar jag på pulsmätaren och undrar varför jag inte får upp pulsen.

Men jag är som vanligt av min stora övertygelse om att människan är ett vanedjur. Knarrar man på med Gamla Lotta regelbundet i en månads tid, så kommer man att sakna det när man slutar. Det är bara de första inledande försöken som kommer att kännas tråkiga... förhoppningsvis...

Kärlek, liksom

5 Saker jag är tacksam över hos Micke:

1. Han tar min hand när jag drömmer mardrömmar så jag slutar gny i sömnen.

2. Han tycker till och med om mig vid tillfällen när han inte tycker om mig.

3. Enda gångerna han kommenterar mitt utseende är när jag har messmör i mungipan, selleri mellan tänderna, eller en allt för löjlig mössa när vi ska ut och handla. Annars är man alltid fin och söt i hans ögon.

4. Han ljuger när det är nödvändigt, exempelvis när jag frågar honom om jag är den fagraste kvinna hans ögon någonsin skådat.

5. När jag ville jogga genom skogen till Alborga, men var för mörkrädd för att jogga själv, så följde han mig på min joggingtur och lyste upp vägen för mig med sin starkaste pannlampa (där batterierna måste följa med i en camelback på ryggen).

DET är kärlek...

Volontärarbete

Jag volontärarbetade ett par timmar i lördags. Det handlade om olika hundar som blivit vanvårdade och som blivit tillfälligt stationerade på ett hundhem i väntan på att framtiden visar vägen. Det var både roligt och sorgligt. Från början kändes det som om man hanterade helt vanliga hundar i helt vanliga situationer, men efter att man hanterat dem en stund så märkte man att de inte haft det så lätt.

Vissa hundar var toviga i pälsen och stank eftersom de inte var rumsrena och var vana att sitta i sin egen avföring, andra hundar var helt rakade eftersom pälsen var bortom all räddning. Vissa hundar gjorde allt för att få uppmärksamhet, och andra drog sig undan och skakade av oro. Det fanns väldigt många valpar, och de gav intryck av att vara glada och spralliga och oförstörda. Sedan fanns det äldre hundar som man undrade om de någonsin skulle kunna återanpassas till ett normalt liv, varken psykiskt eller fysiskt.

Det fanns några jag hade velat ta med mig hem. Det värkte i hjärtat att lämna dem. Den allra minsta valpen, som var iklädd den minsta lilla stickade polokofta du kan tänka dig, som frös så mycket och hela tiden förtvivlat sprang efter mig och ville bli upplockad. Den ängsliga hunden som blev rädd och stel som en pinne när man försökte klappa den, men ändå artigt försökte vifta på svansen på samma sätt som en riktigt rädd människa försöker le lika konstlat och onaturligt som om de svalt en tallrik. Den uppgivna hundvalpen med trötta ögon som aldrig blivit riktigt ompysslad och som mest tyckte det var obehagligt och nervöst att få ofrivillig uppmärksamhet. Det fanns fler hundar, det fanns fler detaljer, men det här är en offentligt sida och det känns oetiskt att hänga ut uppgifter som kan sammankopplas till ägare, uppfödare, eller media.

Jag har åtminstone lärt mig att vissa utställningshundar är mycket vackrare och mycket mer fysiskt tilltalande när de är rakade, än när de har lång päls och rosetter...

En dålig dag

Typiskt att jag ska få problem med knäna just efter att jag skrivit ett inlägg om att jag lärt mig hantera smärtan. Jag var tvungen att dra en stol till diskbänken och göra i ordning middagen sittandes, i går. Dessutom så är det otroligt svårt att lägga undan tid för en efterlängtad magnetröntken eftersom jag i arbetet är fullbokad i kalendern fram till den 4:de december.

Lägg till en visdomstand som krånglar.

Lägg till mensvärk.

Lägg till en morgongrinig sambo, som är av den fasta åsikten att allt jag säger och gör är irriterande, just den här morgonen. Till och med att jag gjorde mig illa, verkade väcka irritation.

Då får man en dålig dag.

Då börjar man längta någon annanstans. Att sitta på en hästrygg, att besöka en ny fallskärmsklubb, att se regnbågen ovanifrån. Att springa glatt och obehindrat i skogen, att köpa en hundvalp, att skriva djupa texter, att vara olyckligt kär, att ligga ensam i sängen och äta blåbärspaj med vaniljsås, att hålla om den runda mjuka magen på ett marsvin, att leka med råttan Linus i sängen, att söka en djupare mening, att söka tröst hos Catta, att gråta till musik, att spela gitarr tills fingrarna värker, att ägna en hel dag åt att chatta, att bada naken i en sjö mitt i natten, att ha långtråkigt...

...och mycket mer.

Nästan Crawl!

Det har skett några stora framsteg i min simteknik på crawlingen. Förra lektionen var ett verkligt magiskt moment som jag drömt om.

Jag kan nu simma i 25 meter utan att få in vatten i lungorna och näsan. Detta kan jag nu stolt genomföra utan en massa flytgrejer som ska hindra mig från att sjunka. Detta är enorma framsteg med tanke på att jag för en månad sedan bara kunde ta två simtag åt gången, och i princip lät allt bassängvatten passera lungorna och hostas ut igen.

Min crawlteknikt sker inte smidigt. Det sker inte vackert eller graciöst. Jag plaskar bara lite mer målmedvetet och jag har inte panik över andnöden längre. Jag kränger och vinglar och pustar mig igenom en hel bassänglängd, med riktigt dålig armteknik, och min instruktör Uffe ser lite mer nöjd ut. Det betyder att jag faktiskt fortfarande inte är en för gammal hund för att lära mig sitta.

Det betyder också att drömmen om att kunna delta i fler triathlonlopp är inom räckhåll. Och att jag kanske inte alltid behöver vara bland de sista i mål...

Smärta

Jag fick frågan om jag hade ont i mina knän, fortfarande. Min första spontana reaktion är "Nej", men ju mer jag tänker efter så är nog inte så fallet. Jag har ont fortfarande, men jag har på något konstigt vis accepterat smärtan, så att den inte tar upp hela min tillvaro längre.

Det gör ont att gå och ibland gör det jätteont att bara stå och sköta disken. Efter att jag bytt däck på bilen, (det vill säga, efter att jag stått hukad under en längre period) så gjorde det fruktansvärt bultande ont i ena knäet, och jag ville helst inte ens gå till toaletten pga smärtan. Efter tre månader har smärtan nu blivit en del av mig, som liksom bara finns där och som jag anpassar mig efter.

Sedan finns det ju klara framsteg. Jag kan jogga lättare och kortare turer, men jag har svårt att gå på promenader. Ibland går det en hel dag utan smärta, om jag vilat från träningen. Smärtan är där, men jag blir inte längre uppretad eller irriterad över begränsningarna som följt. Smärtan är en bra stoppkloss som hindrar mig från att pressa mig för hårt. Smärtan tvingar mig till rutiner och nya förhållningssätt. Smärtan berikar faktiskt faktiskt mitt liv eftersom den tvingar mig att tillåta mig vila.

Smärtan får följa mig på vägen till en bättre tillvaro, och när jag blir fri från den, om det så blir efter julen eller lagom till nästa år, så kanske jag är både klokare och tålmodigare. Vem vet?

Arkivtext om att äntligen lyckas

Jag försöker peppa mig med ett gammalt dagboksinlägg. Mitt första lyckade frifallshopp efter 9 månaders tummel, fån den 22 juni 2005. Jag försöker suga åt mig glädjen över att kämpa över något och faktiskt till slut lyckas.


”Du kommer att klara det här. Jag tror på dig!” Matte behöver inte ens säga orden längre, vi vet båda vad han menar, han mimar bara meningen tyst och snabbt och gestikulerar kvickt vad han menar. Han säger alltid så till mig i planet och sedan levererar han ett uppfodrande leende mot mig och slutar inte förrän jag ler tillbaka och nickar mot honom, att jag visar att jag är med på noterna. Stirrar jag bara stumt och tomt på honom så upprepar han bara tåligt samma sak igen, en andra, tredje eller fjärde gång, i väntan på att jag ska ge honom en nick och visa att jag är med i gamet. Hela kroppen darrar. Jag hackar tänder. Jag har nästan panik. Vet att jag inte får tänka på de tidigare gångerna jag hoppat utan säkerhetslina till planet. Jag vet att jag inte får tänka på hur jag hjälplöst tumlat runt utan kontroll. Jag vet att jag inte får tänka på hur skräcken gripit tag i mig, att jag inte får tänka på att jag riskerar livet när jag hoppat ut så okontrollerat som jag gjort.

Jag sätter mig på kanten och håller fast mig i flygplansöppningen. Det är sent på kvällen och en liten föraning om regn i den fuktiga luften som blåser mot kroppen. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inteom jag klarar det här. Matte ser trygg ut. Han ger mig några extra sekunder i färdigställning, vi tittar varandra i ögonen en sekund extra, rädslan mildras när jag ser hur lugnt han tittar på mig. Sedan klappar han mig på axeln.
”GÅ!”

Jag släpper taget och skjuter mig ut. Känner mig förtvivlad, känner upprivet hur otröstligt hjälplöst jag faller utan kontroll... utan kontroll... utan... Va fan?

Jag tittar förvånat mot planet sekunden efter. Skymtar Matte vid öppningen. Jag faller faktiskt stadigt och käpprätt. Jag sträcker mig efter handtaget som löser ut skärmen. Jag tittar upp mot Matte samtidigt som jag fundersamt fingrar på fästet.

Jaha?

Efter någon sekunds betänksamhet drar jag lite förbryllat i handtaget. Jag tar det i min hand och drar ut det. Häpet känner jag hur fallhastigheten ökar, hur jag frifaller allt snabbare och snabbare i väntan på att skärmen börjar ta luft.

Sju sekunder senare har skärmen vecklat ut sig och jag inser vad jag gjort. Jag har gjort mitt första godkända hopp utan säkerhetslina till planet. Jag drog skärmen alldeles själv utan någon nedrig hjälpanordning. Jag varken tumlade eller slant eller tappade balansen. Glädjesprudlande sprattlar jag i selen för att sedan dra efter andan och skrika för allt jag är värd. Jag greppar handtagen och tjuter och ylar och vrålar och skrattar. Det var så lätt. Det var så jävla lätt.

Jag jublar och skuttar när jag väl nått marken. Bror Duktig vill göra en high five men jag sliter kraftigt till mig honom och klamrar mig fast så hårt att han dras med och skrattar, jag hoppar efter Erik och håller fast honom för allt jag är värd. Jag gråter och hackar tänder och dansar och när det äntligen blir dags för utvärderingssamtalet så omfamnar jag och Matte varandra lyriskt och berömmen haglar. Alla brist på kontinuitet, alla olika nya flygplan som hyrts in, alla långa avbrott mellan hoppen, alla misslyckade försök och alla månaders träning börjar äntligen ge resultat..."

Talanger och fallenheter

Jag vet att jag upprepar mig oändligt mycket just nu, MEN JAG KAN FORTFARANDE INTE CRAWLA!

Uffe och Ove som försöker hjälpa mig hålla ordning på armar och ben borde få var sin stjärna där uppe på himlen. Jag är rädd för att allt klorvatten i lungorna är till skada för kroppen, varje längd bjuder på den ena kallsupen djupare än den andra. Idag mår jag lite illa, jag tror inte man ska "dricka" klorerat vatten.

Dessutom blir jag förtvivlat anfådd och känner mig nära tårarna när jag inte hinner återhämta mig mellan längderna.
"Säg till om det blir för hårt för dig!" säger Uffe.
"Ja, jag säger till!" svarar jag och biter mig i läppen och blinkar bort tårarna (och de där blå fälten som dansar framför ögonen av syrebrist efter diverse misslyckade andhämtningsförsök).

Efter ett par misslyckade försök till crawling skulle vi dessutom träna vändningar under vattnet, eftersom man ska volta någon decimeter innan man når kaklet, med huvudet före, och sedan trampa ifrån sig med benen och göra en halv skruv för att hamna rätt när man skjuter ifrån. Jag körde fast redan i försöken att crawla mig nära kaklet eftersom jag ohjälpligt sjönk och fick kallsupar.

När jag väl lyckades anlända till kaklet som befann sig hela två meter bort, så glömde någon säga att man måste blåsa ut luften kraftigt när man skjuter ifrån med fötterna från kaklet eftersom vattentrycket blir kraftigare, och lätt trycks in i näsan.

Jag trodde jag skulle kräkas av allt vatten jag fick i lungorna.

Vilket fantastiskt töntigt liv jag lever.

När jag gick till bilen för att ta mig hem så tänkte jag på allt jag var duktig på. Jag var duktig på att måla, jag var riktigt duktig på att rida. Det var mina talanger, det var vad som väckte beundran. Det var vad som höll mig flytande när jag var tonåring och kände mig ensam och värdelös. Hästar som dansade med mig, tomma papper som plötsligt förmedlade en upplevelse med hjälp av några blyertsstreck. Vart är jag på väg som drivit så långt ifrån min grundkärna av kunskap?

Överger jag mina fallenheter, bara för att konditionsträna när jag har konstaterats lättare andningsbegränsningar på Akademiska sjukhuset? Bara för att jogga och aldrig bli riktigt bra på det? För att lära mig simma och åka skidor och drömma om att hamna någonstans i mittklungan, och inte bland de sista?

Eftersläntaren

Ni vet att det här är ett problem som jag slåss med. Ja, det vet ni. Svårigheten att lära sig crawla (NEJ, jag kan fortfarande inte crawla!).

Mina fantastiska och hjältemodiga inlägg om hur jag tappert fortsätter kämpa med min simträning tjänar inte bara till underhållning, utan är ett sätt för mig att försöka intala mig själv om att jag ÄR fantastisk och hjältemodig när jag får klorerat vatten i näsan, och när jag nästan vänder ut och in på lungorna för att återlämna bassängvattnet till bassängen. I själva verket kunde jag lika gärna skriva om hur ledsen jag är över att jag verkligen försöker men ofta misslyckas. Skrev jag om hur jobbigt DET kändes så skulle jag aldrig sätta min fot i simhallen igen.

De andra två som börjat kursen med mig, dyker allt mer sporadiskt upp på träningen. De senaste 5 gångerna jag simmat har jag varit ensam elev.

Just igår innebar det att jag fick simma med de två instruktörerna, samt en annan van simmare. Just igår innebar det att tempot fick anpassas efter de tre som faktiskt kunde simma, och jag fick tappert hänga med så gott jag kunde. Tänk er tre män i äldre medelåldern som snabbt plöjer sig genom vattnet till andra sidan bassängen. Tänk er sedan en hostande liten eftersläntare som förtvivlat plaskar runt och anfått måste stanna och trampa vatten var 4:de meter för att hämta luft och önska att hon vore någon annanstans. Tänk er att eftersläntaren får något slags lillasysterkomplex och försöker göra allt i sin makt för att plaska sig igenom bassänglängden i en så imponerande hastighet som det bara är möjligt. Vilket inte alls är någon imponerande hastighet, utan i själva verket bara en intensivare grad av plaskande.

Tänk er att de duktiga männen i övre medelåldern tåligt står och väntar i en halv minut innan plaskaren högröd i ansiktet och hysteriskt kippande efter andan krängt sig ända fram till kanten. Tänk er sedan att det första bassängkanten är nådd för eftersläntaren så kastar de äldre herrarna sig ut igen med smidiga rörelser och galant teknik TILLBAKA till andra änden IGEN. Tänk er en frustande och pustande eftersläntare (som är så anfådd att hon ser stjärnor framför ögonen) förtvivlat försöker plaska efter igen. Och igen.

Ni kan föreställa er att detta scenario pågår i en timme, med små avbrot då eftersläntaren sätter sig på bassängkanten och hämtar andan för att syrebristen orsakat yrsel och kräkningskänslor. Föreställ er att hela kroppen skakar av ansträningen efter passet.

Föreställ er att den okoordinerade eftersläntaren är fantastisk och hjältemodig när hon får klorerat vatten i näsan, och när hon nästan vänder ut och in på lungorna för att återlämna bassängvattnet till bassängen.

Så är det. Så måste det vara.

Högsäsong

Att jogga i november är mysigt. Jag och Micke tog en tur igår. Det var mörkt ute och det snöade. Jag hade en liten pannlampa med ett svagt blått sken, som fick snön att reflektera ljuset och skära genom luften som tusentals små ständiga stjärnfall framför ögonen på mig. Micke sprang bredvid och hade för det mesta sin egentillverkade pannlampa på. Den går att ladda, lyser i en timme, och ger nästan samma ljussken som från en billykta.

På marken samlades snöslask som skapade ett mjukt underlag att springa på. Vi såg spår efter älg och räv. Eftersom snön föll rikligt, så kunde vi se vilka spår som gjordes för en halvtimme sedan, och vilka spår som var alldeles färska.

När vi kom hem så förberedde jag ett varmt bad, samtidigt som Micke ordnade en proteindrink.

Sommaren behöver inte nödvändigtvis vara högsäsongen för löpning...

Efterbliven

Simhallen i Fjärran Höjder Badet bjöd på en kontrast jag borde ha väntat mig.

I tre veckor har jag varit i Stockholm. I tre veckor har jag blivit ständigt vald som ordförande i gruppen och given ledare. I tre veckor har mina fingrar vant fått trumma mot tangentbordet, och självklart så blev mina skriftliga arbeten fina verk som lärarna lovordade och berömde. Jag var klart enastående i min skrivning. Jag hade god kunskap som jag förmedlade på ett bra sätt. Jag var rolig och intressant i mina sätt att uttrycka mig på. Allt var frid och fröjd. Jag var duktig.

Igår gick jag fruset och motvilligt till simhallen och hälsade sammanbitet på mina coacher Ove och Uffe från "Motions masters och Triathlon"-gruppen som enträget alltid peppar mig.

Jag plumsade i.

Jag sprattlade. Jag krängde. Jag tog in kallsupar. Jag kämpade förtvivlat att hålla koordination mellan armar, ben, bål, rygg och huvud. Jag drog in vatten djupt i lungorna. Jag surade. Jag sprattlade mig hjälplöst igenom längd efter längd med kramp i vaderna och klorerat vatten frätande i näsan.

Jag är smart framför datorn. Men koordinationsmässigt är jag en idiot. När andra ungar lekte verkade jag uppenbarligen upptagen med att skriva noveller och måla teckningar. Utforska min inre värld. Fingertopparna och händerna blev mina redskap.

Jag glömde bara resten av kroppen. När det kommer till att koordinera armar, ben, bål och rygg så är jag klart efterbliven.

Och jag har fortfarande en frätande känsla i näsan efter allt vatten...

Äntligen tillbaka

Äntligen är jag tillbaka till mitt kontor. Det har faktiskt varit kul att få bo på hotell i tre veckor, och kursen var det inte så svårt att ro ihamn med. Jag är tacksam över att jag får ha det här arbetet som frivårdsinspektör. Jag är tacksam över mycket, igentligen.

Nu hoppas jag på att stressnivån blir sänkt. Jag fick ordning på mina arbetsuppgifter sista veckan innan jag åkte iväg på kursen, och nu hoppas jag att jag kan tuffa på i stadig takt, och få mina uppgifter gjorda. Huvudet känns lite renare, och dessutom behöver inte mina tankar ständigt kretsa kring mina KNÄN, eftersom de inte smärtar lika mycket längre.

Förkylningen har lagt sig.

Jag och Micke avslutade söndagskvällen med ångande nybakade scones med smält smör och lite levande ljus.

Det mesta känns riktigt bra, faktiskt.

Besvikelse

Jag har sedan en tid tillbaka börjat äta små piller, som ska vara blodsockerstabiliserande. Man kan köpa de små mirakelpillrena på hälsokosthyllan på Ica Supermarket och det är förståss hälsogurun Fredrik Paulun som står bakom det magiska receptet. Pillerna innehåller inte bara krom, utan även kanel, och annat som Paulun hävdar ska stabilisera blodsockerkurvan, och därmed även tar udden på besvärligt godissug.

Heurika! Tänkte jag och började stoppa i mig pillerna. Min häpnad blev stor när jag insåg att det faktiskt fungerade. Jag har slutat fantisera, tråna, längta och kräva godis.

Nästa tanke kom lite krypande, som från ingenstans, och viskade lite försiktigt:
"Vad tomt det blev."

Jag slog bort dem, nu börjar mitt nya liv. Nu kan jag äntligen rensa tankarna från allt detta godissug och kanske göra något annat på lördagarna än att leva ut alla mina godisfantasier som jag drömt om under veckan. Nu finns det annat att uppleva än att uppleva den där... eh... ljuvliga känslan av att äntligen få äta ohämmat av något man längtat efter hela veckan. Den där saliga känslan av att äntligen få släppa spänningarna och banden och att få låta den saliga kladdkakan smälta i munnen.

Efter bara två veckor så bestämde jag mig för att låta bli att ta de blodsockerstabiliserande pillerna. Bara över helgen, bara så att jag fick längta lite efter kvällsfikat och bara så jag skulle få njuta med Micke framför TV:n med en chipspåse och annat gudomligt gott.

Helgen gick i frossandets tecken, och på måndagen så kändes det lite motigt att äta de där blodsockerbalanserande pillerna igen. Att äta de pillerna och slippa godissuget känns lite som att göra slut med någon man älskat och hatat på samma gång. Det har blivit lite tomt, och lite sorgligt.

Och underligt.

Man är ju van att godis alltid är den lätta lösningen. Godis är alltid tröst och avslappning. Jag sa till Micke igår i telefonen, att jag minsann skulle gå till den lokala affären vid hotellet och verkligen unna mig lite god choklad nu när jag är sjuk och ömklig. Sedan la jag på luren, tog på mig skorna, men slogs av tanken att jag ju faktiskt hade PAPRIKA i kylen.

Så jag valde krispig rå paprika framför en godispåse. Därför att det tar tre minuter att gå till affären och det kändes onödigt när jag ju hade paprika hemma.

Och därför att sockersuget är inte där längre.

Fy tusan vad läskigt.

Sjuk

Jag har blivit sjuk.

Helgen ägnade jag mest åt att utmattat gråta i huvudkudden och förbittras över livets orättvisor. Just då var jag övertygad om att jag just genomskådat världen och insett Livets Meningslöshet och Vidden Av Mina Personliga Misslyckanden. Jag hade lite svårt att se den mindre dramatiska sidan av verkligheten, som troligen skvallrade om att jag helt enkelt att jag var jävligt trött, stressad, knäskadad, och på väg att bli sjuk.

Någon dag senare, och efter lite ostbågar, nachos, kladdkaka och lösviktsgodis, som Micke varmhjärtat bjöd mig på, så bestämde jag mig för att jordens undergång kanske inte låg så nära som det tillfälligt kändes, och att jag kanske inte alls var en sorglig spillra av vad som en gång varit en människa.

(Ibland undrar jag hur jobbigt det är för Micke att alltid ställa upp för mig när jag uppenbarligen kan bli halvt galen och att jag har en tendens att sprida kaos och förödelse. Sedan kom jag på att han gillar att hopppa från flygplan, och att han sken som en sol efter att han sprungit tre mil i lera, regn och slask på Lidingöloppet. Troligen är jag en extremsports-variant på relationsfronten, och att en helg med mig kan vara lika utmanande och upplyftande som att bestiga kebnekaise i snöstorm.)

På söndagen pussade Micke mig avsked, och sedan åkte jag tillbaka till Stockholm.

Eftersom Kriminalvården betalat en bortskämt bra summa för att jag ska få bo på hotell och få professionell kursledning och handledning i mitt arbete, i tre veckor, så hade jag dock inte samvete att ligga kvar på hotellet. Detta trots att jag hade halsont, rinnande näsa, frossa, svettnignar, samt svidande blåsor på munnen. Dessutom så skulle frånvaro ge mig underkänt på kursen, så jag hade bara en känsla av att det underliggande budskapet från Kriminalvårdsinspektörens satsning var "Bli för fan inte sjuk."

Så jag släpade mig till alla obligatoriska kurser, där morgonens tema ironiskt nog var vikten av att ta hand om sig själv och undvika utbrändhet, och jag låg sedan utmattad och snorade i vilrummet så fort jag fick chansen.

Jag har till och med tittat på såpoperan Days Of Our Lives. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle klara av att se ett helt sådant avsnitt. Men halsen värkte, huvudet bultade, näsan rann, och jag ORKADE helt enkelt inte byta kanal. Så jag såg det. Hela avsnittet.

Jag vill helst inte prata mer om det.

Hemma! Snö!

Glädjen var stor hemma, när jag kommit på helgvisit efter två veckor i Stockholm. Micke var glad. Monstertanten var glad. Terven var glad. I princip alla vickade på stjärten i stor förnöjsamhet. Utom Micke, kanske.

Och när man slog upp sina ljusblå ögon på morgonen så låg snön på marken. Så det var bara att skynda sig ut innan solen skulle smälta snöplättarna, och bevittna tervens första årliga "snösprutt".

Snööö snö snö!

Terven snöspruttar innan solen går upp och smälter snölyckan.


P.s. Nu finns fler bilder i bloggen från min tid i stockholm...

Pappa

Min gamle far hade klivit ut ur norrlandsskogen, till Stockholm, för att närvara vid firandet av den nya boken som Bonniers bokförlag utgått med. Han hade fotograferat åtskilliga bilder i boken, och välkomnades med öppna armar av bokförläggare och författare. Så jag hann träffa honom en kort stund på torsdagkvällen. Annars träffar man ju bara någon av sina föräldrar ungefär en gång per år... Vi drack vin och jag blev uppdaterad om både det ena och det andra som hände borta i Malå med omnejd.

Jag och pappa i Hufvudstaden.

Äntligen

En tjej på internet, som heter Jessica, är något så fantastiskt som massör med specialist utbildning i ortopedisk medicin och idrottsskador. Hon har pedagogiskt nog föklarat diverse medicinska termer för mitt tillstånd. Jag är henne evigt tacksam. Detta har hon förklarat i ett diskussionsforum om löparskador:

Mekanisk irritation i mjukdel = nått skit skaver mot skelletet

Mjukdel = vet vi inte vad det är och varför det sitter där

Överansträngning = om man inte rör sig så får man inte ont där.

Strechövning = vi hoppas vi kan dra ut det så långt att de förlorar sin funktion eftersom vi inte fattar varför den skaver så behandlar vi symtomen

Medicinering = visserligen så kan kroppen ta hand om sådanahär inflamationer själv, men ger vi dem ett litet piller verkar det som om vi är kunniga och vi gör åtminstånde nånting

Jag känner mig lättad. Mina misstankar är besannade.

Träningen i Oktober

Summering av Oktober månads träning.

Under Oktober månad har jag aktiverat mig sammanlagt 23 timmar.
(10 timmar mindre än förra månaden)

Promenader: 3 tillfällen, 2,5 timmar.
Cykling: 7 tillfällen, 6 timmar. (Mest vardagsmotion till och från jobbet)
Simning: 7 tillfällen, 7 timmar
Jogging: 3 tillfällen, ca 1,5 timme.
Styrketräning: 6 tillfällen, 5 timmar.
Spinning: 1 tillfälle, 30 minuter

Jag är fortfarande nere i skadeträsket, men jag tror mig ha upptäckt lite förbättringar. Att sitta stilla hemma och titta på TV är skittråkigt och känns som bortkastade timmar av mitt liv, och att sticka iväg och träna när kroppen kanske (?!?)inte är riktigt redo för det, väcker blandade känslor.

Man bombas av olika råd från olika människor. Läkaren säger att jag kan träna så mycket jag vill och klarar, men att jag ska undvika de situationer som orsakar smärta, från andra håll hör man att total vila är enda lösningen och att fortsatt träning kan förvärra skadan. Lägg sedan till ortopederna som givetvis säger en sak och naprapater säger något annat.

Å andra sidan så har jag inte gett upp. Jag har haft riktigt roligt med min träning det här året. Mitt roligaste sommarminne var när jag cyklade Tjejvättern i Motala, mina roligaste äventyr med Micke har varit efter stigarna, och det är kanonkul att drömma om nya mål med träningen.

Mina knän blir säkert bra igen, frågan är bara när.