Cykeltur med Gävle Cykelamatörer

Agne har fotat, från den här sidan.


En sisådär 60 minuter innan start så kom jag på att jag skulle cykla med Gävle Cykelamatörer. Jag kom på det när jag stod och trampade utanför spinningsalen och ingen dök upp. Så kunde jag plötsligt erinra mig att Agne faktiskt skickat ett mail om att det är utomhuscykling som gäller numer och diverse rutiner inför detta, såsom att man börjar en timme senare.

Jag kastade mig in i bilen, körde hem, ringde Micke i vild panik, startade datorn för att finna Agnes telefonnummer, letade efter en sexkantsnyckel för att ställa in sadeln, upptäckte Agnes telefonnummer efter djupt letande i mail nr 78, letade efter bilnycklarna som plötsligt försvunnit, insåg att min cykelhjälm var trasig, ringde Agne, slet isär cykeln, petade in cykeldelarna i bakluckan, letade bilnycklarna, bytte kläder, sprang runt i cirklar, letade bilnycklarna, fann bilnycklarna och kastade mig sedan iväg till cykelamatörerna.

Så jag hann inte direkt tänka på vad jag faktiskt gav mig in på. Vilket visade sig vara 53 kilometers cykling. Alltså över fem mils cykling. Vilket jag inte riktigt var medveten om. Vilket jag hade svårt att ta till mig eftersom solen sken och alla var så glada. Kanske skämtade dom igentligen. Kanske skulle de bara cykla till närmaste fik och äta lite semlor och sedan cykla hem igen. Första milen var riktigt uppiggande och jag tänkte att det här måste vara en av de roligaste och trevligaste sätt man kan tillbringa en helg på.

Två timmar senare var jag inte glad. Jag var totalt slut. Jag var yr, små prickar avtecknade sig framför ögonen. Jag var riktigt hjälplöst domnad i benen och övervägde att sätta mig efter väggrenen och titta på det fina vädret och de fina tussilagorna i stället, alternativt gråta. På något mystiskt vis så var alla övriga amatörcyklister väldigt glada och pratsamma. Ja, rent utav trevliga. Jag fick inte riktigt ihop denna ekvation eftersom mina ben skrek ut sin djupa förtvivlan över den misshandel jag utsatte dem för.

Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag kvittrade inte alls. Jag började snora av ansträngningen och fick svårare och svårare att ge trevliga gensvar på alla trevliga kommentarer.

Sedan kom en blåklädd cyklist som kallades Stickan, med en liten gloria över huvudet, eventuellt hade han pyttesmå strömlinjeformade änglavingar på ryggen också, som flaxade för fartvinden, och han sa att jag nog behövde lite vatten och en energybar. Jag hällde i mig så mycket vatten jag kom åt, varav hälften hamnade på kläderna, och efter några tuggor av energybaren så kom cykelglädjen tillbaka. Mina mentala moln sprack upp och jag förstod plötsligt varför alla var så glada och trevliga. Det här är ju skitkul.

Agne sa under början av cykelturen att det fanns så otroligt mycket framför mig att lära mig. Jättemånga fina cykelvägar väntar på att bli upptäckta, och när jag köper en riktig racercykel så kommer jag att cykla ännu snabbare. Han lovordade att jag till hösten troligtvis var i kanonform, och att jag skulle hänga med utan problem.

Man blir nästan rörd över vilket trevligt gäng man snubblat på. Nästa helg blir ska jag vara fullmatad med kolhydrater och ha med mig överflöd av vatten och energikakor. Jag längtar till den dagen jag hänger med i klungan och

jag längtar
till den dagen
då jag tycker fem mil
är en lätt runda.

Agne Berg har fotat, från hemsidan.

Kiara

Livet med en tervuerense. Eller närmare sagt en terv. Livet med Kiara. Så lyckligt och spännande att det är helt ofattbart att majoriteten av världens befolkning inte har någon aning om att de faktiskt är tervlösa. Här kommer bilder på mig och terven. Pappa som leker med kameran, förståss... :)











Det finns vissa hundkännare som i sin enfald tycker att tervuerensen är en nervös och oberäknerlig hundras. Jag har ingen aning om vad de pratar om. Så det så.


Tack till pappa som fotar så fint.

En Riktig Norrlänning

"Sätt dig på den där tallen och se glad ut."

Nu vaknade äntligen norrlänningen. Efter två dagar i min älskade moders försorg (Tusen tack mamma, det var helt underbart! Nej, jag säger inte så för att jag behöver låna pengar. NEJ jag behöver inte låna pengar. Jag bara sa så för att jag vet att du är skeptisk mot komplimanger. Nej, mamma. Jag har inte tänkt lämna min hund på din fartsubro och sticka till Gävle utan henne, heller. Det var bara ett skämt. Nej, du behöver inte börja kallsvettas och stirra stint på min hund nu. Jag är inte ute efter något. Slappna bara av och tacka för komplimangen nu!) så kuskade jag vidare till pappa i Sandfors.

Pappa är FOTOGRAF. Så härligt lyxigt och roligt att ha en pappa som är yrkesfotograf. Ungefär lika lyxigt och roligt som att ha en mamma som är hundinstruktör (Nej mamma. Jag behöver inte hjälp med terven. Jag ville bara säga att jag gillar att dela intressen med mina föräldrar, och att ni är värdefulla. Nej, jag behöver inte låna pengar nu heller. Jag sa ju det sist. Sätt dig bara ned i lugn och ro. Sluta stirra oroligt på terven. Hon tror att du inte älskar henne om du stirrar på det där viset.)

Hur som helst. Jag älskar att fotografera och jag tycker det är svinkul att stå framför kameran också (vilket jag givetvis hatade när jag var liten, då var det en stor skam att ha en pappa som fotograferade allt). Jag väntar bara på att mitt nylle ska finna den där fantastiska vinkeln som gör mig snygg som Magdalena Graaf. Jag har inte hittat den vinkeln ännu, men jag jobbar på det. Eventuellt saknar jag vissa grundförutsättningar, men jag är inte riktigt redo att erkänna detta ännu.

Hur som helst, när pappa leker med kameran så njuter man bara. Jag glömde till och med att det var 8 minusgrader ute och bara njöt av solskenet. Som en riktigt Norrlänning. Skönt. Nu slipper mina anfäder vända sig i sina gravar över att jag är en mjäkig och köldkänslig liten fjant.

Expertguidad skoter/foto-safari med farsgubben.

Inte ens en proffsfotograf och en cool dyr skoter i pudersnö kan få mig att se cool ut. Men den var kul att köra.

Hemma vid farfars gamla lappkåta.

Veckans Monstertant

Det måste vara jag som är Monstertanten. Jag tror jag har skapat ett monster. Eftersom jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta över min vildsinta posering i hilka och kjol, så valde jag att skratta...



Hemmafrun Från Helvetet.

Glädje

Det har visat sig att en av mammas väninnor, Gunilla, som med åren blivit en bekant till mig, rider akademisk ridkonst. Med stor glädje och djup vördnad fick jag lite nybörjarlektioner på en av hennes akademiskt skolade araber. Det bringade stor glädje. Förutom faktumet att den nya ridkonsten krävde att jag fick börja om från början och glömma allt vad jag hade lärt mig. Jag fick koncentrera mig stenhårt på att glömma allt jag lärt mig om hur man håller i tyglar, hur man sitter i sadeln, hur man styr och hur man bromsar. Allt på en glad och optimistisk 17-årig arabherre som verkligen gjorde sitt bästa för att visa novisen hur saker och ting skulle gå till. Jag vet inte vem jag är mest tacksam emot, hästen eller Gunilla som visade så stor ödmjukhet inför mina tafatta försök att styra och stoppa den vänliga herren. Det var enormt roligt och lärorikt!

Gunilla rider först och går igenom grunderna muntligt.


Sedan var det min tur. Det tog ett tag att ens fatta hur man svängde till höger och vänster...


Det kändes lite som att dansa en ny dans där man ständigt trampade sin kunniga kavaljer på tårna, men han var tålmodig...


...och det var riktigt roligt!

Kallt

Jag och Kiara åkte hem till Norra Västerbotten över påsken. Dra på trissor vad kallt det är här. Massor av snö. Och kallt. Sa jag att det var kallt? Min inre norrlänning måste ha dött och skrumpnat ihop till en bortskämd liten mupp med bortdomnade tår och fingrar vid minsta minusgrad.

Vägarna är ödsliga och mycket snö i väggrenen..

Mitt barndomshem.

Kiara spanar på skoterleden.



Brrr... fingrarna fryser bara jag tittar på bilderna. Jag är nog ingen äkta norrlänning längre, när allt kommer till kritan...

Varmt

Japp. Igår gled jag ned i det vanliga träsket som kommer med jämna mellanrum. Är det var tredje månad som det händer? Jag vill ha häst. Jag skiter i att det är dyrt och jobbigt och krävande och ännu mera dyrt, för att inte glömma att det kostar pengar. Jag vill inte träna och prestera och tävla och bli bättre och utveckla min fysik. Jag vill ha en varm mule.

EN VARM MULE SOM JAG ÄGER ALLDELES SJÄLV OCH SOM JAG KAN KLAPPA PÅ NÄR FAN JAG VILL!

Är jag en av få människor som inte vill förverkliga min dröm? Jag är rädd för ansvaret, jag är rädd för alla pengar som kommer att flyga iväg. Jag är rädd för att hata att åka till stallet jämt och ständigt och jag är rädd för den isande insikten om att jag kanske inte är typen som klarar av en häst. Jag ser hur jag ligger på magen i sängen och gråter över hur tungt och jobbigt det är, och att jag inte har något eget liv. Jag är rädd för skammen att köpa en häst och sedan sälja den för att jag inte klarar av den. Att svika en häst måste ju vara en dödssynd. Åtminstone för mig.

Samtidigt så pirrar alltid magen när jag åker förbi en hästhage. Jag tittar alltid länge efter de hästar vi ibland passerar med bilen och försöker kommentera den utifrån den korta information jag hinner få i förbifarten. "Det där var nog en islandshäst" "Den där såg lite gammal ut." eller "Det där var en rund hästmage!" Ofta pekar jag entusiastiskt på hästen, ungefär som om jag var 12 år gammal.

Visst är min fysiska träning viktig, men aldrig så viktig att magen pirrar när vi passerar en cyklist, med bilen. Aldrig.

Det finns ett litet sto för 10 000 kr här i Gävle. Hon är väldigt ung men en av de raser jag allra helst vill ha. Hon kan få stå i ett stall över 3 mil härifrån, tills jag hittar någonstans att ha henne.

Jag har inte träffat henne ännu men jag kan nästan garantera

att hon har en varm mule.


.

Livsbudget

Det är lustigt att det är när jag stirrar på mitt ständigt sinande bankkonto och kalkylerar siffror, som jag på allvar börjar fundera på vad som är viktigt i livet. Jag blir lika förvånad att det är varje gång jag tittar igenom min kontoinformation och upptäcker vad jag lägger pengar på, det är då jag undrar vad som är viktigast att leva för.

Jag och sambon lägger över 6 500 kronor i månaden på mat. Och nej, det är ytterst sällan färdigmat och restaurangmat. Det är den där stora vagnen som jag alltid fyller på Ica Maxi nästan till brädden med massor av frukter, färskvaror, fisk och allra helst dyrt bra kött. Vagnen utstrålar fräschet och sundhet, och den är färgglad som en karneval när jag stolt bogserar den till kassan. Med bra kött så menar jag kött från vilda djur som levt ute i skogen på djurs vis, och inte fötts upp i trånga bås där de levt utan stimulans, här nedlåter man sig minsann aldrig till korv eller köttbullar.

Ekologisk mat plockar jag utan att titta på prislappen, om någon undrar varför så säger jag att det är ett politiskt ställningstagande, och inte ett ekonomiskt. Vår fruktkorg i köket är stor och alltid full till brädden med lite olika frukter beroende på mitt humör när jag handlade. Ibland handlar jag frukter jag inte ens vet namnet på men som säkerligen funkar i köttgrytan. Eller härliga lyxiga onödigt dyra men ack så spännande granatäpplen.

Jo, mat är viktigt i livet. Förr åt jag mat för en mycket blygsam summa pengar varje månad, men då visste jag inte heller hur man åt ett granatäpple, och jag var alltid lite smått trött loj och sötsugen.

Bortser jag från mitt enorma matkonto så går pengar i onödigt hög grad till kläder, eftersom kläder har en tendens att bli utnötta så patetiskt snabbt. Jag försöker köpa dyra (=hållbara?) plagg men det är oftast något hål eller någon beständig fläck på dem inom tre månader. Jag hatar att handla kläder och ändå upptäcker man likförbannat att något är utslitet och måste köpas nytt. Senast förra veckan så upptäckte jag att den där sulan jag limmat igen på stövlarna börjar luckra upp igen, liksom ovansidan på stöveln, jag köpte skorna i oktober. Idag så var det hål i den tunna röda tröjan jag köpte i början på februari.

En liten summa går till hästkontot (Jag Köper Häst År 2020), en större summa till Centrala Studiestödsnämnden (jag är skyldig dem en kvarts miljon), en mindre summa till räkningar, till bilen, ett gammalt lån från en gammal vän betalar jag också tillbaka på. När allt är betalat så har jag någon eller några tusenlappar kvar. Utan att blinka har jag lagt den summan på motionslopp.

Nu har jag börjat undra om det är motionsloppen som är viktigast för mig i livet. Om det är värt så mycket pengar att kuska land och rike runt för ett diplom och en klapp på axeln. Jag undrar om det finns något annat i livet som är viktigt för mig, men som jag kanske inte tänker på.

Som att ha en ekonomisk buffert. Att veta att om något händer så har jag en buffert som kan ta emot mig. Hur mycket är jag beredd att betala för den?

Det bästa i livet är ändå gratis, för att komma med en klyscha. En kollega bad mig komma in på kontoret igår, och bad mig berätta hur det var med mig. Han sa att jag hade sett trött och sliten ut. Han la undan allt sitt arbete och lyssnade riktigt intresserat på mig när jag igentligen bara släppte iväg funderingar om livets svårigheter och möjligheter. Funderingar om livets livsbudget. Jag släppte kontroll över tid och rum och tog upp de där sakerna som jag inte alltid pratar om, men som plötsligt poppade fram när en vän ville lyssna. Jag missade bussen hem och Micke erbjöd sig att hämta mig. Jag var trött och somnade utan att äta middag eller borsta tänderna.

Det är det bästa i livet. Vänskapsbufferten som tar emot en när vardagen bara är så där sugande vardagsaktig som bara en vardag kan vara. Och en varm bil att kliva in i när bussen sedan länge passerat.

Tid

Date: 2004-08-05 kl 16.05

"Tjena!

Nä tyvärr går inte tiden snabbare av att man tänker på den hihi."

skrev han, innan han fortsatte svara på mitt mail. Tänk att han dog dagen efter, MickE. Jag råkade snubbla över hans gamla mail när jag kollade igenom min mailbox. Det högg fortfarande till i hjärtat på mig. Han skulle nog inte säg att tiden tyvärr går för långsamt ibland, om han hade vetat att det var hans sista dygn, någonsin. Så ironiskt och så otroligt fel.

Jag minns fortfarande hur jag någon gång då och då under tiden i Östersund satte mig vid de brända stammarna vid olycksplatsen ibland och samlade kraft för mina nästa fallskärsmhopp. Planet hade bildat en glugg av trasiga träd som skapade en tunnel mot himlen från skogen, om man satte sig vid kraschplatsen. Alltid ensam. Men ändå inte.

Hoppas att du har det bra, MickE.

mos

Nya utmaningar, nya träningsupplägg, och en helt ny mosighet.

Så känns det just nu. Jag har lyckats öka min träningsintensitet avsevärt på sista tiden. Det har blivit markant fler träningspass. Jag tar inte promenader med Kiara utan joggar med henne i stället. Hon tycker väl det är halvbra att inte kunna nosa på saker i lugn och ro, men jag tror jag har fått godkänt med ett minus i kanten, som hundmatte. (Lyckligtvis är det husse som kliver ut i skogen klockan 05.00 på morgonen i hällregnet i en timme, och ser till att både Kiara och Monstertanten får nosa där det ska nosas, och att de får bita på de pinnar som måste bitas på, och kissa på de kissplatser som ännu är omärkta. Jag ska bli bättre på att hjälpa till med morgonpromenaderna, jag också...)

Nåja. Simningen försöker jag klämma in tre dagar i veckan. Joggingen likaså. Utöver dessa sammanlagda sex pass försöker jag spinna med de goa pensionärerna på Gävle Cykelamatörer på söndagar. Det är sammanlagt sju pass i veckan där jag klämmer ihop två pass på söndagarna och vilar ut på torsdagar. Och givetvis kompenserar jag dessa pass genom att alltid äta som en häst.

Min kropp har blivit mosig på ett helt nytt sätt. Till och med själen är mosig. Jag vet ännu inte om det är en skön känsla att vara mosig, eller en känsla jag bör undvika. Jag skulle inte vilja säga att jag är övertränad, men det känns ständigt som om en massör just knådat kroppen sådär befriande smärtsamt så man inte riktigt vet om man ska njuta, eller om man ska örfila massören.

Idag är det i alla fall den efterlängtade vilodagen Torsdag. Jag har ett golv som ska dammsugas och lite tvätt som ska tvättas och lite mat som ska lagas. Jag har varit på hotellkonferens i två dagar och det känns skönt att komma hem igen, trots att jag blivit bortskämd med spa och fina middagar mellan föreläsningarna. Sedan, ikväll, ska hundarna få nosa på allt det där som måste nosas på där ute, och sedan tänkte jag krascha framför TV:n.

Livet är ändå ganska skönt. Eller smärtsamt. Eller bara mosigt.

kärlek

Såklart man är stolt över farsgubben.

Vårtecken

När eftermiddagssolen lyser på en vit hundpäls, då vet man att det är vår...


Nu är hon så långt ifrån en Monstertant som man bara kan vara...

volta

Det är en skön lördag idag. Jag åkte till simhallen och övade på voltvändningar i frisimmet. Ni som inte har koll på en voltvändning kan klicka här. Man simmar i frisim (crawl) mot kaklet och ungefär en 40 cm ifrån så dyker man ner och gör en volt tills man kan slå ifrån med fötterna mot kaklet och skjuta sig iväg igen. Från början blev det väldigt förvirrat och desorienterat eftersom jag tappade orienteringen i volten. Om jag ens hittade kaklet med fötterna att skjuta ifrån mig med så råkade jag oftast skjuta ifrån mig åt alla tänkbara håll. Dessutom så ökade vattentrycket i volten så att jag fick enorm mycket klorvatten i näsan. Klorvattnet steg in i näsan och trängde in i ögonkanalen. Inte behagligt alls.

Efter 40 minuters misslyckade volter, och många svidande kallsupar, så började jag inse hur jag skulle göra. Jag voltade runt och använde ytan som riktlinje, så fort jag såg ytan letade jag efter kaklet med fötterna som avtramp och sedan ett vågrätt skjut alldeles under vattenytan, med ansiktet vänt uppåt. Jag sträckte på armarna i en pil ovanför mig och hälsade ytan som långsamt kom närmare och närmare tills jag vände på mig och fortsatte frisimma till andra änden.

Det gick!

På något vis kände jag mig som ett barn igen. Att få utforska omgivningen med kroppen. Jag hade nästan glömt hur det kändes och jag är så glad över att jag kan påminnas om det. Känslan när en polett trillar ned. Känslan av att ha lärt sig något nytt.

Nästa känsla är också värdefull. Att vara ensam i en simbassäng, att vara ensam i ett fullproppat omklädningsrum, och ändå inte önska något annat. Jag har en liten mental bubbla runt mig ibland, och då spelar det inte någon roll hur många kissnödiga främmande femåringar som springer kring benen. Då är jag lika ensam och bekväm med min ensamhet, som om jag hade ett eget rum.

Som ett eget rum.

Tandläkarkliniken Borr och Tång i Gävle

Mina damer och herrar. Jag måste högtidligen meddela att jag varit på mitt första positiva tandläkarbesök i vuxen ålder.

Jag satte mig inte upp, jag hindrade ingen från att göra något alls. Jag tittade bara in i ett par vänliga tant-ögon som insisterade på att det mystiska föremålet som skulle in i munnen bara var en sugslang och inget mördartillhygge. Det var en vädigt befriande upplevelse. Mitt senaste minne för tre år sedan var hemskt med irriterade tandläkare och en total känsla av att vara utelämnad och inte ens omtyckt. Det var smärta och råbarkade nävar i plastöverdrag som stack med vassa föremål på tänderna och klagade på att jag inte var en bra människa. Det var en man med stränga ögonbryn och en kvinna med ett falskt leende som frågade om jag inte bara kunde skärpa mig, när jag kände paniken växa.

Men så var det inte på tandläkarkliniken Borr & Tång. En tant höll en hand på min axel och tyckte jag var jätteduktig. Jag kunde slappna av riktigt bra. Dessutom hittade de en liten matbit där mitt inne i inflammationen som de lyckades lirka bort. Det stack till rejält, men sedan kom en omedelbar lättnad. Det var troligtvis den som orsakade inflammationen. Jag behövde varken bedövning eller alvedon efter detta. Jag som knaprat alvedon som smågodis i snart en hel vecka, kände mig nästan helt bra efter bara två timmar.

Sedan sa de att jag hade oförskämt fina tänder och fint tandkött. Eventuellt hade jag skadat tandköttet lite under morgonens borstning då jag borstade i ren hysteri och skräck över att få klagomål, men annars var det finfint. Jag blev så innerligt glad över att slippa höra den vanliga salvan om att jag inte tar hand om mig. Det kanske också beror på att jag börjat bli bättre på det, också.

Sedan beskrev de min visdomstand som en fin och snäll liten tand med formen av en tomteluva (pedagogiskt!) och helt plötsligt lät det inte så läskigt när de förklarade att den där lilla tomteluvan skulle gå så lätt att peta ut. Det var absolut ingen djup kloformad mardrömsvisdomstand som krävde kross och tång, utan bara en oskyldig tomteluva som jag inte knappt skulle märka om den försvann.

För absolut första gången i mitt liv övervägde jag att faktiskt frivilligt dra en visdomstand.

Ja, undrens tid är inte förbi...

Härskartekniker

På arbetet: Några gubbar pratar högljutt i fikarummet. De planerar att åka Vasaloppet. Gubben som kvackar högst är mest välmeriterad eftersom han åkt Vasaloppet i verkliga livet, dock inte på ett par år. De vill använda en speciell kassa för att starta en Vasaloppsgrupp och att träna tillsammans på gemensamma träningshelger.

Stora kvackaren frågar en söt tjej om hon skulle kunna tänka sig att vara med i Vasaloppsgruppen. Hon ser lite tveksam ut och säger att hon kanske ska åka Tjejvasan någon gång i framtiden innan hon drar sig undan. De fortsätter att prata om vilka som de ska fråga inför Vasaloppsträningen. Storkvackaren känner mina ambitioner att åka skidor väl. Faktum är att nästan alla känner till mina ambitioner inför motionslopp. Alla vet att jag tog ledigt för halvvasan och att jag genomförde den på en tid som inte alls var pinsam.

"Katarina ska åka vasaloppet nästa år." prövar en kvinnlig kollega. De verkar inte lyssna. Hon går menande åt mitt håll och pekar:
"Här är en tjej som åker skidor..." provar hon igen och pekar förvirrat på mig.

De är mitt uppe i en diskussion om att Vasaloppet är en riktig utmaning och att en av mina kollegor verkade riktigt bra på en lokal skidåkningstävling på fem kilometer för tre veckor sedan.

Eftersom de har sitt Vasaloppsmöte i köket så går jag förbi dem ett par gånger. De hejjar inte ens. De planerar ju att åka Vasaloppet. De drar inte in mig i diskussionen.

Då tänker jag på Berit Ås som skrivit om de fem härskarteknikerna. Första härskartekniken är Osynliggörande. Sedan kommer Förlöjligande, Undanhållande av information, Dubbelbestraffning, samt Påförande av skuld och skam. Det intresserar mig.

Att en äldre gubbe uppenbarligen känner sig så hotad av mig att han måste osynliggöra mig.

Det är nästan smickrande.

Och det lockar mig att vilja klå honom på skidspåret 2009. Det blir en riktig utmaning.

Storkvackaren.

HOHHP HOHHP!!!

Ja. Alla har varit där. Och alla ska dit. De som bloggar, de bloggar om det.

Tandläkaren.

*dramatisk paus*

Jag vet att det ytterst sällan förekommer tråkigheter i samband med tandläkarbesök (förutom räkningen), eftersom tandläkare har en tendens att fixa dåliga saker så de blir bra igen. Men jag är ändå skiträdd och undviker tandläkaren till varje pris. Nu är jag dock illa tvungen eftersom en visdomstand börjat bli inflammerad. Det gör ont att äta och som vanligt när inflammationen blossar upp så kan jag inte riktigt öppna munnen ordentligt. Jag behöver inte säga så mycket mer än att det krävdes en komplicerad process för att få in morgongröten i munnen i morse.

Dessutom får jag alltid skäll av tandläkarna för att jag borstar tänderna dåligt. Jag har jämfört mig med Micke och tycker att jag borstar tänderna lika länge som han borstar dem, och lika intensivt som han borstar. Men uppenbarligen har jag inte rätta tekniken. Nu är min tandläkartid på fredag. Och jag ska borsta överjävligt mycket bara i hopp om att detta skyddar mig från skäll. Fast Micke använder tandtråd. Jag använder inte tandtråd.

HERREGUD-JAG-MÅSTE-ANVÄNDA-TANDTRÅD-NU-PÅ-EN-GÅNG-INNAN-DE-FRÄMMANDE-MÄNNISKORNA-MED-VASSA-FÖREMÅL-BÖRJAR-GRÄVA-I-MUNNEN-PÅ-MIG!!!!

Förra gången jag skulle till tandläkaren sa jag att jag var rädd. De sa att det var helt okej. Det dumma när jag blir rädd är att jag inte ser särskilt rädd ut, men ändå beter mig konstigt. Exempelvis säger "STOPP!" (med föremål i munnen blir det oftast något i stil medd "HOHHP! HOHHP!") och kräver att de tar ut alla föremål ur munnen på mig. Nästan lite argt.

Det brukar inte vara populärt. Tandläkarna verkar hellre vilja se att jag skakar och gråter och blir ynklig, inte att jag blir arg och försöker ta kontroll över situationen.

Men den här gången ska jag försöka komma på något bra knep för att bete mig som folk. Kanske intensivt försöka tänka på något annat.

Typ

fina blommor.

Fint, fint.

*ler stelt*

Dagdrömmen

Vad drömmer ni om? Utlandssemester? En juste paraplydrink i solnedgången? Den senaste glassorten från Carte Doir? Romantik? Sommaren? Nästa marathon? Melodifestivalen? Examen? Natten?

Jag drömmer just nu många långa och heta drömmar om Columbus Pinta SC. Den ska rädda mig från världens ondska och grymheter. Jag ska flyga på den som vinden så snabbt mina små knubbiga ben bär. Vi ska susa mil efter mil och alla mina bekymmer ska hamna långt där bakom mig. Omgivningen ska aldrig upptäcka att det är JAG som blivit den fantastiska cyklisten. De ska bara se en rödvit blixt och undra vad som susade förbi. Jag tror jag ska köpa den. Så fort våren kommit krypande letar jag reda på den och sedan så ska den bli min, bara miiin!

Halvvasan 2008

Själv satsade jag på halva vasaloppet -Halvvasan på 45 kilometer. Jag var laddad och hade hoppats på att det skulle vara samma fina väder och lika fina skidspår som Micke hade åkt på dagen innan, men dagen kantades av regnblandad snö, nästan hela vägen.

Dagen började faktiskt med en krock. En stor bil fick sladd och tacklade in sig i vår bil och det var ju rätt så praktiskt att vi hade diverse digitalkameror med oss att dokumentera skadan på vår bil, och givetvis fotade vi även den generade bilisten. Jag insåg att det var riktigt halkigt ut, särskilt nu när ett löst snölager låg ovanpå ett islager.

Här undrar jag som vanligt vad jag gett mig in på. "Vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen är en viss road min med lite ihopsnörpt och knäppt mun. Denna min har jag när jag ska hoppa fallskärm, köra motionslopp eller blir beordrad att dammsuga golvet när jag igentligen har planerat något mycket roligare.

Jag stod utanför startfållorna och köade i ca 20 minuter innan vi blev insläppta till dem. Det blev kallt. Men lite magpirr började komma, så jag märkte inte av kylan lika mycket.

I startfållan och redo att bege mig.

Resten av loppet beskrivs bäst som ren och skär åkglädje. Förra året när jag åkte tjejvasan var jag rätt så osäker och spänd. Jag hamnade raskt sist och började fundera över vad jag gett mig in i. Det här året insåg jag på en gång att något klart hänt med mig de här 12 månaderna. Jag körde på rätt så hårt på en gång. Förfärades över folk som bromsade i nedförsbackarna I SNABBÅKNINGSFILEN och muttrade överlägset för mig själv mot alla som jag utan problem åkte förbi. Jag är alltid ödmjuk på utsidan, men när jag är laddad för ett lopp så är jag inte alltid det på insidan. Snön fortsatte vräka ned och jag pinnade på för kung och fosterland, trots min dåliga träning. Det kändes ändå klart annorlunda mot förra året, trots att spåren var mer igensnöade i år. Jag tror det är första gången i min träning som jag faktiskt fysiskt kände att jag fått en bättre pump det här året. Jag behövde inte återhämta mig lika länge nu som förra året.

Jag kunde ta i hårdare i år, och jag hade definitivt roligare. Det fanns inte bara blåbärssoppa och sportdryck efter spåret på Halvvasan, utan även KEXCHOKLAD i mängder. Jag åt för allt jag rymde i munnen, och för första gången var jag tacksam över mina hamsterkinder som rymde både ett och annat innan avfärd från depåerna.

Roligt, roligt, roligt. De som jag överlägset åkt om i början hann givetvis ikapp mig mot slutet, när jag började tackla av lite, och det var väl troligen bara en nyttig läxa och något jag ska tänka på nästa gång jag är het i starten.

Loppets listigaste beslut var att hoppa över Vallaservicen i år. Det var enormt långa köer till vallaservicen. Snön med lagret av is under gjorde att det blev väldigt svårt att få grepp med skidorna. Man fick ge upp och börja saxa mycket tidigt i backarna. Folk verkade tro att det handlade om vallan, men jag tänkte på den väldubbade bilen som brakat in i vår bil under morgonen, och tänkte att problemet troligen inte var dålig valla. Troligen var det själva avsaknaden av friktion mellan snön och isen, som gjorde att man inte kunde skjuta ifrån med skidorna när man ville framåt, eller få något slags grepp i uppförsbackarna. Nedförsbackarna bjöd också på spännande stakning eftersom snön hindrade skidorna från att glida obehindrat.

I slutet av sträckan kom några mycket vältränade skidåkare ikapp mig, och de sa upprört att det väntat vid vallaservicen i 40 minuter, och att vallan likförbannad inte gjorde någon skillnad och att de likförbannat inte haft något som helst fäste. Då fnissade jag listigt och överlägset för mig själv igen. Jag blev övertygad om att jag fattade rätt beslut som inte vallade på skidorna efter spåret. Hurra för mig.

Jag hörde till de sista 700 som kom i mål av ca 2500 startande. Mot slutet gick det tungt...


...och ännu tyngre...


Men jag var ändå stolt. Jag åkte 45 kilometer på 4tim och 33 minuter. Jag åkte nästan 10km/h i snitt, vilket var en klar förbättring från förra året. Stolt och glad. Med magen full av kexchoklad. Kul var det!

Micke åkte Öppet Spår

Jajjamensan. Det gjorde han. Jag var med och coachade honom entusiastiskt de 9 milen ända till slutet av dagen. Här kommer lite bilder från hans motionsvända på 9 nätta mil. Ingen sträcka att leka med.


Vi har parkerat i Sälen och Micke checkar utrustningen innan avfärd.



Det var lite mörkt i gryningen men det skulle visa sig bli strålande sol hela dagen.


Sista lyckönskningen...


Det var ett par tusen andra som startade samtidigt som Micke. Mycket köande.


NIO TIMMAR SENARE...


Micke nära målet. Morakyrkan i bakgrunden. Det var svårt at fota och hejja på honom på samma gång.

Micke var nästan provocerande oberörd av skidturen. Eventuellt ångrade han att han inte vågade ösa på, utan bara matade på i säker och lite långsammare takt. Skitbra jobbat, tycker jag!

GRATTIS!!