Vintervandring utan snö

Jag var bara tvungen att poängtera att vi saknar långvariga inslag av snö i Gävle. Fortfarande. Trots att jag komposterar allt komposterbart i mina sopor, trots att jag undvikit att använda bilen så långt mina knän höll, och trots att jag undviker att dricka "finvatten" från flaskor som transporterats långa vägar med lastbil.

Vi vandrade upp till Mårtens Klack idag, ett roligt namn på en utsiktsplats 274 meter över havet. Det bjöd ändå på fin utsikt. Alltid skönt för samvetet att ta ut hundarna på långtur så de får springa i det fria så mycket tassarna håller.

Nej, solen steg inte mer än så här...


Fanny svävar några centimeter över marken för att slippa nöta på sina tassar.





Kiara och Fanny blev törstiga...

Ingen jul utan fårvältning

Hur firade ni julen? Släkt och glögg? Det skulle vi också ha gjort med Mickes släkt i Orsa, men vi adderade även julfirandet med lite gammal hederlig fårvältning. Några får behövde klippa sina klövar, och Micke anlitades som fårvältare. Det roliga med får är att de gör ett otroligt motstånd mot att bli välta, när man väl har fått undan klövarna så att de sitter på rumpan så... ja, de liksom ger upp. De ger inte upp i någon samvetstyngande form av dödslängtan, utan snarare blir de bara lite lugna och avslappnade (snudd på gosiga), åtminstone som det ser ut. Någon beteendevetare i djurvetenskap som kan förklara detta?

Det var ju det där med att få omkull dem...



Åh, vilket spännande liv jag har, som dokumenterar får-manikyr...

Micke berömmer gammeltackan

Paus

Ursäkta frånvaron. Jag tog en paus i bloggandet.

Jag tog en paus i livet också.

Jag tog en paus från träningen. Jag tog en paus från matlagningen. Jag tog även en paus från att göra mitt bästa. Jag tog en paus från att vara trevlig och angelägen om att vara till lags. Jag tog en paus från att nå mina drömmars mål.

Jag tog en paus från att äta nyttigt och vräkte i mig det mesta jag kom över.

Jag tog en paus från att tänka lösningsfokuserat.

Jag tog en paus från det mesta som hade med mig att göra. Micke tittade konstigt och lite bekymrat på mig ett par dagar. Jag brydde mig inte. Jag hade en paus i min strävan att verka logisk, och jag hade även tagit en paus från min strävan att nå acceptans hos min käresta.

Sedan så hade Micke dessvärre preparerat mina längdskidor och trots att jag hade tagit en paus i att uppfylla andras förväntningar sedan en vecka tillbaka, så följde jag motsträvigt med till längdskidspåret i Grönklitt. Jag hade ju tagit en paus i att ställa mig i motvärn.

Sedan föll jag omkull på ett isbelagt spår, i full fart nedför en backe. Smärtan ilade genom hela kroppen när stöten tog mot svanskotan och jag garvade trots att tårarna rann. Paus blev Play igen och efter att ha frustat runt ett milspår, ivrigt påhejad av min käre sambo, så var de avstängda tankebanorna påslagna igen.

Så det mesta blev som vanligt igen. Nästan som innan. Ungefär som man kan förvänta sig efter en veckas paus.

En bra dag

Efter att ha varit trött ganska länge så måste jag säga att den här dagen hittills varit en riktigt bra dag.

Jag och Micke gick upp tidigt i morse, vi traskade över isen och tände en liten brasa i soluppgången. Terven och Monstertanten stod för underhållningen...



Micke startar brasan.



Terven gillar inte att få rök i sin tervnäsa.



Fanny hittade en monstertant under isen.


Efter morgonfikat ute i skogen så tog jag på mig vinterkläderna igen, jag hade fått erbjudande om att få ta ut en ardenner på en ridtur i skogen. Han hette Atlas och jag var lite orolig över hur ridturen skulle gå, delvis för att jag skulle rida utan sadel. Så fort jag fick syn på honom så insåg jag att den här turen skulle bli riktigt trevlig.
Jaaa den lilla hästtjejen inom mig slog ett extra slag vid anblicken på honom....

Jag vågade inte ha kameran med mig när vi red ut i det vackra, frostiga vintervädret, men det var kanonmysigt... Det har varit en riktigt bra dag idag...

Jolner och julen

Julen är en av sveriges viktigaste högtider. Julens speciella gud var Jolner, som är en av Odens olika namn. Forntidens svenskar var uppenbarligen bättre än forntidens gregorianer, på att räkna ut när vintersolståndet skedde, för de fick ihop datumet för vintersolståndet med två dagars marginal den 24 december, till skillnad från gregorianernas tippade luciadag.

På Jolners högtid firade man solens återuppståndelse från mörkret. Det var nu som mörkret skulle vända och när solen åter börjar vandra högre på himlen, så skulle naturen vakna på nytt. När man inte har bra isolering i husen, och en sisådär 1000 år till närmaste videouthyrning, så tycker man det är relativt trist på vintern.

Sedan kom ett gäng stränga kristna anhängare, med vassa tillhyggen, och sa misstänksamt:
"Vad har vi här då?"
och ursvenskarna harklade sig och stammade ur sig något i stil med:
"JO, det är så här, vi dyrkar inte alls Jolner och solens bana mot ljusare dagar... vi firar, eh... födelsen av Han Den Där som NI tycker så mycket om. Han föddes just nu. Så var det."

De kristna anhängarna mumlade något i stil med "Jamen låt gå då..." och la undan sina vassa tillhyggen.

Ännu en dag

I dag är den dag vi svenskar firar det sicilianska helgonet Lucia (som inte ens sicilanarna firar).

Jag tänkte fräscha upp minnet så ni vet vem ni firar. Lucia är vår ursvenska gammalmodiga tradition där vi äter lussebullar med saffran från kina och russin från medelhavsländerna. Som vi säkert även gjorde förr i tiden. Jag menar, vem hade inte tillgång till detta, för fyra generationer sedan?

Lucia är latin och betyder Ljusbägerskan. Hon gillade inte arrangerade äktenskap, och när hon själv blev utsatt för ett, så fixade Gud dels så att hennes mor fick blödarsjuka, dels så att Lucia själv kunde bota sin mor. I all förvirring över sjukdom och tillfrisknande lovade modern att inte gifta bort sin dotter, och friaren blev ganska grinig över det hela, trots att Lucia så frimodigt gett bort sina ögon till honom (Gud fixade förståss ett par nya snyggare ögon åt henne som belöning för sitt fina martyrskap).

Friaren ordnade så att Lucia blev torterad. När de torterat henne färdigt så skulle de sälja henne till en bordell, men på väg dit frös vagnen fast och de fick hälla kokande olja på vagnen för att få loss den. För säkerhets skull hällde de en massa kokande olja över Lucia också, och stack ett svärd genom halsen på henne, men hon var ju helgon och torterad så hon väntade med att dö tills hon fick sista smörjelsen. Givetvis höll hon sig oskuld under alla omständigheter.

Förut var den 13 december årets mörkaste natt, enligt den gregorianska kalendern, så då passade det att fira ljusbägerskan med hopp om ljusare dagar. Det är också rent av mycket mer praktiskt att ha ljus i håret om man ska kånka på god mat också, i dessa mörka tider....

Livshistorier

Ja, jag jobbar med kriminella. I mitt arbete förekommer våldtäktsmän, mördare, djurplågare, snattare, missbrukare, alkoholister, kvinnomisshandlare, och alla andra sorters människor, gamla som unga, som av olika anledningar inte följer rådande lagstiftning. Eftersom jag är ny så får jag oftast inte de tyngsta ärendena, men tillräckligt gripande för att jag ska jobba hårt inom mitt arbete.

Jag vill bara säga, att jag aldrig suttit på ett samtal en enda gång, med någon klient, där samtalen inte har varit intressanta. Jag har alltid fascinerats av människors livshistorier och tolkning av livet. Vissa människor har berört mig otroligt, och många lär mig nya aspekter på livet. Vissa kämpar hårt för att förbättra sina liv, och vissa ger upp. Vissa lyckas, andra misslyckas.

När någon dör mitt i kampen, så blöder hjärtat. När någon man stridit för dör, så svider det. Man vill helst inte se att döden är definitiv och oåterkallelig. Man vet det rent logiskt, men man vill inte veta.

Man får spara deras livshistorier i hjärtat i stället, och hoppas att man kan återberätta deras livshistorier på rätt sätt, kanske för rätt person,

och om man har riktigt tur, så kanske man kan påverka någon annan.

Prestationstrött

Jag är för det mesta trött. Att vara trött, och att ha ett stort sömnbehov, är något som i vardaglig mun verkar kallas "lathet".

Så jag antar att jag är lat.

Jag kan just nu inte tänka mig något ljuvligare än att ligga i ett mörkt och tyst rum, under ett täcke. Hela kroppen skriker efter det, samtidigt som mitt samvete hela tiden påtalar hur otillräcklig jag är som inte klarar av min målsättning.

Efter att ha funderat över min målsättning så skulle jag vilja kortfatta den så här: Min målsättning är att arbeta bättre än alla andra. Äta nyttigare än alla andra. Fysträna oftare än alla andra. Laga godare mat än alla andra. Sköta hundarna bättre än alla andra. Städa huset renare och finare än alla andra. Vara gladare, trevligare och roligare än alla andra. Vara en bättre flickvän än alla andra. Köpa bättre julklappar än alla andra (märk väl det ironiska i detta eftersom jag inte gillar julen).

Svårt att ha denna målsättning när kroppen skriker efter vila. När man mest går omkring och surar och försökter hitta varje ursäkt till att få lägga sig. När man mest går omkring och har dåligt samvete för att man är trött, att man känner sig både oduglig och otillräcklig som snart är redo att gå över lik för att få sova. Jag önskar till och med att jag åtminsone kunde fått vinterkräksjukan så att jag hade en giltig anledning till att stanna hemma från jobbet och sova bort ett par dagar. Eller att min huvudvärk slutade vara liten och naggande, utan i stället blev stor och omvälvande så man OMÖJLIGT kunde ignorera den utan var TVUNGEN att vila bort en dag.

Det enda som faktiskt verkar hända, när man har målsättningen att vara bättre än andra, är att man blir tröttare än alla andra.

Eller så är det årstidsrelaterat. Jag kanske inte är prestationstrött, utan bara decembertrött. I min gamla dagbok, i mitt gamla forum, kan man nästan för precis ett år sedan läsa:
Jag har varit trött och omotiverad och lagt träningen på hyllan och bara sovit bort dagarna i så stor mån som möjligt, de senaste två veckorna. Nu efter lite vila och filosofisk eftertanke så känns livet lite bättre igen. Huvudvärken kommer i mindre skov och inte lika kraftigt, heller...

Bikt

Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

Ave Maria

Ave Maria

Ave Maria

Jag har framställt min sambo som ond och som en elak tölp som köper sin kvinna sallad eftersom hennes mage börjat få en ny rundning som inte var där i somras.


Ave Maria

Ave Maria

Ave Maria

Nu hämtar han mig inte från jobbet om jag inte berättar vad som egentligen hände.

Det är 7 kilometer hem, det är mörkt, jag har inga reflexer, och det regnar ute.

Men han är inte OND.

Det som EGENTLIGEN hände var, enligt min gode sambo, var att han slogs av förträfflig kärlek och omsorg inför min hälsa. Han tyckte att min mjuka rundnung på magen var alldeles förnämligt mysig, men han visste att jag vid fåtal tillfällen skådat mig i spegeln med sorg i blick. Han beslutade sig för att rädda mig från denna kniviga situation för att åter bringa glädje och kärlek i vårt bo.

Så han beslöt sig för att köpa mig en fräsch och god räksallad, och om åsynen av denna sallad, skulle framkalla den ovanliga sorgsna blicken i mitt underbart vackra anlete, så skulle han genast erbjuda mig halva sin pizza i utbyte mot halva min sallad. Han är nu fylld av sorg inför att jag inte reflekterade över detta erbjudande, som han så tydligt uttalade, när jag satt med min hänförande goda sallad. Han känner stor kärlek och förtvivlan över att jag hörde detta erbjudande, men av någon förunderlig anledning inte tog det på allvar.

Så jag måste erkänna att JA, han erbjöd sig ett pizza-sallads byte, men jag reflekterade inte över detta utan tolkade hans uttalande som en efterkonstruktion när jag satt där och stirrade på salladen.

Sådär.

Kan du skjutsa hem mig från jobbet nu?

Snälla?

Att balansera omsorg utan förolämpning

Jobbet pågår för högtryck, och jag arbetar intensivt under långa perioder, just nu. Igår innebar detta till att jag kom hem lika urblåst som en gammalt avdankat ballongskrutt.

Tänk er detta scenario:

Jag ringer min käre sambo och meddelar att jag kanske inte är färdig med middagen, som planerat, när han kommer hem.

Han meddelar att jag borde försöka vila upp mig lite, så tar han hand om maten. Han föreslår att han inhandlar lite skräpmat den här gången, eftersom vi båda jobbat övertid och är trötta (kommentarer om detta beslut i förhållande till vår halvkassa ekonomi undanbedes...).
"Kan du tänka dig att äta något onyttigt så här mitt i veckan?" frågar han.
"Ja" svarar jag leende, och frågar tillbaka: "Kan du tänka dig att min mage kanske blir lite fetare av skräpmat, mitt i veckan?"

Någon timme senare kommer han hem med en ljuvligt ångande pizzakartong, och sallad till mig.

Sallad.

Jag visste inte om jag skulle:

1.Pussa honom för att han är mån om min hälsa och att jag ska trivas med mitt utseende

2. Hoppa på honom med en smörkniv och försöka karva ut hans hjärna genom öronen.

3. Ta pizzan som gisslan, låsa in mig på toaletten, och mumsa i mig den där.

4. Säga "Öh, jaha ja. Ja det blir säkert bra" och skriva ett underligt blogginlägg om situationen, i stället.

Det blev alternativ 4. Nu när jag tittar tillbaka på hela scenariot så tycker jag ju att alternativ 3 skulle ha varit klart mer kreativt. Grejen är ju det att, om vi tittar på våra arbeten och kroppar, så har han en avsevärt högre förbränning och kan äta avsevärt mycket mer fet mat utan att det inverkar negativt på hans hälsa. Själv sitter jag i en mjuk kontorsstol hela dagarna, med skrivbordsarbete, och på sin höjd så tar jag firmabilen till anstalten och blir bjuden på sockerkaka. Stressnivån kan vara hög när snabba beslut måste fattas, men den fysiska aktiviteten är minimal. Min kropp tar mer stryk av en pizza än vad hans kropp tar stryk. Han vet att jag brukar känna mig missnöjd över vikten som långsamt stiger nu när mina knän sätter stopp för aktiviteterna, och en pizza som tröst är ju givetvis en kortsiktig lösning.

Så jag tvivlar inte på att salladsköpet var en akt av kärlek...

...eller så kanske det är så att han tycker att jag är tjock och ful, att han fantiserar om en slank finlemmad flicka i 18-års åldern, och att han förtvivlat försöker få ordning på min allt fetare mage...

Svart på vitt

Kriminalvården har bjudit på gratis analys och fastsällande av hälsoprofil, och jag tog gladeligen åt mig uppdraget att få min hälsa analyserad.

Jag var bara inte riktigt förberedd på resultatet.

Resultatet visade att jag hade lite sämre än medelmåttiga konditionsvärden, men ändå värden inom normalgränsen. Vältränade människor har ett stort hjärta som pumpar på bra vid ansträning. Otränade människor har ett litet hjärta som har liten halvkass pump som måste slå mycket fortare än vältränade människor. Jag är enligt denna kunskap på gränsen till att ha sämre kondition än vad de flesta kvinnor har, i min åldersgrupp.

Jag har inte kommit på hur jag ska hantera dessa hälsoresultat, utan har olika alternativ att välja mellan.

1. Skita i resultaten och anta att de inte är tillförlitliga i mitt fall.

2. Fundera på om jag rör mig för lite för att bygga upp en bra kondition.

3. Fundera på om jag rör mig för MYCKET för att bygga upp en bra kondition, alltså
att kroppen inte hinner återhämta sig i vilan efter träningspassen.

4. Sätta mig ned och gråta och säga "MEN JAG ANSTRÄNGER MIG JUH!!!!"

5. Fundera över om kroppen kanske inte hinner bli så jäkla mycket bättre på ett år, och inse att det inte finns några snabblösningar om man vill få bättre kondition.

6. Skylla allt på den gamla tiden då jag var deprimerad och oftast låg ned eller sov bort tiden, då kanske mitt hjärta muskelmässigt förtvinade till storleken av ett pippifågel-hjärta.

7. Misstänka att jag har någon slags sjukdom.

8. Förkasta pulsbaserad analys och jämföra mitt hjärta med ett litet kaninhjärta som trots sina snabba minislag är ett jättebra och vältränat hjärta.

9. Ägna mig åt aktiv förträngning.

10. Äta fet mat och bli tjock, med ursäkten: "Jag blir ändå aldrig tränad. Jag tränade ett helt år och hade ändå skitkassa värden."

Familjefoto

Mamma passade på att fota alla här hemma... :)Tack mamma!

Jamen God Jul för helvete...!

Jag och Micke har gått igenom månadsbudgeten. Jag har just insett att mina utgifter har blivit riktigt feta. Centrala Studiestödsnämnden vill ha tillbaka den kvarts miljon jag lånat av dem, lyckligtvis lite i taget, men det kostar ändå. Likaså har det nytillkommit kostnader jag inte vant mig vid. Exempelvis har jag ju försäkrat min terv, vilket just nu kräver att jag pungar ut med nästan 2 000 kr. Sedan har jag dragit på mig akademikerförsäkrings-räkningar och diverse akademiska utgifter. Och bilen. Bilen, bilen, biiileeeeen kostar skjortan när vinterdäck måste införskaffas, när fel lampor lyser och en damask är trasig.

Summa summarum av det hela innebär att jag och Micke inte handlar julklappar till varandra som vi delar ut på julafton. Vi får helt enkelt inte ihop budgeten. Vi väntar till nästa lön och mellandagsrean. Vi löser det helt enkelt inte på något annat sätt just nu. Huvudsaken är ju ändå att mamma, pappa och brorsdottern får en gest för att jag uppskattar blodsbanden. Micke kan få en kram i stället, så länge.

Har jag sagt att jag inte gillar julen?!?

Arbetssituationen

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb som Frivårdsinspektör. För det mesta. Det är ett jätteroligt arbete och både mina klienter och arbetskollegor är väldigt intressanta, och ger mig massor. Det är otroligt intressant att arbeta med de juridiska aspekterna. Att beräkna straffvärden och fatta viktiga beslut som påverkar huvudförhandlingar och dombeslut. Att kunna påverka människors liv och framtid, förhoppningsvis till det positiva.

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb. För det mesta, alltså.

Det är ju så att man är rätt så grön också.

Och just idag så satt domstolens ordförande myndigt längst bort i ena änden av ett jättestort bord, i en stor halvtom sal, med lagboken myndigt placerad framför sig. Runt honom satt andra viktiga rådgivare, och även min chef. Jag gick in och satte mig under en tystnad som jag var osäker på hur jag skulle bryta.

Jag satte mig på andra änden av det stora bordet. I min prydliga svarta kavaj och ett desperat försök att få ihop håret till en prydlig hästsvans.

Och jag tror att jag aldrig känt mig så ynklig i hela mitt liv. Stammande, bläddrande och rodnande. Trots att jag var påläst inför det som skulle framföras, så föll allt platt och jag fick läsa innantill och sökte förtvivlat med blicken efter chefen (som inte alls var särskilt imponerad över min insats).

Då är man jätteliten. Gastronomiskt liten. På andra änden av ett stort bord.

Då vill man jobba som glassförsäljare i stället. Eller tryggt sitta som kassör på Ica Maxi. Eller långtradarchafför. Jag har alltid velat bli långtradarschafför... Eller bäst av allt: Köra glassbilen varje kväll och ha ett gäng glada ungar som springer efter mig till den klassiska glassbilsmelodin.

Det borde jag prova...

Träningen i November

Summering av November månads träning.

Under November månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 18,5 timmar.
(4,5 timmar mindre än förra månaden)

Promenader: 3 tillfällen, 3 timmar.
Spinning: 2 tillfällen 1,3 timmar.
Simning: 6 tillfällen, 7,5 timmar
Jogging: 9 tillfällen, ca 6,2 timme.
Styrketräning: 1 tillfälle, 40 minuter.

Ja, vad ska jag säga? Jag är skadad fortfarande, och försöker träna på enligt läkares rekomendationer. Jag försöker röra på mig försiktigt och försöker läsa av smärtan om när det är dags att vila, och när det är dags att lunka vidare. Dessutom är jag överbelastad på jobbet, och det har inte funnits tillfälle att magnetröntka mina knän.

Det enda jag vet är att jag inte blir bra i morgon. Och inte dagen efter i morgon heller. Jag får leva med det här tills vidare. Jag får leva med att inte riktigt klara av att gå på IKEA, att inte riktigt palla trycket att stå i en matkö, att leta reda på en stol och sätta sig i elektronikaffären. Att kanske inte kunna åka halvvasan till vintern, och att kanske inte kunna ställa upp i några lopp till sommaren.

Jag får leva med att i stället trava på i korta pass i långsamt tempo, att njuta av simningen, att fortsätta tänka positivt och att drömma om en förbättring. Den kommer ju att komma. Förr eller senare.

Min Mamma

Min älskade mamma från Norrlands inland, är på besök hos oss. Tanken är att hon ska få en helgs semester. Jag tror inte min mamma vet hur man tar semester.

Simglädje

Äntligen har jag kommit till den punkt inom simningen, som jag längtat efter. Jag brukar gruva mig för att åka till simpassen, och jag brukar intala mig om att allt kommer att kännas bättre när jag väl kommit dit, vilket fungerat för att jag ska ta mig i kragen och packa simväskan. Oftast brukar jag vara en eller två minuter försenad till själva uppvärmningen, eftersom jag brukar stå och huttra i duschen och spola varmt vatten över kroppen och känna mig omotiverad att plumsa i det kalla bassängvattnet. När jag förbereder mig inför att kliva i vattnet brukar jag även huttrande vira handduken omkring mig, och med gåshud och uppdragna axlar grimagera över situationen. Sedan brukar jag simträna, då går jag givetvis in för det hela med fullt engagemang, och i regel få en till två kallsupar per längd vid ryggsim och fristil, vilket blir mellan 15-20 kallsupar per simpass. Engagemanget brukar pendla till förtvivlan emellanåt. Jag brukar ändå känna mig nöjd efteråt.

Igår var jag en halvtimme tidig. Jag har fått bättre rutiner och de markant minskade kallsuparna har underlättat min motivation, och planering att komma i tid. Jag låg utsträckt som en katt i bastun och njöt. Det kom in några bekanta tjejer och det blev lite mysigt prat innan jag kände mig varm tillräckligt. Sedan blev det full rulle med simpassen.

Ryggsimningen var skön och uppfriskande, jag har ändrat huvudställning och jag har fått bättre ork, jag får inga kallsupar längre av detta simsätt. Det bränner i axlarna och man blir anfådd och rosig om kinderna efter en längd. Jag känner mig aldrig förtvivlad utan vet att jag orkar de där 25 metrarna utan att hamna under ytan. Jag har fattat poängen med ryggbensparkarna och håller benen raka med rörliga höfter, samtidigt som armarna höjs som väderkvarnsvingar över vattenytan. Tekniken är säkert inte vacker, och det blir en hel del onödigt plaskande, men jag känner mig riktigt duktig.

Jag har slutat få panik och dra in vatten i lungorna i crawlen. Jag har fortfarande inte riktigt fattat hur jag ska få ordning på ben och armar, men nu när jag kan hämta luft mellan armtagen så är det mycket lättare att försöka få till det bra. Jag kan slappna av och slipper känna den ständiga frätande känslan av vatten i näsan, och jag slipper hänga över plastbanden och hosta djupa rosslande hostningar. Jag slipper vara den som alla väntar på ska återhämta sig.

Bröstsimmet är också kanonroligt. Jag älskar vändningarna. Jag älskar att simma mot kaklet, ta ett djupt sista andetag, försvinna under ytan, och sparka ifrån mig som en torped där under ytan. Det känns stilla och tyst. Jag tar ett armtag under vattnet och fortsätter glida, innan jag med ett ytterligare simtag kommer upp till ytan igen. Hämtar luft igen. Nästan precis som man ska.

Precis som jag velat lära mig.

Keep It Simple, Stupid

Man säger det inom fallskärmshoppning, man säger det inom konditionssporter också: KISS, som står för Keep It Simple, Stupid.

Så jag har gjort det enkelt för mig. I stället för att rehabjogga i veckan, vilket blivit allt mer smärtsamt sista dagarna, så har jag skonat mina knän genom att damma av min gamla motionscykel från år 2001 (som Micke dessutom lagat och pillat ihop till fungerande skick) och försöker att spinna på med mina ben i 40 minuter, i lägsta möjliga motstånd och i högsta möjliga tempo.

Jag hade först planer på att försöka gå med i Friskis & svettis nere i stan, och försöka genomföra några spinningpass i veckan, inför instruktör. Men jag insåg att det är ett rätt så omständigt projekt att betala för passen, ta en bil in till centrum, att passa en tid, att byta om i omklädningsrummet, att gå på själva passet, byta tillbaka kläder, ta bilen hem igen...

Det beslutades att följa reglerna enligt KISS, att hålla det så enkelt som möjligt, och helt enkelt beta av regelbundna spinningpass på gamla knarriga Lotta, som med sin stora breda sadel var redo att ståndaktigt bära de allra fetaste häckarna.

Det är skittråkigt. Att spinna hemma i vardagsrummet framför TV:n måste vara det mest ostimulerande som finns. Ingen frisk luft, utan bara varm fuktig luft som tätnar allt efter ansträngningen. Ingen naturupplevelse. Inget mål att skymta borta vid nästa kurva, utan bara ett gammalt avsnitt av "The Simpsons" som man redan sett. Jag stirrar stint på rpm-mätaren som jag har lovat mig själv inte ska understiga mindre än 90 pedalvarv per minut, och sedan stirrar jag på pulsmätaren och undrar varför jag inte får upp pulsen.

Men jag är som vanligt av min stora övertygelse om att människan är ett vanedjur. Knarrar man på med Gamla Lotta regelbundet i en månads tid, så kommer man att sakna det när man slutar. Det är bara de första inledande försöken som kommer att kännas tråkiga... förhoppningsvis...

Kärlek, liksom

5 Saker jag är tacksam över hos Micke:

1. Han tar min hand när jag drömmer mardrömmar så jag slutar gny i sömnen.

2. Han tycker till och med om mig vid tillfällen när han inte tycker om mig.

3. Enda gångerna han kommenterar mitt utseende är när jag har messmör i mungipan, selleri mellan tänderna, eller en allt för löjlig mössa när vi ska ut och handla. Annars är man alltid fin och söt i hans ögon.

4. Han ljuger när det är nödvändigt, exempelvis när jag frågar honom om jag är den fagraste kvinna hans ögon någonsin skådat.

5. När jag ville jogga genom skogen till Alborga, men var för mörkrädd för att jogga själv, så följde han mig på min joggingtur och lyste upp vägen för mig med sin starkaste pannlampa (där batterierna måste följa med i en camelback på ryggen).

DET är kärlek...

Volontärarbete

Jag volontärarbetade ett par timmar i lördags. Det handlade om olika hundar som blivit vanvårdade och som blivit tillfälligt stationerade på ett hundhem i väntan på att framtiden visar vägen. Det var både roligt och sorgligt. Från början kändes det som om man hanterade helt vanliga hundar i helt vanliga situationer, men efter att man hanterat dem en stund så märkte man att de inte haft det så lätt.

Vissa hundar var toviga i pälsen och stank eftersom de inte var rumsrena och var vana att sitta i sin egen avföring, andra hundar var helt rakade eftersom pälsen var bortom all räddning. Vissa hundar gjorde allt för att få uppmärksamhet, och andra drog sig undan och skakade av oro. Det fanns väldigt många valpar, och de gav intryck av att vara glada och spralliga och oförstörda. Sedan fanns det äldre hundar som man undrade om de någonsin skulle kunna återanpassas till ett normalt liv, varken psykiskt eller fysiskt.

Det fanns några jag hade velat ta med mig hem. Det värkte i hjärtat att lämna dem. Den allra minsta valpen, som var iklädd den minsta lilla stickade polokofta du kan tänka dig, som frös så mycket och hela tiden förtvivlat sprang efter mig och ville bli upplockad. Den ängsliga hunden som blev rädd och stel som en pinne när man försökte klappa den, men ändå artigt försökte vifta på svansen på samma sätt som en riktigt rädd människa försöker le lika konstlat och onaturligt som om de svalt en tallrik. Den uppgivna hundvalpen med trötta ögon som aldrig blivit riktigt ompysslad och som mest tyckte det var obehagligt och nervöst att få ofrivillig uppmärksamhet. Det fanns fler hundar, det fanns fler detaljer, men det här är en offentligt sida och det känns oetiskt att hänga ut uppgifter som kan sammankopplas till ägare, uppfödare, eller media.

Jag har åtminstone lärt mig att vissa utställningshundar är mycket vackrare och mycket mer fysiskt tilltalande när de är rakade, än när de har lång päls och rosetter...

En dålig dag

Typiskt att jag ska få problem med knäna just efter att jag skrivit ett inlägg om att jag lärt mig hantera smärtan. Jag var tvungen att dra en stol till diskbänken och göra i ordning middagen sittandes, i går. Dessutom så är det otroligt svårt att lägga undan tid för en efterlängtad magnetröntken eftersom jag i arbetet är fullbokad i kalendern fram till den 4:de december.

Lägg till en visdomstand som krånglar.

Lägg till mensvärk.

Lägg till en morgongrinig sambo, som är av den fasta åsikten att allt jag säger och gör är irriterande, just den här morgonen. Till och med att jag gjorde mig illa, verkade väcka irritation.

Då får man en dålig dag.

Då börjar man längta någon annanstans. Att sitta på en hästrygg, att besöka en ny fallskärmsklubb, att se regnbågen ovanifrån. Att springa glatt och obehindrat i skogen, att köpa en hundvalp, att skriva djupa texter, att vara olyckligt kär, att ligga ensam i sängen och äta blåbärspaj med vaniljsås, att hålla om den runda mjuka magen på ett marsvin, att leka med råttan Linus i sängen, att söka en djupare mening, att söka tröst hos Catta, att gråta till musik, att spela gitarr tills fingrarna värker, att ägna en hel dag åt att chatta, att bada naken i en sjö mitt i natten, att ha långtråkigt...

...och mycket mer.

Nästan Crawl!

Det har skett några stora framsteg i min simteknik på crawlingen. Förra lektionen var ett verkligt magiskt moment som jag drömt om.

Jag kan nu simma i 25 meter utan att få in vatten i lungorna och näsan. Detta kan jag nu stolt genomföra utan en massa flytgrejer som ska hindra mig från att sjunka. Detta är enorma framsteg med tanke på att jag för en månad sedan bara kunde ta två simtag åt gången, och i princip lät allt bassängvatten passera lungorna och hostas ut igen.

Min crawlteknikt sker inte smidigt. Det sker inte vackert eller graciöst. Jag plaskar bara lite mer målmedvetet och jag har inte panik över andnöden längre. Jag kränger och vinglar och pustar mig igenom en hel bassänglängd, med riktigt dålig armteknik, och min instruktör Uffe ser lite mer nöjd ut. Det betyder att jag faktiskt fortfarande inte är en för gammal hund för att lära mig sitta.

Det betyder också att drömmen om att kunna delta i fler triathlonlopp är inom räckhåll. Och att jag kanske inte alltid behöver vara bland de sista i mål...

Smärta

Jag fick frågan om jag hade ont i mina knän, fortfarande. Min första spontana reaktion är "Nej", men ju mer jag tänker efter så är nog inte så fallet. Jag har ont fortfarande, men jag har på något konstigt vis accepterat smärtan, så att den inte tar upp hela min tillvaro längre.

Det gör ont att gå och ibland gör det jätteont att bara stå och sköta disken. Efter att jag bytt däck på bilen, (det vill säga, efter att jag stått hukad under en längre period) så gjorde det fruktansvärt bultande ont i ena knäet, och jag ville helst inte ens gå till toaletten pga smärtan. Efter tre månader har smärtan nu blivit en del av mig, som liksom bara finns där och som jag anpassar mig efter.

Sedan finns det ju klara framsteg. Jag kan jogga lättare och kortare turer, men jag har svårt att gå på promenader. Ibland går det en hel dag utan smärta, om jag vilat från träningen. Smärtan är där, men jag blir inte längre uppretad eller irriterad över begränsningarna som följt. Smärtan är en bra stoppkloss som hindrar mig från att pressa mig för hårt. Smärtan tvingar mig till rutiner och nya förhållningssätt. Smärtan berikar faktiskt faktiskt mitt liv eftersom den tvingar mig att tillåta mig vila.

Smärtan får följa mig på vägen till en bättre tillvaro, och när jag blir fri från den, om det så blir efter julen eller lagom till nästa år, så kanske jag är både klokare och tålmodigare. Vem vet?

Arkivtext om att äntligen lyckas

Jag försöker peppa mig med ett gammalt dagboksinlägg. Mitt första lyckade frifallshopp efter 9 månaders tummel, fån den 22 juni 2005. Jag försöker suga åt mig glädjen över att kämpa över något och faktiskt till slut lyckas.


”Du kommer att klara det här. Jag tror på dig!” Matte behöver inte ens säga orden längre, vi vet båda vad han menar, han mimar bara meningen tyst och snabbt och gestikulerar kvickt vad han menar. Han säger alltid så till mig i planet och sedan levererar han ett uppfodrande leende mot mig och slutar inte förrän jag ler tillbaka och nickar mot honom, att jag visar att jag är med på noterna. Stirrar jag bara stumt och tomt på honom så upprepar han bara tåligt samma sak igen, en andra, tredje eller fjärde gång, i väntan på att jag ska ge honom en nick och visa att jag är med i gamet. Hela kroppen darrar. Jag hackar tänder. Jag har nästan panik. Vet att jag inte får tänka på de tidigare gångerna jag hoppat utan säkerhetslina till planet. Jag vet att jag inte får tänka på hur jag hjälplöst tumlat runt utan kontroll. Jag vet att jag inte får tänka på hur skräcken gripit tag i mig, att jag inte får tänka på att jag riskerar livet när jag hoppat ut så okontrollerat som jag gjort.

Jag sätter mig på kanten och håller fast mig i flygplansöppningen. Det är sent på kvällen och en liten föraning om regn i den fuktiga luften som blåser mot kroppen. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inteom jag klarar det här. Matte ser trygg ut. Han ger mig några extra sekunder i färdigställning, vi tittar varandra i ögonen en sekund extra, rädslan mildras när jag ser hur lugnt han tittar på mig. Sedan klappar han mig på axeln.
”GÅ!”

Jag släpper taget och skjuter mig ut. Känner mig förtvivlad, känner upprivet hur otröstligt hjälplöst jag faller utan kontroll... utan kontroll... utan... Va fan?

Jag tittar förvånat mot planet sekunden efter. Skymtar Matte vid öppningen. Jag faller faktiskt stadigt och käpprätt. Jag sträcker mig efter handtaget som löser ut skärmen. Jag tittar upp mot Matte samtidigt som jag fundersamt fingrar på fästet.

Jaha?

Efter någon sekunds betänksamhet drar jag lite förbryllat i handtaget. Jag tar det i min hand och drar ut det. Häpet känner jag hur fallhastigheten ökar, hur jag frifaller allt snabbare och snabbare i väntan på att skärmen börjar ta luft.

Sju sekunder senare har skärmen vecklat ut sig och jag inser vad jag gjort. Jag har gjort mitt första godkända hopp utan säkerhetslina till planet. Jag drog skärmen alldeles själv utan någon nedrig hjälpanordning. Jag varken tumlade eller slant eller tappade balansen. Glädjesprudlande sprattlar jag i selen för att sedan dra efter andan och skrika för allt jag är värd. Jag greppar handtagen och tjuter och ylar och vrålar och skrattar. Det var så lätt. Det var så jävla lätt.

Jag jublar och skuttar när jag väl nått marken. Bror Duktig vill göra en high five men jag sliter kraftigt till mig honom och klamrar mig fast så hårt att han dras med och skrattar, jag hoppar efter Erik och håller fast honom för allt jag är värd. Jag gråter och hackar tänder och dansar och när det äntligen blir dags för utvärderingssamtalet så omfamnar jag och Matte varandra lyriskt och berömmen haglar. Alla brist på kontinuitet, alla olika nya flygplan som hyrts in, alla långa avbrott mellan hoppen, alla misslyckade försök och alla månaders träning börjar äntligen ge resultat..."

Talanger och fallenheter

Jag vet att jag upprepar mig oändligt mycket just nu, MEN JAG KAN FORTFARANDE INTE CRAWLA!

Uffe och Ove som försöker hjälpa mig hålla ordning på armar och ben borde få var sin stjärna där uppe på himlen. Jag är rädd för att allt klorvatten i lungorna är till skada för kroppen, varje längd bjuder på den ena kallsupen djupare än den andra. Idag mår jag lite illa, jag tror inte man ska "dricka" klorerat vatten.

Dessutom blir jag förtvivlat anfådd och känner mig nära tårarna när jag inte hinner återhämta mig mellan längderna.
"Säg till om det blir för hårt för dig!" säger Uffe.
"Ja, jag säger till!" svarar jag och biter mig i läppen och blinkar bort tårarna (och de där blå fälten som dansar framför ögonen av syrebrist efter diverse misslyckade andhämtningsförsök).

Efter ett par misslyckade försök till crawling skulle vi dessutom träna vändningar under vattnet, eftersom man ska volta någon decimeter innan man når kaklet, med huvudet före, och sedan trampa ifrån sig med benen och göra en halv skruv för att hamna rätt när man skjuter ifrån. Jag körde fast redan i försöken att crawla mig nära kaklet eftersom jag ohjälpligt sjönk och fick kallsupar.

När jag väl lyckades anlända till kaklet som befann sig hela två meter bort, så glömde någon säga att man måste blåsa ut luften kraftigt när man skjuter ifrån med fötterna från kaklet eftersom vattentrycket blir kraftigare, och lätt trycks in i näsan.

Jag trodde jag skulle kräkas av allt vatten jag fick i lungorna.

Vilket fantastiskt töntigt liv jag lever.

När jag gick till bilen för att ta mig hem så tänkte jag på allt jag var duktig på. Jag var duktig på att måla, jag var riktigt duktig på att rida. Det var mina talanger, det var vad som väckte beundran. Det var vad som höll mig flytande när jag var tonåring och kände mig ensam och värdelös. Hästar som dansade med mig, tomma papper som plötsligt förmedlade en upplevelse med hjälp av några blyertsstreck. Vart är jag på väg som drivit så långt ifrån min grundkärna av kunskap?

Överger jag mina fallenheter, bara för att konditionsträna när jag har konstaterats lättare andningsbegränsningar på Akademiska sjukhuset? Bara för att jogga och aldrig bli riktigt bra på det? För att lära mig simma och åka skidor och drömma om att hamna någonstans i mittklungan, och inte bland de sista?

Eftersläntaren

Ni vet att det här är ett problem som jag slåss med. Ja, det vet ni. Svårigheten att lära sig crawla (NEJ, jag kan fortfarande inte crawla!).

Mina fantastiska och hjältemodiga inlägg om hur jag tappert fortsätter kämpa med min simträning tjänar inte bara till underhållning, utan är ett sätt för mig att försöka intala mig själv om att jag ÄR fantastisk och hjältemodig när jag får klorerat vatten i näsan, och när jag nästan vänder ut och in på lungorna för att återlämna bassängvattnet till bassängen. I själva verket kunde jag lika gärna skriva om hur ledsen jag är över att jag verkligen försöker men ofta misslyckas. Skrev jag om hur jobbigt DET kändes så skulle jag aldrig sätta min fot i simhallen igen.

De andra två som börjat kursen med mig, dyker allt mer sporadiskt upp på träningen. De senaste 5 gångerna jag simmat har jag varit ensam elev.

Just igår innebar det att jag fick simma med de två instruktörerna, samt en annan van simmare. Just igår innebar det att tempot fick anpassas efter de tre som faktiskt kunde simma, och jag fick tappert hänga med så gott jag kunde. Tänk er tre män i äldre medelåldern som snabbt plöjer sig genom vattnet till andra sidan bassängen. Tänk er sedan en hostande liten eftersläntare som förtvivlat plaskar runt och anfått måste stanna och trampa vatten var 4:de meter för att hämta luft och önska att hon vore någon annanstans. Tänk er att eftersläntaren får något slags lillasysterkomplex och försöker göra allt i sin makt för att plaska sig igenom bassänglängden i en så imponerande hastighet som det bara är möjligt. Vilket inte alls är någon imponerande hastighet, utan i själva verket bara en intensivare grad av plaskande.

Tänk er att de duktiga männen i övre medelåldern tåligt står och väntar i en halv minut innan plaskaren högröd i ansiktet och hysteriskt kippande efter andan krängt sig ända fram till kanten. Tänk er sedan att det första bassängkanten är nådd för eftersläntaren så kastar de äldre herrarna sig ut igen med smidiga rörelser och galant teknik TILLBAKA till andra änden IGEN. Tänk er en frustande och pustande eftersläntare (som är så anfådd att hon ser stjärnor framför ögonen) förtvivlat försöker plaska efter igen. Och igen.

Ni kan föreställa er att detta scenario pågår i en timme, med små avbrot då eftersläntaren sätter sig på bassängkanten och hämtar andan för att syrebristen orsakat yrsel och kräkningskänslor. Föreställ er att hela kroppen skakar av ansträningen efter passet.

Föreställ er att den okoordinerade eftersläntaren är fantastisk och hjältemodig när hon får klorerat vatten i näsan, och när hon nästan vänder ut och in på lungorna för att återlämna bassängvattnet till bassängen.

Så är det. Så måste det vara.

Högsäsong

Att jogga i november är mysigt. Jag och Micke tog en tur igår. Det var mörkt ute och det snöade. Jag hade en liten pannlampa med ett svagt blått sken, som fick snön att reflektera ljuset och skära genom luften som tusentals små ständiga stjärnfall framför ögonen på mig. Micke sprang bredvid och hade för det mesta sin egentillverkade pannlampa på. Den går att ladda, lyser i en timme, och ger nästan samma ljussken som från en billykta.

På marken samlades snöslask som skapade ett mjukt underlag att springa på. Vi såg spår efter älg och räv. Eftersom snön föll rikligt, så kunde vi se vilka spår som gjordes för en halvtimme sedan, och vilka spår som var alldeles färska.

När vi kom hem så förberedde jag ett varmt bad, samtidigt som Micke ordnade en proteindrink.

Sommaren behöver inte nödvändigtvis vara högsäsongen för löpning...

Efterbliven

Simhallen i Fjärran Höjder Badet bjöd på en kontrast jag borde ha väntat mig.

I tre veckor har jag varit i Stockholm. I tre veckor har jag blivit ständigt vald som ordförande i gruppen och given ledare. I tre veckor har mina fingrar vant fått trumma mot tangentbordet, och självklart så blev mina skriftliga arbeten fina verk som lärarna lovordade och berömde. Jag var klart enastående i min skrivning. Jag hade god kunskap som jag förmedlade på ett bra sätt. Jag var rolig och intressant i mina sätt att uttrycka mig på. Allt var frid och fröjd. Jag var duktig.

Igår gick jag fruset och motvilligt till simhallen och hälsade sammanbitet på mina coacher Ove och Uffe från "Motions masters och Triathlon"-gruppen som enträget alltid peppar mig.

Jag plumsade i.

Jag sprattlade. Jag krängde. Jag tog in kallsupar. Jag kämpade förtvivlat att hålla koordination mellan armar, ben, bål, rygg och huvud. Jag drog in vatten djupt i lungorna. Jag surade. Jag sprattlade mig hjälplöst igenom längd efter längd med kramp i vaderna och klorerat vatten frätande i näsan.

Jag är smart framför datorn. Men koordinationsmässigt är jag en idiot. När andra ungar lekte verkade jag uppenbarligen upptagen med att skriva noveller och måla teckningar. Utforska min inre värld. Fingertopparna och händerna blev mina redskap.

Jag glömde bara resten av kroppen. När det kommer till att koordinera armar, ben, bål och rygg så är jag klart efterbliven.

Och jag har fortfarande en frätande känsla i näsan efter allt vatten...

Äntligen tillbaka

Äntligen är jag tillbaka till mitt kontor. Det har faktiskt varit kul att få bo på hotell i tre veckor, och kursen var det inte så svårt att ro ihamn med. Jag är tacksam över att jag får ha det här arbetet som frivårdsinspektör. Jag är tacksam över mycket, igentligen.

Nu hoppas jag på att stressnivån blir sänkt. Jag fick ordning på mina arbetsuppgifter sista veckan innan jag åkte iväg på kursen, och nu hoppas jag att jag kan tuffa på i stadig takt, och få mina uppgifter gjorda. Huvudet känns lite renare, och dessutom behöver inte mina tankar ständigt kretsa kring mina KNÄN, eftersom de inte smärtar lika mycket längre.

Förkylningen har lagt sig.

Jag och Micke avslutade söndagskvällen med ångande nybakade scones med smält smör och lite levande ljus.

Det mesta känns riktigt bra, faktiskt.

Besvikelse

Jag har sedan en tid tillbaka börjat äta små piller, som ska vara blodsockerstabiliserande. Man kan köpa de små mirakelpillrena på hälsokosthyllan på Ica Supermarket och det är förståss hälsogurun Fredrik Paulun som står bakom det magiska receptet. Pillerna innehåller inte bara krom, utan även kanel, och annat som Paulun hävdar ska stabilisera blodsockerkurvan, och därmed även tar udden på besvärligt godissug.

Heurika! Tänkte jag och började stoppa i mig pillerna. Min häpnad blev stor när jag insåg att det faktiskt fungerade. Jag har slutat fantisera, tråna, längta och kräva godis.

Nästa tanke kom lite krypande, som från ingenstans, och viskade lite försiktigt:
"Vad tomt det blev."

Jag slog bort dem, nu börjar mitt nya liv. Nu kan jag äntligen rensa tankarna från allt detta godissug och kanske göra något annat på lördagarna än att leva ut alla mina godisfantasier som jag drömt om under veckan. Nu finns det annat att uppleva än att uppleva den där... eh... ljuvliga känslan av att äntligen få äta ohämmat av något man längtat efter hela veckan. Den där saliga känslan av att äntligen få släppa spänningarna och banden och att få låta den saliga kladdkakan smälta i munnen.

Efter bara två veckor så bestämde jag mig för att låta bli att ta de blodsockerstabiliserande pillerna. Bara över helgen, bara så att jag fick längta lite efter kvällsfikat och bara så jag skulle få njuta med Micke framför TV:n med en chipspåse och annat gudomligt gott.

Helgen gick i frossandets tecken, och på måndagen så kändes det lite motigt att äta de där blodsockerbalanserande pillerna igen. Att äta de pillerna och slippa godissuget känns lite som att göra slut med någon man älskat och hatat på samma gång. Det har blivit lite tomt, och lite sorgligt.

Och underligt.

Man är ju van att godis alltid är den lätta lösningen. Godis är alltid tröst och avslappning. Jag sa till Micke igår i telefonen, att jag minsann skulle gå till den lokala affären vid hotellet och verkligen unna mig lite god choklad nu när jag är sjuk och ömklig. Sedan la jag på luren, tog på mig skorna, men slogs av tanken att jag ju faktiskt hade PAPRIKA i kylen.

Så jag valde krispig rå paprika framför en godispåse. Därför att det tar tre minuter att gå till affären och det kändes onödigt när jag ju hade paprika hemma.

Och därför att sockersuget är inte där längre.

Fy tusan vad läskigt.

Sjuk

Jag har blivit sjuk.

Helgen ägnade jag mest åt att utmattat gråta i huvudkudden och förbittras över livets orättvisor. Just då var jag övertygad om att jag just genomskådat världen och insett Livets Meningslöshet och Vidden Av Mina Personliga Misslyckanden. Jag hade lite svårt att se den mindre dramatiska sidan av verkligheten, som troligen skvallrade om att jag helt enkelt att jag var jävligt trött, stressad, knäskadad, och på väg att bli sjuk.

Någon dag senare, och efter lite ostbågar, nachos, kladdkaka och lösviktsgodis, som Micke varmhjärtat bjöd mig på, så bestämde jag mig för att jordens undergång kanske inte låg så nära som det tillfälligt kändes, och att jag kanske inte alls var en sorglig spillra av vad som en gång varit en människa.

(Ibland undrar jag hur jobbigt det är för Micke att alltid ställa upp för mig när jag uppenbarligen kan bli halvt galen och att jag har en tendens att sprida kaos och förödelse. Sedan kom jag på att han gillar att hopppa från flygplan, och att han sken som en sol efter att han sprungit tre mil i lera, regn och slask på Lidingöloppet. Troligen är jag en extremsports-variant på relationsfronten, och att en helg med mig kan vara lika utmanande och upplyftande som att bestiga kebnekaise i snöstorm.)

På söndagen pussade Micke mig avsked, och sedan åkte jag tillbaka till Stockholm.

Eftersom Kriminalvården betalat en bortskämt bra summa för att jag ska få bo på hotell och få professionell kursledning och handledning i mitt arbete, i tre veckor, så hade jag dock inte samvete att ligga kvar på hotellet. Detta trots att jag hade halsont, rinnande näsa, frossa, svettnignar, samt svidande blåsor på munnen. Dessutom så skulle frånvaro ge mig underkänt på kursen, så jag hade bara en känsla av att det underliggande budskapet från Kriminalvårdsinspektörens satsning var "Bli för fan inte sjuk."

Så jag släpade mig till alla obligatoriska kurser, där morgonens tema ironiskt nog var vikten av att ta hand om sig själv och undvika utbrändhet, och jag låg sedan utmattad och snorade i vilrummet så fort jag fick chansen.

Jag har till och med tittat på såpoperan Days Of Our Lives. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle klara av att se ett helt sådant avsnitt. Men halsen värkte, huvudet bultade, näsan rann, och jag ORKADE helt enkelt inte byta kanal. Så jag såg det. Hela avsnittet.

Jag vill helst inte prata mer om det.

Hemma! Snö!

Glädjen var stor hemma, när jag kommit på helgvisit efter två veckor i Stockholm. Micke var glad. Monstertanten var glad. Terven var glad. I princip alla vickade på stjärten i stor förnöjsamhet. Utom Micke, kanske.

Och när man slog upp sina ljusblå ögon på morgonen så låg snön på marken. Så det var bara att skynda sig ut innan solen skulle smälta snöplättarna, och bevittna tervens första årliga "snösprutt".

Snööö snö snö!

Terven snöspruttar innan solen går upp och smälter snölyckan.


P.s. Nu finns fler bilder i bloggen från min tid i stockholm...

Pappa

Min gamle far hade klivit ut ur norrlandsskogen, till Stockholm, för att närvara vid firandet av den nya boken som Bonniers bokförlag utgått med. Han hade fotograferat åtskilliga bilder i boken, och välkomnades med öppna armar av bokförläggare och författare. Så jag hann träffa honom en kort stund på torsdagkvällen. Annars träffar man ju bara någon av sina föräldrar ungefär en gång per år... Vi drack vin och jag blev uppdaterad om både det ena och det andra som hände borta i Malå med omnejd.

Jag och pappa i Hufvudstaden.

Äntligen

En tjej på internet, som heter Jessica, är något så fantastiskt som massör med specialist utbildning i ortopedisk medicin och idrottsskador. Hon har pedagogiskt nog föklarat diverse medicinska termer för mitt tillstånd. Jag är henne evigt tacksam. Detta har hon förklarat i ett diskussionsforum om löparskador:

Mekanisk irritation i mjukdel = nått skit skaver mot skelletet

Mjukdel = vet vi inte vad det är och varför det sitter där

Överansträngning = om man inte rör sig så får man inte ont där.

Strechövning = vi hoppas vi kan dra ut det så långt att de förlorar sin funktion eftersom vi inte fattar varför den skaver så behandlar vi symtomen

Medicinering = visserligen så kan kroppen ta hand om sådanahär inflamationer själv, men ger vi dem ett litet piller verkar det som om vi är kunniga och vi gör åtminstånde nånting

Jag känner mig lättad. Mina misstankar är besannade.

Träningen i Oktober

Summering av Oktober månads träning.

Under Oktober månad har jag aktiverat mig sammanlagt 23 timmar.
(10 timmar mindre än förra månaden)

Promenader: 3 tillfällen, 2,5 timmar.
Cykling: 7 tillfällen, 6 timmar. (Mest vardagsmotion till och från jobbet)
Simning: 7 tillfällen, 7 timmar
Jogging: 3 tillfällen, ca 1,5 timme.
Styrketräning: 6 tillfällen, 5 timmar.
Spinning: 1 tillfälle, 30 minuter

Jag är fortfarande nere i skadeträsket, men jag tror mig ha upptäckt lite förbättringar. Att sitta stilla hemma och titta på TV är skittråkigt och känns som bortkastade timmar av mitt liv, och att sticka iväg och träna när kroppen kanske (?!?)inte är riktigt redo för det, väcker blandade känslor.

Man bombas av olika råd från olika människor. Läkaren säger att jag kan träna så mycket jag vill och klarar, men att jag ska undvika de situationer som orsakar smärta, från andra håll hör man att total vila är enda lösningen och att fortsatt träning kan förvärra skadan. Lägg sedan till ortopederna som givetvis säger en sak och naprapater säger något annat.

Å andra sidan så har jag inte gett upp. Jag har haft riktigt roligt med min träning det här året. Mitt roligaste sommarminne var när jag cyklade Tjejvättern i Motala, mina roligaste äventyr med Micke har varit efter stigarna, och det är kanonkul att drömma om nya mål med träningen.

Mina knän blir säkert bra igen, frågan är bara när.

Löpglädje

Det är mörkt, blåser och regnar ute på ÅrstaBerg. Jag traskar ut ur hotellet och har bara mina nya träningsbyxor som når till mina knän, och en huvtröja. Vattnet piskar mot huvudet och jag drar huvan över huvudet och börjar traska över övergångsställen och följa gångbanan ut från stationsomårdet. Alla ljus från bussar och tåg och gatulampor reflekteras i vattenpölarna som ständigt bryts av nya vattendroppar och vind som krusar ytan.

Sedan kontrollerar jag att mina löparskor är hårt knutna så att de stabiliserande effekterna blir optomala, och sedan så JOGGAR jag faktiskt, IGEN. Jag joggar inte i uppförsbackarna, jag joggar inte i nerförsbackarna, jag joggar inte heller vid tillfällen där jag måste svänga 90 grader... Men annars så kan jag faktiskt försiktigt jogga mig en runda på ungefär 40 minuter, om jag håller en långsam och gemytlig takt.

Att springa i höstrusk är underskattat. Man kan springa lättklädd med en huvtröja i stället för jacka, utan att frysa det minsta. Samtidigt möter man människor i vinterjacka som med sina uppdragna axlar och framåtböjda gång ser ut att frysa.

Jag joggade med andra ord ännu en gång, utan att en skärande smärta spridit sig och utan att jag fått ont i mina knän när jag kommit hem igen.

Det fungerar faktiskt.

Jag är på bättringsvägen!

Hälsomässan

Jenny fotar mig och David.


I söndags var jag på Hälsomässa, i Älvsjö. I sällskap hade jag ett kärt återseende av David, samt en liten MiniDavid-upplaga, och Davids förtjusande fru Jenny. Jag försökte under klumpiga omständigheter finna min moderliga sida när jag fick hålla i MiniDavid, men gav upp när jag fick ett dräggligt/snorigt litet bäbisfinger i munnen. Min moderliga sida verkar fortfarande ligga latent och dold tills vidare. Men den finns nog där inne någonstans, om man skulle få för sig att gräva lite.

Jenny med tillhörande bäbis.

Det bästa med Hälsomässan, förutom att träffa David, Jenny och en liten drägglandes MiniDavid (som under största delen av lunchen försökte tugga i sig Jennys hand), var att ställa sig på en liten vågmojäng och få sin kropp analyserad.

Jag har består uppenbarligen av 23,3 procent fett. Om jag gick ned 3 procentenheter fett till, så skulle jag kliva över gränsen från att vara frisk, till att vara ohälsosamt smal. Ganska intressant med tanke på att jag ligger ganska långt ifrån alla hälsosamma tjejer med rutor på magen som pryder diverse hälsomagasin. Man kan ju lätt tro att de tjejerna är några kilon lättare än mig, och därmed ohälsosamt smala, vilket blir en rätt så underlig paradox för en hälsotidning.

Om man graderar ohälsosamt bukfett på en skala från 1-59, där 59 är mycket ohälsosamt, så fick jag en 1:a. Minsta möjliga bukfett med andra ord. Också en intressant siffra med tanke på att jag trott att det har legat och lurkat bukfett i magen. Nu antar jag att det helt enkelt bara är mag-grejer som finns där inne. Tarmar och sådant. Jag undrar jag, om hälsotjejerna på alla hälso-omslag också har tarmar i magen, eller om de bara gömmer undan det, på något vis.

På en skala från 1-9 så hade mina 43,8 kg muskler ett normalvärde på 5. Jag hade gott om benmineraler och summa sumarum av alla små elektroniska snabbanalyser var att min metaboliska ålder var 16 år. Jag är alltså frisk som en nötkärna, eller som ett nöt, och har samma förbränning och hälsosamma kropp som om jag vore 16 år. Det är uppenbarligen konditionsträningen som hindrar åldern från att ta ut sin rätt.

Jag misstänker att jag är 16 år mentalt också, och inte alls 26 år. Det skulle nämligen förklara en hel del.

Avdelningen Underliga Sammanträffanden

Jag gick över parkeringen vid Årstaberg, för att ta mig till pendeltåget, i lördags. Det är rätt så lite folk i rörelse, och mitt på parkeringen möter jag min förra sambo, som jag hade innan min nuvarande. Det var tre år sedan vi separerade, under rätt så uppslitande omständigheter. Vi har knappt setts eller pratat vid sedan han tog sitt pick och pack och drog under en av mina hundpromenader. Jag har inte ens vetat vart i sverige han befunnit sig sedan han "försvann", så det kändes som om Gud bestämde sig för att fingra lite i mitt liv igen.

(Troligen har jag varit för glad igen. Gud gillar inte när jag är glad.)

Träffas man sådär, under slumpartade omständigheter, så måste man ju pratas vid lite.

Jag hade innerst inne hoppats att han var ledsen och nedgången i dekadens och social isolation. I själva verket var han instruktör i Yoga och verkade vara något av en erkänd flickfavorit. Han åker till Indien om två veckor och har uppenbarligen bytt jobb så att han tjänar det dubbla. Dessutom så var han nästan en helt annan människa med mycket stadigare blick, och lugn och säker kroppshållning. Han såg ut att må bra helt enkelt. Han var glad att se mig och jag fick en kram och ett glatt "Jag har kommit över dig nu!" vilket ju var trevligt.

Sedan så gick jag vidare och funderade över vilka fantastiska framgångar JAG nått sedan separationen. Jag vet inte om jag fick ihop några. Jag fick lite hjälp av David att räkna ihop antalet positiva förändringar sedan separationen, (jag har lärt mig hoppa fallskärm, fått ett tufft jobb och blivit fantastisk på alla sätt och vis) men det kändes ändå konstigt. Jag kastades tillbaka lite känslomässigt till separationen och minns att det blev rörigt eftersom flygplanet i Östersund kraschade, och att min instruktör Micke Eriksson dog samtidigt som jag skulle lära mig hoppa fallskärm, det blev ett virrvarr av tankar och känslor, och mesta energin gick åt att hålla skenet uppe på jobbet, om att allt var normalt.

Jag försökte tigga lite kärlek genom att ringa Micke men han blev mest nere över att jag inte var glad som vanligt. Han tipsade om att jag skulle äta lite godis eftersom det brukar fungera mot det mesta.

Så jag åt lite godis i stället för att fundera vidare.

Det fungerade faktiskt.

Veckans Monstertant

Veckans undersökning:

Vad gör Monstertanten med Diskborsten, IGENTLIGEN?

Ofta, när familjens två försörjare befinner sig på arbetet, så sätter Monstertanten sina stora tunga vita tassar på diskbänken och plockar ned diskborsten. Det kan ju låta trovärdigt att det är kvar lite goda matrester på den, men i sanningens namn är det allt som oftast bara diskmedel på den. Uppenbarligen fyller detta någon funktion, eftersom hon regelbundet plockar ned den.

Lös min gåta. Jag behöver hjälp att knäcka mysteriet på vad hon i själva verket använder diskborsten till, när vi är på jobbet. NÅGON funktion har den ju uppenbarligen.

Hos frisören

För första gången på ett och etthalvt år, så har jag gått till en frisör. Jag försöker ursäkta mig med att det är dyrt och onödigt att klippa sig hos frisören, men innerst inne så vet jag att det bara är halva sanningen.

Det kommer alltid frågor om mitt tunna hår. Det blir så tydligt och så ofrånkomligt att mitt hår mest består av tunna babyfjun när frisörerna försiktigt lyfter mina genomskinliga hårtesar och frågar om jag alltid haft så här tunt hår, eller om det är en följd av näringsbrist eller sjukdom. Sedan säger de alltid att det måste klippas kort eftersom det är så tunt och sprött ut, och att det ser illa ut när de sista växande genomskinliga spretiga stråna kämpat sig ned till axlarna.

Mitt hår är mitt största komplex, och i stället för att känna obehag inför det, så brukar jag bara låta bli att tänka på det. Men när jag väl sitter där i frisörstolen så MÅSTE jag tänka på det för jag MÅSTE svara på alla frågor.
"Nej, det har alltid sett ut så här."
"Nej, jag äter inga mediciner."
"Ja, jag tycker det är lite jobbigt att klippa mig, för jag gillar inte mitt hår."

Jag lutade mig fram lite och försökte schasa bort min identitet som "Tunnhårig" genom att berätta för frisören att jag minsann hoppat en jädrans massa fallskärmshopp. Hon blev imponerad och jag kunde slappna av och luta mig tillbaka när hon började klippa och slinga håret, jag la till lite bestämt att när man faller i 200km/h mot marken så bryr sig inte en själ om hur man ser ut i håret. Sådärja. Nu vet hon i alla fall att mitt huvud inte bara består av tunnt hår, utan även lite intressanta upplevelser.

Jag började tänka på en bok jag läst nyligen, om träningsmotivation. Där ansåg författaren att man inte skulle försöka träna bort sina fysiska komplex, utan kanske till och med träna PÅ dem. "Odla din särart, livet blir mycket intressantare då!" var grundbudskapet. Jag undrade om jag någon gång skulle komma till den punkt i livet då jag skulle sätta mig i frisörstolen och säga:
"Kan ni göra mitt hår lite tunnare, och liksom få fram den här mjuka, babykänslan, över det? Jag vill att min sambo inte ska känna skillnaden mellan mitt huvud och ett babyhuvud, när han stryker handen över det."
Troligen kommer jag aldrig till den punkten.

Hon fick till det ganska bra, faktiskt. Frisören, alltså. Det syns faktiskt att någon pysslat om mitt tunna hår och gjort det absolut bästa av situationen. Det ser verkligen ut som om jag fått en noggrann och omsorgsfull finputsning utifrån mina egna förutsättningar. Och dessutom var hon trevlig, tjejen.

Det känns ganska bra, faktiskt.

Boken

Jag uppfylldes av en sorts upprymdhet klockan 05.00 i morse. Mina knän har inte smärtat på tre dagar och jag har känt mig entusiastisk över styrketräningen. Sakta droppar törsten över fysiska resultat bort, och kvar finns en renodlad vilja att röra på sig, att uppleva med kroppen. Efter två månaders skada så har jag fortfarande vattnat och vårdat tankarna om att fortsätta träna och bli en bra triatlet. Boken "Triathlons for women" ligger alltid närmast sängen och jag har burit med mig den som en ny kär väninna, i flera veckor nu. Det som från början verkade vara en halvtråkig bok har visat sig vara full med själ och livsglädje inför sporten. Sally Edwards skriver inte bara om praktisk rådgivning, utan skildrar även hur diagnoserade cancerpatienter lär sig älska sporten, även under pågående behandling, och hur ett par cancersjuka triathleter slog sig samman och bildade"Team Survivor". Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, gammal eller ung, alla kan bli triathleter.

"But I dont have a bike" i said.
"Then get one." she answered.
"I dont swim very well." i said.
"Then learn how to swim." she answered.
"I can't run."
"Then walk."

Till slut kunde jag inte lägga band på mig längre.

Jag tog på mig joggingskorna ut i den tjocka dimman och försökte försiktigt jogga i en långsam promenadtakt. Försökte försiktigt lirka med min kropp utan att frustrerat forcera fram något. Klarar jag att promenera så borde jag klara det här.

En timme senare ringde jag entusiastiskt Micke och tillkännagav högtidligt att jag minsann joggat i en halvtimme, UTAN SMÄRTA.

Han påminde mig om att det kanske inte är så konstigt eftersom jag ätit receptbelagd smärtstillande medicin de senaste tre dagarna.

Jag tänkte efter i min pilleröra som jag alltid äter på morgonen. P-piller, piller med omegafett, pauluns piller med vanilj och crom (minskar sötsuget), järntabletter, och JAJUSTJA jag har ju faktiskt ett extra piller jag fått från läkaren, som inte bara är antiinflammatoriskt, utan även bra smärtstillande.

Så var det ja. Jag kanske inte har blivit bra i mina knän, jag kanske bara inte känner hur ont det gör. Jag försökte lite tafatt förklara för Micke att alternativet klockan 05.00 på morgonen, var att se Ricky Lake, och mellan en joggingtur och Ricki Lake så fanns det ingen möjlighet att stanna kvar inne på hotellet.

Sedan smög jag in under täcket och bläddrade i min fantastiska bok som viskar hemligheter om att alla som vill kan bli triathleter, och jag njöt av varje textrad:

"Let her
swim,
Climb mountain peaks,
Pilot airplanes,
Battle against the elements,
Take risks,
Go out for adventure,
and she will not feel before the world
...timidity."

Simone de Beauvoir

Stockholm episode II

Efter tre dagar i Stockholm har jag börjat vänja mig lite. Efter att ha sovit enorma mängder, så känner jag mig faktiskt mer utvilad än på länge. Jag var från början rädd att allt sovande skulle öka tröttheten och generera mer sovande i en ond spiral som slutligen skulle urarta till något slags stadie av dåsig och ständig medvetslöshet, men så har det inte varit. Gruppkompisarna som jag studerar med har faktiskt intressanta liv och är klart mer färgglada än vad jag uppfattade dem från början, men de har noterat att jag inte är allt för förtjust i att vara här, och kallar mig ltie skämtsamt för "Den Bittra Norrlänningen" (jag hade mycket skarp och oblyg kritik till en arbetsmetod som heter Problembaserat lärande, och det roade visst).

Jag vaknade på morgonen idag och kände mig utvilad, trots medicineringen för mina knän. Jag har stiftat bekantskap med det lokala gymet i Årsta och jag är mycket nöjd över gymet. Årsta Gym, är en tiopoängare. Med tio poäng menas rymliga lokaler, fräsch luft, bra musik, trevlig receptionist, stora speglar, ett stort sortiment av maskiner, samt rätt så glest med folk. Man behöver inte köa på maskinerna och gör man fel så verkar folk inte vara sena med att komma med tips. Det enda jag saknar i maskinväg är vadpressen, men den kanske finns där bland myllret av maskiner.

Något annat som ökat min glädje på gymet är att jag tappat ett litet kilo sedan sist jag gymade. Detta kilo har varit ett segt kilo som inte företrädelsevis kommer från bröst, mage, höft eller lår, utan är uppenbarligen ett kilo som verkligen har gjort skillnad i muskeldefineringen. Jag ser alltså mer vältränad ut nu än vad jag såg ut sist jag gymade. Mycket trevligt!

Man kanske skulle återuppta den där korta förälskelsen man hade i styrketräning från förra hösten... det är ju faktiskt roligt att ta i, lite.

Jag hoppas Micke saknar mig litegrann.

Jag hoppas Linus har det gott på Hotell Kattis.

Ytterligare ett steg i träsket av självömkan

Jag har uppenbarligen hamnat i Stockholm. Det är ganska intressant att jag lyckas "uppenbarligen hamna" någonstans som faktiskt varit planerat sedan månader tillbaka, så jag antar att det bara är jag som är förbehållen att känna så inför månaders planering. Jag bor på ett hotell i Årsta, och där ska jag bo i tre veckor framöver, och jag har en kurs i Liljeholmen att knata mig igenom innan jag kan knalla tillbaka till Gävle och de invanda banorna.

NEJ det är inte lyxigt och spännande och alla andra fantastiska saker som det kan vara att åka iväg på tre veckors hotellvistelse. Det värsta är nog att min dator inte riktigt hajjar bredbandsuppkopplingen på hotellrummet, så jag känner mig digitalt isolerad från omvärlden.

För att höja stämningen ytterligare så har jag varit hos läkaren som skrev ut lite starkare mediciner för mina smärtande knän, vilket som vanligt gör mig dåsig och fantasilös. Min råtta Linus har det nog bättre ställt som bor på Hotell Kattis i Gävle, och troligen blir både kliad och matad med leverpastej.

Man kan ju ta ett steg ytterligare i självömkansträsket och säga att MICKE faktiskt tycker det är lite liiite skönt att ha mig ute ur huset, och trots att jag kanske tycker det är trevligt att sova ohämmat på hotellet, så kändes det värre att höra än att säga själv.

The grande finale: En tjock kvinna jag måste göra grupparbeten med här på kursen, tänk er en rynkig och gnistrande gammal blick bakom starka glasögon, ett triumferande leende, och tjocka kinder som med entusiasm säger:
"Ja, där ser man. Hon är 26 år och har redan skadat sina knän för livet. Där ser man vad den här moderna "träningen" förstör för ungdomen."


Jag vill dra mig undan och fantisera om våld.

Eller åka hem.

Får man åka hem?

Varför är det så mörkt i korridoren till mitt hotellrum?

Jo, därför att golvet består av fläckar, pölar och missfärgningar...

Livet på Stand-By

Helt plötsligt så insåg jag att mitt liv just nu står på stand by. Pausmusiken spelas och skärmsläckaren börjar rulla. Ingenting händer.

Jag kan inte träna eller gå på promenader med mina knän. Jag kan inte sätta upp mål med min fritid och hur den kommer att se ut framöver, eftersom jag inte har fått skadan diagnoserad ännu. Jag har inte pengar att göra några större inköp som skulle kunna sätta livet i rullning, om jag inte är redo att ta ett lån. Simträningen står också stilla, och efter vid senaste kurstillfället blev det helt otippat samma hjälplösa plask med återkommande kallsupar, som om det vore min första lektion.

Detta har känts ungefär som att inte leva. Att stå stilla. Att betrakta sig själv i vardagens göromål utan att bryta mönstret, utan att agera och utan att röra om. Samma sak, vecka efter vecka.

Sedan insåg jag, igår kvälls någon gång efter läggdags, att livet faktiskt är riktigt skönt, när det står på Stand By. Det har känts näst intill olidligt att inte arbeta hårt för mål och mening, att inte sträva efter bättre träningsresultat och inre såsom yttre utveckling. Mina knän har kännts som stoppklossar i tillvaron och jag har frustrerats över att sitta hemma när jag igentligen skulle ha genomfört sista delen av Tjejklassikern via Lidingö Tjejlopp.

Men nu känns det skönt. Just idag känns det skönt. Kanske inte i morgon, men just nu på lunchrasten innan jag ska ta min matlåda till lunchbordet.

Varför ska jag nu försöka uppnå så många mål, om jag inte tar mig tid att återhämta mig och reflektera över de mål jag redan uppnått. Varför ska jag träna så hårt, om jag inte lär mig att vila ut både själ och kropp? Om jag inte kan acceptera en vardagslunk i livet, hur ska jag då verkligen uppskatta mina äventyr?

Det kanske är bra att jag skadat mina knän. Det kanske är bra att stanna upp. Det kanske till och med blir skönt att vila sig ordentligt från träningen, och lita på att det i framtiden kommer nya äventyr att genomföra. Kanske är min kropp hel lagom till Halvvasan till våren? Tills jag vet vad som ska hända i framtiden kan jag ju vila, låta äventyrslustan gå i ide precis som björnen, fullmatad på intryck.

Livet på Stand By är kanske inte så tokigt.

Segerns sötma

Jag var röd i ansiktet. Som vanligt hade jag mina simglasögon lite för hårt spända mot mitt ansikte, så att de mest liknade soffknappar intryckta i en mjuk kudde. Eventuellt rann lite poolvatten ut ur min näsa. Jag fick två feta paddlar som omsorgsfullt placerades på mina händer. Sedan placerade en instruktör högtidligt en stor flytdolme mellan mina ben, eftersom jag var oförmögen att greppa den själv med mina klumpiga och ostrategiskt viftandes paddel-händer. Efter lite peppande och ivrigt påhejande så bestämde jag mig, genomblöt och fullt utrustad med alla tänkbara hjälpmedel, att NU skulle jag minsann crawla! Idag är dagen D!

OCH JAG GJORDE DET! Nästan en hel simlängd på 25 meter. Förtvilat plaskandes och viftandes med fokuserad blick under de dimmiga simglasögonen så gjorde jag faktiskt rörelser som ABSOLUT påminde om crawl. Jag är bäst! Jag är bäst!!!

Ytterligare en vanlig dag i självförnedringens tecken

Jag tänkte så här: Att cykla till jobbet gör numera ont i mina knän. Att inte cykla till jobbet gör ont i själen, eftersom jag faktiskt lärt mig tycka om att starta dagen med frisk luft i nyllet och vackra höstfärger nu på morgonen.

Efter en ytterligare analys tänkte jag vidare, och kom fram till att det gör mest ont i mina knän när jag trampar i uppförsbacke, i hårt motstånd, och att det knappt känns överhuvudtaget, i övrigt.

Därav föddes den geniala idén fram, samma idé som jag lallat om tidigare: Den förträffliga idén att skaffa skor med små metallmojänger på undersidan, som gör att man kan knäppa fast sina skor i pedalerna. Då kan man ju liksom dra upp pedalerna i stället för att trampa ned pedalerna, i uppförsbackar, och då kanske skona mina arma knän.

Sagt och gjort. Fina silverfärgade Nike-skor har införskaffats, tillsammans med alldeles förträffligt coola cykelpedaler som man kan "klicka fast" skorna i. När vi ändå var igång så inhandlade Micke en vattenflaskehållare med tillhörande vattenflaska till min cykel Bonk, samt en liten cykeldator för 99 kronor. Sedan glänste min Bonk i sin nya prakt (i ungefär femton minuter, innan jag fick punktering, och med humöret på topp så fick jag en snabb lektion i hur man byter däck).

Vart kommer självförnedringen in i bilden, undrar ni då, givetvis.

Vi kan säga så här. Föreställ dig att du är... låt oss säga... en bilist. Föreställ dig att du åker långsamt mot en trafikerad fyrvägskorsning. Klockan har passerat 17.00 och du är på väg hem från jobbet. Framför dig cyklar en cyklist. Det verkar vara en tjej i svart kappa och fina silverglänsande nya skor. Föreställ dig att hon överdrivet långsamt saktar in, med sin blågrå cykel, i god tid innan korsningen. Föreställ dig sedan hur du konstaterar att hon ser lite stressad ut och förvirrat ömsom stirrar på bilarna, och ömsom stirrar på sina fötter. Cykeln stannar, och under lustiga och obegripliga små ryckningar med benen från cyklistens sida, börjar cykeln långsamt falla ned åt vänster. Cyklisten fortsätter med desperata små ryckningar men följer sedan med cykeln platt mitt på vägen. Du inser att ditt körfält nu är blockerat av en hjälplöst sprattlandes cyklist, som ligger över hela ditt körfält. Du stannar bilen, liksom de flesta andra bilar i fyrvägskorsningen gör, i väntan på att den nu rödkindade cyklisten haltande ska kliva ur cykeln från liggande läge. Och du tänker något i stil med: "Vad är det där för jävla idiot, som inte tar emot sig med fötterna?"

I skuggan av mitt skadade knä

Efter två månaders lugn med enbart lite kraftfulla markeringar efter de få gånger som jag försökt att jogga, så har nu mitt skadade knä bestämt sig för att expandera sin verksamhet. Jag har numera TVÅ VÄRKANDE KNÄN! Detta betyder att DET GÖR ONT ATT STÅ STILLA. Detta betyder i sin tur att det gör ont att DISKA, LAGA MAT, STÅ I KÖ TILL KASSAN, TVÄTTA HÄNDERNA OCH ALLT ANNAT SOM NÄST INTILL KRÄVER ATT MAN SKA STÅ STILLA. Alternativet till att stå stilla har varit att lite smått och diskret vagga fram och tillbaka, ungefär som om man varit väldigt, väldigt, kissnödig.

Desperat så har jag försökt att finna svar på mina frågor kring knäskadan, i väntan på att etablera en kontakt med Hälsocentralen, och nitiskt bläddrat igenom varje träningsbok som står att finna i mitt nattduksbord (okej, det kanske inte är så många). Som resultat av mitt ihärdiga sökande så vill jag bara säga:

ÅT HELVETE MED JONAS COLTING och Sally Edwards som med sina klämkäcka experttips och orubbliga tro på kroppens förmåga, får oss otränade f.d. soffpotatisar (och fallskärmshoppare, men det är ju i princip samma sak) att oförberedda möta alla svårigheter med att träna i vuxen ålder, om man INTE VARIT TRÄNAD FRÅN BÖRJAN.

Varför läser man böcker från experter och från människor som bevisligen har topptränade kroppar som de troligen redan filat på sedan ungdomen? Vad vet topptränade människor med meritförteckningar sedan tonåren om hur enkelt det är att finna motivation till träning när man vet att man själv med stor sannolikhet aldrig blir bland de bästa 30% ens i motionsklasserna?

Vad vet ELITEN om att faktiskt en så liten grej som att ta cykeln tur och retur till jobbet, uppenbarligen verkar kunna orsaka skador? Jag har väl aldrig varit riktigt tränad, men jag har väl aldrig heller varit riktigt otränad. Däremot lyckades jag aldrig få godkänt på idrotten i Gymnasiet, för det var helt enkelt inte så lätt för mig att orka engagera mig i ämnet. Det enda jag vet är att det är svårare att lära sig simma än att bara börja på en kurs, det är svårare att bli en duktig cyklist än att bara köpa cykel och cykla runt, och det är inåt helvetes svårt att bli en snabbare och effektivare löpare utan att dra på sig skador!

Grrr jag vill skylla på någon att jag inte kan löpträna som jag önskat. JAG VILL SKYLLA PÅ NÅGON!!!


Om 11 dagar får jag en läkarkontakt. Sedan får jag förhoppningsvis en remiss inom några veckor till någon som kan träningsskador och rehabilitering, DÅ kanske någon kan svara på alla mina frågor...

Veckans monstertant

Den här bilden hade varit en tiopoängare om den bara hade lite bättre skärpa... För att komma med ett statement: "Det är inte en hund, det är en terv."

Inspiration

I morse vaknade jag, och riktigt bubblade av inspiration. Jag hade somnat till boken "triathlons for women" och vaknade riktigt glad och optimistisk. Äntligen så har jag fått tillbaka lite motor. Nu ska jag skaka ut min lön ur plånboken och ordna mig ett himmelrike av förutsättningar för lyckad träning.






Kläder: Jag ska ha flera uppsättningar träningskläder och underställ! Inget mera irriterat letande i tvättkorgen och inga mera suckar när man rafsar igenom garderoben, och hysteriska utrop för att ingen träningsBH finns att finna. Jag ska lassa på med ett överflöd så att det alltid finns rena och fräscha kläder och underställ. Det ska gå snabbt och lätt att komma ut!






Cykling: Jag ska köpa sådana dära pedaler med pedalskor som man knäpper fast sig i, så att jag undkommer knäsmärtan genom att kunna "dra pedalen uppåt" i stället för det lite mer smärtsamma "trampa neråt". Då blir det roligare cykling av!






Ytterkläder: Jag ska fixa mig värsta varma mysiga vinterjackan (utöver min lite strama långrock) som ska bjuda ut mig på skogspromenaderna man annars bävat för i höst eller vinterrusk.







Simning: Det här virrvarret av bilder som jag plockat in är faktiskt allt allt nytt jag beställt åt mig själv idag. Det är redskap jag använder på simträningen, men som jag inte har tillgång till på egen hand, om jag skulle vilja simma "utanför träningstid". Det betyder att jag kan ta mitt pick och pack och alla mina hjälpmedel och plaska runt när helst jag vill, vilken dag jag vill. Ska bli kul med ny ryggsäck (anpassad för bad) också, så man inte går med samma gamla ica-kasse till Fjärran Höjder-badet.






Löpning: Nu jäklar ska jag börja löpa regelbundet! Om jag nu vet att jag får ont efter 20 minuter, så får jag väl börja med att löpa en kvart om gången. Jag tänkte sikta på att få upp lite fart i stegen och så ska jag lita på att detta bygger muskler som skyddar mitt knä från att få ytterligare skador i framtiden.





Nu ska jag lära mig det här!!

Nej, jag kan fortfarande inte crawla

Efter 7 simlektioner så kan jag fortfarande inte crawla. Inte ens i närheten. Men lyckligtvis gör det inte så mycket, och intresset för simning har faktiskt stigit allt eftersom träningen fortskrider.

Igår längtade jag iväg till simningen. Det är verkligen skönt att åka dit. Instruktörerna Masters-motions och triathlon-gruppen är otroligt trevliga och uppmuntrande, och jag har slutat bekymra mig över min teknik, eller sätta press på mig att bli bättre för varje gång. Instruktörerna säger lugnt och leende att "Det kommer!" och jag får väl lov att lita på dem.

Det skönaste är att jag börjat få mycket bättre vattenvana, och att jag verkligen börjat slappna av mer, i vattnet. Förut kunde jag inte hålla huvudet under vattnet utan att hålla för näsan, nu tänker jag knappt på det. Jag ligger djupt under vattnet i bröstsimmet och hämtar bara luft en kort stund i varje simtag. Jag håller mig nästan hellre under ytan än över, eftersom ljudet är så dämpat och eftersom allt känns så lungt under ytan.

Det hade jag nog inte kunnat föreställe mig, för två månader sedan...

Morgongröten

Det kom en bok på posten igår. En bok jag beställde just i samband med att min knäskada startat, och som är grymt försenad. Den var på engelska och handlade om kvinnor som utövar triathlon. Lite förstrött bläddrade jag igenom den och upptäckte att den inte hade de där vanliga förskönande bilderna som brukar finnas i träningsböcker, snarare var det feta krinnor som tävlade triathlon, gamla kvinnor som tävlade, konstiga kvinnor utan BH, fula kvinnor, snygga kvinnor, ja allt var liksom ett väldigt spännande axplock av alla kvinnor som faktiskt kan utöva triathlon. Många dock väldigt vältränade, men inte på det där fitness-viset, utan på ett vardagligt och mer verklighetsnära vis. Boken kändes verkligen äkta.

Ett halvt dygn senare sitter jag och gråter vid min morgongröt vid köksbordet. Jag tänker på det svartvita fotografiet i boken, föreställandes den anskrämliga feta kvinnan som med ett strålande leende springer i mål. Det är ren och skär avundsjuka som fyller mig, precis som avundsjukan jag kände när Micke stod vid startgroparna på Lidingöloppet och den fuktiga råa luften vibrerade av allas förväntningar. Samma avundsjuka knut som fanns i magen när Kattis glädjestrålande sprungit Lidingö Tjejlopp som vi planerat att springa tillsammans, förra helgen.

Jag blir aldrig avundsjuk på andra ryttare. Jag har bara en så stark känsla av att jag vill rätta till allt jag förlorade när jag var yngre. Jag drömmer bara om att få behålla åtminstone en häst i mitt liv, som inte någon annan kan bestämma över. På något vis så skulle jag inte vara stolt över att kalla mig ryttare. Stoltheten skulle ta mycket större dimensioner om jag kunde kalla mig triathlet, eller marathonlöpare.

Ibland tror jag att sorgen från de hästar jag förlorat, att just den sorgen fungerat som ett riktigt segt klister, som delvis håller mig tillbaka i det förgågna, och som bara kletar fast mig ytterligare så fort jag möter motstånd i mitt nuvarande liv.

Kanske finns det ett annat "nu" där utanför? Min barndomsdröm om att slippa förlora de hästar jag älskat så mycket, kanske inte är min nutidsdröm. Min nutidsdröm är kanske snarare är att få stå i en startfålla, att samla sig inför ett lopp, och att göra ett bra försök att slå förra årets tid... att inte rida på någon annans hästkraft, utan använda sin egen kropp.

Men vad hjälper det, vad som verkligen är den inre rätta sanningen, när det droppat tårar i morgongröten?

Linus The Brave

Mr Linus fortsätter faktiskt göra sina framsteg. Visserligen är han hemskt blyg (särskilt när kameran är med) men jag är på god väg att lära honom att kliva ut ur buren och upp på min axel, när jag ber honom. Det är mysigt med råtta. Jag rekommenderar Mr Linus för varje nedstämt sinneslag.




Duuuuktig råtta!

Träningen i September

Summering av September månads träning.

Under September månad har jag aktiverat mig sammanlagt 33 timmar.
(20,5 timmar mindre än förra månaden)

Promenader: 10 tillfällen, 9,4 timmar.
Cykling: 17 tillfällen, 17 timmar. (Vardagsmotion till och från jobbet)
Simning: 5 tillfällen, 5,8 timmar
Jogging: 2 ynkliga tillfällen, ca 1 timme.

Upp som en sol, och ned som en bränd och oätlig pannkaka. Jag trodde jag skulle kunna hantera frånvaron av konditionsträning rätt så bra, men efter att jag inte kunnat springa på över en månad nu, så har jag blivit lätt nedstämd. Jag kan inte koncentrera mig lika bra på jobbet och går i hästdrömmar. Mina båda knän har börjat värka så jag har tappat min framtidstro som framtida marathonlöpare.

Jag har tappat intresset för att äta sunt de senaste två veckorna, och har slarvat högaktningsfullt i allt vad balanserad näring heter.

Jag kunde inte avsluta sista delen i Tjejklassikern, på grund av knäskadan.

Den ljuspunkt från träningssynvinkel har dock varit att jag håller på att lära mig simma. Det går långsamt, men jag börjar sakta bli bättre. Jag har fått bra instruktörer och börjar gilla att simma mer och mer, trots att jag under förra veckans lågvattenmärke sket i simträningen hela veckan.

Tråkigaste ögonblicket var att inse att jag inte skulle klara Lidingö Tjejlopp. Det blev inget diplom i år.

Kär

Jag tror jag kommit till en punkt då jag bara inte kan säga nej, längre. Jag har letat och ringt runt och frågat och lirkat på den ena hästen efter den andre, samtidigt som jag försökt smälta tanken om att jag kanske blir hästägare en vacker dag. Jag kanske äntligen får känna den där overkliga känslan av att en häst kommer att vara min, och att ingen annan kommer att kunna slakta den, sälja den, eller bara göra meningslösa nötande dressyrövningar med den.



Kan man säga nej till Wilma? Jag kanske säger ja. Kanske till och med idag. En berömd och framgångsrik utövare av akademisk ridkonst sa en gång, när en elev frågade vilken typ av häst som är som mest ultimat för ridkonsten:
"Köp den häst vars ögon du förälskar dig i." och med det menade han att äkta ridkonst inte handlar om att se pampig ut på en svindyr häst, utan att sann ridkonst är att arbeta fram bra och gymnastiska övningar från just den hästens fysiska och psykiska förutsättningar.

Det är kanske det jag gjort. Förälskat mig lite.