Karriärkvinnan...

Jag har fått vikariatet! Med en ytterligare löneförhöjning än den vi pratat om tidigare! Helt underbart! Efter en rätt så pirrig gårkväll så har äntligen besvikelsen dränkts av GLÄDJEN över det nya jobbet, arbetsgivaren har ringt och än en gång poängterat att jag med stor sannolikhet kommer att behövas längre fram och att jag inte behöver känna mig orolig över att stå arbetslös efter mitt första år i tjänsten. Jag ska bli Frivårdsinspektör inom kriminalvården, och det kommer att bli helt fantastiskt spännande att lära sig yrket!



Ett annat magpirr är pirret över att få bosätta sig hos pojkvännen. Fast det pirret är lite blandat med rädsla. Två viljestarka och tjuriga fallskärmshoppare med intressen att pressa sig till det yttersta. Jag är inte flickvännen som står på marken och beundrar honom när han hoppar fallskärm, jag är faktiskt flickvännen som packade hans fallskärm fel förra sommaren. Jag är inte flickvännen som välkomnande står hemma med en färdig gryta efter att han åkt skidor i vintermörkret, jag är flickvännen som snorandes försökte hänga med i hans skidtempo, och som blev fullständigt ursinnig över att han var överlägsen. Jag är inte flickvännen som sorgset drar mig tillbaka och ringer mina väninnor när jag ser ett bekymmer i vår relation, jag är flickvännen som river upp himmel och helvete (mest helvete, dessvärre). Jag tror att ingen av oss har det lätt ibland, när vi försöker jämka oss.

Jag hoppas flytten blir lyckad. Jag hoppas det blir så bra som jag ibland vågar drömma om...

för oavsett jobb, lön, träning eller utvecklingsmöjligheter, så är ju min högsta önskan att få bo under samma tak som just HONOM, att få dela en fungerande vardag med en tjurskalligt trogen och underbar Micke..!

Tid och otid

Om man bedömer receptionisternas tonläge för fri tolkning, så antar jag att jag är väldigt sent ute. Tjejvättern på 9 mils cykling är inte nu till helgen, men nästa. Och givetvis är varje vandrarhem, camping, eller lågprishotell redan fullbokat, troligen sedan veckor tillbaka. På ett vis har jag ju kunnat ana detta, men jag har inte haft utrymme i huvudet för att planera Tjejvättern bättre än så här. Frågan var ju om vi skulle ha köpt vårt tält vid läget för Tjejvättern, sedan kom frågan om Micke skulle följa med eller inte, sedan kom frågan om vi skulle fixa ett cykelställ till bilen eller inte, och i något slags oplanerad soppa rann saker ut i sanden.

Å andra sidan är det "bara" 22 mil till Motala från Enköping, och om jag styr kosan till Motala vid 06.30 så har jag minst en och en halv timmes marginal att åka vilse på området, innan start. Äter jag ordentligt, och kör försiktigt hem, så kommer jag inte att anlända tillbaka till lägenheten okristligt sent.

Cyeklträningen har det inte blivit så mycket av. Av träning i stort har det inte blivit så mycket alls den här månaden. Kanske är Tjejklassikern lite för enkel för mig. Kanske ligger det för lite utmaning i att cykla 9 mil och liksom TRÄNA inför det. Jag VET ju att jag tar mig banan runt inom maxtiden. Kanske vill jag ligga mer på gränsen till vad jag klarar av. Jag har tänkt på det och när jag pratar träning med Micke återkommer jag ofta till hur gärna jag vill åka hela vasaloppet så snart jag bara är i fysisk form för uppgiften (vilket jag... eh... inte riktigt är i nuläget, jag behöver sno ihop pengar för rullskidor innan det blir aktuellt). Kanske mår jag som bäst om jag får kämpa hårdare för mina mål, för att jag ska tycka något är riktigt spännande.

Men att döma av en kylig Tjejvasa, och mitt ståndaktiga travande genom Gävle Halvmarathon, så är jag ganska säker på att jag kommer att få riktigt kul... Frisk luft, svett, och glada människor räcker för en kanonhelg!

Glad och besviken

Jag har pratat med arbetsgivaren angående jobbet i Gävle och det verkar inte som om jag får den fasta tjänsten jag hoppats på. Besvikelse.

Däremot vill hon erbjuda ett vikariat på ett år, med goda möjligheter till fortsatt anställning. Samma jobb, med den lilla skillnaden att jag hänger lite lösare, riskerar att bli arbetslös efter ett år. Arbetsgivaren försökte dock intyga om att jag har mycket goda möjligheter till fortsatt tjänst om jag trivs och vill fortsätta jobba efter att vikariatet gått ut. Och jobbet verkar ju så spännande! Det verkar ju så roligt och givande med trevliga kollegor...!

1 500 kronor högre lön i månaden, än i mitt nuvarande jobb.

Men ett vikariat till! Jag är 26 år och har aldrig haft en fast tjänst! För mig är 26 år en anselig ålder, för den arbetsmarknad som jag försöker slå mig in på är jag fortfarande väldigt ung.

Glädjen och besvikelsen sköljer över mig om vartannat.

Samtidigt börjar magen pirra över att få möjlighet att flytta ihop med pojkvännen. Att slippa pendla 14 mil fram och 14 mil tillbaka varje fredag och måndag. Att få bättre ekonomi när vi inte bor i skilda hushåll. Att få ha min älskade lilla terv under samma tak igen, nu när jag varit för allergisk för att ha henne hårandes i min lilla 1:a på 45 kvm.

Jag tackar ja till erbjudandet. Erbjudandet om att få vikariera inom arbetetet jag sökt fast tjänst på. Hon lovar förankra mitt beslut och löneanspråket till ledningsgruppen och återkomma i morgon bitti. Än är inget lovat. Saker kan hinna hända tills i morgon.

Varför är jag så rädd för att ta vikariatet och riskera gå arbetslös efter vikariattiden slutat? Vad ont skulle det göra mig att få stöd från A-kassan och vara arbetslös några veckor, om saker inte skulle gå som jag tänkt mig?

Besvikelse Glädje Besvikelse Glädje Besvikelse GLÄDJE...!

Rått-situationen

Foton jag aldrig tog, eftersom jag inte hade batterier till kameran:

Foto 1:
En tom råttbur med diverse godsaker inuti.

Foto 2:
En tom råttbur med diverse godsaker inuti, MEN om man jämför bilderna så ser man att ett avsevärt stort stycke banan saknas.

Foto 3:
Småskräp och bananklet på golvet, under köksstolarna, till andra sidan köket, där bananbiten konstigt nog ligger.

Foto 4:
Närmare granskning av kökshörnet där bananen ligger. Golvsockeln ser tät ut, men den utskjutande köksbänken ovanför listen skapar ett litet hål som man bara ser om man betraktar sockeln från råttperspektiv.

Foto 5:
Ytterligare närmare granskning av listen där man kan se lite bananklet i form av små rått-tassar som verkar skvallra om att en råtta med skitiga små råttfingrar klättrat över sockeln för att ta sig in genom hålet, till det lilla utrymmet under köksbänken.

Foto 6:
En råttnos som nyfiket sticker ut över hålet vid kanten när jag säger: "Är du hungrig?". Som vi alla vet är tyvärr inte en råttnos tillräckligt mycket råtta för att man ska få grepp om det lilla monstret.

Foto 7:
Micke med verktygsbälte. Sexigt, sexigt... (Vem annan åker 14 mil för att rädda sin flickvän från en rått-situation?)

Foto 8:
Kaos i köket när Micke lyckas bändra ut sockeln, en liten suddig svartvit grej i utkanten av bilden, som ska föreställa en mycket snabb råtta som flyr till andra änden av köket i ren förskräckelse.

Foto 9:
Snäll råtta i knäet.

Foto 10:
Snäll och blid råtta halvsover i famnen.

Slut på fotosessionen.

Spårlöst försvunnen

Linus är borta. Jag har letat i buren, under ägglocket, under snuttefiltarna, bakom plaströret. Sedan har jag letat där en gång till. Efter det har jag letat i sophinken, i garderoberna, bland alla kläder, i påsen med papperspellets, i skafferiet, under sängen, under fåtöljen, bakom gardinerna, i min sportbag, i alla mina skor, bakom toaletten, i microvågsugnen, bakom skurhinken, i jackfickorna, i min rått-tröja, under alla kuddar, i alla örngott, under sängöverkastet, under pocketboken, inuti hundgodiskartongen, bland alla tvättmedel, diskmedel, och bredvid dammvippan.

Han är borta.

Jag måste ta ledigt från jobbet. Jag måste bara på en tingsrättsförhandling, sedan måste jag ta ledigt.

Det finns så jävla många ställen för en råtta att gömma sig på.

Väntan, episode II

Chefen kommer in sent på fredagseftermiddagen, innan han ska gå för dagen.
"Har du fått höra något om det andra jobbet? Ingen har ringt till mig, i alla fall."

Nej, jag har inte hört något. Veckan har gått och jag har inte kunnat sluta tänka på hur bra jobbet verkade vara, hur perfekt det skulle passa mig, hur trevliga kollegorna verkade... Jag tänker på de andra som skulle intervjuas efter mig, och jag tänker på om jag varit för ung, sagt något olämpligt, eller kanske varit av fel kön, för jobbet. Män prioriteras ofta i den branch jag jobbar i.

Sedan har jag tänkt på Micke, och ett sug i magen har skvallrat om att jag så gärna vill flytta ihop med honom. Leva med honom. Att jag måste vänta, vänta, innan det blir en möjlighet att flytta ihop med honom. Jag brukar inte tycka det är så jobbigt att vara ifrån honom, men just den här veckan, när jag verkligen fick lukta på den framtiden, så har det känts riktigt pinande.

"Det verkar som om det kanske skitit sig." mumlar jag och grimagerar lite till chefen.

"Du får försöka ha en trevlig helg, i alla fall." svarar han, medkännande.

Dryckers betydelse i socialt umgänge

Ingegerd Sigfridsson har forskat kring vikten av att dricka kaffe på arbetsplatsen. Hon konstaterar det jag alltid misstänkt: Samvaron kring kaffekoppen har en social betydelse och är mer ett socialt fenomen, än vad det är en smaksensation. Behöver jag nämna att det fikas massor, MASSOR med kaffe på socialförvaltningen?

"Kafferep och fikastunder på jobbet kan framstå som harmlösa tillställningar, men under ytan utspelar sig ofta en hel del dramatik. Inte så mycket på grund av vad folk säger, utan på grund av vad de dricker."

Det är ju DET jag alltid sagt. Man sticker ut lite, om man börjar vara obekväm och be om Thé i stället för kaffe. Man beter sig som en avvikare som inte använder sig av de sociala koderna. Jag och Cecilia är väl de på arbetet som är mest bestämda om att dricka The i stället för kaffe. Det var faktiskt lite av en lättnad när Cecilia började jobba, så jag slapp stå i motvinden själv och enträget säga "Nej tack!" varje gång jag blivit erbjuden kaffe. Nu är vi två, minst. Ha HAA!

Ytterligare texter kring Ingererd Sigfridsson:

"På vissa manligt dominerade arbetsplatser är det särskilt svårt att avstå från kaffet.
- I byggbranschen är det svårt att tacka nej, för det finns inga alternativ. Kollegorna kan undra vad man är för en typ som dricker hälsosamt te, säger Ingegerd Sigfridsson."

Behöver jag nämna att min älskade pojkvän är i byggbranchen, och att han dricker massor, MASSOR med kaffe?

Puss på dig.

Gammal kompis

En gammal kompis till mig ringde igår. Han heter Erik, och var en riktig infödd glesbygdsnisse från Järpen, Östersund. Det jag minns mest från honom är att han, i ständigt följeslag av hans trogna vapendragare Lillis, tittade förbi då och då under en period när jag bodde i Östersund. Det var pepparmyntsthé som gällde, och det var två år innan jag började hoppa fallskärm. Erik hade ett litet underligt liv, och en lite annorlunda attityd till livet, som jag inte kände igen från mina klasskamrater på socionomhögskolan. Hade man tråkigt kunde man alltid sno granplantor och åka till norge och plantera dem på folks gräsmattor, tyckte Erik med självklar övertygelse. Jag har alltid uppfattat honom som manodepressiv fast utan den depressiva delen, lite sådär halvt manisk helt enkelt. Vem tolkar med stjärtlapp efter en bil, på trafikerad väg, annan än Erik?

Dessutom så älskade han att åka skidor. Varje chans till fritid (då man inte bygger kanoner av rör, jobbar som en häst, eller gör katastrofalt dåliga skräckfilmer i källaren) så har han åkt skidor bara för att han tycker att det är så förbaskat kul. Glesbygdsnissen med keps och skruttig bil med wounderbaums i backspegeln.

Man blir glad när han lite halvt stolt meddelat att han blivit 6:a i de nordiska mästerskapen i extrem utförsåkning, att han varit en hundradel efter sveriges bästa utförsåkare på första åket. Av de 40 högst placerade åkarna verkade han vara den enda åkaren som inte var sponstrad. Jag vet inte hur Erik ser ut nu för tiden, men jag kan nästan se honom komma puttrandes i sin bil, på det nordiska mästerskapet, med böjd keps, eller djupt nerdragen mössa, med anspråkslös attityd och flickvän i troget följe, och någon godispåse i fickan. Och givetvis så slår han folk med häpnad. Just nu är han inte helt säker på hur han ska hantera de sponsorer som tydligen försöker ragga upp honom, efter hans kanon-åk.


Emil Wargelius fotar Erik.

Grattis, Erik!

Väntan

Jag är överöst med arbete. Inte överöst på det där viset att man får lite kallsvett i pannan och måste jobba övertid. Inte heller överöst på det där viset att man blir nervös och får en knut i magen som hänger kvar när man kommer hem. Nej, jag är överöst av Tredje Gradens Arbete, vilket är den högsta grad av överbelastning jag känner till. Den Tredje Gradens överbelastning definieras av att man bara stirrar på högen med arbete och skrattar eftersom det är fullt omöjligt att ens försöka beta sig igenom uppgifterna inom rimlig tid. Sedan säger man till chefen:
"Du vet väl att det här är omöjligt för mig att genomföra?" och chefen svarar något i stil med att han mycket väl vet att det är orimligt belastande, och att jag får göra det bästa av situationen och försöka gallra ut det viktigaste och inse mina begränsningar. Sedan rycker jag lite håglöst på axlarna och förklarar för en annan chef att jag fantiserar om att tugga sönder alla ärenden i papperstuggen så mitt arkiv blir rent och snyggt och fritt från arbete, på fikarasten.

Det är en slags lättnad när man vet att det inte är en personlig brist som orsakat högen med papper/klienter/livsöden. Det bara är så, och man får beta av det mesta, bäst man kan. Det är en trygghet att ha jobbat två år nu, för nu vet jag att jag jobbar helt okej på mitt arbete, oavsett belastning.

Men samtidigt är det svårt att koncentrera sig. För jag sitter faktiskt och väntar. Minuterna sniglar sig fram, och jag vill bara att dagarna ska gå snabbare, tills jag får ett besked. Viktiga besked.

Får jag det nya jobbet i Gävle?

Får jag leva ihop med min pojkvän?

Motstånd och Avundsjuka

Det är nog det enda de måste vara. Avundsjuka. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Jag tror inte Micke hanterar min och Linus relation särskilt bra. Han tittar konstigt på mig ibland, och vid vissa fall så hävdar han även att Linus tittar konstigt på honom.

Det är bara ljug och ont förtal. Linus är världens finaste och snällaste råtta. Visserligen har han diverse antisociala drag, och visserligen så vet man aldrig om man har en tam eller rädd råtta, (vilket varierar lite från dag till dag) men i det stora hela så är Linus en snäll och hederlig råtta.

Något som exempelvis väckt stort moststånd från Micke är min åsikt om att det är fullt nödvändigt att Linus äger 4 snuttefiltar. Micke har uppgivet skakat på huvudet och fullständigt ignorerat mina logiska argument:

Snuttefilt nr 1: Till burkojan i Enköping, för mys och ökad komfort.
Snuttefilt nr 2: Till transportburen, för vibrationsdämpning och som trygghet under bilresor.
Snuttefilt nr 3: Till buren i Gävle. Täcke för natten som råttan omsorgsfullt blir inbäddad i, kring klockan 21.00, tillsammans med lite kvällsnötter.
Snuttefilt nr 4: Akut snuttefilt om någon av de andra snuttefiltarna måste tvättas eller har blivit söndertuggade.

Linus snuttefilt modell "Babyblå". Linus ligger givetvis på en exklusiv hängmatta modell "Råtta" med tåligt tvättbart tyg och bekväm vaddning.

Det värsta är att Micke och Fanny gaddat ihop sig. De hävdar att Linus attackerat Fannys nos, och att det är Linus fel att diverse blodfläckar legat utspridda över toalettgolvet. Som om det vore LINUS fel att FANNY blöder. Fanny gick ömkligt runt och droppade med två riktigt små jack i näsan. Sedan hade de någon slags uppgjord dramatik då Fanny, under mycket ömkande från sin husse, fick någon slags Första Hjälpen med sårsalva och papperstussar.



När jag bäddade in Linus för kvällen i hans snuttefilt och varsamt strök honom över huvudet med pekfingertoppen så insåg jag att det bara var ljug och ont förtal som Linus blivit drabbad av. Linus fick sina små kvällsnötter att tugga på till kvällen, och jag strök tankfullt de små varma tunna råttöronen, öronen som är så förvillande lika små rosa rosenknoppar, på det lilla huvudet. Jag insåg att det inte kan vara något annat än avundsjuka, som Micke och Fanny hyser för min relation med Linus. Det är ju inte så många som är välsignade med öron som små rosenblad.

Ren och skär avundsjuka.

Lukten

Ah. Det gör ont. Det är så bitterljuvt...

Jag fick lukta på en framtid i går. Herrejösses vad gott det luktade. Jag var på anställningsintervju på ett jobb som mest liknade drömjobbet, med en avsevärt högre lön än mitt nuvarande jobb. Herregud vilket svidande jag känner i magtrakten och hjärtgropen nu. Jag försöker slå bort tankarna, tre andra ska intervjuas, och jag är ganska säker på att de flesta som söker både är äldre och mer välmeriterade, så chansen är inte stor att jag får jobbet.

Men jag fick lukta.

Lukta på en tillvaro som inte består av ständigt pendlande till Gävle 28 mil i veckan. Lukta på en tillvaro som sambo till just HONOM, att ha en framtid med HONOM, och en vardag. Lukta på känslan av en bättre ekonomi när vi inte bor på var sitt håll och lukten av att inte behöva bränna så mycket pengar på bensin. Lukten av en fast tjänst, ett spännande jobb, och något som verkar vara en humoristisk chef och roliga kollegor.

Jag försöker slå bort tankarna. Jag försöker dra bort magknipet och den lite osannolika förhoppningen om att få ha en Framtid tillsammans med Honom... ett ännu häftigare yrke... Jag försöker att inte tänka på det så mycket för ingenting blir bättre av att längta på det här bitterljuva viset...

...men det luktade ju så jäkla gott!!

Tervstudie

Terven fick förståss sin beskärda del av uppmärksamheten i helgen...


Kiara är faktiskt en fena på agility, så tunneln var inga problem...


Men roligast var det att hoppa...


...och hoppa...


...och HOPPA som en PINGPONGBOLL...!

Projekt Monstertanten 4

Jag har varit lite dålig på att uppdatera mig angående Monstertanten Fanny. Men jag har inte gett upp. Monstertantens projekt har bestått en hel del av lite vardagsfjäsk. Jag försöker klappa henne lite då och då samtidigt som jag försöker nöta in "duktig hund!" med en frenesi näst intill hjärntvätt. Vid TV:n, i köket, lite varstans har vi haft några mysstunder då jag likt en trasig gramofon upprepat "Duuuktig hund!" åtskilliga gånger. Så att hon ska känna igen begreppet ´bra´och kanske finna någon liten koppling till välbehag om jag säger "duktig hund" när vi tränar.



Den andra delen i projektet har varit ett begrepp som jag bara hörde i förbifarten, i ett annat sammanhang, som verkligen väckte en klocka. Det var en hundtränare som nämnde begreppet "Followers position" och jag förstod med ens att det var något som var riktigt viktigt för Monstertanten. Monstertanten skulle aldrig, under någon som helst omständighet, acceptera att min terv Kiara springer framför henne. Kiara lärde sig tidigt att det enbart var storstryk som gällde, om hon någonsin stack sin lilla tervnäsa ens en millimeter framför Fanny, på deras upptäcktsfärder.

Vi har märkt det, och vi har skrattat åt det förut när vi har haft hundarna lösa på promenader, men när hundtränaren benämnde det som "Followers Position" så fick jag ord för vad som var viktigt. En ledare går först, och den som står lägre i rang kommer efter. Alltså bestämde jag mig för att kasta all träning som har gått ut på att Fanny får gå före mig, bara hon inte drar i kopplet. Jag har också kasserat det mesta av begreppet "fot" eftersom Fanny inte heller ska gå bredvid mig, utan bakom. Det är bakom mig som hon ska gå! Followers position.

Fanny fattade precis vad jag menade, redan från början när jag började bryskt fösa henne bakom mig, men självklart ger sig inte Monstertanten utan fight. Dock så blir det större och större framgång i att Visa Vem Som Går Först, framför allt när vi möter bygdens hundar, och Fanny inte längre kastar sig mot kopplet och visar hela tandgarnityren, ackompanjerad av sin allra grövsta hundröst.

Annars går det mesta ut på att plocka fram barnasinnet och försöka lattja och tramsa igång den gamla tanten. Micke hittade en liten tunnel som Fanny lekt med som valp, i förrådet, så vi började lattja med den. För det mesta är hon tämligen ointresserad. För att inte nämna de gånger hon under frustration försökte bita sönder tunneln, alternativt kliva sönder den ovanifrån. Men allt oftare glimmar hon till.



Ett litet steg närmare en lite gladare, och nästan lite lydigare, hund...


Monstertant. Riktig monstertant...

Svindyra gymet

Ni som har följt med från tidigare bloggande vet att jag går på ett svindyrt gym här i Enköping. Det finns allt där. Det finns rullband, stjärtmaskiner, bastu, massage, spinningpass, aerobics, solarier, you name it. Jag började där i Juni förra året, och tyckte det kändes kul att ha lite folk omkring mig, och jag njöt av att traska genom de väldesignade rena korridorerna och passera manikyr och massagerummen och den vaga doften av oljor och parfymer som spred sig ut genom dörrarna, när jag gick förbi, på väg till ombytesrummen.



Jag gick på lite boxingpass och trivdes kanonbra med roliga instuktörer, och min personliga tränare Bea, som verkligen varit en trevlig prick. På hösten hände det dock något, och jag började lyfta vikter. Jag var trött på att passa tider, även på min fritid, och släntrade in lite oförhappandes och spontant när jag kände för det, skippade all gruppträning med svettiga hejarop, och så började jag lyfta vikter i stället.

Jag har även noterat att jag börjat bli gammal av allt solariesolande, för jag har slagit personligt rekord i pigmentfläckar. Än ser det inte alls anmärkningsvärt ut, men om 10 års fortsatt odlande av pigmentfläckar via solariesolande, så kanske det skulle börja kännas trist.

Addera dessa faktorer tillsammans med att jag varit trött, hängig, och förtvivlat ledsen över mina träningsmål i förhållande till vad jag faktiskt lever upp till. Mina mål med träningen är skyhöga i jämförelse med vad jag faktiskt genomför. Jag orkar inte med att pendla till Gävle, styrketräna, tämja Blyga Linus, och konditionsträna på detta. Jag konstaterade att jag just nu, åtminstone de närmaste månaderna, behöver ta ett beslut om jag vill bygga muskler, eller bygga kondition. Slutsumman av alla dessa tankar blev:

1. Jag går på ett Dyrt gym där jag enbart lyfter vikter, vilket jag faktiskt, per definition, faktiskt kan göra hemma.
2. Jag har fått pigmentfläckar, och
3. Jag har ett stort behov av att sänka ribban från träningsperspektiv.

”Jag vill säga upp mitt medlemskap” sa jag till receptionisten på Svindyra Gymet.
”Det får du inte.” svarade receptionisten med ett leende.
”Varför inte?”
”Vi har en bindningstid på 12 månader, då du inte får säga upp dig.”
”Jaha. När får jag säga upp mig, då?”
”Den 19 juni har du varit medlem i ett år, och är fri att säga upp dig.”
”Då gör jag det då...” började jag muttra.
”Ja... fast...” receptionisten harklade sig innan hon fortsatte:
”...vi har ju också en uppsägningstid på 1 månad.”

Jag och receptionisten stirrade tomt på varandra, en stund.

”Vad bra.” försökte jag, lite ansträngt, innan jag fortsatte, lite tvekande:
”Då säger jag upp mig nu, så går uppsägningen i lås den 19 juni, då?”
”Det är tyvärr inte möjligt.”
”Va?”
”Ja, du får ju inte säga upp dig förrän ett år och sedan är det en månads uppsägningstid, så du kan inte avsluta ditt medlemsskap förrän en månad efter bindningstiden på ett år. Det blir den 19 juli.”

Jag försökte le lite vänligt mot receptionisten, eftersom det garanterat inte var hon som satt upp dessa regler för uppsägning på svindyra gymet.

innan jag bad om att få ett skriftligt papper där jag ansökte om snabbast möjliga uppsägningstid...

Allvarligt, liksom

En gammal vän till mig nämnde något som jag tolkade som att jag inte eftersträvar ett feminint utseende. Min första reaktion var att Jag Vet Minsann Att Jag Är Kvinna, men strax därefter tittade jag på mina arbetskläder här på förvaltningen. Fluffig träningströja och ett par träningsbyxor, med tillhörande svarta joggingskor. NU när jag tänker på det vid närmare eftertanke, så är både tröja och byxor av tydlig herrmodell och inget man hittar på H&M:s damavdelning.

Vart har mina klackar tagit vägen? De försvann nog någonstans i samband med att jag insåg att vadmusklerna blir stela och svårare att stretcha om jag går i klackar efter ett träningspass.

Vackra figurformade kläder, då? Vart är de?

BH?! Jag har inte ens BH längre, utan tighta linnen i stretch som håller tuttarna på plats, mer tycker jag inte behövs under mina bylsiga träningströjor.

Frågan som jag ställer mig själv, är om jag är befriad från könsrollernas envisa tryck om förväntningar på en kvinna, eller om jag har dålig kontakt med min feminina sida och tappat ett naturligt intresse att visa att jag är kvinnlig, att jag är feminin.

Dessutom är jag rädd om mina muskler.

'Coolt' verkar vissa tycka. 'Maskulint' kanske andra tycker. Vad tycker jag själv? Jag tog på mig ett riktigt tight slimmat linne (ej av urringad typ) och ett par tighta jeans, samt snodde på mig ett par gamla skor med en liten diskret klack. I ett *Poff* så blev jag kurvigt feminin med ett synligt set av både tuttar, muskler och en häck som skvallrar om regelbundna löpturer i uppförsbacke.

Jag försökte titta mig i spegeln och funderade över hur det kändes. Jag vred och vände på mig samtidigt som jag försökte hitta en grundkänsla till obehaget. Någonstans kände jag mig en aning sensuell... och kanske, kanske låg en liten tanke, långt bak i någon kringelkrok i huvudet, som sa:

"Blir jag tagen på allvar, om jag går klädd så här?"

Vad bra det blev

VÅRA TIO STÖRSTA RELATIONS-FRAMSTEG

1. En handfull tändkablar kan vara lika mycket värda som en bukett rosor.

2. En välskött terv (eller råtta) är den absolut säkraste och snabbaste vägen till mitt hjärta.

3. Är allt åt helvete på ett diffust ospecifierat sätt, så behövs troligen bara en joggingtur.

4. Vill man lösa saker så pratar man. Man håller inte tyst bara för att visa sin ambition att 'undvika onödiga konflikter'.

5. Vill man vältra sig i självömkan och dränka sig i förbittring så kan man antingen tomt stirra ut genom fönstret utan att säga ett ord, eller slänga ur sig otydliga överanalyserade kryptiska ordharanger för att sedan krypa under täcket.

6. Man kommer aldrig att helt fatta hur den andra tänker, och troligen hade det varit tråkigt i längden, om man gjorde det.

7. Oavsett hur beroende man är av varandra, så ansvarar man alltid för sig själv.

8. Att göra sitt bästa, och ha goda intentioner, är viktigare än att göra rätt.

9. Behandlar man sin partner som man själv vill bli behandlad, så är det inte bara ett olyckligt fall av psykologisk projicering, utan troligen en inledning till allmän förvirring.

10. Saker låter kloka och snusförnuftigt självklara när man listar upp dem på en blogg, och är totalt annorlunda att leva efter när man är skit-trött efter jobbet, har trampat i hundskit, och fått ett stenskott på bilen.


Tack för året som gått, Micke!

Det har varit över min förväntan!

Kärt bekymmer?

Det blev en underlig förändring i livet. Det där råttköpet. Jag är osunt oroad över Linus. Särskilt när han inte ätit speciellt mycket, och i stort sett verkat lite apatisk. Månadens planerade besparingar har försvunnit hänsynslöst, eftersom jag haft en stark oroskänsla i magen om att Linus kanske inte trivs, och jag har, med alla tänkbara ekonomiska medel, försökt förbättra hans tillvaro.


Ledsen råtta? Trygg råtta? Trött råtta? Apatisk råtta? Va? Va? Va?

Jag kommer på mig själv med att göra långa, bekymrade utläggningar inför Micke om Linus psykiska välbefinnande, och jag beskriver noggrant diverse strategier för att göra honom till En Glad Råtta. Ligger en glad råtta ihopkurad på det där viset, även när man fotograferar honom? Va? Är han döende? Ska man ringa veterinär? Eller är han bara trött, eller är det ett tecken på att han trivs? Va? Va? Va?

Så i stort sett har jag blivit lite mer bekymrad, och lite fattigare. Samtidigt som jag blivit lite mer bekymrad och fattig så är jag aldrig ensam i lägenheten längre. Och någon sonderar terrängen på diskbänken, när jag diskar. Tänk, det har jag aldrig tänkt på. Att sondering av terräng vid diskbänk faktiskt kan vara viktigt. Jätteviktigt. Linus är den första varelse jag någonsin träffat som tyckt något sådant varit viktigt. Den pyttelilla näsan med de långa stråna går som en radar och undersöker varje pinal. Inget lämnas obemärkt. Allt undersöks.


Linus radar-näsa. Spana in morrhåren...

Så det har blivit roligare att diska.

Det har blivit roligare att läsa en bok, också. Eftersom någon är livrädd för pocketboken och förtvivlat försöker rädda sitt liv genom att gömma sig i min armhåla så fort jag vänder blad. Varje gång jag vänder blad.

Det är annorlunda.

Det är lite trevligare än vad det var förut.

Gävle Halvmarathon

Jag sprang Gävle Halvmarathon i söndags! En lite saftig sträcka på 2,1 mil kring Gävle. Rätt så otippat lopp för mig att löpa, faktiskt, eftersom jag fattade beslut om att delta i loppet ungefär två dagar innan det skulle bli av. Jag kände mig lite bortkommen och malplacerad bland alla snygga människor med musklade ben och trimmade kroppar, jag försökte hålla mig till de Små Tjejerna och de Äldre Tanterna för att smälta in bättre. Under den förhöjda stämningen innan startskottet stod jag mest lite taffligt med händerna djupt nere i byxfickorna (alla andra hade cykelbyxor eller shorts) och tittade lite avundsjukt på Micke som traskade undan för att ha det lite soft och med kameran dokumentera min storslagna prestation.


"Vad har jag gett mig in på"-minen.

Det tog ungefär två minuter innan jag enbart kunde skymta sista gruppen löpare och när jag vände mig om såg jag inte en själ bakom mig. Inte så oväntat med tanke på att jag inte tränat just marathon så mycket, och jag bestämde mig för att långsamt och målmedvetet trava på i min takt och inte bry mig om jag kom långt efter. Bättre ha trevligt än att lida sig igenom något kroppen inte riktigt är redo för. Dessutom dök Micke troget upp med kameran och fotograferade händelsen, så helt ensam kände jag mig inte, bara för att inte en löpare fanns i sikte.


Ca 5 kilometer. Hej hopp, sådär hurtig såg jag inte ut en mil senare. Det finns bilder från senare skeden av loppet också, men de ska brännas.

Mot slutet gick det riktigt tungt. Benen kändes som bly sista kilometrarna och jag blev oerhört anfådd trots att jag höll ett löjligt lågt tempo. En annan kvinnlig marathonlöpare hade också fått lite problem på slutet och promenerade, och jag hade riktigt svårt att komma ifatt henne, trots att hon GICK. Nåja, efter att ha knallat förbi damen, tryggt förvisad om att jag nu åtminstone inte var helt säreget SIST utan nu stolt i stället kan sålla mig Bland De Sista så fick jag några sista krafter att knalla mig sista kilometern i mål. Rätt så glad över att ha klarat prestationen.


Jag var jättejättejätteglad...

Så då var man alltså en halv marathonlöpare. Med den eminenta sluttiden på 2 timmar och 22 minuter. Ungefär en timme senare än den motionslöpare i min klass sprang som snabbast, på. :) Men huvudsaken är ju att man har roligt...

...och att man har en snygg karl som assisterar...

En Bra Råtta

"Vi kan väl gå in och titta, bara?" sa jag försiktigt i lördags, och Micke noterade motvilligt att jag försökte ta med mig plånboken.
"Ibland blir jag bara så glad av att bara titta." underströk jag, och eftersom Micke allt som oftast har fått följa med på djuraffärer då och då, bara för att jag ska få titta på diverse lurviga djur, så beslöt han att eskortera mig till djuraffären, sin vana trogen.

Det som skilde just det här besöket från andra besök var kanske att jag var lite mer ledsen än vad jag brukar vara, jag kände mig lite mer ensam än vad jag brukar känna mig, och det kändes hemskt att veta att en ekande tom lägenhet i Enköping väntar på mig, när helgen är slut.



Ilband vill jag ju så jäkla gärna bara få Ta Hand Om. Jag tror att det är någon slags mamma-instinkt som måste omformas för att passa in i mitt liv. Tjejen med piercingar som säljer djur visar mig runt bland olika gnagare och plockar på min förfrågan upp en råtta som ligger och trycker i ett hörn. Råttan gör stort motstånd, hon tar den i svansen, och när hon håller i den, så fräser den och ser ut att kunna bita när som helst. Den krafsar i panik för att få springa in i buren och gömma sig igen. Jag försöker klappa den på huvudet när tjejen har ett stadigt grepp om hans kropp, men jag ryggar förskräckt undan eftersom den ilsket fräste till åt mig. Det känns tryggare att stå en halvmeter bort samtidigt som hon förklarar att han är 10 veckor gammal och kommer att bli lite större till storleken.

Opålitligt och lite läskigt, det där med råttor. Svansarna är långa och de är inte i närheten så söta som ett marsvin. Å andra sidan så behöver jag inte (allergiframkallande?) sågspån eller (allergiframkallande?) hö för att sköta en råtta. Chansen är mindre att jag blir allergisk av en råtta än av ett marsvin.

"Jag tar honom." säger jag några minuter senare och ryggar nästan undan själv över min egen kommentar. Hur ska jag våga röra vid en råtta?

Under bilresan hem svallar vågor av olika känslor inför det läskiga djuret med de vassa tänderna, i den lilla transportburen. Kommer man att tycka om en sån där? Är det något fel i huvudet på den som fräste och verkade redo att bitas, eller stämmer den där piercade tjejens ord om att det är en trevlig råtta som bara behöver byta miljö?



Det går fortare än vad jag kunnat föreställa mig, att fastna för honom. När han trycker lite förskräckt i ett hörn, men låter sig klappas. När han smakar på ost från mina händer. När man får hålla i hans mjuka varma kropp, och när jag ivrigt med alla möjliga slags teorier försöker få grepp om vilken slags personlighet han har.

Ett dygn senare försöker jag entusiastiskt förklara för Micke att jag (TROTS att jag aldrig klappat en råtta förut) är SÄKER på att just den här råttan är alldeles särledes speciell och garanterat ett praktexemplar till Trevlig Råtta.

Linus får han heta. Det blir säkert bra.

Skräck med terv

Vi såg på skräckfilm igår. The Grudge 2. Den hör inte till kategorin skräck som i blod och splatter, utan skräck såsom "långa korridorer med blinkande ljus och slug redigering så man hoppar till och piper titt som tätt". Men jag ville se den. Åtminstone det mesta. Det jag inte kunde se, blundade jag mig igenom, eller höll för öronen för att åtminstone slippa det läskiga, läskiga ljuden. (Micke undrar ibland hur jag egentligen lyckas med att hoppa fallskärm.)

Plötsligt tystnar Micke, reser sig upp ur soffan, och börjar stirra mot hallen. I ett ögonblick tror jag han skräckfilms-driver med mig, men strax därefter så förstår jag vad han menar. Någon ligger i hallen och hyperventilerar. Vid en närmare titt så skakar denna någon från de vibrerande örontopparna, till de skälvande bakbenen. Dregglet rinner och blicken är tom, stirrande och panikslagen.


Klipp från filmen. Jag antar att terven kände sig likadan.

Någon råkar vara en liten terv som har upptäckt att hennes matte är skraj. Och då är det troligen riktig fara på färde. När matte är skraj finns det ingen trygg plats för en liten terv, så därför fann hon uppenbarligen ingen annan råd än att skälvande av skräck gömma sig i hallen.

Resten av filmen fick jag ägna mig åt att på ett tryggt och självsäkert sätt vara ett (icke ömkande) stöd för min terv, samtidigt som Micke fick ägna sig åt att trygga mig från att bli skraj, vilket uppenbarligen slog an en sträng av panik på hunden. Kortfattat så kan man säga att hela baletten innebar att Micke hade två flickor väldigt tätt klängandes inpå sig, under resten av filmen. En av flickorna var avsevärt hårigare än den andra med små darrande örontoppar och tomt stirrande blick efter eventuella tecken på skräck hos matte.

Sådan herre, sådan hund...

Träningen i April

Summering av April månads träning.

Under April månad har jag aktiverat mig sammanlagt 31 timmar,
(1 timme mindre än förra månaden) vilket jag inte riktigt väntat mig, eftersom jag inte har haft lika många träningstillfällen, men antagligen tränat längre perioder när jag väl suttit igång.

Styrketräning: 2 tillfällen. 2 timmar
Längdskidåkning: 1 tillfälle. 1 timme.
Cykling: 5 tillfällen. 6 timmar.
Jogging: 5 tillfällen. 6,8 timmar. 5 mil.
Simning: 1 tillfälle. 1 timme.
Promenader: 11 tillfällen. 14 timmar.

Det har inte varit så trevligt att träna den här månaden. All press på arbetet har lett till åtskilliga övertidstimmar och då har man inte orkat eller velat så mycket, när man kommit hem. Vårvädret har varit varierande och det har inte varit sådär rosenrött förälskat underbart att sticka ut i 'solvärmen', vilket jag av någon underlig anledning förväntade mig.

Roligaste passet var när jag och Micke bestämde oss för att springa två mil terräng i Hemlingby. Det är kul att pressa kroppen lite! Efter lite vila och en paus med vatten och energy-bars, så var det helt okej att springa våra uppsatta två mil. Man var stolt efteråt!

Jag har planer på att försöka göra ett rejälare ryck med träningen nu i maj, men det rycket beror ju på andra pusselbitar också, såsom arbete, privatliv, förkylningar, och annat. TV:n är ju utkastad och det tror jag kommer att bli ett avgörande slag för träningsmotivationen...! Fram med styrketräning, konditionsträning, och cykling! Nu jävlar är det högsäsong!

Vad hände?

Vad gjorde ni Valborgsmässoafton?

Först steg jag upp, långt innan väckarklockan skulle ringa. Jag duschade, lät länge håret vila i balsam och smörjde in mig omsorgsfullt i tvål innan jag duschade länge och väl, och sedan lite lätt parfym. Sedan smink, mycket omsorgsfullt. Hårspray och allt som kunde tänkas hålla mitt tunna hår på plats. Förväntansfulla blickar mot min opackade rigg som låg på golvet i en genomskinlig plastsäck och lovade mig äventyr. Förväntningar om att träffa alla gamla hoppare från Söderhamn igen, kanske åka förbi en vända till hästen Ragnar och pussa lite på mulen.

Sedan:

"Jag vet inte om jag vill, orkar. Vill du? Orkar du?"

Micke ser trött ut. Han hostar och verkar ha svårt att tryckutjämna luften i öronen. Det kan bli smärtsamt på 3000 höjdmeter, i snabb stigning, eller snabbt fall. Hundar ska lastas i bilen, och hur löser vi övernattningsfrågan för hundarna? Små problem blir stora. Jag slår mig ned hos honom i soffan och hans trötthet smittar av sig. Det skulle vara så lätt att bara sitta kvar. Att inte flänga runt och träffa folk, det kändes så lätt att fortsätta vara i vår lilla glasbubbla av bekvämlighet, ett litet tag till.

"Vi borde åtminstone se en majbrasa..." mumlar vi skuldbelagt innan kvällen sakta glider bort i god mat och en lättsam komedi på hyrfilm. Vinet och ölen blir kvar i en kasse i hallen. Skärmen förblir opackad. Fest pågår på andra håll, men vi kommer oss inte ur soffan. Jag, Micke, Kiara och Fanny. Slumrandes, vilandes, men ändå rätt så nöjda.

Ibland är det bara skönt att inte göra något.