Vintervandring utan snö

Jag var bara tvungen att poängtera att vi saknar långvariga inslag av snö i Gävle. Fortfarande. Trots att jag komposterar allt komposterbart i mina sopor, trots att jag undvikit att använda bilen så långt mina knän höll, och trots att jag undviker att dricka "finvatten" från flaskor som transporterats långa vägar med lastbil.

Vi vandrade upp till Mårtens Klack idag, ett roligt namn på en utsiktsplats 274 meter över havet. Det bjöd ändå på fin utsikt. Alltid skönt för samvetet att ta ut hundarna på långtur så de får springa i det fria så mycket tassarna håller.

Nej, solen steg inte mer än så här...


Fanny svävar några centimeter över marken för att slippa nöta på sina tassar.





Kiara och Fanny blev törstiga...

Ingen jul utan fårvältning

Hur firade ni julen? Släkt och glögg? Det skulle vi också ha gjort med Mickes släkt i Orsa, men vi adderade även julfirandet med lite gammal hederlig fårvältning. Några får behövde klippa sina klövar, och Micke anlitades som fårvältare. Det roliga med får är att de gör ett otroligt motstånd mot att bli välta, när man väl har fått undan klövarna så att de sitter på rumpan så... ja, de liksom ger upp. De ger inte upp i någon samvetstyngande form av dödslängtan, utan snarare blir de bara lite lugna och avslappnade (snudd på gosiga), åtminstone som det ser ut. Någon beteendevetare i djurvetenskap som kan förklara detta?

Det var ju det där med att få omkull dem...



Åh, vilket spännande liv jag har, som dokumenterar får-manikyr...

Micke berömmer gammeltackan

Paus

Ursäkta frånvaron. Jag tog en paus i bloggandet.

Jag tog en paus i livet också.

Jag tog en paus från träningen. Jag tog en paus från matlagningen. Jag tog även en paus från att göra mitt bästa. Jag tog en paus från att vara trevlig och angelägen om att vara till lags. Jag tog en paus från att nå mina drömmars mål.

Jag tog en paus från att äta nyttigt och vräkte i mig det mesta jag kom över.

Jag tog en paus från att tänka lösningsfokuserat.

Jag tog en paus från det mesta som hade med mig att göra. Micke tittade konstigt och lite bekymrat på mig ett par dagar. Jag brydde mig inte. Jag hade en paus i min strävan att verka logisk, och jag hade även tagit en paus från min strävan att nå acceptans hos min käresta.

Sedan så hade Micke dessvärre preparerat mina längdskidor och trots att jag hade tagit en paus i att uppfylla andras förväntningar sedan en vecka tillbaka, så följde jag motsträvigt med till längdskidspåret i Grönklitt. Jag hade ju tagit en paus i att ställa mig i motvärn.

Sedan föll jag omkull på ett isbelagt spår, i full fart nedför en backe. Smärtan ilade genom hela kroppen när stöten tog mot svanskotan och jag garvade trots att tårarna rann. Paus blev Play igen och efter att ha frustat runt ett milspår, ivrigt påhejad av min käre sambo, så var de avstängda tankebanorna påslagna igen.

Så det mesta blev som vanligt igen. Nästan som innan. Ungefär som man kan förvänta sig efter en veckas paus.

En bra dag

Efter att ha varit trött ganska länge så måste jag säga att den här dagen hittills varit en riktigt bra dag.

Jag och Micke gick upp tidigt i morse, vi traskade över isen och tände en liten brasa i soluppgången. Terven och Monstertanten stod för underhållningen...



Micke startar brasan.



Terven gillar inte att få rök i sin tervnäsa.



Fanny hittade en monstertant under isen.


Efter morgonfikat ute i skogen så tog jag på mig vinterkläderna igen, jag hade fått erbjudande om att få ta ut en ardenner på en ridtur i skogen. Han hette Atlas och jag var lite orolig över hur ridturen skulle gå, delvis för att jag skulle rida utan sadel. Så fort jag fick syn på honom så insåg jag att den här turen skulle bli riktigt trevlig.
Jaaa den lilla hästtjejen inom mig slog ett extra slag vid anblicken på honom....

Jag vågade inte ha kameran med mig när vi red ut i det vackra, frostiga vintervädret, men det var kanonmysigt... Det har varit en riktigt bra dag idag...

Jolner och julen

Julen är en av sveriges viktigaste högtider. Julens speciella gud var Jolner, som är en av Odens olika namn. Forntidens svenskar var uppenbarligen bättre än forntidens gregorianer, på att räkna ut när vintersolståndet skedde, för de fick ihop datumet för vintersolståndet med två dagars marginal den 24 december, till skillnad från gregorianernas tippade luciadag.

På Jolners högtid firade man solens återuppståndelse från mörkret. Det var nu som mörkret skulle vända och när solen åter börjar vandra högre på himlen, så skulle naturen vakna på nytt. När man inte har bra isolering i husen, och en sisådär 1000 år till närmaste videouthyrning, så tycker man det är relativt trist på vintern.

Sedan kom ett gäng stränga kristna anhängare, med vassa tillhyggen, och sa misstänksamt:
"Vad har vi här då?"
och ursvenskarna harklade sig och stammade ur sig något i stil med:
"JO, det är så här, vi dyrkar inte alls Jolner och solens bana mot ljusare dagar... vi firar, eh... födelsen av Han Den Där som NI tycker så mycket om. Han föddes just nu. Så var det."

De kristna anhängarna mumlade något i stil med "Jamen låt gå då..." och la undan sina vassa tillhyggen.

Ännu en dag

I dag är den dag vi svenskar firar det sicilianska helgonet Lucia (som inte ens sicilanarna firar).

Jag tänkte fräscha upp minnet så ni vet vem ni firar. Lucia är vår ursvenska gammalmodiga tradition där vi äter lussebullar med saffran från kina och russin från medelhavsländerna. Som vi säkert även gjorde förr i tiden. Jag menar, vem hade inte tillgång till detta, för fyra generationer sedan?

Lucia är latin och betyder Ljusbägerskan. Hon gillade inte arrangerade äktenskap, och när hon själv blev utsatt för ett, så fixade Gud dels så att hennes mor fick blödarsjuka, dels så att Lucia själv kunde bota sin mor. I all förvirring över sjukdom och tillfrisknande lovade modern att inte gifta bort sin dotter, och friaren blev ganska grinig över det hela, trots att Lucia så frimodigt gett bort sina ögon till honom (Gud fixade förståss ett par nya snyggare ögon åt henne som belöning för sitt fina martyrskap).

Friaren ordnade så att Lucia blev torterad. När de torterat henne färdigt så skulle de sälja henne till en bordell, men på väg dit frös vagnen fast och de fick hälla kokande olja på vagnen för att få loss den. För säkerhets skull hällde de en massa kokande olja över Lucia också, och stack ett svärd genom halsen på henne, men hon var ju helgon och torterad så hon väntade med att dö tills hon fick sista smörjelsen. Givetvis höll hon sig oskuld under alla omständigheter.

Förut var den 13 december årets mörkaste natt, enligt den gregorianska kalendern, så då passade det att fira ljusbägerskan med hopp om ljusare dagar. Det är också rent av mycket mer praktiskt att ha ljus i håret om man ska kånka på god mat också, i dessa mörka tider....

Livshistorier

Ja, jag jobbar med kriminella. I mitt arbete förekommer våldtäktsmän, mördare, djurplågare, snattare, missbrukare, alkoholister, kvinnomisshandlare, och alla andra sorters människor, gamla som unga, som av olika anledningar inte följer rådande lagstiftning. Eftersom jag är ny så får jag oftast inte de tyngsta ärendena, men tillräckligt gripande för att jag ska jobba hårt inom mitt arbete.

Jag vill bara säga, att jag aldrig suttit på ett samtal en enda gång, med någon klient, där samtalen inte har varit intressanta. Jag har alltid fascinerats av människors livshistorier och tolkning av livet. Vissa människor har berört mig otroligt, och många lär mig nya aspekter på livet. Vissa kämpar hårt för att förbättra sina liv, och vissa ger upp. Vissa lyckas, andra misslyckas.

När någon dör mitt i kampen, så blöder hjärtat. När någon man stridit för dör, så svider det. Man vill helst inte se att döden är definitiv och oåterkallelig. Man vet det rent logiskt, men man vill inte veta.

Man får spara deras livshistorier i hjärtat i stället, och hoppas att man kan återberätta deras livshistorier på rätt sätt, kanske för rätt person,

och om man har riktigt tur, så kanske man kan påverka någon annan.

Prestationstrött

Jag är för det mesta trött. Att vara trött, och att ha ett stort sömnbehov, är något som i vardaglig mun verkar kallas "lathet".

Så jag antar att jag är lat.

Jag kan just nu inte tänka mig något ljuvligare än att ligga i ett mörkt och tyst rum, under ett täcke. Hela kroppen skriker efter det, samtidigt som mitt samvete hela tiden påtalar hur otillräcklig jag är som inte klarar av min målsättning.

Efter att ha funderat över min målsättning så skulle jag vilja kortfatta den så här: Min målsättning är att arbeta bättre än alla andra. Äta nyttigare än alla andra. Fysträna oftare än alla andra. Laga godare mat än alla andra. Sköta hundarna bättre än alla andra. Städa huset renare och finare än alla andra. Vara gladare, trevligare och roligare än alla andra. Vara en bättre flickvän än alla andra. Köpa bättre julklappar än alla andra (märk väl det ironiska i detta eftersom jag inte gillar julen).

Svårt att ha denna målsättning när kroppen skriker efter vila. När man mest går omkring och surar och försökter hitta varje ursäkt till att få lägga sig. När man mest går omkring och har dåligt samvete för att man är trött, att man känner sig både oduglig och otillräcklig som snart är redo att gå över lik för att få sova. Jag önskar till och med att jag åtminsone kunde fått vinterkräksjukan så att jag hade en giltig anledning till att stanna hemma från jobbet och sova bort ett par dagar. Eller att min huvudvärk slutade vara liten och naggande, utan i stället blev stor och omvälvande så man OMÖJLIGT kunde ignorera den utan var TVUNGEN att vila bort en dag.

Det enda som faktiskt verkar hända, när man har målsättningen att vara bättre än andra, är att man blir tröttare än alla andra.

Eller så är det årstidsrelaterat. Jag kanske inte är prestationstrött, utan bara decembertrött. I min gamla dagbok, i mitt gamla forum, kan man nästan för precis ett år sedan läsa:
Jag har varit trött och omotiverad och lagt träningen på hyllan och bara sovit bort dagarna i så stor mån som möjligt, de senaste två veckorna. Nu efter lite vila och filosofisk eftertanke så känns livet lite bättre igen. Huvudvärken kommer i mindre skov och inte lika kraftigt, heller...

Bikt

Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

Ave Maria

Ave Maria

Ave Maria

Jag har framställt min sambo som ond och som en elak tölp som köper sin kvinna sallad eftersom hennes mage börjat få en ny rundning som inte var där i somras.


Ave Maria

Ave Maria

Ave Maria

Nu hämtar han mig inte från jobbet om jag inte berättar vad som egentligen hände.

Det är 7 kilometer hem, det är mörkt, jag har inga reflexer, och det regnar ute.

Men han är inte OND.

Det som EGENTLIGEN hände var, enligt min gode sambo, var att han slogs av förträfflig kärlek och omsorg inför min hälsa. Han tyckte att min mjuka rundnung på magen var alldeles förnämligt mysig, men han visste att jag vid fåtal tillfällen skådat mig i spegeln med sorg i blick. Han beslutade sig för att rädda mig från denna kniviga situation för att åter bringa glädje och kärlek i vårt bo.

Så han beslöt sig för att köpa mig en fräsch och god räksallad, och om åsynen av denna sallad, skulle framkalla den ovanliga sorgsna blicken i mitt underbart vackra anlete, så skulle han genast erbjuda mig halva sin pizza i utbyte mot halva min sallad. Han är nu fylld av sorg inför att jag inte reflekterade över detta erbjudande, som han så tydligt uttalade, när jag satt med min hänförande goda sallad. Han känner stor kärlek och förtvivlan över att jag hörde detta erbjudande, men av någon förunderlig anledning inte tog det på allvar.

Så jag måste erkänna att JA, han erbjöd sig ett pizza-sallads byte, men jag reflekterade inte över detta utan tolkade hans uttalande som en efterkonstruktion när jag satt där och stirrade på salladen.

Sådär.

Kan du skjutsa hem mig från jobbet nu?

Snälla?

Att balansera omsorg utan förolämpning

Jobbet pågår för högtryck, och jag arbetar intensivt under långa perioder, just nu. Igår innebar detta till att jag kom hem lika urblåst som en gammalt avdankat ballongskrutt.

Tänk er detta scenario:

Jag ringer min käre sambo och meddelar att jag kanske inte är färdig med middagen, som planerat, när han kommer hem.

Han meddelar att jag borde försöka vila upp mig lite, så tar han hand om maten. Han föreslår att han inhandlar lite skräpmat den här gången, eftersom vi båda jobbat övertid och är trötta (kommentarer om detta beslut i förhållande till vår halvkassa ekonomi undanbedes...).
"Kan du tänka dig att äta något onyttigt så här mitt i veckan?" frågar han.
"Ja" svarar jag leende, och frågar tillbaka: "Kan du tänka dig att min mage kanske blir lite fetare av skräpmat, mitt i veckan?"

Någon timme senare kommer han hem med en ljuvligt ångande pizzakartong, och sallad till mig.

Sallad.

Jag visste inte om jag skulle:

1.Pussa honom för att han är mån om min hälsa och att jag ska trivas med mitt utseende

2. Hoppa på honom med en smörkniv och försöka karva ut hans hjärna genom öronen.

3. Ta pizzan som gisslan, låsa in mig på toaletten, och mumsa i mig den där.

4. Säga "Öh, jaha ja. Ja det blir säkert bra" och skriva ett underligt blogginlägg om situationen, i stället.

Det blev alternativ 4. Nu när jag tittar tillbaka på hela scenariot så tycker jag ju att alternativ 3 skulle ha varit klart mer kreativt. Grejen är ju det att, om vi tittar på våra arbeten och kroppar, så har han en avsevärt högre förbränning och kan äta avsevärt mycket mer fet mat utan att det inverkar negativt på hans hälsa. Själv sitter jag i en mjuk kontorsstol hela dagarna, med skrivbordsarbete, och på sin höjd så tar jag firmabilen till anstalten och blir bjuden på sockerkaka. Stressnivån kan vara hög när snabba beslut måste fattas, men den fysiska aktiviteten är minimal. Min kropp tar mer stryk av en pizza än vad hans kropp tar stryk. Han vet att jag brukar känna mig missnöjd över vikten som långsamt stiger nu när mina knän sätter stopp för aktiviteterna, och en pizza som tröst är ju givetvis en kortsiktig lösning.

Så jag tvivlar inte på att salladsköpet var en akt av kärlek...

...eller så kanske det är så att han tycker att jag är tjock och ful, att han fantiserar om en slank finlemmad flicka i 18-års åldern, och att han förtvivlat försöker få ordning på min allt fetare mage...

Svart på vitt

Kriminalvården har bjudit på gratis analys och fastsällande av hälsoprofil, och jag tog gladeligen åt mig uppdraget att få min hälsa analyserad.

Jag var bara inte riktigt förberedd på resultatet.

Resultatet visade att jag hade lite sämre än medelmåttiga konditionsvärden, men ändå värden inom normalgränsen. Vältränade människor har ett stort hjärta som pumpar på bra vid ansträning. Otränade människor har ett litet hjärta som har liten halvkass pump som måste slå mycket fortare än vältränade människor. Jag är enligt denna kunskap på gränsen till att ha sämre kondition än vad de flesta kvinnor har, i min åldersgrupp.

Jag har inte kommit på hur jag ska hantera dessa hälsoresultat, utan har olika alternativ att välja mellan.

1. Skita i resultaten och anta att de inte är tillförlitliga i mitt fall.

2. Fundera på om jag rör mig för lite för att bygga upp en bra kondition.

3. Fundera på om jag rör mig för MYCKET för att bygga upp en bra kondition, alltså
att kroppen inte hinner återhämta sig i vilan efter träningspassen.

4. Sätta mig ned och gråta och säga "MEN JAG ANSTRÄNGER MIG JUH!!!!"

5. Fundera över om kroppen kanske inte hinner bli så jäkla mycket bättre på ett år, och inse att det inte finns några snabblösningar om man vill få bättre kondition.

6. Skylla allt på den gamla tiden då jag var deprimerad och oftast låg ned eller sov bort tiden, då kanske mitt hjärta muskelmässigt förtvinade till storleken av ett pippifågel-hjärta.

7. Misstänka att jag har någon slags sjukdom.

8. Förkasta pulsbaserad analys och jämföra mitt hjärta med ett litet kaninhjärta som trots sina snabba minislag är ett jättebra och vältränat hjärta.

9. Ägna mig åt aktiv förträngning.

10. Äta fet mat och bli tjock, med ursäkten: "Jag blir ändå aldrig tränad. Jag tränade ett helt år och hade ändå skitkassa värden."

Familjefoto

Mamma passade på att fota alla här hemma... :)Tack mamma!

Jamen God Jul för helvete...!

Jag och Micke har gått igenom månadsbudgeten. Jag har just insett att mina utgifter har blivit riktigt feta. Centrala Studiestödsnämnden vill ha tillbaka den kvarts miljon jag lånat av dem, lyckligtvis lite i taget, men det kostar ändå. Likaså har det nytillkommit kostnader jag inte vant mig vid. Exempelvis har jag ju försäkrat min terv, vilket just nu kräver att jag pungar ut med nästan 2 000 kr. Sedan har jag dragit på mig akademikerförsäkrings-räkningar och diverse akademiska utgifter. Och bilen. Bilen, bilen, biiileeeeen kostar skjortan när vinterdäck måste införskaffas, när fel lampor lyser och en damask är trasig.

Summa summarum av det hela innebär att jag och Micke inte handlar julklappar till varandra som vi delar ut på julafton. Vi får helt enkelt inte ihop budgeten. Vi väntar till nästa lön och mellandagsrean. Vi löser det helt enkelt inte på något annat sätt just nu. Huvudsaken är ju ändå att mamma, pappa och brorsdottern får en gest för att jag uppskattar blodsbanden. Micke kan få en kram i stället, så länge.

Har jag sagt att jag inte gillar julen?!?

Arbetssituationen

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb som Frivårdsinspektör. För det mesta. Det är ett jätteroligt arbete och både mina klienter och arbetskollegor är väldigt intressanta, och ger mig massor. Det är otroligt intressant att arbeta med de juridiska aspekterna. Att beräkna straffvärden och fatta viktiga beslut som påverkar huvudförhandlingar och dombeslut. Att kunna påverka människors liv och framtid, förhoppningsvis till det positiva.

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb. För det mesta, alltså.

Det är ju så att man är rätt så grön också.

Och just idag så satt domstolens ordförande myndigt längst bort i ena änden av ett jättestort bord, i en stor halvtom sal, med lagboken myndigt placerad framför sig. Runt honom satt andra viktiga rådgivare, och även min chef. Jag gick in och satte mig under en tystnad som jag var osäker på hur jag skulle bryta.

Jag satte mig på andra änden av det stora bordet. I min prydliga svarta kavaj och ett desperat försök att få ihop håret till en prydlig hästsvans.

Och jag tror att jag aldrig känt mig så ynklig i hela mitt liv. Stammande, bläddrande och rodnande. Trots att jag var påläst inför det som skulle framföras, så föll allt platt och jag fick läsa innantill och sökte förtvivlat med blicken efter chefen (som inte alls var särskilt imponerad över min insats).

Då är man jätteliten. Gastronomiskt liten. På andra änden av ett stort bord.

Då vill man jobba som glassförsäljare i stället. Eller tryggt sitta som kassör på Ica Maxi. Eller långtradarchafför. Jag har alltid velat bli långtradarschafför... Eller bäst av allt: Köra glassbilen varje kväll och ha ett gäng glada ungar som springer efter mig till den klassiska glassbilsmelodin.

Det borde jag prova...

Träningen i November

Summering av November månads träning.

Under November månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 18,5 timmar.
(4,5 timmar mindre än förra månaden)

Promenader: 3 tillfällen, 3 timmar.
Spinning: 2 tillfällen 1,3 timmar.
Simning: 6 tillfällen, 7,5 timmar
Jogging: 9 tillfällen, ca 6,2 timme.
Styrketräning: 1 tillfälle, 40 minuter.

Ja, vad ska jag säga? Jag är skadad fortfarande, och försöker träna på enligt läkares rekomendationer. Jag försöker röra på mig försiktigt och försöker läsa av smärtan om när det är dags att vila, och när det är dags att lunka vidare. Dessutom är jag överbelastad på jobbet, och det har inte funnits tillfälle att magnetröntka mina knän.

Det enda jag vet är att jag inte blir bra i morgon. Och inte dagen efter i morgon heller. Jag får leva med det här tills vidare. Jag får leva med att inte riktigt klara av att gå på IKEA, att inte riktigt palla trycket att stå i en matkö, att leta reda på en stol och sätta sig i elektronikaffären. Att kanske inte kunna åka halvvasan till vintern, och att kanske inte kunna ställa upp i några lopp till sommaren.

Jag får leva med att i stället trava på i korta pass i långsamt tempo, att njuta av simningen, att fortsätta tänka positivt och att drömma om en förbättring. Den kommer ju att komma. Förr eller senare.

Min Mamma

Min älskade mamma från Norrlands inland, är på besök hos oss. Tanken är att hon ska få en helgs semester. Jag tror inte min mamma vet hur man tar semester.