Sunday, August 31, 2008

6 saker som gör mig glad

Jamen såklart jag blev nojjig av att skriva ett blogginlägg på 6 saker som gjorde mig förbannad. Gårdagen ägnade jag åt att finna lika många saker som gjorde mig glad, för att liksom hitta en balans i livet. Jag vet inte vad man ska kalla det men jag tror väldigt hårt på att ord kan styra hur man mår och att negativa ord behöver en balans av positiva ord för att man inte ska sluta som en bitter kärring som kastar stenar på katter och försöker skuldbelägga sina barn för att de inte hälsar på tillräckligt ofta.

Ungefär.





1. En sak som gör mig glad är att mitt intresse för triathlon uppenbarligen verkar smitta. Micke har blodad tand och efter lördagens tävling så slog han på stort och skaffade sig en riktig RIKTIG tävlingscykel för triathlon. Way to go!





2. En storstädad lägenhet. Gud vad det behövdes. Kvalmig luft och en veckas totalt förfall byttes ut mot nyskurade skinande golv och fria ytor. Underbart.





3. En svart, skön fin kofta som jag köpte. Jag brukar sällan ha åtsittande kläder på fritiden utan lufsa runt i flufsiga kläder men nu föll jag för det här plagget. Den passar perfekt till mina andra plagg och jag har en känsla av att jag kommer att ha den ofta, ofta...





4. Jag använder nästan aldrig parfym men NU hittade jag en parfym som jag föll för från Puma. Nu går jag omkring och myser och luktar på mig själv hela tiden. Underbart.





5. Nya löparskor. Ibland skäms jag för att jag köper nya saker eftersom vi lever i ett konsumtionssamhälle som förbrukar jordens resurser och att folk om 200 år kommer att spåra upp den här bloggen och tänka att jag är en stor idiot som konsumerar för att bli glad. Jag tror att folk som läser min blogg i framtiden kommer att muttra att om jag bara visste att mänskligheten nästan blivit utrotad på grund av mitt konsumtionsintresse så skulle jag vara SÅ LAGOMT GLAD.

Men ändå.

Nya löparskor.

Jag blir glad.

Jag blir jätteglad.





6. Min råtta. Jag älskar min stinkande lilla råttkille. Han har öron som små rosenknoppar och gillar att lukta kiss. Kan det bli bättre?! Om jag fick bestämma mer här hemma så hade det funnits en liten råtta i varje hörn i huset. Linus är världens snällaste, goaste och matgladaste.


.

Saturday, August 30, 2008

6 saker som gör mig förbannad

1. Att vakna upp och upptäcka att vår häck blivit nermejad.





2. Att upptäcka att en hel del bark saknas från vår björk.





3. Att se en bil parkerad 200 meter bort med misstänksamt matchande skador.





4. Att upptäcka att det sitter ovanligt mycket björk på den bilen.





5. Att prata med den unga chaffören som är så bakis att ögonen nästan inte går att öppna (han ville tyvärr inte vara med på bild) som berättar att skadorna på bilen kommer från en krock med en annan bil. Och att ingen björk är inblandad någonstans. Jag spelar dum och säger "Jahaja. Vad bra, liksom." och ringer polisen.


6. Att i samtal med polisen konstatera att det inte finns någonting de kan göra åt saken. Annat än att göra en skadeanmälan.



AHHH JAG VILL KNACKA PÅ HOS HONOM IGEN OCH JAGA HONOM MED HAMMARE OCH TVINGA HONOM STOPPA UPP DE DÄR JÄVLA BJÖRKBITARNA I NÄSAN TILLS DE TRÄNGER IN I HJÄRNAN PÅ HONOM! SEDAN VILL JAG HA HONOM SOM KLIENT NÄR JAG SKRIVER PERSONUTREDNINGAR FRÅN TINGSRÄTTEN OCH SE HUR BRA HAN LJUGER DÄR!! JAG VILL!!




.

Thursday, August 28, 2008

Framgångssagan

Idag var det precis en månad sedan jag sist åt något sött. En hel månad har jag varit ifrån godis, glass, kakor, bullar eller fikabröd. Min enda last var några få mackor med jordnötssmör som jag unnade mig efter Stockholm triathlon. Annars har jag överlevt glad pappaträff utan att falla för tårta. Jag har avslutat två triathlonlopp med flaggan i topp och utan någon efterkommande belöning i form av chips och lösviktsgodis. Jag har tackat nej till tårtor på arbetet och jag har varit tråkig med en burk keso när de andra firat fredagar. Jag har köpt kvalitetsglass till min sambo och sett honom förnöjt äta härligheten. Jag har bjudit honom på tårta och heroiskt avstått från de mest gripande sockersug Mänskligheten skådat. Jag har tittat på våra vinflaskor hemma men enbart smuttat för att känna lukt och smak.

Jag har tappat 2,7 kg och känner mig tokfin. Jag fastnar framför spegeln på toaletten för att beundra vad så få kilon kan göra för de linjer som följer kroppen.

JA, jag är en vinnare. Detta har varit en framgångssaga.

Lägg till att jag dessutom frisimmat längt efter längd ute på harnäsbadet igen. Mulet väder och lugna vågor. Kallt vatten som fick läpparna att blåna. Simtag efter simtag tills rörelserna blev mjukare och mer otvugna. Ut i det fria bara! Här ska inte hyperventileras!

JA. Jag är en vinnare. Min framgångssaga har ingen ände.

Nu ska jag fira den största vinsten jag övervunnit:

1. Att ha TVÅ (2!) tårtor i kylen och inte smaka av en enda.


Ty, viljan är starkare än köttet.

På lördag ska jag fira med kladdkaka. Jag ska nog äta den helt själv.

AMEN!


.

Tuesday, August 26, 2008

Stilstudie Stockholm Triathlon 2008

Liten Katta bland stora karlar. Liten, till synes obekymrad Katta bland stora karlar. Det ser bra ut det där.


Vad är det där för puckad brud som inte simmar i simanpassad våtdräkt utan klätt ut sig i sin lågbudgetvariant av smurfblå surfdräkt? Ser hon inte att riktiga triathleter måste klä sig lite mer medvetet? Va? Vad är hon självbelåten för, va?


10 minuter kvar till start. Jag sitter på bryggan till höger och ser till att vara tidigt i vattnet.


Man fick greppa fast sig i kajakerna och vila om man kände för det. Spänningen steg innan starten.


Jag bytte om så snabbt i växlingen att jag inte hann fastna på bild.


Jag cyklade så snabbt att jag inte hann fastna på bild!!


Och solen sken på mig på målgången. Bara för att jag sprang så snabbt med mina värkande ben. Observera de vackra röda sockorna som jag dragit upp olika mycket. Senaste trenden inom triathlon. Jag lovar.


En min som jag härmed döper till Triathlonminen. Den innefattar Glädje och Smärta. Och Glädje. Och Smärta. Och glädje. Blandat med smärta.


Det var Bengt-Göran som fotade, jag tackar och bockar för bilderna...


.

Sunday, August 24, 2008

Stockholm Triathlon 2008

Min hemdator vägrar fungera. Jag måste kortfatta upplevelsen. Bästa sättet att kortfatta upplevelsen är att beskriva de 9 mest minnesvärda momenten. Ett efter ett.

Moment 1. Jag halvskriker "Tack gode gud! Lägg för guds skull inte på!" till en främmande mansröst som försöker att hjälpa mig att lista ut exakt vart i stockholm jag befinner mig och hur jag tar mig till tävlingsbanan. Att köra vilse i stockholms innerstad är inte roligt.

Moment 2. Hela Gävle SS Triathlon, det vill säga Bengt-Göran, möter mig vid startområdet. Mycket härlig syn efter att jag stressat som en dåre överallt i hela stockholm. 1 timme till start.

Moment 3. Jag är för stressad för att äta. Jag KAN inte äta. Jag får i mig litegrann men på tok för lite för att det ska räcka för två timmars fullt ös. Jag petar artigt i min omsorgsfulla tillagade mat och tänker "Jag kan inte." Trots att jag vet att det är ganska viktigt att äta innan ett triathlonlopp.

Moment 4. Jag plumsar i kallt vatten och försöker göra tummen upp till Bengt-Göran. Sedan FRISIMMAR jag några armtag! Utan hyperventilering och utan att sjunka till botten. Sedan rasar starten iväg.

Moment 5. Jag cyklar i Stockolm. Fort som attans. Jag förstår varför vägen varit avstängd och varför det varit så svårt att ta sig genom staden idag. Jättemånga tittar. Jätteroligt. Häftigaste upplevelsen var att susa i skarp nedförsbacke genom trafiktunnlarna och de orangea lyktorna med cykeln. Full fräs!

Moment 6. Bengt-Göran följer mig med cykel när jag löper och säger att allt ser tokbra ut. Jag är törstig och vill gå och lägga mig. Ser många mysiga gräsplättar att sova på. Flåsar ursinnigt. Benen värker, och värker och vääärker.... den där matbiten jag hoppade över tre timmar tidigare lyser med sin frånvaro.

Moment 7. MÅLGÅNG! Ofattbart att oavsett HUR trött man än är så har man alltid mer att ge de sista 50 metrarna. Lycka! Stor Lycka!

Moment 8. Jag undrar varför Bengt-Göran ger mig en massa dumma råd till mig hela tiden om hur han tycker att jag borde bygga mina ben och han förklarar att han är Kiropraktor. Jag känner mig sådär halvt dum. Men det går över eftersom jag börjar lyssna på ett annat öra och inser att det finns MASSOR för mig att göra om jag vill få stabilare knän. Hur mycket som helst. Jag vill starta redan i morgon!

Moment 9. Efter intagen mat och filsofisk eftertanke med Bengt-Göran så är det dags att dra sig hemåt. Trött. Glad. Nöjd. Och riktigt, riktigt inspirerad att fortsätta träna!

Tack Bengt-Göran för hjälpen!!



Jag hamnade på 24 plats av 34 deltagare i damernas sprintklass. För varje lopp som jag deltar i så verkar det gå bättre och bättre för mig...



.

Thursday, August 21, 2008

Notgårdsloppet 2008

Det började som vanligt. Jag satt i bilen med en konstig min. Micke tittade undrande på mig. Jag började prata om hyperventilering i vattnet och att det kommer att kännas förnedrande att bli sist den här gången. Jag tänkte för mig själv att ALLA kommer att titta på mig och KÄNNA IGEN MIG och tänka "Där är hon. Hon den där dåliga. Varför deltar hon överhuvudtaget när hon är i så dålig form?" och sedan kommer de att kasta ruttna tomater på mig och skrika okvädesord efter mig och jaga ut mig ur Ludvika med kvastar och ris och högafflar.

Efter en stund la sig fjärilarna i magen. När det var 15 minuter kvar till start så klev jag i sjövattnet. Jag upptäckte att vissa deltagare inte gick till starten på andra sidan sjön, utan simmade de 200 metrarna rakt över den. Det lät som en bra uppvärmning! Kroppen kippade några gånger efter andan bara en liten stund, men sedan gick det riktigt bra. Solen låg lågt på himlen och det var vackert väder. Jag tog några trevande frisimstag med armarna. Det kändes ok. Jag tänkte att jag inte ska jaga upp mig den här gången.

Nervositeten släppte. Jag blev våldsamt sugen att småprata med folk vid startlinjen men de var lite för fokuserade eftersom sekunderna tickade sig mot starten. Det var ett mycket litet lopp. Jättefå deltagare och stort spann av ett proffs, några erfarna, och några "prova-på":are. Jag klev sist in efter starten och tog simningen så graciöst jag kunde. Jag lyckades simma om några och blev riktigt stolt.

Sent upp ur vattnet, men inte sist!


Jag var rätt så utvilad vid cyklingen men var inte beredd på alla backar. Det var stora backar! Pulsen skenade. Andningen gick på absolut högvarv. Det värkte i lungor och ben men förvissningen om att jag faktiskt inte var sist och att jag faktiskt inte VILLE vara sist den här gången sporrade mig till blodsmak i munnen, smärta i mina knubbiga ben, sprängningskänslor i lungorna och små dansande blå prickar framför ögonen vid de värsta backkrönen. Här ska det gå undan!

Vid växlingen från cyklingen så var självförtroendet högt. Det var inte sådär sabla jättemånga som hann cykla om mig.


När jag skulle springa var benen inte riktigt på hugget. Det enda som var på hugget var en påtaglig krampkänning i båda mina vader. Jag antog att kramp i båda vaderna inte direkt skulle hjälpa mig över mållinjen och försökte först att hantera situationen genom att springa UTAN att använda vader. När detta inte hjälpte utan enbart såg fånigt ut, gick jag en stund för att sträcka ut vaderna. Men i mål kom jag. Den här gången också!


Genomblöta kläder. Utpumpad. Och jätteglad.

Och vet ni vad det roligaste var? Det var att Gud faktiskt finns. Han välsignade mig i mitt ärofyllda uppdrag att bli en triathlet. Han såg till att alla SNABBA triathlontjejer hade viktigare saker för sig just den här torsdagskvällen. Han såg till att min konkurrens blev låg med bara två andra deltagare i min klass.

Så jag vann i min klass.

Jag har alltså vunnit ett triathlonlopp.

HUR COOLT ÄR INTE DET?!!



Glad... vinnare!



Tack till Micke som skjutsade och coachade och fotade. Trots att han hade en riktigt tung dag och i övrigt mest hade ett svart moln över huvudet så gjorde han sitt bästa, tog ledigt några timmar från jobbet, och hjälpte till med allt han kunde. Hur sött som helst.
.

Om det blir punktering, då?

Jag KÄNNER mig (nästan) som en triathlet nu.

Jag putsade på min cykel i går kvälls. För första gången så hade jag lärt mig hur man går tillväga. Annars står jag oftast vilset bredvid Micke och lyfter upp varje flaska och burk och undrar "Vad är DEN HÄR till för då?" eller så måste Micke visa allt från hur man fäster cykeln i serviceanordningen till hur man torkar kedjan utan att trassla in tyg och fingrar i bakhjulet. Jag fixade allt själv från början till slut. Läste in hur många BAR som är maxtryck i däcken och pumpade upp dem. Avfettade och rengjorde kedjan innan smörjning. Plockade en tandborste från toaletten och skrubbade ordentligt för att få cykeln att glänsa.

Den blev fin.

Sedan snörde jag om mina joggingskor till band med lacelocks för att slippa knyta dem. Hoppade i dem och drog igen dem ett par gånger för att få in flytet i en snabb växling. Jag packade allt i en plastback som jag brukar använda för att vara färdig inför nästa lopp.

Nästan som om jag visste vad jag höll på med.

Jag känner igen känslan när man plötsligt upptäcker att man börjar ha kontroll på läget. Som när jag var liten och vi hade draghundar och man vant började nypa fast även den mest exhalterade och storväxta siberian huskien och selade på den vant och snabbt. Koll på läget. Eller när jag blev en hästtjej och började kunna sadla och tränsa den häst jag skulle rida på egen hand. Koll.

Eller när jag började hoppa fallskärm och insåg att jag klarade av att vika in skärmen i riggen utan hjälp från någon instruktör. Koll.

Så i stort sett kan man säga att jag börjat tänka och förbereda mig som en triathlet. Det är bara konditionen som fattas.

Och kunskapen i hur man smidigt byter däck vid punka....


.

Tuesday, August 19, 2008

Triathlon-smurfen

Harnäsbadet fick besök klockan 19.00 idag. Harnäsbadet är en badstrand i närheten av Furuvik. Där man kan bada. Utomhus.

Alltså i en sjö.

Harnäsbadet fick förnämligt besök just ikväll. Det var en liten tjej med en blåaktig smurfliknande våtdräkt som såg ovanligt optimistisk ut. Ovanligt optimistisk för att vara så nära ett ställe där man kan bada. Utomhus.

I en sjö.

Ensam. Den smurfliknande kvinnan hade blivit avrådd av sin sambo att åka iväg ensam eftersom smurfkvinnan tenderar börja hyperventilera i öppet vatten. Men smurfkvinnan har ju den där drömmen om att bli Triathlon-smurfen och då krävs det att man plaskar i med sina knubbiga ben i öppet vatten och att man inte backar bara för att man är ensam. För saker och ting måste bli av och saker och ting kan inte alltid vänta hur länge som helst.

Fem minuter senare guppade ett litet illrött ansikte ute på en sjö nära Furuvik och om man lyssnade riktigt noga så hörde man konstiga ljud. Ungefär som om någon skrek med tjurigt igenknipen mun. Typ "MMmmmmmmhööö!" samtidigt som små stela armrörelser höll huvudet ovanför vattenytan och reflexmessiga kippningar efter andan blandat med reflexmässig vilja att skrika till.

"MmmmhhööÖÖÖÖ!"

Harnäsbadet var i övrigt väldigt stilla. Nästan inga fåglar. Några ungar slutade leka vid sjön för kvällen och blev inkallade av sina föräldrar. (Man kan ju undra varför.) Lugna kluckande vågor. Några moln låg tunna kring solen som nästan började bli orange. Lungt susande björkar och lite susningar i vassen och ytterligare ett

"MMmmmöööööHHH!"

Fem minuter ytterligare hade de underliga ljuden tystnat. Lungorna slutade reflexmässigt dra ihop sig. Rörelserna blev mjuka. Och efter bara en liten, liten stund så fick hon äntligen prova på att frisimma i öppet vatten. Inga stilpoäng utdelades men det var definitivt frisim som efterliknades långt där ute på sjön. Fram och tillbaka. Ibland kunde hon höja huvudet och titta sig omkring i det fina kvällsvädret och detta utan att dra in vatten i lungorna eller tappa ordningen på simtagen. Minst 400 meter.

Nästan som damernas OS-triathlon som hon dagen innan satt uppe och tittade på klockan 04.00.

Nästan.

Bara mycket långsammare, kortare och utan teknik. Men i övrigt nästan likadant.

Som en triathlet.


.

Sunday, August 17, 2008

Att våga vila

Jag älskar att träna med Micke. Det händer inte så ofta nu eftersom vi kommit så olika långt med träningen. Han är större, bättre grundtränad, välmusklad, snabb och återhämtar sig kvickare. Men ibland brukar jag beställa ett träningspass med honom och på sista tiden är jag främst ute efter långsamma långpass med honom då han hittar bättre i skogen än vad jag gör. (Dessutom kan han agera packåsna och stå för mat och vatten om jag behöver en paus. Men då gäller det att vara trevlig och flaxa med ögonfransarna.)

Idag hade jag flirtat till mig ett långpass. Jag hade sett fram emot det hela helgen. Klockan 07.00 steg vi upp och laddade kolhydrater efter noggrann planering, och klockan 09.00 var det dags att bege sig. Luften var sval och fuktig och det var lite molnigt. Vi började jogga lite lätt just utanför huset. Det gick tungt. Vi fortsatte några meter. Det gick ännu tyngre. Jag försökte kämpa på men benen hade inte lust att lyda. De värkte en hel del också. Stegen blev stumma och hårda. Jag började oroa mig över mina knän.

Jag tänkte att kroppen kanske skulle komma igång om jag fortsatte en stund. Det gjorde den inte. Efter 20 minuter gav jag flåsande upp. Ingen del av kroppen är intresserad av att genomföra ett långpass annat än huvudet.

Micke pekade hjälpsamt kortaste vägen hem och försvann efter vägkroken. (Sedan la han lite pinnar efter vägen så att jag skulle finna rätt avfart.) Jag fick traska hem med värkande ben efter en snårig stig med leriga pölar.

Det som var annorlunda motför andra gånger kroppen inte har velat det som huvudet velat är att jag nästan alltid är arg, uppgiven, ledsen eller irriterad. Jag brukar irritera mig på mina begränsningar och fnysa över att gud borde ha gett mig något lite mer kvalitativt när jag nu intresserat mig för triathlon. Den här gången kände jag mig riktigt glad. Jag har ändrat om min träning och uppenbarligen biter den så hårt på benmusklerna att de behöver återhämta sig och växa till sig i flera dagar innan de tillåter fortsatt träning.

Det kändes inte som om musklerna sa "Nej! Sluta! Vi orkar inte!" utan snarare som de sa "Vi är upptagna på att växa till oss här. Tagga ner lite nu, va?"

Och till skillnad från vad jag brukar göra, så accepterade jag faktiskt att det var så. Att ensam lunka hemåt en mulen dag och se Micke lätt lubba vidare på långpasset var inte ett tecken på att jag är svag.

Det var bara ett kvitto på att benen VÄXER. Kroppen STÄRKER SIG och fredagens pass måste ha varit ett kanonpass, om musklerna växer även två dagar efteråt.


Det enda jag borde känna, är stolthet.



.

Saturday, August 16, 2008

Finnmarksturen 2008

Happymtb:s Alias "42Hz" lyckades fånga Micke på bild under finnmarksturen. Tack för fotot!


Micke var glad och trött långt efter den avslutade turen på 11 mil i terräng. Jag är stolt över honom, och att han är miiiiin. Han ser inte bara snygg ut, han plockade vilda hallon åt mig förra veckan. Vad mer kan en flicka begära?

Intervallpass med Kattis

För att vara smart så är jag ganska dum. Är man dumsmart så är det viktigt att influeras av smarta människor så att den dumma sidan av min personlighet förpassas till någon mindre aktiv del av mitt medvetande.

En typisk dum grej jag pysslat med är att jag inte tränat intervaller särskilt mycket. Micke har påtalat det en sisådär 20 gånger under senaste året, och Kattis har varmt rekomenderat de positiva effekterna av intervallträning minst tiotalet gånger. Jag har inte riktigt orkat ta till mig detta. Dels för att mina knän pajade förra året vilket gjorde mig feg för explosiv löpning, och dels för att jag vid mitt första intervallförsök med Micke i kuperad terräng inte förstod hur viktigt det var att återhämta sig mellan intervallerna utan körde slut på mig och blev illamående utan att klara av banan. Då tappade jag självförtroendet.

Så jag har kört mina egna slags intervaller. Jag har spurtat uppför backar och sett till att få upp pulsen ordentligt ett par gånger per pass. Men att följa ett strikt intervallprogram...? "JA!" har Micke och Kattis hävdat. Jag har gnällt lite och surmulet glidit undan. Sedan så har månaderna gått och jag har inte riktigt kommit mig för...

Skönt att Kattis tog itu med mitt undanglidande en gång för alla. Inbokad intervallträning under fredagen. Ta med MP3-spelaren. Sedan styrde hon och Per upp allt kanonbra. Jag fick låna ett musik - och röstprogram som berättade i detalj vad jag skulle göra och när, och så studsade Kattis med och hejjade på mig och deklarerade hur oerhört imponerad hon var över min flåsande insats. Vi sprang i en park och jag fick koncentrera mig på att hålla benen i rörelse samtidigt som hon guidade vägen. Det var kanonväder och mysiga gångvägar. Efter sista intervallen stod jag ihopvikt som en fällkniv och flåsade mig högröd i ansiktet samtidigt som Kattis glatt studsade runt som en gummiboll och såg oberörd ut av ansträngningen. Hon hävdar att det är just de regelbundna intervallpassen som fått fart på henne, och jag hoppas att det stämmer!

Efter att vi tränat färdigt var Per färdig med min MP3-spelare och hade laddat intervallprogrammet i lurarna, så jag kunde fortsätta intervallträna på egen hand. Riktigt bra service, med andra ord.

Nu känner jag mig inspirerad att fortsätta på intervallträningen. Få den mer koncentrerad och hoppas på resultat fram till nästa vår. Under tiden ska jag fortsätta förkovra mig med smarta människor som talar om för mig vad jag ska göra. Ove gjorde ju ett kanonpass till mig i torsdags, i simbassängen. Simpassen blir helt annorlunda bara någon talar om för mig att det är 10 st 50-metersintervaller som gäller, eller 3 stycken 400-meters-pass. Säger jag det till mig själv så säger min dumma del av hjärnan att jag inte behöver räkna simlängderna så noga.


Gör jag bara det som folk säger åt mig, så blir jag nog bättre snart. Då kan det bara gå uppåt...



.

Friday, August 15, 2008

Dåliga samveten?

Jag gillar mitt "tjejgym". Ni vet det där dyra gymet med lavendeldoft och levande ljus mitt i stan. Jag har betalat en hutlös summa pengar för att vara där och hittills så är det värt slantarna.

På fredagmorgonen så får man gratis frukost på det mysiga fiket i samma byggnad. Så jag pallrade mig dit på morgonen innan jobbet. Jag tog ett kortare pass i någon slags crosstrainer-trappmaskin på 30 minuter på intervallprogrammet (jag ska löpträna med Kattis ikväll så det är bäst att inte trötta ut kroppen) och sedan så blev det en lång och mysig dusch i fräscha lokaler, innan jag rosig om kinderna och blöt i håret fick mackor, ägg, fil och flingor med ett glas juice. Givetvis till levande ljus och stillsam musik, och ett stort utbud av tidningar och magasin att bläddra i, om man ville det.

Något mystiskt är det dock att vi är så otroligt få som är där. Tre andra personer befann sig lite utspridda här och var med sin frukost, på Cafeét. Jag vet inte hur många medlemmar gymet måste ha för att kunna driva sin lyxiga verksamhet mitt i stan, men det måste ju vara avsevärt fler än fyra betalande medlemmar. När jag gått på Body-pump har vi varit ungefär sju personer, och när jag och min arbetskollega gick på boxträning så var vi sammanlagt fyra.

Det måste betyda att det sitter hundratals personer någonstans utspridda över Gävle just nu och har halvdåligt samvete för att de betalat massor av pengar för träning som inte blir av. Rent teoretiskt alltså.

Synd...

.

Thursday, August 14, 2008

(Ännu) En Lektion I Sårbarhet

Nu är jag anmäld till Stockholm triathlon.

Jag fattade inte riktigt formuläret och jag är rädd att jag hamnat i tävlingsklass i stället för motionsklass eftersom jag fyllde i en klubbtillhörighet. Det skulle kännas lite halvjobbigt att hamna i tävlingsklass.

Faktiskt.

Så om en inte allt för snar framtid så blir det ytterligare en lektion i sårbarhet. Jag kommer att simma oerhört långsamt eftersom bassängträningen jag nött på med i ett år inte riktigt bitit sig fast ännu när det verkligen gäller, i öppet vatten. Jag kommer att cykla långsamt. Jag kommer att löpa långsamt. Och jag kommer att åka dit och genomföra loppet ensam.

Jag känner mig så oerhört sårbar när jag tänker på att jag kommer att springa runt i mina lite för stora triathlonbyxor och "Gävle SS Triathlon" prydligt markerat på ryggen. Att jag kommer att ha publik. Röd i ansiktet och inte särskilt spänstigt i något av mina utföranden.

Det som får mig att våga genomföra loppet är de där små grejerna. De där små detaljerna. Som de gångerna någon triathlet som kommit tidigt i mål ödmjukt klappar i händerna när de bevittnat hur jag med tappad hållning och trött uppsyn vinglat mig över mållinjen med tunga ben. Eller en klapp på axeln och ett "bra jobbat!". Eller när Micke säger att han är stolt över min insats. De där små vinkarna från de som kommit så mycket längre och de där små signalerna på att många ser ödmjukt på nybörjare.

Det som också får mig att våga genomföra loppet är hoppet om att bli mer erfaren med tiden. Att vara bättre nästa år. Att titta på mina tider år 2009 och tänka att man faktiskt är några minuter snabbare i år än föregående år.

Det är ju faktiskt ingen garanti. ALLA ser inte ödmjukt på nybörjare. De flesta gör det, men inte alla. Och ibland vill jag förklara mina dåliga prestationer eller försvara mig med att säga att jag VISST tränar! Jag tränar hyfsat mycket! Faktiskt! Eftersom jag innerst inne har svårt att begripa att det faktiskt tar så mycket tid som det gör att komma i en bra form för triathlon så tror jag att andra tippar på att jag inte rör mig särskilt mycket. Detta gör mig ännu mer sårbar.

I det stora hela så är jag ju ute efter samma sak som alla andra. Att få en upplevelse. Att ha kontakt med kroppen och pressa den. Att hamna i en situation där man gör sitt allra bästa. Att vara stolt. Att komma i mål. De där stapplande stegen just efter målgången då man sätter sig i gräset och pustar ut och är fullkomligt överlycklig över att man lyckades ta sig runt banan. Att åka hem efteråt och känna att den här dagen faktiskt var både spännande och meningsfull.

Den känslan är ju densamma. Både för nybörjare och veteraner...


.

Monday, August 11, 2008

Det var år 2005

träning
Daterat: Måndagen den 19:e september 2005 kl 10:34 Läst: 39 gånger



Vi är ganska utmattade.

Jag, 3 killar, samt kameramannen Lasse ligger och halvsover i planet.


Det är 20 minuters resa till 4000 meters höjd och dagen har varit full med hård träning och nitisk granskning av hoppen som Lasse filmat. Vi fungerar bra i team och har dagen innan klarat en 5-mannaformation. Jag är lite tröttare än de andra, det är svårt att hänga med de lite mer erfarna killarnas tempo. Efter granskningen av filmen direkt efter att vi landat, med massor av feedback och tips, så packar de sina skärmar snabbt och smidigt. Sedan dricker de kaffe och Cola och röker och solar och snackar strunt i väntan på att jag ska lyckas knåpa ihop min skärm. Så fort jag äntligen pustande lyckas stänga det otympliga paketet med värkande fingrar och trasiga gummisnoddar, redan innan jag hunnit resa mig upp och sträcka på ryggen, så daskar dom mig på axeln och skriker att jag genast ska kasta på mig prylarna så vi kommer upp igen. Efter några vändor utan så mycket som en Cola Light eller någon vilopaus längre än 20 sekunder (klockat!) så halvsover man faktiskt i liften upp.

För tre månader sedan skakade jag som ett asplöv i ångest över att sitta i planet. Varje nerv var på spänn och jag var djupt försjunken i koncentration över hoppet. Att sova i planet var otänkbart....

Ibland öppnar jag ögonen för att titta på höjdmätaren eller bara snegla på killarna jag hoppar med. Så jävla fina killar. Glada, målmedvetna, ödmjuka... och för tillfället aningens trötta inför kvällens sista hopp.

”BAAÅUS!” skriker plötsligt den skånska piloten och väcker entusiastiskt oss genom att ruska på planet.
”Va? Vad skrek han?” undrar jag yrvaket och greppar fast mig vid pilotstolen när planet lurigt fått liv och vickar glatt på stjärten.
”Han skrek ’Bas’, det betyder att vi kommet på rätt höjd, gör dig redo.”

Jag sträcker på armar och ben, gäspar och ställer mig på knä. Jag vaknar snabbt till. Skärper mig.
”FIIIIENÅÅÅULH!” skriker piloten med sina lungors fulla kraft.
”Va fan...?” undrar jag.
”Final. Vi ska hoppa ut strax.”
”Varför skriker han?”
”Han gillar det.”

Jag sneglar på den entusiastiska piloten innan luckan öppnas och hela gänget börjar klättra ut utanför planet, klänga på vingstaget, nypa sig fast i klätterhandtag... själv är jag innanför planet och har bara en fot ute i förberedelse att dyka ut. Kameramannen ska hoppa ut en halv sekund före oss och sedan ska vi alla samtidigt dyka ut och leta upp honom i luften och greppa honom till en flermannaformation.

Ready.... Set.... GO!

Alla kastar sig ut. Jag dyker smidigt och avslappnat. Jag rullar bara nonchalant ut genom luckan och formar sedan kroppen efter vinden, jag ler glatt och tappar aldrig ögonkontakt med kameramannen under hela dyket.

I ögonvrån dyker ett väldigt bekant flygplan innehållandes en exhalterad skånsk pilot käpprätt ner förbi oss. Jag tror inte mina ögon, konstaterar att jag håller på att reagera på syrebristen. Han kan ju inte ha flygit rakt ned. Inte bredvid oss. Inte i ett snabbare dyk än vårt frifall. Eller? Jag tar ett djupt andetag genom näsan och fortsätter fokusera på uppgiften...

Jag flyger medvetet och leendes fram till kameramannen, efter en stunds gungande och lirkande utan större bekymmer så tar vi varandra hårt i hand. Sedan kommer nästa kille, flyger fram till oss, greppar våra händer, så vi bildar en triangel. De övriga killarna kommer inte fram. Det är svårt att korrigera armar och ben för rätt riktning, framåtfart och fallhastighet. De kränger och vinglar några meter ifrån oss och snart måste vi avbryta övningen och dra våra skärmar.

Väl på marken möts vi på fältet. Dom möter mig och ler erkännande:
”Fan vad juste du flög! Du var ju förste man fram till Lasse! Kanonbra jobbat!” och jag ler glatt tillbaka. Jag börjar få ordning på armar och ben.

I hangaren möts jag av en radda högljudda skånska obegripliga ord. Något om att han vertikalt dykt bredvid oss med flygplanet. Något om att han såg genom fönstret att jag flög bra. Något om att jag ska sluta söla så förbannat med packningen så jag inte sinkar de andra att komma upp på höjd igen.



Fort som fan...


Jag träffade faktiskt "kameramannen Lasse" i dag. Han gick förbi mig med en barnvagn. Han hade en son som verkade riktigt stor. Han fick en kram och jag fick en resumé om vad som hänt under hans liv sedan sist. Sonen var så stor. Lasse bor i radhus och hoppar inte särskilt mycket längre. Det kändes konstigt och ändå så familjärt att se honom. Att man ser en halvt främmande man som går efter gatan med barnvagn och plötsligt inse att man känner honom och att man verkligen haft tokroligt under flera fria fall, för ett par år sedan.

Tiden rinner iväg... nästan för snabbt...

Thursday, August 7, 2008

Underdog

Jag har skrivit in mig på ett mycket onödigt dyrt gym som har ett års tvingande bindningstid. Jag hyser blandade känslor inför detta.

De negativa känslorna rör alla pengar som trillar iväg automatiskt från mitt konto när jag lika gärna kan utföra min träning hemma. De negativa känslorna är även insikten om att de utnyttjar mig med sina långa bindningstider och höga priser och att deras målgrupp i stort sett är feta tjejer som vill komma igång, men som ger upp efter fyra pass. En annan negativ känsla är att jag känner mig lite oäkta som blivande triathlet när jag börjar trippa iväg till onödigt väldesignade omklädningsrum och kan få rabatterad massage och gratis solariesolning. Det känns som om jag gett upp på något vis och att jag tappat den där utmärkande jävlaranamman som behövs för att bege sig ut på en snorig joggingrunda i lervälling och regnblandad snålblåst, med en pannlampa på huvudet. (Vilket för övrigt är rätt så kul för det mesta, men ändå.)

Det är som om något uråldrigt genetiskt feminint gummiband DRAR mig till lavendeldoft och levande ljus i luftiga lokaler. Nu när hösten börjar närma sig så har jag längtat efter en crosstrainer och ett löpband. Det känns som om den mörka vintern kommer att förgyllas avsevärt när jag kan boka in träning/dusch/bastu/solarium bara under en förlängd lunch på arbetet.

Vet ni vad som mer drar? Jo, att inte vara bland de allra sämsta. I ett sånt där dyrt lyxgym som främst kvinnor besöker, lyfter några lätta vikter, och solar, där är jag bland de bästa. Då hör jag till de mest vältränade gymbesökarna. I gymet i Enköping fick jag en gång en andraplacering som mest vältränade tjejen på gymet. På dyra gym är jag ingen fumlig underdog som slår mig fram nerifrån och upp när jag utmattad och klumpig snubblar över mållinjen på triathletbanorna. På dyra gym är jag en vältränad tjej som kommit långt.

Längre än många andra...

Jag kanske behöver lite Crosstraining och Body Pump och löparband för att orka träna triathlon. För att orka vara en underdog.


.

Saturday, August 2, 2008

Tjejgrejer

Det finns vissa saker som oåterkalleligt är starkt förknippade med det kvinnliga könet. Det fins nog hur många sådana saker som helst. Som färgen rosa. Eller begreppet "kvinnor kan!" eller SPA-behandlingar. En typisk tjejgrej kan även vara något slags absurt intresse av att genomföra alla motionslopp på tjejklassikern i en grupp på tre till fyra personer som givetvis alla åker skidor, cyklar, simmar och löper jämsides med varandra samtidigt som de pratar relationer. Dessa "tjejklungor" som jag aldrig sett av manligt kön, blir långsamma små trafikproppar när man försöker ta sig förbi. Och dom finns överallt.

Tjejgrejer.

Dr Phil = tjejgrej.
Choklad = tjejgrej.
Barbie= tjejgrej

Ja, ni fattar vad jag menar.

Av någon outgrundlig anledning har jag lite SVÅRT för tjejgrejer. Jag vet inte varför, men många tjejgrejer försöker jag värja mig mot, trots att de uppenbarligen inte är av ondo (förutom gruppbildningar och relationssnack på skidspåret som definitivt är av ondo).

Det är faktiskt så här att jag har provat en tjejgrej den här veckan. Jag har inte velat erkänna att jag håller på med det, skammen är alldeles för stor för att jag ska erkänna mig skyldig till att vara TJEJ, men det är dags att lägga korten på bordet.

GI. Ni har väl hört talas om GI, glykemiskt index, de flesta av er, va? Det är ett sätt att välja matintag som minskar på de snabba kolhydraterna och det snabba sockret till förmån till en stabil sockerkurva och minskat godissug, enligt ryktet så hjälper det många tjejer och kvinnor. Ibland använder jag GI sådär i bakhuvudet, till vardags, men det är verkligen inget jag hållit stenhårt på.

Den här veckan har jag hållit stenhårt på de långsamma kolhydraterna. Riktigt sådär jättestenhårt. En mycket stor burk med nötter har stått på mitt kontor (som jag ätit massor av). Kokta morötter eller vitkålscoleslaw till kött, vegetariska biffar eller fisk, mycket frukt som jag annars ätit till mellanmål har delvis blivit utbytt till keso och nötter.

I ärlighetens namn så FUNGERAR det faktiskt.

Jag har ju provat vara utan godis och sötsaker i perioder (med rekord på tre veckor!) och den här gången så går det avsevärt lättare än vid tidigare försök. Jag är inte sötsugen. Jag måste faktiskt erkänna att kroppen är mycket piggare också. Särskilt sömnen är förändrad och jag känner mig mer utvilad på mindre sömn än förra veckan, fråga mig inte hur det går till. Jag somnar ofta som en klubbad ko i en timme direkt efter middagen, men det har jag inte alls gjort denna vecka, vilket är mycket ovanligt. Kanske lite för ambitiöst att dra för många slutsatser efter en veckan matvanor, men man börjar lätt misstänka att det där med GI är ganska justa grejer.

Tjejgrejer, liksom.

Snart kanske jag vågar erkänna att ROSA faktiskt är en skitmysig färg och nästa veckas projekt blir att erkänna att jag faktiskt längtar att gå på ett sådant där svindyrt gym igen med tjejgrupper som tränar tillsammans till pumpande discomusik...

there is no end of the possibilities!



.