Rutiner och snygga kläder

Det var beckmörkt ute klockan fem i morse och kylan bet i kinderna och fick mina ögon att tåras första kilometern. Jag joggade lätt och huttrade och försökte ställa in pannlampan på högsta lysstyrka. Snön knastrade under skorna. Jag undrade vad fan jag gjorde utomhus.

Det är rätt så underligt att jag kom mig iväg ändå, just idag. Jag somnade väldigt sent igår och när klockan ringde i ottan så ställde jag genast om den på en senare tid. Men på något sätt så vet min kropp om att det är arbete som gäller den här tiden på morgonen. Så trots att jag är otroligt trött så kan jag inte sova. Jag vred och vände på mig i tio minuter och... nej. Kan inte somna om. Klarvaken. Även när jag varit sjuk har jag gått upp tidigt på morgonen och i alla fall FÖRSÖKT promenera med hunden.

Sedan var det en annan faktor som hjälpte mig iväg, och det var att alla mina träningskläder alltid prydligt hänger på precis samma plats i hallen varje morgon. Från underställ till windstopper till reflexväst och mössa. Jag ville igentligen ta en lugn kort promenad med hunden i stället för jag kände mig verkligen inte redo att löpa nu innan frukost, men skulle jag ta en promenad så skulle det bli avsevärt mer omständigt att leta mig igenom garderoben efter lämpliga kläder för vädret och sedan har ju taklampan brunnit så det skulle i sådana fall bli ett famlande i mörkret, i garderoben.

Då var det lättare att gå in i hallen och bara trä på sig de där färdigkombinerade joggingkläderna som alltid hänger redo för användning i hallen. En blick i spegeln och jag känner mig nöjd. Snygga kläder har jag köpt inför marathonsatsningen. Toksnygga. Nya varma kläder, stabila fräscha skor, ny mössa och nya vantar och hela köret, jag är nog finare på löparspåret än vad jag är på arbetet.

Så. Helt plötsligt så joggar jag troget efter marathonprogrammet igen. Trots att jag inte alls var inställd på det.

För att min kropp rent biologiskt har fått in rutinen att arbeta tidigt på morgonen och för att det var lättare att trä på sig löparkläder än att leta vanliga kläder i garderoben.

Inte illa.


.

Tacksam

Jag har varit helt frisk och utan symptom i fem dagar. Årets mörkaste dag är förbi och nu blir det ljusare. Jag trädde på mig jogginskorna på julaftonskvällen och kände entusiasmen komma krypande när jag tände pannlampan i vintermörkret, med hunden som troget sällskap.

Benen värkte och hjärtat slog. Jag har sprungit så glädjesprudlande och intensivt att jag flämtande lutat mig mot närmaste träd i skogen för att återhämta mig. Jag har njutit av att känna värmen på kinderna och hur bröstkorgen häftigt pumpat luft genom kroppen. Jag har känt hur pulsen slagit hårt och stadigt och hur lungorna fyllt blodomloppet med syre. Förut ville pulsen inte stiga och yrseln kom krypande när jag pressade mig.

Nu känns det som om jag återuppstått från de döda. Visserligen med en eftersmak av blod i munnen.

Jag är så tacksam.

Jag är så otroligt tacksam.


.

Flora, Fauna och Förvirring

JA. Jag är fortfarande sjuk. Jag börjar inse att den här hösten inte varit särskilt enkel. JA. Jag var naiv. Jag har haft urinvägsinfektion vid tidigare kriser och jag vet att ingen antibiotika hjälper mig mer än för stunden eftersom både kropp och själ är i obalans. Jag försöker titta på alternativa behandlingar och fick lite goda tips på internet... det är bara det att... vart fan hittar man:

1. Häggbark, att göra avkok på.

2. Bockhornsfrön, malda.

3. Gullris, avkok.

Och hur orkar man ut och leta efter dessa mystiska ingredienser när man har urinvägsinfektion?! VA?

...eller det här då, va... tänk på det här... någon gång har någon anfäder till någon här i skandinavien haft urinvägsinfektion för flera hundra år sedan. Utan varesig internet eller hälsocentraler. Och denna någon har kommit på den här grejen med att göra avkok på häggbark. Jag undrar hur länge man letar och hur trött man är på att ha urinvägsinfektion innan man hittar den lösningen.






.

Sjuk igen episode III

Jag är sjuk igen. Det är tredje gången på åtta veckor. Träningsstaplarna som mäter min sammanlagda träningsmängd dalar.

Urinvägsinfektion är det den här gången. Det betyder att jag inte vågar gå på simpassen för klorvatten känns inte så bra mot urinvägsinfektion. Ibland petar jag i mig Alvedon eller Magnecyl bara för att tvinga kroppen till rörelse men kroppen vill för det mesta inte. Vill inte alls. Den är som cement. Jag har inte varit så här sjuk på... tja... någonsin. Jag fixar arbetet men inte så mycket mer.

Bara att vänta in bättre tider. De borde komma snart.

Jag tycker jag har väntat färdigt.

Carte D'ors Rocky Road

Jag hanterar livet just nu med att tröstäta. JA, det kommer att ske en förändring snart men vad tusan. Råttan är död. Linus är död. Det är vidrigt. Det minsta jag kan göra är att köpa favoritglassen. Carte D'Ors Rocky Road.

Tyvärr blir jag ofta illamående av favoritglassen. Eller så blir jag illamående för att jag alltid äter glassen när livet är skit. Eller så äter jag för mycket och kroppen får en sockerchock. Jag vet inte. Jag bestämde mig för att titta igenom förpackningen och tyda de där E-numren för att se om det var något där som kan orsaka mitt illamående.

Det hittade jag inte.

Däremot blev jag lite nyfiken på stabiliseringsmedlet E407. Det är den kemiska tillsatsen som ska ge glassen en gräddig känsla som ska ersätta att glassen inte direkt innehåller ingredienserna ägg och grädde och därför behöver lite hjälp på traven för att ge den gräddiga glasskänslan.

Stabiliseringsmedlet E407 heter Karragenan och framställs ur en viss sorts rödalg. Karragena ger cancer på djur. Alltså det är vetenskapligt konstaterat att djur får cancer av ämnet. Sedan har man inte fastställt om det ger cancer hos människor.

Men liksom... visst är jag beredd att ta risken ibland. Behöver inte äta helt perfekt absolut jämt och kan VISST stoppa i mig osäkra ingredienser. Det som stör mig är att jag inte får VETA när jag tagit de riskerna. Tycker det är dåligt. Så bara så ni vet. Carte D'ors Rocky Road innehåller ett ämne som orsakar cancer hos djur. Cancer. Hos djur.

Sedan har de väl en vaniljstång på omslaget men på innehållsförteckningen förekommer inte vanilj heller. Men det är väl en liten grej motför Karragenan.

Lite småsurt sådär.


.

Hos Kiropraktorn

Nu är det inte läge att tacka nej och vara stolt och försöka klara sig själv. Nu tar jag alla chanser jag får att få hjälp. Med vad som helst.

Jag har en vän som är kiropraktor och som hävdar att jag behöver hjälp. Inte bara för mitt löparknä utan för att jag är spänd som en stålfjäder ganska precis överallt och att han inte ens behöver klämma på mig för att se det.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är rädd för tandläkaren. Och nålar. Jag har svårt för folk som kräver att jag släpper kontrollen. Men nu är jag ju råttlös och jag har gråtit mig röd och svullen över Linus och jag var helt slut och när han sa att det var läge att knåda igenom och knaka till mig i rygg och nacke och se hur vi får bukt med mitt löparknä och min stela rygg så sa jag bara "Ok. Då kör vi. Bli inte förvånad om jag börjar gråta och snorar ned bänken, bara."

Så han har vridit och vänt och puttat och klämt och knådat och vridit ännu mer. Jag har pustat och frustat och halvskrikit och bitit ihop och knäppt ihop ögonen och lidit. Men jävlar i min själ jag lät honom få knäcka både nacke och rygg i högljudda knakningar och han fick använda hela sin kroppsvikt för att rucka spänningarna i ryggens mittersta del. Till och med nackens övre del som jag aldrig kunnat tänka mig låta någon knäcka till. Det gick riktigt bra. Kanske för att jag känner honom och litar på honom. Men jag hade större problem än vad jag trodde. Jag har ett par riktigt smärtsamma områden som han har lärt mig ta hand om och stretcha ut. Psykiska spänningar som fastnat. Fysiska påfrestningar som jag inte lyckats få bukt med. Resultatet har blivit en öm men mjuk Katta. Ryggen är alldeles varm och jag känner mig klart mindre stel.

"Hur mycket ska du ha betalt för det här då?" frågade jag efter den totala mörbultningen som lämnat kroppen alldeles varm och mjuk och öm.
"Fjant. Inte kan jag ta betalt av dig nu, heller." viftade han bort.

Tack. Jättetack...


.

Hej då, Linus

Råttan Linus infektion spred sig upp till hjärnan och han började tappa balansen och röra sig underligt. Det fanns inte så mycket kvar att göra. Han fick en spruta av veterinären. Han klättrade djupt in i famnen på mig innan han gav upp.

Hej då, Linus.

Världen blev plötsligt en lite tråkigare plats...

Framtidsdrömmar

Snart blir jag frisk igen. Snart stabiliserar sig livet igen. Då ser jag fram emot att få börja träna igen. Gud vad skönt det ska bli. Jag ser fram emot Stockholm Marathon vars träningsprgram startar om sex dagar men mest ser jag fram emot att stå på startlinjen igen inför nästa Triathlon. Det är en speciell känsla. Missmod och förväntan i en intensiv blandning. Rädslan av att inte riktigt ännu höra hemma bland triathleterna blandad med känslan av samhörighet.



Jag vill fortsätta kämpa för det här och jag vill fortsätta strida för att få in bättre träningsrutiner och förbättra min fysik. Göra det bästa av vad jag har.



Sedan, när jag börjat få riktigt bra fläng på det här med triathlon. När jag har gjort framsteg och när jag blivit märkbart bättre i mina lopp. När jag blivit segare och hårdare och bättre. När jag klarar av en halv Ironman... Då ska jag köpa den här ringen. Den verkar ju störtskön...

Sjuk igen

Sjuk igen! Jag blir galen! Jag sitter framför datorn eller framför TV:n och orkar ingenting alls och bara glor. Fy tusan vad drygt. Jag orkar knappt röra på mig. Har ont i huvudet och är hungrig men för trött för att fixa mat. Lite rasslig i halsen men främst orkeslös i kroppen. Och så har jag en döende råtta bredvid mig som bara blir sämre och sämre. Men honom orkar jag i alla fall ge mat. Och medicin. Så han svälter åtminstone inte.

Tänk er detta en gång till.

Trött relativt nyseparerad Katta som snart blir arbetslös med flottigt hår som blivit sjuk för andra gången på två månader ligger småsvettig i sängen. Tänk er, precis som pricken över "i":et en döende stinkande råtta som ligger utslagen bredvid mig. Jag vill ha mat och omsorg. Jag vill kunna börja träna igen! Jag längtar otroligt mycket efter att träna igen!


.

Vackert i november

Joggingrundan i novemberljus.






Min bästa joggingkompis. Kiara Terv.


.

About That Rat

Råttan Linus har legat konstigt i buren nu under tiden han varit sjuk. Han har liksom legat mitt på burgolvet typ halvvägs över någon kvist eller med råttrumpan i någon matskål, ofta med benen spretandes åt olika håll. Typ som om han varit på väg någonstans men inte riktigt kommit sig dit han hade tänkt och inte orkat mer och somnat på vägen. Eller så har han bara legat rak och platt och skitig på sidan som om någon råkat köra över honom med bilen på gatan och sedan bara lagt tillbaka honom i buren igen. Eller så har han kurat ihop sig i något hörn och burrat upp den otvättade pälsen och bara skakat.

I morse så låg han i sin råttkoja. Jag öppnade taket på kojan i morse och då låg han minsann där precis som han brukar. Ihoprullad på sin filt, som en katt, och med nosen pekandes mot utgångshålet för att hålla uppsikt på vad som händer där utanför. Dessutom var han inte alls glad att se mig. Han gjorde sig tung och ogörlig när jag försökte lyfta upp honom och svansen vevade i protest när han lyftes upp, han var inte alls som ett dött skinn med tungt huvud. De små ögonen plirade ilsket mot matpimpetten med medicinen och så började han ilsket väsa och skruva på sig när jag petade in den i munnen på honom. Han ruskade och fräste och vred på huvudet så kraftigt att jag fick ta ett ordentligt tag om skallen på honom för att få in pimpetten. Det känns som om han börjar bli bättre! Tyvärr kom han inte undan eftersom jag pimpett-matat marsvinsbäbisar hundratals gånger och är rätt så van att trycka in sörjan utan spill.

Det var en annan grej också med den där råttan. Han kändes mjuk i kroppen. Mjuk och lite svampig. Inte tunn och uttorkad. Visst känner man ryggraden men det känns som om han får den vätska han behöver. Jag vågar knappt hoppas men nu känns det som om han är på bättringsvägen!

Jag klappade honom och strök honom över pälsen och pussade lite på det skitiga lilla kräket innan jag stoppade tillbaka honom i buren. Sedan kände jag mig ofantligt lättad.

Alltså inte bara "Råttan-är-på-väg-att-bli-frisk"-lättad utan någon mycket större och mycket mer omvälvande slags lättnad.

En "Efter-två-månaders-separation-kaos-katastrof-förlora-arbetet-och-allmän-förvirring-kan-jag-nog-snart-börja-slappna-av"-lättnad.

Den lättnaden är stor.

Enormt stor.

.

Farlig förbindelse?

Oj. Jag känner hur relationsnojjan börjar komma krypande. Jag har åtagit mig en förbindelse. Med en man. Skit också hur gick det här till?! Rädslan börjar komma krypande och jag har varit på väg att komma med lite undanglidande ursäkter men han är stenhård och nu är det bara att fullfölja min plikt och hålla mitt löfte.

Nu satsar vi. Inget sådant där halvdant. Det är hundra procent som gäller.

Jag och Jens hade så kul när vi löptränade tillsammans att vi tänkte lyfta det en nivå och köra samma träningsprogram och gemensamt satsa inför Stockholm Marathon på över fyra mil. Vi tänkte förbinda oss att följa samma program utformat av Anders Szalkai och sikta på att springa på en ungefärlig och någotsånär liknande tid. Vi kommer att löpträna tillsammans ungefär varannan helg på de långsamma långpassen och annan tid kommer vi att peppa varandra att hålla oss till träningschemat. Sedan så ska vi slå följe dit och stå på startlinjen och se till att den andre inte fegar ur. Är det tänkt.

Varför? Därför att "vi" är starkare än "jag". Och när jag är lite trevande och tvekande pratar om att "försöka" så är Jens lite mer målinriktad och pratar om att "fullfölja".


Jag tror jag behöver det.

Men det känns ju inte mindre läskigt för det...


.

Stockholm Marathon, Here I Come!

Nu har jag anmält mig till Stockholm Marathon!

Jag TROR inte att jag fixar det. Det är ju över fyra mils löpning! Jag TROR inte att mina knän klarar påfrestningen. Men jag är beredd att betala 800 spänn bara för att få drömma om att genomföra loppet

och jag är beredd att betala 800 spänn för att ha ett mål med min löpning

jag är beredd att börja träna efter ett 26 veckors marathonprogram med start den 1:a december

800 kronor

det är ett bra pris att betala

för att komma så långt som möjligt

på vägen!


.

Det viktigaste

För mig är det viktigaste att komma mig iväg på träning. Inte själva träningen i sig. I går var det inte lätt att komma iväg på min träning. Jag hade haft en rekordstressig dag på arbetet och det var riktigt jobbigt att ta Råttan Linus till veterinären. Och oroa sig och oroa sig och oroa...

Igår kom jag mig iväg. Jag var alldeles utpumpad. Trött. Färdig. Orolig. Grinig. Helt utan något som helst krut i kroppen. Jag ville hem och sköta råttkräket. Och vila efter arbetet.

Jag stod länge med korslagda armar och tvekade inför att hoppa ned i bassängen, och när jag väl plumsat i och börjat simma så skrek hela kroppen att NEJ, nu är systemet överladdat. Nu behöver jag vila. Jag plaskade mig tveksamt några längder och grejade på med diverse i ungefär en halvtimme.

Sedan la jag mig i bastun.

Gick hem. La mig på sängen.

Kramade min lilla hund Kiara. Tack gode gud att Kiara blev snabbt återhämtad efter sina nackproblem. Mycket massage och många korta promenader gjorde susen!

Tyckte att livet var för jävla orättvist och att det är så jävla typiskt att mina jävla husdjur ska sjukna till sig bara för att jag just nu har tokmycket jag behöver återhämta mig ifrån. Lyckligtvis är Kiara bra igen. Lite massage, stretching och lugna promenader hjälpte hennes inflammationskänningar. Och Linus. Lilla lilla magra Råttlinus som ligger på ett onaturligt sätt mitt i buren halvvägs ovanpå en omkullvält matskål och huttrar... Åh varför glömmer jag alltid hur ont det gör när små djur blir sjuka?!

Men det viktigaste är att jag FÖRSÖKER fixa veterinärtid och tvångsmata en råttkropp som nu är lätt som en svältande fågelunge och jag FÖRSÖKER fixa mitt arbete så bra jag bara kan och jag FÖRSÖKER faktiskt packa min väska, pallra mig iväg till mina träningspass och där FÖRSÖKER jag faktiskt göra små tafatta ansträningningar i att hänga med.

Och det är inte illa att fortsätta försöka så mycket. Att försöka är ju viktigast just nu. Att försöka träna. Att försöka jobba. Att inte liksom bara sätta sig och ge upp och se vad som händer.

Jag vet inte om man vågar känna så, men gjorde inte det där lilla magra kräket ganska hårt motstånd i morse när jag tvångsmatade honom? Var han inte lite väl arg och fräsig och spottig? Alltså för att vara döende? Har han inte blivit lite argare och hade han måhända lite mer kraft i sina små råttarmar när han klöste och stretade och vägrade få en liten pimpett nedtryckt i halsen? Är inte det ett friskhetstecken? Igår var han ju slapp som en gammal trasa...


.

När en råtta blir sjuk

När en råtta blir sjuk, så betyder det att ett hjärta som redan är otroligt litet, och som redan pickar på riktigt snabbt, plötsligt börjar picka på ännu snabbare.

När en råtta blir sjuk, så betyder det att rörelserna går långsamt och vingligt och

det betyder också

att en liten, liten, råttkropp snabbt magrar av sig

och blir lite gul

och får en uppåtkrökande ryggrad som är knölig och sticker ut

eftersom det inte finns något fett kvar på den lilla råttkroppen.

När en råtta blir sjuk så svider det även i större hjärtan, särskilt stora hjärtan som tagit hand om det lilla, pickande hjärtat ganska länge. Det svider så mycket i det stora hjärtat när man håller hårt i den lilla transportburen och ber om hjälp att få skjuts till veterinären.

När en råtta blir sjuk så kommer det små bloddroppar från en liten, liten råttnäsa, på tummen på en veterinär. Och då börjar det stora hjärtat svida igen över det lilla pickande hjärtat. Och det stora hjärtat värker över den lilla lilla råttrösten som skriker högt och hest över att bli stucken av två jättestora nålar som sticker i den lilla lilla råttkroppen. Sprutar antibiotika och vatten och vitaminer.

När en råtta blir sjuk så försöker det stora hjärtat tänka på att det lilla pickande hjärtat bara ÄR ett väldigt litet pickande hjärta i en enorm omvärld av enormt många andra pickande eller bultande hjärtan och att det ändå kanske inte är så jätteviktigt och att man ändå borde kunna skratta och fnissa åt andra saker.

Fast egentligen gråter det stora hjärtat också.

Över det pyttelilla pickande råtthjärtat.


.

Mirakel och Mentala Barriärer

Mirakel händer. Det kändes overkligt att jag sprang milen på 58 minuter och slog personbästa i lördags. Jag har nämligen aldrig sprungit en mil under en timme. Jag har tränat löpning i två år och aldrig någonsin lyckats klämma iväg så mycket kräm ur benen att jag passerat milgränsen under timmen. Tills igår då. Och igår så gick det lite overkligt lätt sådär med tanke på hur mycket jag löjlade mig och hur lite jag faktiskt ansträngde mig.

Så jag gjorde ett försök på milen idag igen. Utan någon vila från gårdagen. En mil. En definitiv mil. Kuperad terräng. Lite upp och nedförsbackar. Inga direkta slätrakor men mest grusväg och asfalt. Om jag verkligen pressar mig nu då? Om jag verkligen anstränger mig och verkligen lider lite och verkligen kör på tills det värker i hela kroppen och själen skriker av obehag. Hur snabbt kan jag springa, igentligen, om jag verkligen tar i? Jag har inte tagit tid på min löpning på tre månader för jag upptäckte att resultaten var totalt oförändrade sedan ett år tillbaka och då kände jag mig nedslagen.

Men nu då? Har det inte hänt något nu då?

Jag kavlade upp ärmarna och bet ihop och tänkte att nu jävlar ska jag springa så snabbt det bara är möjligt och nu jävlar ska jag ta i så mycket jag bara kan. Jag KÄNNER mig ju spänstig. Det BORDE gå bra.

Och det GICK bra. Bra som fan. 50 minuter. Jag har sprungit en backig mil på 50 minuter. Jag har alltså slagit mitt personbästa på milen med tio minuter på två dagar. Jag är inte längre en klumpig joggare. Springer man en mil så snabbt så är man en LÖPARE.

Mirakel händer. Och händer. Och fortsätter hända.


.

Elding to the rescue

Tänk vad en liten skitig ponny kan göra mycket för ett flickhjärta. Elding är en dam som är 19 år gammal och tycker att lera är ganska mysigt. Man kan ju rulla sig i det. Bara det, liksom.


Glada och redo för äventyr...


Det var en annan rolig detalj med Elding, förutom att hon tycker att lera är ganska mysigt. Det var att hon var tämligen välutbildad och understimulerad på samma gång. Ungefär som en akademiker som råkat hamna bakom kassan på Ica och liksom bara flytit med i det livet av bara farten. Så Elding blev mycket glad över att få damma av sina gamla fjädrar och visa upp sig i all sin prakt, på ett sätt som bara en gammal lerig islandshäst KAN visa upp sig. Hon var jättego med andra ord. Hon visade mer än gärna upp sina gamla dressyr-skills varesig jag bad om dem eller inte. Samtidigt som jag pratade med ägaren Jenny så koncentrerade sig Elding med entusiastisk förväntan så hårt på att invänta varje ny eventuell order att öronen trillade ner åt sidorna. Enligt Jenny var dessa nedtrillade öron ett tecken på att hon ägnade sin energi åt att tänka, och inte hade tid med sådana trivialiteter som att hålla öronen uppräta. Ridturen blev ju förståss jättetrevligt. Det kan inte gå fel på något vis alls när man sitter på en så glad islandshäst.


Ah. En mule. Man vet att en dag blir en bra dag om man får en mule mot halsen. En skitig islandshästmule med varm och fuktig andedräkt som lämnar huden lite blöt och kall efter att hon mulat färdigt.


Stort tack till ägaren Jenny som format en så fin och glad hästtant (och som inte vill vara med på bild). Tack å tack å tack å tack å tack...!


.

Jens to the rescue

Novemberdis kan vara ganska vackert ibland...


Jens räddade helgen. Eller... så illa var det väl inte. Inte så illa att jag behövde bli räddad. Men det kändes verkligen kanonskönt att få komma ifrån min lilla källarlägenhet och se lite nya miljöer. Jens är en triathletkompis från Falun som stått på startlinjen med mig under ett par lopp i somras.

Det var riktigt mysigt grått och disigt novemberväder. Hade jag löpt ensam hade jag sagt att det var ett förjävla trist lerigt väder. Men nu var det trevlig dimma. Trollsk dimma, nästan. Och löpningen flyter bara på bättre och bättre och benen känns stabilare och stabilare och första kilometrarna studsade jag mest runt i cirklar och fotade med kameran. Efter en sex-sju kilometer började dock Jens öka på lite och visa vart skåpet skulle stå och jag fick betydligt svårare att följa med.


"Här är det grått och lerigt. Och jättefint. Sluta springa och fota mig nu!"


Vi sprang milen på 58 minuter. Och ändå sprang jag runt med kamera och tog mig diverse artistiska pauser. Vi hade inte särksilt bråttom. Förutom de sista kilometrarna. Det var upplyftande och uppriskande och otroligt vackert.

Jag börjar drömma nya drömmar nu, också. Jag funderar på att börja träna för ett marathonlopp. Ett riktigt, alltså. På fyra mil. Jag funderar på om det är fysiskt möjligt att göra det paralellt med triathlonträningen utan att dra på sig skador. Det finns 26-veckors program på hur man lägger upp sin träning för att klara att genomföra Stockholm Marathon till våren, och trots att jag känner mig osäker så känns det ändå som om jag ändå

innerst inne

bestämt mig för att försöka.


Tack Jens. Tack å tack å tack å tack å tack...

.

Storstädning

Storstädning 1: Själen.

Herregud vad jag gråter. Riktigt fulgråter. Jag vet inte riktigt när jag ska börja gråta men det kommer bara plötsligt över mig och håller i sig någon eller några timmar. Jag kurar ihop mig och grimagerar och snorar och ögonen sprutar som två små fontäner mellan igensvullna ögon. Ut med skiten bara. En riktigt intensiv utdrivningsprocess som jag ägnar mig helhjärtat åt och med stor självömkan. Ut med skiten. Ut med varenda förbjuden tanke om att det är synd om mig och att mitt liv är skit och alla de där tankarna jag inte borde tänka. Rör runt i skallen och hitta varje dammig vrå och dra ut varje dammig låda i hjärtat och riv ut allt som finns. Gamla svek och nya svek och kommande svek. Och skölj bort det. Med tårar. Massor av tårar. Sedan känns det bättre.


Storstädning 2: Lägenheten.

Jag ruskar av mig sorgen och tårarna lika intensivt som en blöt hund ruskar av sig vatten. Ända ut till svansspetsen. Sedan kavlar jag upp armarna. Och kliver runt i röran här hemma. Fixar och trixar. Sorterar och värderar och slänger och sparar. Sorterar och städar och dammar och får ordning på flyttkartonger och skor i hallen och suger upp hundhår med dammsugaren och plockar fram skurmedel och skrubbar. Nu jävlar ska det lukta gott. Man ska undra om jag börjat bedriva ett spa när man kliver innanför tröskeln till mitt hem. SKÖNT.


Storstädning 3: Kroppen.

Vatten. Dricka vatten i mängder. Duscha kroppen inifrån. Sedan ut i skogen. Svettas och snora. Få ut svett ur kroppen och sätta sprätt på hjärtat så det pumpar runt blod. Stärka immunförsvaret. Skölja igenom kroppen med blodkroppar och pumpa frisk luft genom lungorna och driva ut alla slaggprodukter som ligger under huden och i musklerna genom att svettas genom porerna. Duscha varmt efteråt.

Sådärja.

RENT.



.

En nomads bekännelser

Jag är en typisk skandinavisk tjej och jag tror vilken forskare som helst skulle vilja tippa på att de flesta av mina anfäder kom från de nordligare breddgraderna. Jag är lite kort. Jag har lätt att lägga på mig fett. Jag har jättetunt hår eftersom jag inte behöver skydda huvudet från farliga solstrålar. Jag har blek och tunn hud som ska skydda mig så lite som möjligt från solen utan i stället suga åt sig varje solstråle till huden för att producera livsviktigt d-vitamin. Typisk skandinavisk hud från en plats där solen inte alltid skiner ena halvan av året. Jag har små ögon som sitter lite insjunkna för att kunna kisa från dåligt väder, och de funkar jättebra vid snöstorm eller hagel. Jag biter lätt ihop och tål fysisk ansträngning under längre tider och backar inte för väder. Jag är väldigt skandinavisk. Tror jag. Det tror jag faktiskt. Blek och blåögd.

De sa att skandinavierna innan jordbrukstiden följde älg och ren. Idag så finner man de flesta fornlämningarna och man lyckas kartlägga vilka rutter älgen hade för några tusen år sedan. Vi vandrade efter födan och levde med den. Eller vallade renhjordar. Vi var ett nomadfolk innan vi blev bönder. Som så många andra.

Jag tror jag är en nomad jag med. Jag tror mina nomadrötter slår igenom starkt. Fast i stället för att vandra efter älg eller ren så försöker jag vandra efter arbete. Ständigt vara i rörelse. Ständigt beredd att flytta. Ständigt ha liten packning med det allra nödvändigaste. Inte för mycket i ryggsäcken. Inte sitta hemma och dega. Vara beredd på nya miljöer och nya rutiner. Vara beredd på annan luft och annan miljö.

Jag tänkte på det nu när jag nosar efter annat arbete. Jag vill gärna fortsätta min karriär som jag har nu, vet inte om jag vill sänka min arbetsstandard bara för att få bo kvar på orten. Så jag kastar ut flöten,

och förbereder mig på att

nomadlivet kanske inte är över ännu...


.

Nu vänder det!

Igår gick den där tunga knuten upp och lungorna fick luft igen. Vilket djupdyk. Till och med min simtränare Ove blev bekymrad över mig, och han har inte varit bekymrad över mig ens när jag var gjorde min trettionde simlektion utan ens en antydning till att lyckas genomföra ett crawltag. Nu var han bekymrad över att jag efter snart två års bloggning inte varit i närheten av så här nere som jag varit nu.

"Måste jag dra ut dig i skogen och se till att du rör på dig?"
undrade han med bekymrat rynkad panna. Magdalena från simträningen garvade mest med glimten i ögat:
"Ja det där lät ju jättekonstruktivt. Sitta i en källare och sura. Då blir du nog en bättre simmare!" och så fick man ta emot diverse gliringar innan man plumsade ner i vattnet.

Vattnet är lite av mitt favoritelement. För lite över ett år sedan kunde jag inte hålla huvudet under vattenytan utan att hålla för näsan. Nu njuter jag. Kan dyka ned bara någon meter neråt, och sedan bara stanna upp och slappna av i kroppen och njuta av tyngdlösheten och avlastningen. Blåsa ut bubblor genom näsan. Lyssna på alla dämpade ljud.

Någonstans där under ytan bland de dova dämpade ljudvågorna kände jag att nu vänder det här. Nu blinkar inte den röda batterisymbolen om att jag har slut på energi. Nu är batteriet omställt på "loading" och efter många omtumlande veckor så kommer det att bli bättre igen.

Det kändes befriande. Jag vill ju vara mitt bästa jag. Jag vill tillföra något bra till min omgivning. Jag vill orka mer. Jag vill orka bryta mig ur mina fasta cirklar jag levt i och skapa nya. Knyta an till nya cirklar. Jag är rädd för att kliva ifrån mina gamla mönster men det finns vänliga händer som drar mig härifrån bara jag sträcker ut till dem.

Och nu när mina batterier är på 'loading' så dröjer det inte så länge till...

.
Pixgallery.com

.

The Bottom Is Nådd

Jajjamensan. Senast idag skämtade jag med Malin och sa att nu har allt skit hänt så det enda som inte har hänt är att hunden ska bli sjuk. Senast idag skämtade jag om det. Senaste gången innan dess var i lördags när jag lämnade bilen till Micke.

Jamen vad händer? Jo. Hunden blir sjuk. Kiara är sjuk. Hon har ont i hela kroppen, påstår hon, men jag tippar på att det är nackinflammationen som spökar för henne igen. Hon har en inflammation i nacken som hon haft två gånger tidigare och hon blir helt knäckt av smärtan. Helt knäckt. Ni anar inte hur ont det gör i mitt mattehjärta att se en lidande terv. En lidande terv är ungefär det värsta som finns att se näst efter lidande barn. Det känns som om hon håller på att dö och att hon tror att jag inte bryr mig. Men jag vet ju att det troligen är inflammationen som härjar igen och då är det bara att försöka boka in ett veterinärbesök så snabbt som möjligt. Inte härja på någon akutmottagning för lidande tervar.

Bara att stå ut.

Med den lidande hundblicken.

Som skriker

"Varför gör du inget, matte?!"




Kiara ligger i ett hörn och lider...



.

Så här känns det!

När jag lämnade bilen till Micke så hittade jag min kamera hos honom! Äntligen känner jag mig lite mer hel igen. Jag heter inte Bildström i efternamn för intet.

Min triathletkompis Jens skickade ett sms och frågade hur det var med mig och hur jag mådde, så jag tog med mig kameran och hunden utanför dörren och gjorde en efterlängtad bilddokumentär.

SÅ HÄR MÅR JAG:

Så HÄR KÄNNS DET.



Och inte riktigt så här illa men nästan snudd på så här KÄNNS DET OCKSÅ!!



SÅ HÄR MÅR JAG.



Åt det här hållet känns det bära...



OCH HÄR LIGGER JAG!!



Men, nej. Ni behöver inte säga det. Jag fattar det ändå. Alldeles av mig själv. Det blir bättre sedan. Det blir bättre om en stund...

Jag vet att det blir bättre...



.

Livet och hur man överlever det

Jag har stirrat stint framför mig i flera timmar med en knut i magen och tankarna har snurrat ursinnigt och kugghjul har gnisslat och gammal rost har åkt av och det är så otroligt mycket jag tänker på och försöker vänja mig vid. Att jag separerat och att det är dags att börja tänka framåt och vidare.

Jag skulle inte klara den här dagen, eller det här livet för den delen, om jag inte var säker på att det kommer att bli bättre. Det är bara det att det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte klarar så mycket mer än att sitta i soffan och stirra. Och äta choklad. Äta choklad fungerar uppenbarligen alltid.

Sedan ringde min mamma och sa att jag var luften i hennes lungor och att hon älskade mig och då började jag vråltjuta. Verkligen fulgråta på det där hemska sättet som inte alls liknar romantiska filmstjärnetårar utan jag grimagerade ur mig mängder av snor och tårar. Jag sa att jag var förvirrad och ledsen och att det kändes som om jag stod inför en jätte-mastodontstor enorm förändring i livet och att jag kanske skulle fatta beslut om vem jag är och hur jag vill leva och att det skrämde skiten ur mig.

Efter en stunds fulgråt och tandagnisslan över att Livet Är Förändring så släppte proppen igen. Och det gick röra på sig. Rasta hunden. Sluta stirra rakt fram på väggen.

Kanske till och med se framåt med en känsla av förhoppnig. Med en känsla av att livet inte kommer att bli katastrof. Det kanske till och med blir nya bekantskaper och nya hästmular och förhoppningsvis, och då menar jag verkligen förhoppningsvis en ny man som finns med i mitt följeslag när jag fortsätter streta för mina triathlondrömmar och livsdrömmar och alla övriga drömmar jag onekligen kommer att dra på mig i framtiden.

Man kan ju bara hoppas. Innerligt.


.

Inte handikappad

Jag kom väl inte ut som den stora vinnaren ur min separation med Micke. Eller rättare sagt: efter två och ett halvt års förhållande och ett års samboliv så kliver jag ut ur relationen med tom plånbok, ungefär fyra flyttkartonger och en cykel, om man ska hårddra det lite. Nu när jag ligger löst i arbetssituationen så är det också inte läge för mig att ta över Mickes bil så jag kommer även att vara bil-lös från och med idag.

Förutom att paniken sprider sig som en kall klängranka efter ryggraden så hoppas jag att det här ändå kommer att bli bra. Förutom att jag just nu tycker att alla män är stolpskott och att det är totalt vansinne att någonsin igen NÅGONSIN ha med en karl att göra igen. Någonsin.

Jag får se det från den ljusa sidan i stället. Träningssidan. Mer frisk luft. Mycket mer frisk luft. Cyklingsdisciplinen är inte min starkaste sida på triathlon men jag får se det som light-pass nu under lågsäsongen. Jag ska byta däck på min cykel Bonk så att den har rejäla halktåliga stora däck så jag kan cykla till affären och helghandla och så får jag väl lära min hund Kiara att åka tåg igen, om jag ska någonstans.

Dessutom så har min fas av "Ät så mycket du orkar och gå ändå ned i vikt" drastiskt förändrats till "Ät så mycket du orkar och gå upp i vikt snabbare än vad din farmor säger 'flaskhals'" så det är läge att börja röra på sig igen och tänka till över vad jag stoppar i mig. Jag måste köpa en varm vinterjacka idag så jag står ut med det här. Och varma nya vantar. Och varma skor. Och en jättevarm mössa. Det är ju kallt ute nu för tiden!

Det som inte dödar härdar.

Jag är inte handikappad, jag är bara utan bil.

Om än det känns ungefär likvärdigt...


.

Livslust

Begreppet "Livslust" i Kattas uppslagsbok:

Att vara varm i kroppen och mjuk i själen, röd om kindera, och ta djupa andetag. Livslust är att scanna kroppen och känna att man är frisk.

Lägg sedan till frusen snö under jogginskorna som krasar lite när man springer. Sätt till lite solsken. Gult novembersken från en gul novembersol som inte orkar sig sådär imponerande högt över träden och sprider gula strålkastare mellan granarna. Klar himmel och små moln av snö som då och då rasar från tallarna. En vindstilla sjö och känslan av att man kan knalla på kilometer efter kilometer. Benen orkar, kroppen orkar, luften är klar och frisk och det gör inte ont någonstans.

Jag var glad hela dagen, livet kändes bra hela den dagen. Jag gick omkring och log nästan hela dagen. Men just där, när man sprungit lite över 8 kilometer och kroppen pirrade till och man fick hålla igen sig från lusten att spurta, då var jag nästan som gladast den dagen. Nästan.

Livet är en glad terv och novembersol. Livet är också krasande snö under joggingskorna. Livet är kyckling och quinoa. Och så är det så mycket mer...


.

Flaschbacks

En gång fallskärmshoppare... alltid fallskärmshoppare.

Jag har fallskärmshoppar-flashbacks fortfarande. Särskilt när det blåser. Detta trots att det var en stund senast jag trillade/föll/klättrade/slungades/hoppade ut ur ett flygplan. Man känner aldrig på vinden på samma sätt som efter att man lärt sig frifalla. Det är ett riktigt ruskväder ute idag med snöblandat regn och vinden ligger på och drar i paraplyet. Det flapprande ljudet från paraplyet och vindbyarna kastade mig tillbaka till de där gångerna man råkat landa för nära skogen eller byggnader och hur den jämna vinden plötsligt förvandlades till ojämna vindklickar som fick skärmen att flappra till och kränga lite lätt, som vinden alltid beter sig när man kommer närmare marken och det finns träd i närheten.

Så för en halv sekund var jag i Östersund väldigt nära en björk och gled klumpigt på fötterna i snöslasket mellan buskar och grenar innan jag kände skärmen fastna i björken vi passerat. Ryckigt och med vindpustar. Min hoppmästare Matte hade nästan skrikit i falsett "FLÄÄÄRA!" i hopp om att jag skulle slå på hårdbromsen och inte dänga in i något träd och lite naivt såg jag hur Kim och Erik kom springande mot mig i ett försöka plocka ner skärmen och ta pulsen på mig.

För en halv sekund var jag där. Innan jag ruskade på mig och insåg att vindflappret kommer från mitt paraply och att Kiara just bajsat på det blöta gräset. Jag insåg att jag var någon helt annanstans.

Vinddraget piskade till mot ansiktet igen och
plötsligt var jag uppe en kilometer ovan mark i en lite Cessna och hörde hur flygplansljudet plötsligt slog ned på farten, hur motorn plötsligt lät lägre och mer dovt brummande för att så lite vind som möjligt skulle slås mot mig när jag skulle göra ett försök att kliva ut under vingen och hur någon klappade mig på axeln och sa "Det kommer att gå tokbra, det här!"

Jag blinkade ett par gånger och tittade på klockan. Snart är det dags för morgonmöte. Vattnet har sipprat igenom mina joggingskor och jag måste cykla till jobbet.

En gång fallskärmshoppare...


.

Att bli stoppad i ett fack

Många envisas med att vilja sätta in mig i ett fack. Till och med riktigt kloka kvinnor med mycket livserfarenhet fackar gärna in mig i någon slags kategori och vill styra min utvecklingsprocess enligt relationsböckernas alla kapitel. Jag har ju separerat från min sambo sedan september.

Typ att jag ska gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jahaja. Men om jag inte har lust med det då? Då hamnar jag automatiskt i facket "obearbetat sorg" och så kommer det röda varningsflagget upp om att min "obearbetade sorg" kommer att antingen bryta ut när jag minst anar det, eller så sätta sig i mitt undermedvetna och spegla mitt beteende på något annat sätt. Vägrar jag gå med på något av dessa alternativ så kanske de slutligen ger upp och säger att jag kanske var en sådan där tjej som bearbetade separationen när jag redan var inne i den så att det var färdiggråtet när jag flyttade från Micke. Fack nummer tre, då. Inte vet jag. Jag grät ibland och var glad ibland. Så var det.

Nästa fack som folk förtvivlat försöker pressa mig in i är "singelfacket". Där finns det ett bra fack och ett dåligt fack. Det bra facket är att jag ska isolera mig lite och inte dejta killar och "lära känna mig själv" och "landa i mig själv" och, det som skrattretar mig mest "ta reda på vem jag är". Då är det underförstått att jag inte känner mig själv eller vet vem jag är och har tappat bort mig själv i relationen med Micke. Oftast nickar jag instämmande för jag orkar inte rubba cirklarna till de hjälpsamma personer som är säkra på att denna fas är obligatorisk.

Det dåliga facket är ju förståss det osjälvständiga och desperata beteendet som många stackars singelkvinnor går igenom där de inte klarar av att stå på egna ben och förtvivlat behöver en Man för att känna sig bekräftade. Gud bevare oss alla för det dåliga facket! Att behöva någon är skamligt och osjälvständigt och nu är det faktiskt så att man inte får vara svag på det viset. Ett sådant tankesätt är en fribiljett till nästa destruktiva relation.

Jag nickar och håller med. Jag låtsas intresserad och låtsas instämma att JA SÅ MÅSTE DET VARA. Så går livet till. Det är dom facken som finns och man väljer själv vilket fack man vill hoppa in i.

Men i själva verket så finns det inga fack. Det enda som finns är livet. Och livet är inte bara olika fack och processer. Livet är en ofattbar rad slumpartade omständigheter som ständigt rullar på. Livet är så mycket mer än beteendemönster. Tack gode gud för att livet är mer än beteendemönster. Livet är min fiskgryta och mina morgonpromenader med hunden och prasslet i buskarna från något vilt djur med skrämmande ögonreflexer. Livet är mintchokladen jag tog från fikarummet och mensvärk och mitt tunna babyhår som mattats ut nu under hösten.

Livet är också möten med andra människor. "Bra och dåliga möten". Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag ska skydda mig från bra eller dåliga möten för det finns inga sådana. Det finns bara människor. Som är olika. Och jag tror att alla människor jag någonsin mött under hela mitt liv har utvecklat mig. Jag skulle aldrig vara den jag är idag om det inte vore för alla möten som fått mig att skratta och gråta. Även de möten som mest fått mig att gråta har utvecklat mig. Lite i taget. Bit för bit. Under mer eller mindre smärtsamma former. Micke kunde jag inte leva tillsammans med och relationen var smärtsam men han är det absolut bästa som hänt mig för jag exploderade i min livsglädje och projektlusta paralellt med problemen. Eller kanske just på grund av problemen!

Jag vill bara slita ut alla fack om vem jag förväntas vara och riva sönder facken i små remsor och kasta remsorna i luften och låta dem singla ned till marken bland de leriga höstlöven


och sedan låta hunden kissa på dem.



.

Explosivt

Jag vet inte riktigt hur det går till, men helt plötsligt har jag börjat styrketräna en hel del. Fyra gånger på sju dagar, närmare bestämt.

Jag tror det beror på att jag befinner mig i den sinnesstämning då det är skönt och energigivande att köra korta, explosiva övningar som komplettering för att tålmodigt långfjutta med konditionen. Det är också skönt att lyssna på pumpande powermusik och det är skönt att känna sig medveten om sina muskler. Det är skönt att bita ihop och under högljudda frustanden ta vikt på vikt och glo framför spegeln när man gör sin sista explosiva cablecross och låtsas som att man är på väg att explodera till en grön Hulk.

Nu är det ju tyvärr så att jag är längre än någonsin från att just bli en grön Hulk. Till att börja med är jag grisrosa. Och det känns väldigt långt ifrån att vara grön.

För det andra så är jag lättare än någonsin och med mina 55 kilon ser jag ut som en liten sparv som högfärdigt struttar runt bland vikterna och de andra svettiga oxarna på gymet.

Och de där ihopbitande högljudda frustanden som jag ger ifrån mig låter nog mest som små kvävda råttpip för ett otränat öra.


MEN DET SPELAR INGEN ROLL FÖR JAG ÄR STOR OCH STARK OCH SNART SPRÄCKER JAG KLÄDERNA JAG GYMAR I!!

OCH HÅLL KÄFTEN SEDAN!!!


.

Livet; en koblaffa

En olycka kommer inte ensam och det har visat sig att mitt vikariat inte kommer att förlängas efter januari då ordinarie handläggare kommer tillbaka. Så efter Januari riskerar jag stå arbetslös om jag inte hunnit haffa ett nytt arbete.

Det känns som om jag står mitt i en kohage och får koskit kastad på mig. I och för sig så vet jag ju att både chefen och kollegorna är nöjda med mitt arbete och att jag hade fått vara kvar om plats funnits, men ni vet.. själva SITUATIONEN är en koblaffa. Det känns som om jag står där i kohagen och det känns som om jag börjat tröttna på att ducka och springa och stressa över situationen och nu bara står och tar emot blafforna med koskit i ansiktet och skriker "Bring it on!". Alltså. Nyseparerad på ny ort och även utan arbete och 70 mil från min släkt och familj. Då fattas det ju bara att jag hänger löst arbetsmässigt också. Jag tror att jag haft det bättre.

Men jag lever ju efter mitt livsmotto att Livet är förändring, och utveckling är valfritt. Så antingen så utvecklar jag mig i det här eller så sätter jag mig i ett hörn och gråter. Jag har en triathletkompis som heter Jens som skrev några tröstande ord till mig i morse, och som jag bär med mig:

"Allt är sällan lugnt, MEN, det fixar sig, det blir bättre. Och så dippar det. Och suger. Och lättar. Och suger. Och blir askul. Och fetsuger igen. Det går inte att kräkas hur länge som helst, om vi säger så."

Så sant som det är sagt...


.

Att inte träna för träning

Just nu tränar jag inte för att bli vältränad. Jag tränar för att jag har haft en skitdag och för att jag inte lyckades vrida mig ur mina egna tankebanor. Jag tränar för att jag behöver lite sinnesfrid och för att det känns skönt när pulsen arbetar. Jag skiter i sträckor, aktiviteter eller tid. Jag tränar bara för att få kontakt med min egen kropp. För att få kontakt med vad som är viktigt.

Jag tränar för att det är skönt att låta mina gamla trasiga löparskor klafsa mot leriga stigar och bruna blöta löv. Jag tränar för att det känns renande att andas in kall luft. Jag tränar för att få dra en lättnads suck när jag kommer till dörren och lirkar upp den igen. Jag tar ingen tid. Jag tar ingen sträcka. Jag springer mig inte helt anfådd.

Jag känner bara hur pannan är svettig och hur håret lockas efter min nacke och jag känner bara på hur det känns att ta en varm dusch efteråt och känna hur man piggnar till.

Och någonstans försvann de dåliga tankarna på vägen. De kanske rann ut med svetten och ut genom huden?

Leriga joggingskor står vid farstun. Hunden är rastad. Kroppen är duschad och skrubbad. Lägenheten är inte längre ett dåligt samvete utan ett energigivande projekt att få rent.

Energin har kommit tillbaka och jag har åter erövrat min vardag.

Tack vare de där skorna. Och den där grå himlen och de där kala mörka träden och den där klara luften och den där glada hunden jag har med mig.


Hur klarade jag mig när jag inte sprang?

.

Jag har missat något

Jag kom på en tanke där ute i skogen, någonstans i mörkret där ute, när jag glodde som värst på en liksom blåvit ögonreflex som skilde sig från de gula ögonreflexerna jag såg tidigare, just då kom jag på en sak.

Jag höll kvar den tanken i huvudet men den tanken blev bortskuffad en stund när jag insåg att de blåvita ögonreflexerna aldrig såg ut att blinka. Det var mörkt och kallt ute och löven var blöta och bruna och inte alls sådana där fina färglada mysigt prasslande höstlöv.

Då återkom tanken igen. Jag sparkade till en kotte på vägen och Kiara nosade runt på marken i hopp om att finna lite intressant hundkiss att analysera.

Japp.

Nu är den tillbaka igen.

Tanken.

Tanken om att jag kanske borde omge mig med lite fler vänner. Alltså vänner som inte glor på mig med konstiga ögonreflexer och som jag inte kan artbestämma. Jag har bestämt mig att min kollega Malin passar in på ovanstående beskrivning. Hon glor sällan på mig, om jag inte råkat säga något väldigt VÄLDIGT konstigt, och hon går defintivt att artbestämma.

Jag ska börja socialisera mig mer. Eller som Malin uttryckte det. "Du skulle behöva ett nytt linne och hjälp med att tejpa fast tuttarna så går vi ut på krogen sedan."

Tejpar man tuttar?


Vadharjagmissat?


.

Vardags-action

Recept på vardags-action.

1. Studsa upp riktigt tidigt på morgonen.

2. Ta på pannlampan.

3. Ta med hunden av tervras. (Om du inte har en egen terv så rekomenderar jag att du införskaffar en)

4. Gå rakt ut i skogen i månskenet och med påslagen pannlampa. Gärna ospårat.

5. Stirra med skräckblandad förtjusning på ALLA ögonreflexer som står och glor tillbaka i höstmörkret.

6. Konstatera att samtliga ögonreflexer med största sannolikhet är en mängd björnar av olika höjd och storlek som alla står och glor.

7. Konstatera ytterligare att vissa ögonreflexer alternativt kan vara oupptäckta blodtörstiga rovdjur av outgrundlig härkomst.

8. Få rysningar efter ryggraden när hunden gruffar och buskar prasslar

9. Backa försiktigt hemåt och längta efter mamma.


Sådärja. Nu behöver du inget morgonkaffe...




.

Ät hur mycket du vill av vad som helst och gå ned i vikt

Japp. Jag har receptet på hur man rör på sig lite, äter mycket och ändå går ned i vikt. Jag har tränat jättedåligt pga en förkylning och det har blivit kladdkaka pinsamt många gånger. Godiskorgen på arbetet har inte heller stått orörd. Jag har varit ett kakmonster.

SEPARERA!

Yes!

Jag vägde mig på vågen i morse, för första gången sedan jag och Micke separerade. Jag upptäckte att jag vägde 55,6 kilo. Jag har inte vägt så här lite sedan jag var tolv år och gick femte klass i Rökås Grundskola år 1993. Jag är smal som en sparv och har ändå lyckats bibehålla muskler. Detta trots åtskilliga mängder kladdkaka.

Att bryta upp från en två år lång relation bränner uppenbarligen kalorier. Att ligga vaken och undra hur fanken man hamnade i den här situationen bränner kalorier. Att vrida sig på nätterna och drömma intensiva och oroliga drömmar bränner kalorier. Allt bränner kalorier!

Jag må ha ett lite kämpigt liv just nu. Men jag är åtminstone slank och snygg som en liten flicksnärta. Jag ska utnyttja situationen på bästa sätt och införskaffa lite fler tighta linnen. Sedan ska jag obligatoriskt glo på min mage varje morgon och njuta av att den är platt som en planka. Nu håller jag på att sno tillbaka mitt liv med kost och träning efter ett par veckors misär. Jag försöker finna flera nya människor att bekanta mig med, och jag hoppas det kommer att lugna ned själen lite så jag inte blir för tunn.


Men just nu känns det toppen!

.

Kickoff dag 1

Varför har jag inte gjort det här förut? Tagit ledigt från arbetet bara för att få ordning på livet.

Eftersom jag numera bor i en källarvåning med inklämd kokvrå så har jag begränsade matlagningsmöjligheter. Jag har ingen ugn och jag kan inte steka så mycket heller eftersom det inte finns någon riktigt effektiv köksfläkt. Det blir alltså grytor med locket på, hädanefter. Eftersom jag inte heller har något skafferi annat än en liten omgjord bokhylla så kan jag inte variera mina maträtter i det oändliga.

Jag har fixat fram tre grytor och med omsorg valt de rätter som ser godast ut och ger mig variation. Det blir kycklinggryta, fiskgryta och köttgryta. Fyra portioner vardera täcker matbehovet för en vecka och lunchlådor och hela köret. Det är bara lördagarna som gapar tomma som jag tänker beställa hämtmat eller äta ute på. Sedan har jag gjort veckohandlingslista utifrån dessa maträtter, och det är ju just här jag känner mig lite genialisk. Eller korkad som inte kommit på det förut. (Eller genialisk eftersom jag brutit min korkade tankebana.)

EXEMPEL FRUKT OCH GRÖNT: Jag vet nu att jag på en vecka i min matlagning kommer att behöva precis 2 gula lökar, 1 paprika, 20 champinjoner, 2 tomater, 1 lime, 1 liten bit Ingefära, 3 avokados och en halv påse morötter varje vecka. Vilken stenkoll. Inget kommer att ruttna, inga matlistor kommer att vara vagt definierade längre, och saker kommer att sluta ge i från sig bizarra dofter från kylen. Inga frågetecken kommer att ställas när jag vinglar runt på mataffären och jag kommer inte behöva knöla ned ingredienser i min matlagning som jag egentligen inte vill ha där men måste äta upp bara för att jag köpt det tidigare. Allt är genomtänkt.

Jag vet inte om resten av sveriges befolkning undrar varför jag finner en befrielse i att veta att jag äter just två färska tomater i veckan i min mat och inte tre eller bara en. Eller varför jag jublar över att ha ett matchema med nitiskt planerat matintag.

Men allt handlar på något lustigt sätt om att slippa tänka. Att bli fri och slippa fundera bort värdefull tid då man kunnat LEVA i stället.

Nu ska jag betala räkningar och strukturera upp mitt träningschema. Har en plan om att ligga hårt med triathlondelarna på måndag-fredag och sedan göra vad helst jag behagar lördag och söndag. Åka skidor, styrketräna eller köra ett långt snorpass efter någon lerig stig. Eller bara glo framför TV:n med gott samvete. Det finns ingen ände på möjligheterna!

.

Struktur och frihet

Japp. Det blir fyra dagars kickoff nu. Inte den vanliga terminsstart-kickoff som man brukar få på arbetsplatser, utan en högst personlig Kickoff. Jag har tagit ledigt i två dagar från arbetet för att få fyra dagars sammanhängande ledighet. Det känns nämligen som tillvaron förfallit lite på flera olika plan.

Arbetet är riktigt krävande nu. Jag hinner inte med allt jag känner att jag behöver göra, och övertiden har tickat till över 50 arbetstimmar plus.

Sedan är det oordnat hemma. Jag har inte helt kommit till ro efter flytten. Jag hittar inte alla mina saker bland flyttkartongerna och jag har inget planerat matschema. En tjurig förkylning har bitit sig fast och jag har även tappat mina träningsrutiner i två veckor nu. Kiara är rastlös och jag har inte fått ordning på de långa morgonpromenaderna med henne ännu. Det är oordnat på insidan hos mig också. Jag tror jag har lite emotionella flyttkartonger och allmänt ostädat i själen också. Det är väl ungefär som det ska vara efter omständigheterna.

Det leder till att jag mest stupar framför soffan och börjar slösurfa på internet i stället för att göra allt jag egentligen vill. Det är inte riktigt den sortens livskvalitet jag är ute efter om än det är trevligt.

Jag vill få in min matplanering så jag slipper vilsa runt i affären och undra vad fan jag ska äta till middag. Jag vill veckohandla efter en lista och vill inte upptäcka en massa ouppäten mat i kylen där bäst-före-datumet utgått. Jag vill komma igång med träningen nu igen efter förkylningen och jag vill göra ett träningsschema för resten av det här året.

Jag vill ju strukturera upp mitt liv i en noggrann planering för att få mer frihet. Det låter motsägelsefullt men det blir ju så mycket mer frihet om man bara planerar bättre. Typ om jag hittar nyckeln till min cykel i någon flyttkartong och byter till vinterdäck så kan jag cykla till jobbet varje dag och *plopp* bara så får jag lös 20 minuter extra varje dag. Frihet! Eller veckohandla och redan planera in recepten i god tid så man slipper fundera eller snabbåka iväg en timme för att handla det där man glömde sist. Ännu mera frihet! Eller slippa stressa över pass som inte blivit av. Det skulle vara skönt att åka till simträningen och ha en färdig plan om vad man ska träna, i stället för att inte ha en aning om hur man ska lägga upp träningen och plötsligt komma på sig själv med att man bara flyter där och snackar strunt med simkompisarna.

Det skulle vara skönt att bara kunna lata sig den dag man har som vilodag och veta att det finns matlådor i kylen, frukt på bordet, och att man inte behöver tänka "egentligen så borde jag inte vila för egentligen borde jag...".


Planering är frihet.

Det blir definitivt värt att offra två semesterdagar till förmån för en kickoff.
.

Digitalt reportage

Ja mamma. Jo, det är sant. Jag är med i tidningen. Om du vill läsa det så måste du klicka på länken! Klicka på den två gånger med vänster musknapp. Ring mig om det inte fungerar.

Klicka här!


.

Uppmärksamhet och fin choklad

Det blev ett stort uppslag på två sidor. En jättebild på min berömda (och mindre vackra) joggstil och massor med text. Jag rodnade i hela ansiktet när jag såg det. Jag ville inte läsa vad som stod först, men sedan tog ju nyfikenheten överhanden.

Det blev så stort. Så jättestort. Jag fick ju så mycket uppmärksamhet. Det har blivit någon slags skräckblandad förtjusning över det hela.

Uppmärksamhet är som fin choklad.

Man vill alltid ha fin choklad. Det är liksom en grundläggande del av min natur att inta ett visst mått av choklad på regelbunden basis. Jag ser alltid fram emot lördagarna då man kan köpa sig en härlig bit och det är ljuvligt att sitta och knapra på en efterlängtad godbit som legat och frestat i skafferiet en stund. Det är som uppmärksamhet. Det är alltid roligt att få. Det är alltid något man ser fram emot och blir glad av, så länge den är positiv.

Nu råkar det bara förhålla sig så att i stället för den sedvanliga chokladbiten som ligger i skafferiet, det vill säga den vanliga dosen av uppmärksamhet och uppskattning som jag får från nära och kära, så har jag blivit överraskad med en hel container choklad som liksom bara står där över huvudet på mig och väger flera ton och liksom DRÄLLER enorma mängder choklad över mig. Man kan liksom inte knapra i sig alltihop och man vet inte ens om det är gott att äta sådana enorma mängder och står där lite förvirrad i stället för att bara frossa i härligheten. Den lilla notisen som jag hoppats på har blivit ett JÄTTESTORT uppslag

Så man blir glad.

Och lite chockad.

Men mest glad.

Fast fortfarande chockad...



.

Nu är man sportrelaterad!

Nu är reportaget avklarat. Skitenkelt. Jag blev högröstad och nervös som vanligt men inte bortom all rim och reson. Reportern var en sådär lugn och trevlig typ som man känner på en gång att man inte behöver jaga upp sig så mycket inför.

Så jag babblade på ohämmat med min vanliga nervösa höga röst och försökte göra målande beskrivningar och mindre välträffade skämt. Jag hade min simtränare Ove med mig som moraliskt stöd och han hjälpte till lite. Det jag var mest rädd för var att börja stamma men det höll jag mig smidigt ifrån.

Men uppenbarligen så ska jag hamna på sportsidorna inom kort.

Det låter lite som ett skämt att JAG ska hamna på SPORTSIDORNA. Jag trodde liksom att det var större sannolikhet att jag skulle hamna på födelsedags-sidan eller ris och ros-sidan eller bröllopssidan eller till och med bland dödsannonserna innan jag skulle hamna inom något sportrelaterat.

Men nu är jag uppenbarligen det. Sportrelaterad. Min klumpiga jogg är förevigad och mina strävsamma och tafatta ansträngningar att komma någon vart med att skapa en triathlonklubb verkar vara värda lite uppmärksamhet. Jag, Ove, Bengt-Göran och Micke Persson knåpade ju ihop ett styrelsemöte för en stund sedan och det har ju börjat rulla på lite för mig. Jag frågade min mamma om hon någonsin trodde att jag NÅGONSIN skulle hamna i något sportrelaterat sammanhang i tidningen och hon sa "Självklart gumman. Du klarar allt."

Pappa körde det ärligare norrländska svaret genom att varmt säga: "Aldrig i livet."

Men livet är förändring och jag rör på mig mer och mer. Joggen blir mer och mer smidig. Musklerna svarar bättre och bättre på min träning. Jag kommer att prestera bättre och bättre för varje tävling jag genomför och för varje år jag fortsätter sträva.

Och snart är jag där. Snart är jag en fullt funktionsduglig triathlet. ;)

Nerver

Ahh i morgon är fotograf och reporter bokad och de ska göra ett reportage om mig och mina försök att starta en triathlonklubb i Gävle. Jag kommer liksom att tryckas upp i ett rätt så stort antal upplagor. Utklädd för triathlon och hela köret är det väl tänkt att jag ska spatsera runt i Bolougneparken och försöka se fit ut.

Jag har stirrat mig i spegeln och känt mig lite vemodig. Det känns jobbigt. Jag är inte sådär vansinnigt fit ännu, förutom på några väl valda bilder vid några väl valda tillfällen. Jag känner mig lite pinsam. Jag måste ta hjälp av min simtränare så jag har någon i ryggen som stöttar mig och talar om vad jag ska säga och som är mitt moraliska stöd.

Jag känner mig tunnhårig, plumsig och ful.

Men det vore ju bara bra för om en tunnhårig plumsig och ful brud deklarerar att hon älskar triathlon så kanske även andra plumsiga brudar vågar komma i kontakt med klubben.

Det vore ju bra.

Och jag som gillar bekräftelse borde väl tåla att vara lite offentlig. Lite ännu mer offentlig.

Tokmycket offentlig.

*ryser*

Inte kul

Nu är det inte kul längre! NU kan jag bli frisk tack. Nu. Tack.

Min självkännedom är intressant i sådana här sammanhang. När jag börjar bli sjuk så känner jag hur kroppen långsamt blir svagare och svagare och när det går över tröskeln till att jag definierar mig som "sjuk" så blir det en enorm lättnad att ta sig tid att vila. Då njuter jag av att släppa taget. Då tänker jag att just de här sjukdomsdagarna kommer att bli ljuvliga. Och jag är lika övertygad varje gång.

Nu njuter jag givetvis inte av att ha släppt taget, längre.

Mitt tunna hår ligger i små flottiga lockar efter nacken. Jag kan inte sova. Näsan rinner. Jag är trött. Jag längtar förtvivlat mycket UT. Jag känner nästan panik över att det just nu är en av de allra vackraste höstdagarna utomhus just nu och jag har just fått ordning på datanätet så att jag kan sätta ut foton på bloggen igen. Träden brinner. En hängbjörk här utanför är förtrollande då alla blad lossnat utom de yttersta bladlagrena så de kala kvistarna är draperade av brandgula löv allra ytterst på hela trädet. När jag rastar Kiara så regnar det gula löv omkring mig och allt känns så ljuvligt bitterljuvt när naturen tar sitt sista djupa andetag innan vinterdvalan.

Jag vill vara med.

Inte titta på Dr Phil hemma med en hög snytpapper och den där boken som inte var så bra som förväntat. Jag vill ge min älskade terv Kiara lite roligare upplevelser än att vara parkerad på en soffa 24 timmar om dygnet.

Jag vill också till gymet. Jag vill vara bland folk. Jag vill träna igen och känna pulsen igen och bli rosig om kinderna och avsluta passet med lite solariesolning, en dusch och min nya mjuka hudkräm.

Jag funderar på att vara utan TV igen. Kanske till och med vara utan internet här hemma. Nu är ju mitt liv MITT igen och jag har alltid plockat bort min TV i perioder, jag tycker den stjäl mina timmar och min kreativitet.

Jag tycker det är dags att ha lite kul igen.


.

Det är småskönt att vara sjuk

Det är det faktiskt. Jag är sådär lagomt sjuk. Snuvig och kall och orkeslös. Det betyder att det inte blir någon träning eller några promenader eller någon matlagning eller någon städning.

Det är lite skönt. Att nollställa hjärnan. Att precis ta sig iväg till arbetet och göra det allra, ALLRA viktigaste men inte mer.

Att ligga i soffan och stirra i taket.

Att ha en hel kasse med använt snytpapper som bevis på att man faktiskt FAKTISKT är sjuk.

Ibland behöver jag vara sjuk. Inte liksom bara fysiskt utan även mentalt. Att ta en paus i livet och bara snörvla. Till och med orkeslösheten känns bekväm och mojsig och soffan och sängen är ju särskilt skön när man bara ligger. Dagarna går snabbt och man upptäcker att livet rullar på om än jag inte driver det i någon särskild riktning alls.

Och hjärnan vill inte tänka alls. Så fort man inte anstränger sig så blir den tom som en enslig gympasal. Så befriande. Och så har man inget annat önskemål om något i livet alls förutom att ligga ner. Det är det enda som är viktigt. Att sno vilrummet på arbetet och bara vara. Att inte alls behöva tänka på framtiden eller dåtiden eller nutiden.

Bara snyta sig när näsan blir full.

Och vila.

Skönt.


.

Elisabeth Bathory

Elisabeth var en ungersk grevinna på 1600-talet.

En ung galen grevinna som var helt besatt av att bibehålla sin skönhet. Hon fick vanföreställningen att regelbundna bad i jungfrublod skulle förhindra hennes åldrande så helt plötsligt gick ingen ung kvinna säker från henne. Inte ens hennes egna döttrar.

Hon bjöd ständigt in unga tjejer med löfte om att de skulle få fina arbeten som kammarjungfrur. Sedan låste hon in dem i en källare och misshandlade dem och skar av lemmar på dem och tappade dem på blod på diverse vis. Som jag förstod det så var vanligaste verktyget den klassiska järnjungfrun, den stående spikkistan vars spikar genomborrade offret rakt igenom så att blodet skulle rinna ut i så stor omfattning som möjligt.

Så att hon kunde bada i det. Elisabeth, alltså.

Efter tio år var omgivningen redigt less på att unga jungfrur ständigt försvann så slottet stormades. De hittade levande och döda och halvdöda kvinnor överallt och beslagtog bland annat Elisabeths dokumentation av de hon dödat. Hon hade dödat över 600 unga flickor. Jag kan knappt förstå att det faktiskt är en verklig händelse och inte bara någon läskig godnattsaga som spårat ut. Men det är sant. Allting är sant. Dokumenten är kvar. Slottruinerna är kvar och släktinga till de drabbade eller till grevinnan lever fortfarande.

Jag tänker på unga tjejer som jag, och tjejer som både läser och skriver bloggar idag. Jag bekymrar mig över mitt arbete och vad som händer när mitt vikariat går ut. Jag undrar om jag är tillräckligt miljövänlig. Jag tänker på hur mitt liv kan komma att bli nu när jag är ensamstående. Jag tänker på hur jag ska lägga upp min träning och om jag har RÅD att göra en svensk klassiker nästa år. Om det överhuvudtaget finns pengar till det om jag förlorar mitt vikariat eller måste gå ned på halvtid eftersom det kanske inte finns någon fulltidstjänst över.

Någon som kanske var i min ålder hade helt andra problem i Ungern för 400 år sedan. För att man just befinner sig i en fuktig och kall källare och just fått en arm avskuren och blivit tappad på blod av en fullständigt vanvettig kvinna. Eller bli spetsad på piggar tills man var mos.

Sådant sätter perspektiv på saker. Det gör de faktiskt.

.

Förbättrad löpning på två veckor?

Är det möjligt att förbättra sin löpning på två veckor? Det känns så. Jag prövade att löpa på löpbandet i 6 procents uppförslut för två veckor sedan. Helt sanslöst vad det sved. Det kändes som ben och vader knöt sig och jag grimagerade illa över ansträngningen. Det blev lugnt tempo i 20 minuter.

Idag så intervalltränade jag i 5 procents uppförslut i 40 minuter. Alltså intervaller med blandade inslag av lugnt och hårt tempo, och det kändes inte ens i NÄRHETEN av så jobbigt som det var för två veckor sedan, om än jag hade en procentsskillnad i uppförslutning. Jag vet att kroppen inte kan tillgodogöra sig träning sådär jättemagiskt snabbt men hur förklarar jag annars att något som verkligen sved och värkte i benen nu faktiskt gick genomföra med nästan helt vanlig intervallrutin.

Sedan kan det ju vara förkylning och dagsform och saker hit och dit men jag värnar faktiskt om min naivitet och har bestämt mig för att TRO.

Tro på att jag har blivit en bättre löpare på två veckor.

Tro på att mina lite hårdare ansträngningar och lite tuffare rutiner

faktiskt ger resultat.



.

Tacksamhet

Om jag inte hade haft simträningen hade jag varit under ytan vid det här laget, men det är jag inte. Nu har jag dessutom lyckats dra dit löpartalangen Kattis och känner att jag lyckats samla in många av de personer jag bryr mig om under ett och samma tak.

Det är bara de där smågrejerna som man blir så glad över. Typ om någon ser att man köpt en ny baddräkt och säger att den ser fin ut. Det är kul. Eller 30 sekunders struntsnack innan nästa övning. Överhuvudtaget är det den rofyllda och trevliga stämningen. Skulle vilja bjuda hem allihopa på fika hem till mig, fast då skulle man troligtvis inte ha något att prata om. Annat än simning. Och det samtalet blir ju lite flackt om man inte befinner sig i en bassäng och faktiskt genomför det man pratar om.

Så jag åker dit och simmar. Jag var helt slut när jag åkte dit och visste att det skulle synas på ögonen att jag hade slut på energi. En timme senare garvar man och har massor av energi igen.

Det är skönt.

Jag känner mig tacksam.


.

Lidingöhalvan 2008

Jag kände mig tämligen ointresserad av Lidingöhalvan på 15 kilometer som skulle avverkas idag.Jag var liksom inte sur. Jag var mest bara ointresserad av just DET.

När det var fem minuter kvar till start satt jag inlåst och filosoferade på en baja-maja och tänkte att jag fullständigt struntar i om jag missar starten eller inte. Problemet är ju bara det att alternativet var att stanna kvar i bajamajan och där inne luktade det inte angenämt alls.

Det är ju det här med löpningen och att jag på något vis inte riktigt FATTAR hur man springer smidigt. Men så är den ju en del av Halvklassikern och på något vis så är jag skyldig en väldigt ledsen Katarina från 2007 som hade ett skadat knä att göra något roligt av dagen. Jag missade ju Lidingö Tjejlopp förra året på grund av mitt löparknä och det var inte roligt alls. Jag ville hedra mig själv och min tjurskallighet som inte gav upp förra året.

Någon har varit väldigt lös i magen innan den personen lämnade just denna bajamaja. Och troligen ätit något konstigt. För sådär luktar inte bajs av hälsokost.

Så det var bara att kliva ut ur bajamajan och börja leta sig till rätt startfålla.


Jag hann gå in i startfållan och stretcha lite och gäspa några gånger extra eftersom jag sov i bilen så mycket som möjligt innan, och sedan makade jag mig långsamt iväg bland de sista, efter startskottet.

Det är något speciellt med hösten. Färgerna är vackra. Lidingö är otroligt vackert den här tiden på året. Jag började trampa lite i takt och försöka finna en rytm. Jag bestämde mig för att jag skulle vägra bli ordentligt anfådd för det är bara TRÅKIGT att bli anfådd just nu och TRÅKIGT att få benvärk och jag hade gått hem igen om det inte vore för den vackra himlen och de färgglada löven efter stigarna där jag trängdes med andra löpare. Men det var underhållande att titta på dem. Löven och löparna.

Löparna kom i alla former och färger. Långa, korta, stora, små, tjocka, unga och gamla. Gröna. Röda. Svarta. Blå. Neongula. Löpare med spänstiga steg. Löpare som kröp fram. Löpare som började gå redan efter två kilometer. Tjejer med flätor. Gamlingar med kutiga ryggar som såg sega ut och löpare som likt duracellkaniner flög fram så löven nästan virvlade efter dem. Löpare med enorma vader. Löpare som såg otroligt otränade ut men ändå sprang snabbt. Löpare som såg oerhört atletiska ut men som sprang långsamt. Alla dessa iaktagelser i kombination med frisk luft gjorde mig på riktigt bra humör. Jag bestämde mig för att inte titta på klockan överhuvudtaget utan bara försöka hänga med i gemenskapen och njuta av kroppen i rörelse.

Och njöt gjorde jag. Man behöver inte älska kroppen för att den ska ge tillbaka njutning. Man behöver bara träna den. Jag har inte älskat min kropps prestationer särskilt mycket. Särskilt inte just med löpningen. Men jag har tränat den ändå och märkt framsteg på sista tiden som har glatt mig lite.

Som nu då.

Efter fem kilometer insåg jag att jag hade massor av överskottsenergi och att jag blev sugen på att köra om de där pratiga tanterna och runda damerna. De jag haft framför mig och som joggat i långsam mak. Eller den där gamla pensionären. Honom borde jag väl kunna bränna om? Kinderna blev lite rosiga. Benen ville inte längre jogga i mystempo utan började arbeta som av sig självt. Vädret fortsatte fläkta med frisk luft. Jag trappade upp tempot lite. Jag har ju energi att ta i lite mer i backarna också. Och nedför backarna. Lekfullt rusade jag ned för varje nedförslut och lät stegen öka i intensitet. Hjärtat började slå lite hårdare. Jag blev gladare. Rosigare. Flåsigare.

Efter tio kilometer började mina knän värka. Det gamla löparknäet gjorde sig påmind. Jag gick lite och stretchade lite om vartannat, men löplusten hade överrumplat mig och jag kände hela tiden suget och glädjen i att hinna ifatt någon annan löpare. Och andra löpare fanns det gott om.

Så jag började rusa. Göra någon slags fartlek. Göra små intervaller. Dra ifrån med tempot och sedan återhämta mig. Stanna och stretcha lite. Gas och broms. Gas och broms. Leka och pyssla. När det var 2 kilometer kvar kände jag mig lite besviken. Snart är det roliga slut. Jag höll igen lite för att spara på den där allra sista karamellen. Slutspurten inför all publik. Jag kortade stegen och njöt en sista gång av vädret och luften, tog mig an lite mysjogging ett tag för att hämta andan. Kattis som startat i loppet, men 20 minuter efter mig, susade förbi och efter att hon försvunnit bakom kröken och jag hörde högtalarna kände jag att NU. Nu sträcker jag ut. Nu är jag utvilad. Nu länger jag på stegen och drar ur mig den sista energin. Nu slutar jag jogga och flyger en stund i stället.

Och det gjorde jag.

Det var helt underbart. Ett tätt led av tålmodig publik som stod och huttrade och letade efter någon de kände kantade sista vägen mot mål. Till ljudet av småprat och några tafatta applåder från en publik som redan sett otaliga målgångar så var jag i mina egna ögon Dagens Vinnare och lyfte med spänstiga steg över ängen.

Det är kul ändå. Det är omöjligt att delta i ett lopp utan att ha roligt. Det är riktigt besynnerligt och konstigt men man blir så otroligt glad när man uppnår en målgång och passerar mållinjen.

Oavsett tid. Oavsett andra omständigheter. Oavsett vad som händer i den andra världen där utanför målfållan.

Och nu har jag gjort det. Jag har gjort Klassikerhalvan. Jag har fullföljt ett Halvt Vasalopp. En halv vätternrunda. Ett halvt vansbrosim. Ett halvt Lidingölopp. Jag har kommit ytterligare en bit inför målet att uppnå En Svensk Klassiker.

Och tiden blev inte så tokig. 1 timme och 35 minuter. Det kan bara bli bättre...



.

Kramen

Jag blev överfallen av en främmande man igår som tog ett stengrepp om mig bakifrån och försökte lyfta mig ur balans. Jag kände mig lätt som en vante och fullständigt hjälplös i ett riktigt järngrepp. Hans grova händer var kopplade runt min midja och jag kände mig helt fastlåst av den avsevärt större, starkare och tyngre mannen, så hårt fastlåst att det nästan inte gick att andas.

Detta skedde under kontrollerade former och en instruktör var inblandad. Mannen arbetade på Gävles Anstalt. Och så började kampen. Riktigt jobbigt blev det och jag blev tidigt anfådd med små pärlor av svett i pannann. Den spontana känslan när någon håller så hårt i ett så stadigt grepp är ju att jag inte kan ta mig ur. Man har knappt lust att ens försöka. Det är ju omöjligt. Det fanns speglar i salen och jag sneglade på mig och tyckte mest jag såg ut som en liten sprattlande halsduk som fladdrade och flaxade på honom när han höll i mig.

Det som verkligen förundrade mig var att det GÅR ta sig lös. Det ÄR möjligt. Man måste bara veta vad man ska göra och hur. Man måste koordinera sina rörelser från fötterna upp till knoppen och använda sig av sina resurser på ett helt nytt sätt efter helt nya förutsättningar. Man måste veta vart man har händerna, fötterna, armbågarna, kroppstyngden och man måste veta när det är dags för att distrahera, överraska och slutligen slå sig lös eller vrida sig ifrån.

Jag slogs av en fullständig känsla av närvaro. Det där hårda greppet om mig och min känsla av litenhet och hjälplöshet rörde inte bara den praktiska uppgiften jag stod inför. Den där övningen berörde andra delar av mig. För det är så där jag mår ibland. Jag känner mig totalt fastlåst och vill inte ens försöka ta mig lös från greppet av relationen, greppet av andra krav som jag försöker leva upp till och greppet av förväntningar som andra har på mig och som jag har på mig själv. Och det greppet är liksom så hårt och de där nävarna känns så solida och omöjliga att ta sig ur att det allt mest känns som om jag bara hänger kvar och sprattlar lite hjälplöst.

Men det går ju att ta sig ur. Om än det inte känns så.

Jag blev så upprymd och explosiv i känslan av att få tillbaka kontrollen när jag slutligen fick ihop perfekt koordination och tyngdpunkt för att köra in en armbåge mot hans ansikte och slå mig fri. Det smällde till på en sekund och jag vrålade till. Kraften kändes så befriande.

"HA! JAG KAN! JAG KAN BRYTA MIG FRI! DÄR FICK DU!!" flinade jag till innan jag insåg att jag fått in en rejäl smäll och att det inte alls var behagligt för "min överfallare" som glodde lite trött på mig och försökte massera tillbaka känseln på höger kind.

Och det är väl så det har blivit i mitt liv också. Jag fann ett grepp och ett tillfälle att slå till och smälla mig ut ur det hårda greppet och jag står nu vid sidan om och förundras över att jag är fri. Samtidigt är det bra för mig med krav och förpliktelser. Jag kan inte fladdra runt som ett löv för vinden och jag trivs med lagoma hårda krav på mig själv. Men kraven ska inte smita åt runt kroppen i ett järngrepp så att jag knappt kan andas.

Kraven ska bara vara där för att hålla mig stabil.

Men inte i ett järngrepp.

Mer som en stadig kram.


.

Visdomsord

Det här citatet hittade jag från en bloggkompis i Louisiana.

"Watch your thoughts, for they become words.
Watch your words, for they become actions.
Watch your actions, for they become habits.
Watch your habits, for they become character.
Watch your character, for it becomes your destiny."

Det stämmer så väl med mina värderingar. Det jag tänker nu avgör vad jag säger och det jag säger påverkar hur jag agerar, vilka vanor jag får, min karaktär, och slutligen min framtid. Så det enda jag behöver koncentrera mig på är mina tankar och om jag tänker rätt så kommer det påverka mig så mycket att resten av min tillvaro sakta kommer att gå åt rätt håll.

Därför tänker jag inte göra någon Offer-blogg av den här bloggen. Jag har gott om material för att göra en Offer-blogg eftersom jag lämnade vännerna och arbetet som jag trivdes med i Enköping för att flytta ihop med en man i en helt ny stad och nu är jag ensam och strandad här i Gävle. Det ÄR inte synd om mig.

Jag fixar att vara nyseparerad i en relativt ny ort och mitt bästa guldknep nu för att lugna ned mig är just nu att äta glass. Såklart man tröstäter när det FUNGERAR. Herregud folk ägnar sig ju självklart inte åt saker som inte fungerar och tröstätning fungerar alldeles utmärkt. Jag blir glad och lugn och mätt och känner att jag minsann förtjänar lite lyxig Ben&Jerrys. Tack så mycket.

Men jag aktar mina tankar. Så jag tänker ofta och länge på att det blir nya tag nästa vecka. En veckas dekadens är bra. Två veckors dekadens blir en ovana. Ovanor leder i sin tur till en tveksam karaktär och en tveksam karaktär leder till en tveksam framtid.

Snart är det bara att klänga sig upp i sadeln igen....


.

Livsmönster

Jag vet inte riktigt hur länge det har pågått men jag ser ett visst mönster som ganska tydligt följt mig genom livet. Det livsmönstret går ut på att jag faller och reser mig igen. Och faller. Och reser mig. Och faller. Och reser mig. Jag menar inte att jag är otursförföljd eller att det är mer synd om mig än vad det är om andra men det finns liksom vissa minor som många har vett att undvika som jag helt sonika bara rusar på.

Det är ungefär som om jag saknar sunt förnuft och kör på rakt fram som en radiostyrd bil som hakat upp sig och bumpar rakt in i väggen och ändå bara fortsätter att entusiastiskt köra rakt fram det snabbaste som går och fortsätter banka in i saker. Jag är en radiostyrd bil som inte ens är STYRD men ändå har fullt batteri så blomkrukor välter, katten blir rädd, skivor blir repade, smuts sprids över golvet och saker blir allt mer kaosartade.

Så då faller jag. Jag faller för att jag totalpajar mina knän när jag tränat för mycket. Jag faller för att jag släppt allt jag har för att flytta ihop med en man i en relation som inte fungerat. Jag har fallit för att jobbet går åt helvete (gud ske lov så fungerar DETTA arbete!). Jag har även helt sonika fallit i bokstavlig mening mot marken i 200 kilometer i timmen och upptäckt att det bara är 600 meter kvar till marken och att jag glömt dra min fallskärm (Ja. Det har hänt i verkligheten. Jag höll på att bli portad från fallskärmsklubben den gången.).

Alltså... jag snubblar mig genom livet. Jag plaskar mig hjälpöst genom simlektioner och snubblar klumpigt genom löparspår, jag faller av cykeln och skrapar mina knän, jag är en mycket liten Norrlänning från glesbygden i en mycket stor värld och det leder till uppenbarligen till bekymmer. Och nu har jag separerat från en familj jag tycker väldigt mycket om.

Men grejen är ju den, att... jag behöver inte längre oroa mig för att jag inte RESER mig längre. Det går liksom på automatik. Glömmer man av att bromsa in fallskärmen och upptäcker sig själv ha landat i medvind och tumlat runt i linorna och fått både grus och gräs i munnen så reser man sig fort som fan och vinkar till åskådarna och den oroliga hoppledaren så de förstår att man är okej och inte ringer till en ambulans.

För inget är brutet. Kan man stå på benen så är dom hela.

Och då är man okej.

Och mina ben är hela. Jag står upp. Jag går till jobbet.

Då är man okej.

Så är det bara.



.

Inte nu, men nästa vecka.

Jag tänkte att det kanske skulle bli mindre träning ett tag nu när jag ska flytta till min nya lägenhet och allt (Kom igen nu! Inte gråta som Lille Skutt. SVÄLJ. SVÄLJ. SVÄLJ nu!). Men det kanske inte är så dum idé att fortsätta försöka prioritera träningspassen. Jag gjorde ett avbrott i att flytta genom att åka till simhallen. Jag kände mig ungefär som en klump gelé. Om jag ska vara riktigt ärlig så betedde jag mig nog också som en klump gelé. Både mentalt och fysiskt. Sista 20 minutrarna av passet så hängde jag mellan en lina och en flytplatta och typ gjorde en mjuk variant av "kaffepannan" dvs blåste ut lite luft i små tankfulla bubblor och kände efter om mina ben flöt eller sjönk om jag slappnade av med dem. Sedan försökte jag dyka ned till botten ett par gånger. Sedan så pratade jag om att jag och sambon ska separera. Till precis vem som helst som råkade befinna sig i närheten.

Sedan, när jag klev upp, hängde jag tafatt efter min siminstruktör Ove och kunde inte komma på något vettigare att säga än "Ja. Det är som det är." så då körde jag på med den meningen ett par gånger med tankfulla tystnader däremellan. Jag väckte uppenbarligen empati så jag får äppelpaj av Ove om jag kommer och hälsar på. Jag var just på väg att säga att jag minsann håller ordning på mina matvanor och minsann inte äter sådana där söta grejer men sedan kom jag på att jag ätit kladdkaka med glass till middag under söndagen. Och att jag ska avsluta simkvällen med att äta all kladdkaka och glass som är kvar.

Det var ganska skönt, faktiskt.

Alltså att vara någonstans där alla känner till mig men inte känner till min relation och där alla verkar tycka att jag är en trevlig prick och inte bryr sig nämnvärt hur jag lever i övrigt.

Eller att jag tröstäter enorma mängder kladdkaka och snyltar från kakbordet på arbetet efter att alla gått därifrån. Det är skönt. Att skita i perfektionen en stund och bara skopa i sig de stackars sötsaker som råkar komma i min väg. Och att Gråta som Lille Skutt så fort jag ser mannen som jag ska flytta ifrån.

Nu har jag inte tänkt skärpa mig. Men nästa vecka. Då skärper jag mig.


.

Att gråta som Lille Skutt

Jag gråter som Lille Skutt i Bamse. Minns ni de barnprogrammet? Lille Skutt kunde böla så att dropparna flög som en fontän ur honom när han hamnade i knipa.

Så mycket gråter jag.

På toaletten.

I duschen.

På ICA Maxi.

Ja, det är sant. Jag stod i kön på ICA Maxi och svalde och svalde och till slut så rullade stora Lille-Skutt-tårar ned efter kinderna som jag diskret försökte stryka bort.

Jag gråter för att MIN FAMILJ inte är MIN FAMILJ längre. Min familj är halv nu. Micke och Monstertanten väljer sin egen väg och jag flyttar ut ur hans hus. Jag är halv. Mitt liv är halvt. Det enda som är fullt och flödande är mina tårkanaler. Jag älskar ju MIN FAMILJ. Jag älskar ju MICKE och jag älskar MONSTERTANTEN. Ändå så står jag där med min nya lägenhetsnyckel och ska flytta in någon helt annanstans.

Därför gråter jag som Lille Skutt. Stora väldiga rullande tårar. Och så tycker jag att jag är världens mest patetiska och omöjliga varelse i hela världen och att det är något stort fel på mig. Och så gråter jag lite till. Storgråter.

Tills jag plockar mig samman och ser glad ut en stund till. Bara en liten stund till. Innan jag gråter igen. För Micke.

Och för Monstertanten.


.

Kosten och lasten

Jag har infört en ny matrutin, sedan slutet på Juli. Med ny matrutin menar jag:
Inte äta godis, glass, tårta, muffins, bullar, kladdkaka, chips eller annat sött överhuvudtaget, förutom en helg i månaden.

Alltså: Tre veckors hälsosam mat, en helg sockerfrossa.

Det går riktigt bra. Första sockerfrossan var i slutet av augusti och den blev en mycket stor besvikelse. Jag åkte hem med Micke efter att han deltagit i Sala Silverman, och jag tänkte öppna upp med en festis och en dajm, för att fira att jag äntligen var fri från matrestriktioner.

Festisen var bedrövligt äcklig. Den fastnade i halsen, nästan. Det kändes som att dricka rinnande socker. Sliskigt. Kroppen var avgiftad från socker och det kändes inte alls befriande att dricka upp den där sockerbomben. Dajmen var inte heller någon höjdare. Den smakade illa. Som festisen fast i en annan konsistens. Sliskig.

Lyckligtvis släppte ovanan och efter två timmar hade festisen orsakat ett tillräckligt starkt blodsockerfall för mig att girigt slita i mig dajmen som jag inte kunnat äta upp tidigare under dagen. Men den var inte sådär himmelskt jättegod. Den var bara god. På ett sliskigt sätt. Men helt okej.

Sedan åt jag kladdkaka med glass på kvällen och fick ont i magen och låg i halvkoma och var inte alls särskilt lycklig. Kände mig mest spänd i magen, dåsig och trött.

Det var liksom inte så märkvärdigt det där med kladdkaka, längre.

Nu är jag inne på min tredje vecka utan sötsaker igen. Och det går rätt så bra faktiskt. Förutom en lite nedstämd lördagkväll har jag inte saknat godiset. Dessutom får man liksom andra perspektiv på maten och börjar längta efter andra saker. Exempelvis ljust mjukt polarbröd med jordnötssmör. DET har jag inte förbjudit. Det äter jag på lördagkvällarna. Med ett stort glas mjölk. Gud vad gott. Eller de vita varma pizzabröden man kan få i folie tillsammans med salladen jag beställer på den lokala pizzerian på lördagarna. Det måste vara massor av smält smör i dem. De bröden är ljuvliga. Jag behöver inte ens ha pålägg. Älskar att tugga i mig dem precis som de är.

Någon last måste man ju få ha.

Det är ju liksom en RÄTTIGHET.


.

Skitmycket ännu mera pay off!

Jag hittade den här bilden på internet från Stockholm triathlon. Tillsammans med elva andra bilder på mig. På de andra bilderna så såg jag ut lite mer som jag uppfattade mig: lite klumpig, långsam, oekonomisk. Men cykelbilderna... jag menar... man KAN inte se så värst klumpig ut på en cykel. Det är liksom givet vart armarna ska befinna sig och skorna är ju faktiskt fastklickade i pedalerna. Jag känner mig fortfarande helt upprymd av att titta på fotot. Jag känner mig lite häpen och tänker "Är det där JAG?! Är det JAG som cyklar i Stockholm?! Jag ser ju ut att inte ha gjort något annat!" samtidigt väller stoltheten fram och jag inser inte bara att jag faktiskt GENOMFÖRDE loppet utan även att jag är under förändring. Jag är under utveckling. Från att jag skämts lite över mina insatser på motionsloppen så börjar kroppen och sinnet långsamt anpassa sig för uppgiften.

Lite i taget.

Ett halvår i taget.







.