Flaschbacks

En gång fallskärmshoppare... alltid fallskärmshoppare.

Jag har fallskärmshoppar-flashbacks fortfarande. Särskilt när det blåser. Detta trots att det var en stund senast jag trillade/föll/klättrade/slungades/hoppade ut ur ett flygplan. Man känner aldrig på vinden på samma sätt som efter att man lärt sig frifalla. Det är ett riktigt ruskväder ute idag med snöblandat regn och vinden ligger på och drar i paraplyet. Det flapprande ljudet från paraplyet och vindbyarna kastade mig tillbaka till de där gångerna man råkat landa för nära skogen eller byggnader och hur den jämna vinden plötsligt förvandlades till ojämna vindklickar som fick skärmen att flappra till och kränga lite lätt, som vinden alltid beter sig när man kommer närmare marken och det finns träd i närheten.

Så för en halv sekund var jag i Östersund väldigt nära en björk och gled klumpigt på fötterna i snöslasket mellan buskar och grenar innan jag kände skärmen fastna i björken vi passerat. Ryckigt och med vindpustar. Min hoppmästare Matte hade nästan skrikit i falsett "FLÄÄÄRA!" i hopp om att jag skulle slå på hårdbromsen och inte dänga in i något träd och lite naivt såg jag hur Kim och Erik kom springande mot mig i ett försöka plocka ner skärmen och ta pulsen på mig.

För en halv sekund var jag där. Innan jag ruskade på mig och insåg att vindflappret kommer från mitt paraply och att Kiara just bajsat på det blöta gräset. Jag insåg att jag var någon helt annanstans.

Vinddraget piskade till mot ansiktet igen och
plötsligt var jag uppe en kilometer ovan mark i en lite Cessna och hörde hur flygplansljudet plötsligt slog ned på farten, hur motorn plötsligt lät lägre och mer dovt brummande för att så lite vind som möjligt skulle slås mot mig när jag skulle göra ett försök att kliva ut under vingen och hur någon klappade mig på axeln och sa "Det kommer att gå tokbra, det här!"

Jag blinkade ett par gånger och tittade på klockan. Snart är det dags för morgonmöte. Vattnet har sipprat igenom mina joggingskor och jag måste cykla till jobbet.

En gång fallskärmshoppare...


.

Att bli stoppad i ett fack

Många envisas med att vilja sätta in mig i ett fack. Till och med riktigt kloka kvinnor med mycket livserfarenhet fackar gärna in mig i någon slags kategori och vill styra min utvecklingsprocess enligt relationsböckernas alla kapitel. Jag har ju separerat från min sambo sedan september.

Typ att jag ska gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jahaja. Men om jag inte har lust med det då? Då hamnar jag automatiskt i facket "obearbetat sorg" och så kommer det röda varningsflagget upp om att min "obearbetade sorg" kommer att antingen bryta ut när jag minst anar det, eller så sätta sig i mitt undermedvetna och spegla mitt beteende på något annat sätt. Vägrar jag gå med på något av dessa alternativ så kanske de slutligen ger upp och säger att jag kanske var en sådan där tjej som bearbetade separationen när jag redan var inne i den så att det var färdiggråtet när jag flyttade från Micke. Fack nummer tre, då. Inte vet jag. Jag grät ibland och var glad ibland. Så var det.

Nästa fack som folk förtvivlat försöker pressa mig in i är "singelfacket". Där finns det ett bra fack och ett dåligt fack. Det bra facket är att jag ska isolera mig lite och inte dejta killar och "lära känna mig själv" och "landa i mig själv" och, det som skrattretar mig mest "ta reda på vem jag är". Då är det underförstått att jag inte känner mig själv eller vet vem jag är och har tappat bort mig själv i relationen med Micke. Oftast nickar jag instämmande för jag orkar inte rubba cirklarna till de hjälpsamma personer som är säkra på att denna fas är obligatorisk.

Det dåliga facket är ju förståss det osjälvständiga och desperata beteendet som många stackars singelkvinnor går igenom där de inte klarar av att stå på egna ben och förtvivlat behöver en Man för att känna sig bekräftade. Gud bevare oss alla för det dåliga facket! Att behöva någon är skamligt och osjälvständigt och nu är det faktiskt så att man inte får vara svag på det viset. Ett sådant tankesätt är en fribiljett till nästa destruktiva relation.

Jag nickar och håller med. Jag låtsas intresserad och låtsas instämma att JA SÅ MÅSTE DET VARA. Så går livet till. Det är dom facken som finns och man väljer själv vilket fack man vill hoppa in i.

Men i själva verket så finns det inga fack. Det enda som finns är livet. Och livet är inte bara olika fack och processer. Livet är en ofattbar rad slumpartade omständigheter som ständigt rullar på. Livet är så mycket mer än beteendemönster. Tack gode gud för att livet är mer än beteendemönster. Livet är min fiskgryta och mina morgonpromenader med hunden och prasslet i buskarna från något vilt djur med skrämmande ögonreflexer. Livet är mintchokladen jag tog från fikarummet och mensvärk och mitt tunna babyhår som mattats ut nu under hösten.

Livet är också möten med andra människor. "Bra och dåliga möten". Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag ska skydda mig från bra eller dåliga möten för det finns inga sådana. Det finns bara människor. Som är olika. Och jag tror att alla människor jag någonsin mött under hela mitt liv har utvecklat mig. Jag skulle aldrig vara den jag är idag om det inte vore för alla möten som fått mig att skratta och gråta. Även de möten som mest fått mig att gråta har utvecklat mig. Lite i taget. Bit för bit. Under mer eller mindre smärtsamma former. Micke kunde jag inte leva tillsammans med och relationen var smärtsam men han är det absolut bästa som hänt mig för jag exploderade i min livsglädje och projektlusta paralellt med problemen. Eller kanske just på grund av problemen!

Jag vill bara slita ut alla fack om vem jag förväntas vara och riva sönder facken i små remsor och kasta remsorna i luften och låta dem singla ned till marken bland de leriga höstlöven


och sedan låta hunden kissa på dem.



.

Explosivt

Jag vet inte riktigt hur det går till, men helt plötsligt har jag börjat styrketräna en hel del. Fyra gånger på sju dagar, närmare bestämt.

Jag tror det beror på att jag befinner mig i den sinnesstämning då det är skönt och energigivande att köra korta, explosiva övningar som komplettering för att tålmodigt långfjutta med konditionen. Det är också skönt att lyssna på pumpande powermusik och det är skönt att känna sig medveten om sina muskler. Det är skönt att bita ihop och under högljudda frustanden ta vikt på vikt och glo framför spegeln när man gör sin sista explosiva cablecross och låtsas som att man är på väg att explodera till en grön Hulk.

Nu är det ju tyvärr så att jag är längre än någonsin från att just bli en grön Hulk. Till att börja med är jag grisrosa. Och det känns väldigt långt ifrån att vara grön.

För det andra så är jag lättare än någonsin och med mina 55 kilon ser jag ut som en liten sparv som högfärdigt struttar runt bland vikterna och de andra svettiga oxarna på gymet.

Och de där ihopbitande högljudda frustanden som jag ger ifrån mig låter nog mest som små kvävda råttpip för ett otränat öra.


MEN DET SPELAR INGEN ROLL FÖR JAG ÄR STOR OCH STARK OCH SNART SPRÄCKER JAG KLÄDERNA JAG GYMAR I!!

OCH HÅLL KÄFTEN SEDAN!!!


.

Livet; en koblaffa

En olycka kommer inte ensam och det har visat sig att mitt vikariat inte kommer att förlängas efter januari då ordinarie handläggare kommer tillbaka. Så efter Januari riskerar jag stå arbetslös om jag inte hunnit haffa ett nytt arbete.

Det känns som om jag står mitt i en kohage och får koskit kastad på mig. I och för sig så vet jag ju att både chefen och kollegorna är nöjda med mitt arbete och att jag hade fått vara kvar om plats funnits, men ni vet.. själva SITUATIONEN är en koblaffa. Det känns som om jag står där i kohagen och det känns som om jag börjat tröttna på att ducka och springa och stressa över situationen och nu bara står och tar emot blafforna med koskit i ansiktet och skriker "Bring it on!". Alltså. Nyseparerad på ny ort och även utan arbete och 70 mil från min släkt och familj. Då fattas det ju bara att jag hänger löst arbetsmässigt också. Jag tror att jag haft det bättre.

Men jag lever ju efter mitt livsmotto att Livet är förändring, och utveckling är valfritt. Så antingen så utvecklar jag mig i det här eller så sätter jag mig i ett hörn och gråter. Jag har en triathletkompis som heter Jens som skrev några tröstande ord till mig i morse, och som jag bär med mig:

"Allt är sällan lugnt, MEN, det fixar sig, det blir bättre. Och så dippar det. Och suger. Och lättar. Och suger. Och blir askul. Och fetsuger igen. Det går inte att kräkas hur länge som helst, om vi säger så."

Så sant som det är sagt...


.

Att inte träna för träning

Just nu tränar jag inte för att bli vältränad. Jag tränar för att jag har haft en skitdag och för att jag inte lyckades vrida mig ur mina egna tankebanor. Jag tränar för att jag behöver lite sinnesfrid och för att det känns skönt när pulsen arbetar. Jag skiter i sträckor, aktiviteter eller tid. Jag tränar bara för att få kontakt med min egen kropp. För att få kontakt med vad som är viktigt.

Jag tränar för att det är skönt att låta mina gamla trasiga löparskor klafsa mot leriga stigar och bruna blöta löv. Jag tränar för att det känns renande att andas in kall luft. Jag tränar för att få dra en lättnads suck när jag kommer till dörren och lirkar upp den igen. Jag tar ingen tid. Jag tar ingen sträcka. Jag springer mig inte helt anfådd.

Jag känner bara hur pannan är svettig och hur håret lockas efter min nacke och jag känner bara på hur det känns att ta en varm dusch efteråt och känna hur man piggnar till.

Och någonstans försvann de dåliga tankarna på vägen. De kanske rann ut med svetten och ut genom huden?

Leriga joggingskor står vid farstun. Hunden är rastad. Kroppen är duschad och skrubbad. Lägenheten är inte längre ett dåligt samvete utan ett energigivande projekt att få rent.

Energin har kommit tillbaka och jag har åter erövrat min vardag.

Tack vare de där skorna. Och den där grå himlen och de där kala mörka träden och den där klara luften och den där glada hunden jag har med mig.


Hur klarade jag mig när jag inte sprang?

.

Jag har missat något

Jag kom på en tanke där ute i skogen, någonstans i mörkret där ute, när jag glodde som värst på en liksom blåvit ögonreflex som skilde sig från de gula ögonreflexerna jag såg tidigare, just då kom jag på en sak.

Jag höll kvar den tanken i huvudet men den tanken blev bortskuffad en stund när jag insåg att de blåvita ögonreflexerna aldrig såg ut att blinka. Det var mörkt och kallt ute och löven var blöta och bruna och inte alls sådana där fina färglada mysigt prasslande höstlöv.

Då återkom tanken igen. Jag sparkade till en kotte på vägen och Kiara nosade runt på marken i hopp om att finna lite intressant hundkiss att analysera.

Japp.

Nu är den tillbaka igen.

Tanken.

Tanken om att jag kanske borde omge mig med lite fler vänner. Alltså vänner som inte glor på mig med konstiga ögonreflexer och som jag inte kan artbestämma. Jag har bestämt mig att min kollega Malin passar in på ovanstående beskrivning. Hon glor sällan på mig, om jag inte råkat säga något väldigt VÄLDIGT konstigt, och hon går defintivt att artbestämma.

Jag ska börja socialisera mig mer. Eller som Malin uttryckte det. "Du skulle behöva ett nytt linne och hjälp med att tejpa fast tuttarna så går vi ut på krogen sedan."

Tejpar man tuttar?


Vadharjagmissat?


.

Vardags-action

Recept på vardags-action.

1. Studsa upp riktigt tidigt på morgonen.

2. Ta på pannlampan.

3. Ta med hunden av tervras. (Om du inte har en egen terv så rekomenderar jag att du införskaffar en)

4. Gå rakt ut i skogen i månskenet och med påslagen pannlampa. Gärna ospårat.

5. Stirra med skräckblandad förtjusning på ALLA ögonreflexer som står och glor tillbaka i höstmörkret.

6. Konstatera att samtliga ögonreflexer med största sannolikhet är en mängd björnar av olika höjd och storlek som alla står och glor.

7. Konstatera ytterligare att vissa ögonreflexer alternativt kan vara oupptäckta blodtörstiga rovdjur av outgrundlig härkomst.

8. Få rysningar efter ryggraden när hunden gruffar och buskar prasslar

9. Backa försiktigt hemåt och längta efter mamma.


Sådärja. Nu behöver du inget morgonkaffe...




.

Ät hur mycket du vill av vad som helst och gå ned i vikt

Japp. Jag har receptet på hur man rör på sig lite, äter mycket och ändå går ned i vikt. Jag har tränat jättedåligt pga en förkylning och det har blivit kladdkaka pinsamt många gånger. Godiskorgen på arbetet har inte heller stått orörd. Jag har varit ett kakmonster.

SEPARERA!

Yes!

Jag vägde mig på vågen i morse, för första gången sedan jag och Micke separerade. Jag upptäckte att jag vägde 55,6 kilo. Jag har inte vägt så här lite sedan jag var tolv år och gick femte klass i Rökås Grundskola år 1993. Jag är smal som en sparv och har ändå lyckats bibehålla muskler. Detta trots åtskilliga mängder kladdkaka.

Att bryta upp från en två år lång relation bränner uppenbarligen kalorier. Att ligga vaken och undra hur fanken man hamnade i den här situationen bränner kalorier. Att vrida sig på nätterna och drömma intensiva och oroliga drömmar bränner kalorier. Allt bränner kalorier!

Jag må ha ett lite kämpigt liv just nu. Men jag är åtminstone slank och snygg som en liten flicksnärta. Jag ska utnyttja situationen på bästa sätt och införskaffa lite fler tighta linnen. Sedan ska jag obligatoriskt glo på min mage varje morgon och njuta av att den är platt som en planka. Nu håller jag på att sno tillbaka mitt liv med kost och träning efter ett par veckors misär. Jag försöker finna flera nya människor att bekanta mig med, och jag hoppas det kommer att lugna ned själen lite så jag inte blir för tunn.


Men just nu känns det toppen!

.

Kickoff dag 1

Varför har jag inte gjort det här förut? Tagit ledigt från arbetet bara för att få ordning på livet.

Eftersom jag numera bor i en källarvåning med inklämd kokvrå så har jag begränsade matlagningsmöjligheter. Jag har ingen ugn och jag kan inte steka så mycket heller eftersom det inte finns någon riktigt effektiv köksfläkt. Det blir alltså grytor med locket på, hädanefter. Eftersom jag inte heller har något skafferi annat än en liten omgjord bokhylla så kan jag inte variera mina maträtter i det oändliga.

Jag har fixat fram tre grytor och med omsorg valt de rätter som ser godast ut och ger mig variation. Det blir kycklinggryta, fiskgryta och köttgryta. Fyra portioner vardera täcker matbehovet för en vecka och lunchlådor och hela köret. Det är bara lördagarna som gapar tomma som jag tänker beställa hämtmat eller äta ute på. Sedan har jag gjort veckohandlingslista utifrån dessa maträtter, och det är ju just här jag känner mig lite genialisk. Eller korkad som inte kommit på det förut. (Eller genialisk eftersom jag brutit min korkade tankebana.)

EXEMPEL FRUKT OCH GRÖNT: Jag vet nu att jag på en vecka i min matlagning kommer att behöva precis 2 gula lökar, 1 paprika, 20 champinjoner, 2 tomater, 1 lime, 1 liten bit Ingefära, 3 avokados och en halv påse morötter varje vecka. Vilken stenkoll. Inget kommer att ruttna, inga matlistor kommer att vara vagt definierade längre, och saker kommer att sluta ge i från sig bizarra dofter från kylen. Inga frågetecken kommer att ställas när jag vinglar runt på mataffären och jag kommer inte behöva knöla ned ingredienser i min matlagning som jag egentligen inte vill ha där men måste äta upp bara för att jag köpt det tidigare. Allt är genomtänkt.

Jag vet inte om resten av sveriges befolkning undrar varför jag finner en befrielse i att veta att jag äter just två färska tomater i veckan i min mat och inte tre eller bara en. Eller varför jag jublar över att ha ett matchema med nitiskt planerat matintag.

Men allt handlar på något lustigt sätt om att slippa tänka. Att bli fri och slippa fundera bort värdefull tid då man kunnat LEVA i stället.

Nu ska jag betala räkningar och strukturera upp mitt träningschema. Har en plan om att ligga hårt med triathlondelarna på måndag-fredag och sedan göra vad helst jag behagar lördag och söndag. Åka skidor, styrketräna eller köra ett långt snorpass efter någon lerig stig. Eller bara glo framför TV:n med gott samvete. Det finns ingen ände på möjligheterna!

.

Struktur och frihet

Japp. Det blir fyra dagars kickoff nu. Inte den vanliga terminsstart-kickoff som man brukar få på arbetsplatser, utan en högst personlig Kickoff. Jag har tagit ledigt i två dagar från arbetet för att få fyra dagars sammanhängande ledighet. Det känns nämligen som tillvaron förfallit lite på flera olika plan.

Arbetet är riktigt krävande nu. Jag hinner inte med allt jag känner att jag behöver göra, och övertiden har tickat till över 50 arbetstimmar plus.

Sedan är det oordnat hemma. Jag har inte helt kommit till ro efter flytten. Jag hittar inte alla mina saker bland flyttkartongerna och jag har inget planerat matschema. En tjurig förkylning har bitit sig fast och jag har även tappat mina träningsrutiner i två veckor nu. Kiara är rastlös och jag har inte fått ordning på de långa morgonpromenaderna med henne ännu. Det är oordnat på insidan hos mig också. Jag tror jag har lite emotionella flyttkartonger och allmänt ostädat i själen också. Det är väl ungefär som det ska vara efter omständigheterna.

Det leder till att jag mest stupar framför soffan och börjar slösurfa på internet i stället för att göra allt jag egentligen vill. Det är inte riktigt den sortens livskvalitet jag är ute efter om än det är trevligt.

Jag vill få in min matplanering så jag slipper vilsa runt i affären och undra vad fan jag ska äta till middag. Jag vill veckohandla efter en lista och vill inte upptäcka en massa ouppäten mat i kylen där bäst-före-datumet utgått. Jag vill komma igång med träningen nu igen efter förkylningen och jag vill göra ett träningsschema för resten av det här året.

Jag vill ju strukturera upp mitt liv i en noggrann planering för att få mer frihet. Det låter motsägelsefullt men det blir ju så mycket mer frihet om man bara planerar bättre. Typ om jag hittar nyckeln till min cykel i någon flyttkartong och byter till vinterdäck så kan jag cykla till jobbet varje dag och *plopp* bara så får jag lös 20 minuter extra varje dag. Frihet! Eller veckohandla och redan planera in recepten i god tid så man slipper fundera eller snabbåka iväg en timme för att handla det där man glömde sist. Ännu mera frihet! Eller slippa stressa över pass som inte blivit av. Det skulle vara skönt att åka till simträningen och ha en färdig plan om vad man ska träna, i stället för att inte ha en aning om hur man ska lägga upp träningen och plötsligt komma på sig själv med att man bara flyter där och snackar strunt med simkompisarna.

Det skulle vara skönt att bara kunna lata sig den dag man har som vilodag och veta att det finns matlådor i kylen, frukt på bordet, och att man inte behöver tänka "egentligen så borde jag inte vila för egentligen borde jag...".


Planering är frihet.

Det blir definitivt värt att offra två semesterdagar till förmån för en kickoff.
.

Digitalt reportage

Ja mamma. Jo, det är sant. Jag är med i tidningen. Om du vill läsa det så måste du klicka på länken! Klicka på den två gånger med vänster musknapp. Ring mig om det inte fungerar.

Klicka här!


.

Uppmärksamhet och fin choklad

Det blev ett stort uppslag på två sidor. En jättebild på min berömda (och mindre vackra) joggstil och massor med text. Jag rodnade i hela ansiktet när jag såg det. Jag ville inte läsa vad som stod först, men sedan tog ju nyfikenheten överhanden.

Det blev så stort. Så jättestort. Jag fick ju så mycket uppmärksamhet. Det har blivit någon slags skräckblandad förtjusning över det hela.

Uppmärksamhet är som fin choklad.

Man vill alltid ha fin choklad. Det är liksom en grundläggande del av min natur att inta ett visst mått av choklad på regelbunden basis. Jag ser alltid fram emot lördagarna då man kan köpa sig en härlig bit och det är ljuvligt att sitta och knapra på en efterlängtad godbit som legat och frestat i skafferiet en stund. Det är som uppmärksamhet. Det är alltid roligt att få. Det är alltid något man ser fram emot och blir glad av, så länge den är positiv.

Nu råkar det bara förhålla sig så att i stället för den sedvanliga chokladbiten som ligger i skafferiet, det vill säga den vanliga dosen av uppmärksamhet och uppskattning som jag får från nära och kära, så har jag blivit överraskad med en hel container choklad som liksom bara står där över huvudet på mig och väger flera ton och liksom DRÄLLER enorma mängder choklad över mig. Man kan liksom inte knapra i sig alltihop och man vet inte ens om det är gott att äta sådana enorma mängder och står där lite förvirrad i stället för att bara frossa i härligheten. Den lilla notisen som jag hoppats på har blivit ett JÄTTESTORT uppslag

Så man blir glad.

Och lite chockad.

Men mest glad.

Fast fortfarande chockad...



.

Nu är man sportrelaterad!

Nu är reportaget avklarat. Skitenkelt. Jag blev högröstad och nervös som vanligt men inte bortom all rim och reson. Reportern var en sådär lugn och trevlig typ som man känner på en gång att man inte behöver jaga upp sig så mycket inför.

Så jag babblade på ohämmat med min vanliga nervösa höga röst och försökte göra målande beskrivningar och mindre välträffade skämt. Jag hade min simtränare Ove med mig som moraliskt stöd och han hjälpte till lite. Det jag var mest rädd för var att börja stamma men det höll jag mig smidigt ifrån.

Men uppenbarligen så ska jag hamna på sportsidorna inom kort.

Det låter lite som ett skämt att JAG ska hamna på SPORTSIDORNA. Jag trodde liksom att det var större sannolikhet att jag skulle hamna på födelsedags-sidan eller ris och ros-sidan eller bröllopssidan eller till och med bland dödsannonserna innan jag skulle hamna inom något sportrelaterat.

Men nu är jag uppenbarligen det. Sportrelaterad. Min klumpiga jogg är förevigad och mina strävsamma och tafatta ansträngningar att komma någon vart med att skapa en triathlonklubb verkar vara värda lite uppmärksamhet. Jag, Ove, Bengt-Göran och Micke Persson knåpade ju ihop ett styrelsemöte för en stund sedan och det har ju börjat rulla på lite för mig. Jag frågade min mamma om hon någonsin trodde att jag NÅGONSIN skulle hamna i något sportrelaterat sammanhang i tidningen och hon sa "Självklart gumman. Du klarar allt."

Pappa körde det ärligare norrländska svaret genom att varmt säga: "Aldrig i livet."

Men livet är förändring och jag rör på mig mer och mer. Joggen blir mer och mer smidig. Musklerna svarar bättre och bättre på min träning. Jag kommer att prestera bättre och bättre för varje tävling jag genomför och för varje år jag fortsätter sträva.

Och snart är jag där. Snart är jag en fullt funktionsduglig triathlet. ;)

Nerver

Ahh i morgon är fotograf och reporter bokad och de ska göra ett reportage om mig och mina försök att starta en triathlonklubb i Gävle. Jag kommer liksom att tryckas upp i ett rätt så stort antal upplagor. Utklädd för triathlon och hela köret är det väl tänkt att jag ska spatsera runt i Bolougneparken och försöka se fit ut.

Jag har stirrat mig i spegeln och känt mig lite vemodig. Det känns jobbigt. Jag är inte sådär vansinnigt fit ännu, förutom på några väl valda bilder vid några väl valda tillfällen. Jag känner mig lite pinsam. Jag måste ta hjälp av min simtränare så jag har någon i ryggen som stöttar mig och talar om vad jag ska säga och som är mitt moraliska stöd.

Jag känner mig tunnhårig, plumsig och ful.

Men det vore ju bara bra för om en tunnhårig plumsig och ful brud deklarerar att hon älskar triathlon så kanske även andra plumsiga brudar vågar komma i kontakt med klubben.

Det vore ju bra.

Och jag som gillar bekräftelse borde väl tåla att vara lite offentlig. Lite ännu mer offentlig.

Tokmycket offentlig.

*ryser*

Inte kul

Nu är det inte kul längre! NU kan jag bli frisk tack. Nu. Tack.

Min självkännedom är intressant i sådana här sammanhang. När jag börjar bli sjuk så känner jag hur kroppen långsamt blir svagare och svagare och när det går över tröskeln till att jag definierar mig som "sjuk" så blir det en enorm lättnad att ta sig tid att vila. Då njuter jag av att släppa taget. Då tänker jag att just de här sjukdomsdagarna kommer att bli ljuvliga. Och jag är lika övertygad varje gång.

Nu njuter jag givetvis inte av att ha släppt taget, längre.

Mitt tunna hår ligger i små flottiga lockar efter nacken. Jag kan inte sova. Näsan rinner. Jag är trött. Jag längtar förtvivlat mycket UT. Jag känner nästan panik över att det just nu är en av de allra vackraste höstdagarna utomhus just nu och jag har just fått ordning på datanätet så att jag kan sätta ut foton på bloggen igen. Träden brinner. En hängbjörk här utanför är förtrollande då alla blad lossnat utom de yttersta bladlagrena så de kala kvistarna är draperade av brandgula löv allra ytterst på hela trädet. När jag rastar Kiara så regnar det gula löv omkring mig och allt känns så ljuvligt bitterljuvt när naturen tar sitt sista djupa andetag innan vinterdvalan.

Jag vill vara med.

Inte titta på Dr Phil hemma med en hög snytpapper och den där boken som inte var så bra som förväntat. Jag vill ge min älskade terv Kiara lite roligare upplevelser än att vara parkerad på en soffa 24 timmar om dygnet.

Jag vill också till gymet. Jag vill vara bland folk. Jag vill träna igen och känna pulsen igen och bli rosig om kinderna och avsluta passet med lite solariesolning, en dusch och min nya mjuka hudkräm.

Jag funderar på att vara utan TV igen. Kanske till och med vara utan internet här hemma. Nu är ju mitt liv MITT igen och jag har alltid plockat bort min TV i perioder, jag tycker den stjäl mina timmar och min kreativitet.

Jag tycker det är dags att ha lite kul igen.


.

Det är småskönt att vara sjuk

Det är det faktiskt. Jag är sådär lagomt sjuk. Snuvig och kall och orkeslös. Det betyder att det inte blir någon träning eller några promenader eller någon matlagning eller någon städning.

Det är lite skönt. Att nollställa hjärnan. Att precis ta sig iväg till arbetet och göra det allra, ALLRA viktigaste men inte mer.

Att ligga i soffan och stirra i taket.

Att ha en hel kasse med använt snytpapper som bevis på att man faktiskt FAKTISKT är sjuk.

Ibland behöver jag vara sjuk. Inte liksom bara fysiskt utan även mentalt. Att ta en paus i livet och bara snörvla. Till och med orkeslösheten känns bekväm och mojsig och soffan och sängen är ju särskilt skön när man bara ligger. Dagarna går snabbt och man upptäcker att livet rullar på om än jag inte driver det i någon särskild riktning alls.

Och hjärnan vill inte tänka alls. Så fort man inte anstränger sig så blir den tom som en enslig gympasal. Så befriande. Och så har man inget annat önskemål om något i livet alls förutom att ligga ner. Det är det enda som är viktigt. Att sno vilrummet på arbetet och bara vara. Att inte alls behöva tänka på framtiden eller dåtiden eller nutiden.

Bara snyta sig när näsan blir full.

Och vila.

Skönt.


.

Elisabeth Bathory

Elisabeth var en ungersk grevinna på 1600-talet.

En ung galen grevinna som var helt besatt av att bibehålla sin skönhet. Hon fick vanföreställningen att regelbundna bad i jungfrublod skulle förhindra hennes åldrande så helt plötsligt gick ingen ung kvinna säker från henne. Inte ens hennes egna döttrar.

Hon bjöd ständigt in unga tjejer med löfte om att de skulle få fina arbeten som kammarjungfrur. Sedan låste hon in dem i en källare och misshandlade dem och skar av lemmar på dem och tappade dem på blod på diverse vis. Som jag förstod det så var vanligaste verktyget den klassiska järnjungfrun, den stående spikkistan vars spikar genomborrade offret rakt igenom så att blodet skulle rinna ut i så stor omfattning som möjligt.

Så att hon kunde bada i det. Elisabeth, alltså.

Efter tio år var omgivningen redigt less på att unga jungfrur ständigt försvann så slottet stormades. De hittade levande och döda och halvdöda kvinnor överallt och beslagtog bland annat Elisabeths dokumentation av de hon dödat. Hon hade dödat över 600 unga flickor. Jag kan knappt förstå att det faktiskt är en verklig händelse och inte bara någon läskig godnattsaga som spårat ut. Men det är sant. Allting är sant. Dokumenten är kvar. Slottruinerna är kvar och släktinga till de drabbade eller till grevinnan lever fortfarande.

Jag tänker på unga tjejer som jag, och tjejer som både läser och skriver bloggar idag. Jag bekymrar mig över mitt arbete och vad som händer när mitt vikariat går ut. Jag undrar om jag är tillräckligt miljövänlig. Jag tänker på hur mitt liv kan komma att bli nu när jag är ensamstående. Jag tänker på hur jag ska lägga upp min träning och om jag har RÅD att göra en svensk klassiker nästa år. Om det överhuvudtaget finns pengar till det om jag förlorar mitt vikariat eller måste gå ned på halvtid eftersom det kanske inte finns någon fulltidstjänst över.

Någon som kanske var i min ålder hade helt andra problem i Ungern för 400 år sedan. För att man just befinner sig i en fuktig och kall källare och just fått en arm avskuren och blivit tappad på blod av en fullständigt vanvettig kvinna. Eller bli spetsad på piggar tills man var mos.

Sådant sätter perspektiv på saker. Det gör de faktiskt.

.

Förbättrad löpning på två veckor?

Är det möjligt att förbättra sin löpning på två veckor? Det känns så. Jag prövade att löpa på löpbandet i 6 procents uppförslut för två veckor sedan. Helt sanslöst vad det sved. Det kändes som ben och vader knöt sig och jag grimagerade illa över ansträngningen. Det blev lugnt tempo i 20 minuter.

Idag så intervalltränade jag i 5 procents uppförslut i 40 minuter. Alltså intervaller med blandade inslag av lugnt och hårt tempo, och det kändes inte ens i NÄRHETEN av så jobbigt som det var för två veckor sedan, om än jag hade en procentsskillnad i uppförslutning. Jag vet att kroppen inte kan tillgodogöra sig träning sådär jättemagiskt snabbt men hur förklarar jag annars att något som verkligen sved och värkte i benen nu faktiskt gick genomföra med nästan helt vanlig intervallrutin.

Sedan kan det ju vara förkylning och dagsform och saker hit och dit men jag värnar faktiskt om min naivitet och har bestämt mig för att TRO.

Tro på att jag har blivit en bättre löpare på två veckor.

Tro på att mina lite hårdare ansträngningar och lite tuffare rutiner

faktiskt ger resultat.



.

Tacksamhet

Om jag inte hade haft simträningen hade jag varit under ytan vid det här laget, men det är jag inte. Nu har jag dessutom lyckats dra dit löpartalangen Kattis och känner att jag lyckats samla in många av de personer jag bryr mig om under ett och samma tak.

Det är bara de där smågrejerna som man blir så glad över. Typ om någon ser att man köpt en ny baddräkt och säger att den ser fin ut. Det är kul. Eller 30 sekunders struntsnack innan nästa övning. Överhuvudtaget är det den rofyllda och trevliga stämningen. Skulle vilja bjuda hem allihopa på fika hem till mig, fast då skulle man troligtvis inte ha något att prata om. Annat än simning. Och det samtalet blir ju lite flackt om man inte befinner sig i en bassäng och faktiskt genomför det man pratar om.

Så jag åker dit och simmar. Jag var helt slut när jag åkte dit och visste att det skulle synas på ögonen att jag hade slut på energi. En timme senare garvar man och har massor av energi igen.

Det är skönt.

Jag känner mig tacksam.


.