Carte D'ors Rocky Road

Jag hanterar livet just nu med att tröstäta. JA, det kommer att ske en förändring snart men vad tusan. Råttan är död. Linus är död. Det är vidrigt. Det minsta jag kan göra är att köpa favoritglassen. Carte D'Ors Rocky Road.

Tyvärr blir jag ofta illamående av favoritglassen. Eller så blir jag illamående för att jag alltid äter glassen när livet är skit. Eller så äter jag för mycket och kroppen får en sockerchock. Jag vet inte. Jag bestämde mig för att titta igenom förpackningen och tyda de där E-numren för att se om det var något där som kan orsaka mitt illamående.

Det hittade jag inte.

Däremot blev jag lite nyfiken på stabiliseringsmedlet E407. Det är den kemiska tillsatsen som ska ge glassen en gräddig känsla som ska ersätta att glassen inte direkt innehåller ingredienserna ägg och grädde och därför behöver lite hjälp på traven för att ge den gräddiga glasskänslan.

Stabiliseringsmedlet E407 heter Karragenan och framställs ur en viss sorts rödalg. Karragena ger cancer på djur. Alltså det är vetenskapligt konstaterat att djur får cancer av ämnet. Sedan har man inte fastställt om det ger cancer hos människor.

Men liksom... visst är jag beredd att ta risken ibland. Behöver inte äta helt perfekt absolut jämt och kan VISST stoppa i mig osäkra ingredienser. Det som stör mig är att jag inte får VETA när jag tagit de riskerna. Tycker det är dåligt. Så bara så ni vet. Carte D'ors Rocky Road innehåller ett ämne som orsakar cancer hos djur. Cancer. Hos djur.

Sedan har de väl en vaniljstång på omslaget men på innehållsförteckningen förekommer inte vanilj heller. Men det är väl en liten grej motför Karragenan.

Lite småsurt sådär.


.

Hos Kiropraktorn

Nu är det inte läge att tacka nej och vara stolt och försöka klara sig själv. Nu tar jag alla chanser jag får att få hjälp. Med vad som helst.

Jag har en vän som är kiropraktor och som hävdar att jag behöver hjälp. Inte bara för mitt löparknä utan för att jag är spänd som en stålfjäder ganska precis överallt och att han inte ens behöver klämma på mig för att se det.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är rädd för tandläkaren. Och nålar. Jag har svårt för folk som kräver att jag släpper kontrollen. Men nu är jag ju råttlös och jag har gråtit mig röd och svullen över Linus och jag var helt slut och när han sa att det var läge att knåda igenom och knaka till mig i rygg och nacke och se hur vi får bukt med mitt löparknä och min stela rygg så sa jag bara "Ok. Då kör vi. Bli inte förvånad om jag börjar gråta och snorar ned bänken, bara."

Så han har vridit och vänt och puttat och klämt och knådat och vridit ännu mer. Jag har pustat och frustat och halvskrikit och bitit ihop och knäppt ihop ögonen och lidit. Men jävlar i min själ jag lät honom få knäcka både nacke och rygg i högljudda knakningar och han fick använda hela sin kroppsvikt för att rucka spänningarna i ryggens mittersta del. Till och med nackens övre del som jag aldrig kunnat tänka mig låta någon knäcka till. Det gick riktigt bra. Kanske för att jag känner honom och litar på honom. Men jag hade större problem än vad jag trodde. Jag har ett par riktigt smärtsamma områden som han har lärt mig ta hand om och stretcha ut. Psykiska spänningar som fastnat. Fysiska påfrestningar som jag inte lyckats få bukt med. Resultatet har blivit en öm men mjuk Katta. Ryggen är alldeles varm och jag känner mig klart mindre stel.

"Hur mycket ska du ha betalt för det här då?" frågade jag efter den totala mörbultningen som lämnat kroppen alldeles varm och mjuk och öm.
"Fjant. Inte kan jag ta betalt av dig nu, heller." viftade han bort.

Tack. Jättetack...


.

Hej då, Linus

Råttan Linus infektion spred sig upp till hjärnan och han började tappa balansen och röra sig underligt. Det fanns inte så mycket kvar att göra. Han fick en spruta av veterinären. Han klättrade djupt in i famnen på mig innan han gav upp.

Hej då, Linus.

Världen blev plötsligt en lite tråkigare plats...

Framtidsdrömmar

Snart blir jag frisk igen. Snart stabiliserar sig livet igen. Då ser jag fram emot att få börja träna igen. Gud vad skönt det ska bli. Jag ser fram emot Stockholm Marathon vars träningsprgram startar om sex dagar men mest ser jag fram emot att stå på startlinjen igen inför nästa Triathlon. Det är en speciell känsla. Missmod och förväntan i en intensiv blandning. Rädslan av att inte riktigt ännu höra hemma bland triathleterna blandad med känslan av samhörighet.



Jag vill fortsätta kämpa för det här och jag vill fortsätta strida för att få in bättre träningsrutiner och förbättra min fysik. Göra det bästa av vad jag har.



Sedan, när jag börjat få riktigt bra fläng på det här med triathlon. När jag har gjort framsteg och när jag blivit märkbart bättre i mina lopp. När jag blivit segare och hårdare och bättre. När jag klarar av en halv Ironman... Då ska jag köpa den här ringen. Den verkar ju störtskön...

Sjuk igen

Sjuk igen! Jag blir galen! Jag sitter framför datorn eller framför TV:n och orkar ingenting alls och bara glor. Fy tusan vad drygt. Jag orkar knappt röra på mig. Har ont i huvudet och är hungrig men för trött för att fixa mat. Lite rasslig i halsen men främst orkeslös i kroppen. Och så har jag en döende råtta bredvid mig som bara blir sämre och sämre. Men honom orkar jag i alla fall ge mat. Och medicin. Så han svälter åtminstone inte.

Tänk er detta en gång till.

Trött relativt nyseparerad Katta som snart blir arbetslös med flottigt hår som blivit sjuk för andra gången på två månader ligger småsvettig i sängen. Tänk er, precis som pricken över "i":et en döende stinkande råtta som ligger utslagen bredvid mig. Jag vill ha mat och omsorg. Jag vill kunna börja träna igen! Jag längtar otroligt mycket efter att träna igen!


.

Vackert i november

Joggingrundan i novemberljus.






Min bästa joggingkompis. Kiara Terv.


.

About That Rat

Råttan Linus har legat konstigt i buren nu under tiden han varit sjuk. Han har liksom legat mitt på burgolvet typ halvvägs över någon kvist eller med råttrumpan i någon matskål, ofta med benen spretandes åt olika håll. Typ som om han varit på väg någonstans men inte riktigt kommit sig dit han hade tänkt och inte orkat mer och somnat på vägen. Eller så har han bara legat rak och platt och skitig på sidan som om någon råkat köra över honom med bilen på gatan och sedan bara lagt tillbaka honom i buren igen. Eller så har han kurat ihop sig i något hörn och burrat upp den otvättade pälsen och bara skakat.

I morse så låg han i sin råttkoja. Jag öppnade taket på kojan i morse och då låg han minsann där precis som han brukar. Ihoprullad på sin filt, som en katt, och med nosen pekandes mot utgångshålet för att hålla uppsikt på vad som händer där utanför. Dessutom var han inte alls glad att se mig. Han gjorde sig tung och ogörlig när jag försökte lyfta upp honom och svansen vevade i protest när han lyftes upp, han var inte alls som ett dött skinn med tungt huvud. De små ögonen plirade ilsket mot matpimpetten med medicinen och så började han ilsket väsa och skruva på sig när jag petade in den i munnen på honom. Han ruskade och fräste och vred på huvudet så kraftigt att jag fick ta ett ordentligt tag om skallen på honom för att få in pimpetten. Det känns som om han börjar bli bättre! Tyvärr kom han inte undan eftersom jag pimpett-matat marsvinsbäbisar hundratals gånger och är rätt så van att trycka in sörjan utan spill.

Det var en annan grej också med den där råttan. Han kändes mjuk i kroppen. Mjuk och lite svampig. Inte tunn och uttorkad. Visst känner man ryggraden men det känns som om han får den vätska han behöver. Jag vågar knappt hoppas men nu känns det som om han är på bättringsvägen!

Jag klappade honom och strök honom över pälsen och pussade lite på det skitiga lilla kräket innan jag stoppade tillbaka honom i buren. Sedan kände jag mig ofantligt lättad.

Alltså inte bara "Råttan-är-på-väg-att-bli-frisk"-lättad utan någon mycket större och mycket mer omvälvande slags lättnad.

En "Efter-två-månaders-separation-kaos-katastrof-förlora-arbetet-och-allmän-förvirring-kan-jag-nog-snart-börja-slappna-av"-lättnad.

Den lättnaden är stor.

Enormt stor.

.

Farlig förbindelse?

Oj. Jag känner hur relationsnojjan börjar komma krypande. Jag har åtagit mig en förbindelse. Med en man. Skit också hur gick det här till?! Rädslan börjar komma krypande och jag har varit på väg att komma med lite undanglidande ursäkter men han är stenhård och nu är det bara att fullfölja min plikt och hålla mitt löfte.

Nu satsar vi. Inget sådant där halvdant. Det är hundra procent som gäller.

Jag och Jens hade så kul när vi löptränade tillsammans att vi tänkte lyfta det en nivå och köra samma träningsprogram och gemensamt satsa inför Stockholm Marathon på över fyra mil. Vi tänkte förbinda oss att följa samma program utformat av Anders Szalkai och sikta på att springa på en ungefärlig och någotsånär liknande tid. Vi kommer att löpträna tillsammans ungefär varannan helg på de långsamma långpassen och annan tid kommer vi att peppa varandra att hålla oss till träningschemat. Sedan så ska vi slå följe dit och stå på startlinjen och se till att den andre inte fegar ur. Är det tänkt.

Varför? Därför att "vi" är starkare än "jag". Och när jag är lite trevande och tvekande pratar om att "försöka" så är Jens lite mer målinriktad och pratar om att "fullfölja".


Jag tror jag behöver det.

Men det känns ju inte mindre läskigt för det...


.

Stockholm Marathon, Here I Come!

Nu har jag anmält mig till Stockholm Marathon!

Jag TROR inte att jag fixar det. Det är ju över fyra mils löpning! Jag TROR inte att mina knän klarar påfrestningen. Men jag är beredd att betala 800 spänn bara för att få drömma om att genomföra loppet

och jag är beredd att betala 800 spänn för att ha ett mål med min löpning

jag är beredd att börja träna efter ett 26 veckors marathonprogram med start den 1:a december

800 kronor

det är ett bra pris att betala

för att komma så långt som möjligt

på vägen!


.

Det viktigaste

För mig är det viktigaste att komma mig iväg på träning. Inte själva träningen i sig. I går var det inte lätt att komma iväg på min träning. Jag hade haft en rekordstressig dag på arbetet och det var riktigt jobbigt att ta Råttan Linus till veterinären. Och oroa sig och oroa sig och oroa...

Igår kom jag mig iväg. Jag var alldeles utpumpad. Trött. Färdig. Orolig. Grinig. Helt utan något som helst krut i kroppen. Jag ville hem och sköta råttkräket. Och vila efter arbetet.

Jag stod länge med korslagda armar och tvekade inför att hoppa ned i bassängen, och när jag väl plumsat i och börjat simma så skrek hela kroppen att NEJ, nu är systemet överladdat. Nu behöver jag vila. Jag plaskade mig tveksamt några längder och grejade på med diverse i ungefär en halvtimme.

Sedan la jag mig i bastun.

Gick hem. La mig på sängen.

Kramade min lilla hund Kiara. Tack gode gud att Kiara blev snabbt återhämtad efter sina nackproblem. Mycket massage och många korta promenader gjorde susen!

Tyckte att livet var för jävla orättvist och att det är så jävla typiskt att mina jävla husdjur ska sjukna till sig bara för att jag just nu har tokmycket jag behöver återhämta mig ifrån. Lyckligtvis är Kiara bra igen. Lite massage, stretching och lugna promenader hjälpte hennes inflammationskänningar. Och Linus. Lilla lilla magra Råttlinus som ligger på ett onaturligt sätt mitt i buren halvvägs ovanpå en omkullvält matskål och huttrar... Åh varför glömmer jag alltid hur ont det gör när små djur blir sjuka?!

Men det viktigaste är att jag FÖRSÖKER fixa veterinärtid och tvångsmata en råttkropp som nu är lätt som en svältande fågelunge och jag FÖRSÖKER fixa mitt arbete så bra jag bara kan och jag FÖRSÖKER faktiskt packa min väska, pallra mig iväg till mina träningspass och där FÖRSÖKER jag faktiskt göra små tafatta ansträningningar i att hänga med.

Och det är inte illa att fortsätta försöka så mycket. Att försöka är ju viktigast just nu. Att försöka träna. Att försöka jobba. Att inte liksom bara sätta sig och ge upp och se vad som händer.

Jag vet inte om man vågar känna så, men gjorde inte det där lilla magra kräket ganska hårt motstånd i morse när jag tvångsmatade honom? Var han inte lite väl arg och fräsig och spottig? Alltså för att vara döende? Har han inte blivit lite argare och hade han måhända lite mer kraft i sina små råttarmar när han klöste och stretade och vägrade få en liten pimpett nedtryckt i halsen? Är inte det ett friskhetstecken? Igår var han ju slapp som en gammal trasa...


.

När en råtta blir sjuk

När en råtta blir sjuk, så betyder det att ett hjärta som redan är otroligt litet, och som redan pickar på riktigt snabbt, plötsligt börjar picka på ännu snabbare.

När en råtta blir sjuk, så betyder det att rörelserna går långsamt och vingligt och

det betyder också

att en liten, liten, råttkropp snabbt magrar av sig

och blir lite gul

och får en uppåtkrökande ryggrad som är knölig och sticker ut

eftersom det inte finns något fett kvar på den lilla råttkroppen.

När en råtta blir sjuk så svider det även i större hjärtan, särskilt stora hjärtan som tagit hand om det lilla, pickande hjärtat ganska länge. Det svider så mycket i det stora hjärtat när man håller hårt i den lilla transportburen och ber om hjälp att få skjuts till veterinären.

När en råtta blir sjuk så kommer det små bloddroppar från en liten, liten råttnäsa, på tummen på en veterinär. Och då börjar det stora hjärtat svida igen över det lilla pickande hjärtat. Och det stora hjärtat värker över den lilla lilla råttrösten som skriker högt och hest över att bli stucken av två jättestora nålar som sticker i den lilla lilla råttkroppen. Sprutar antibiotika och vatten och vitaminer.

När en råtta blir sjuk så försöker det stora hjärtat tänka på att det lilla pickande hjärtat bara ÄR ett väldigt litet pickande hjärta i en enorm omvärld av enormt många andra pickande eller bultande hjärtan och att det ändå kanske inte är så jätteviktigt och att man ändå borde kunna skratta och fnissa åt andra saker.

Fast egentligen gråter det stora hjärtat också.

Över det pyttelilla pickande råtthjärtat.


.

Mirakel och Mentala Barriärer

Mirakel händer. Det kändes overkligt att jag sprang milen på 58 minuter och slog personbästa i lördags. Jag har nämligen aldrig sprungit en mil under en timme. Jag har tränat löpning i två år och aldrig någonsin lyckats klämma iväg så mycket kräm ur benen att jag passerat milgränsen under timmen. Tills igår då. Och igår så gick det lite overkligt lätt sådär med tanke på hur mycket jag löjlade mig och hur lite jag faktiskt ansträngde mig.

Så jag gjorde ett försök på milen idag igen. Utan någon vila från gårdagen. En mil. En definitiv mil. Kuperad terräng. Lite upp och nedförsbackar. Inga direkta slätrakor men mest grusväg och asfalt. Om jag verkligen pressar mig nu då? Om jag verkligen anstränger mig och verkligen lider lite och verkligen kör på tills det värker i hela kroppen och själen skriker av obehag. Hur snabbt kan jag springa, igentligen, om jag verkligen tar i? Jag har inte tagit tid på min löpning på tre månader för jag upptäckte att resultaten var totalt oförändrade sedan ett år tillbaka och då kände jag mig nedslagen.

Men nu då? Har det inte hänt något nu då?

Jag kavlade upp ärmarna och bet ihop och tänkte att nu jävlar ska jag springa så snabbt det bara är möjligt och nu jävlar ska jag ta i så mycket jag bara kan. Jag KÄNNER mig ju spänstig. Det BORDE gå bra.

Och det GICK bra. Bra som fan. 50 minuter. Jag har sprungit en backig mil på 50 minuter. Jag har alltså slagit mitt personbästa på milen med tio minuter på två dagar. Jag är inte längre en klumpig joggare. Springer man en mil så snabbt så är man en LÖPARE.

Mirakel händer. Och händer. Och fortsätter hända.


.

Elding to the rescue

Tänk vad en liten skitig ponny kan göra mycket för ett flickhjärta. Elding är en dam som är 19 år gammal och tycker att lera är ganska mysigt. Man kan ju rulla sig i det. Bara det, liksom.


Glada och redo för äventyr...


Det var en annan rolig detalj med Elding, förutom att hon tycker att lera är ganska mysigt. Det var att hon var tämligen välutbildad och understimulerad på samma gång. Ungefär som en akademiker som råkat hamna bakom kassan på Ica och liksom bara flytit med i det livet av bara farten. Så Elding blev mycket glad över att få damma av sina gamla fjädrar och visa upp sig i all sin prakt, på ett sätt som bara en gammal lerig islandshäst KAN visa upp sig. Hon var jättego med andra ord. Hon visade mer än gärna upp sina gamla dressyr-skills varesig jag bad om dem eller inte. Samtidigt som jag pratade med ägaren Jenny så koncentrerade sig Elding med entusiastisk förväntan så hårt på att invänta varje ny eventuell order att öronen trillade ner åt sidorna. Enligt Jenny var dessa nedtrillade öron ett tecken på att hon ägnade sin energi åt att tänka, och inte hade tid med sådana trivialiteter som att hålla öronen uppräta. Ridturen blev ju förståss jättetrevligt. Det kan inte gå fel på något vis alls när man sitter på en så glad islandshäst.


Ah. En mule. Man vet att en dag blir en bra dag om man får en mule mot halsen. En skitig islandshästmule med varm och fuktig andedräkt som lämnar huden lite blöt och kall efter att hon mulat färdigt.


Stort tack till ägaren Jenny som format en så fin och glad hästtant (och som inte vill vara med på bild). Tack å tack å tack å tack å tack...!


.

Jens to the rescue

Novemberdis kan vara ganska vackert ibland...


Jens räddade helgen. Eller... så illa var det väl inte. Inte så illa att jag behövde bli räddad. Men det kändes verkligen kanonskönt att få komma ifrån min lilla källarlägenhet och se lite nya miljöer. Jens är en triathletkompis från Falun som stått på startlinjen med mig under ett par lopp i somras.

Det var riktigt mysigt grått och disigt novemberväder. Hade jag löpt ensam hade jag sagt att det var ett förjävla trist lerigt väder. Men nu var det trevlig dimma. Trollsk dimma, nästan. Och löpningen flyter bara på bättre och bättre och benen känns stabilare och stabilare och första kilometrarna studsade jag mest runt i cirklar och fotade med kameran. Efter en sex-sju kilometer började dock Jens öka på lite och visa vart skåpet skulle stå och jag fick betydligt svårare att följa med.


"Här är det grått och lerigt. Och jättefint. Sluta springa och fota mig nu!"


Vi sprang milen på 58 minuter. Och ändå sprang jag runt med kamera och tog mig diverse artistiska pauser. Vi hade inte särksilt bråttom. Förutom de sista kilometrarna. Det var upplyftande och uppriskande och otroligt vackert.

Jag börjar drömma nya drömmar nu, också. Jag funderar på att börja träna för ett marathonlopp. Ett riktigt, alltså. På fyra mil. Jag funderar på om det är fysiskt möjligt att göra det paralellt med triathlonträningen utan att dra på sig skador. Det finns 26-veckors program på hur man lägger upp sin träning för att klara att genomföra Stockholm Marathon till våren, och trots att jag känner mig osäker så känns det ändå som om jag ändå

innerst inne

bestämt mig för att försöka.


Tack Jens. Tack å tack å tack å tack å tack...

.

Storstädning

Storstädning 1: Själen.

Herregud vad jag gråter. Riktigt fulgråter. Jag vet inte riktigt när jag ska börja gråta men det kommer bara plötsligt över mig och håller i sig någon eller några timmar. Jag kurar ihop mig och grimagerar och snorar och ögonen sprutar som två små fontäner mellan igensvullna ögon. Ut med skiten bara. En riktigt intensiv utdrivningsprocess som jag ägnar mig helhjärtat åt och med stor självömkan. Ut med skiten. Ut med varenda förbjuden tanke om att det är synd om mig och att mitt liv är skit och alla de där tankarna jag inte borde tänka. Rör runt i skallen och hitta varje dammig vrå och dra ut varje dammig låda i hjärtat och riv ut allt som finns. Gamla svek och nya svek och kommande svek. Och skölj bort det. Med tårar. Massor av tårar. Sedan känns det bättre.


Storstädning 2: Lägenheten.

Jag ruskar av mig sorgen och tårarna lika intensivt som en blöt hund ruskar av sig vatten. Ända ut till svansspetsen. Sedan kavlar jag upp armarna. Och kliver runt i röran här hemma. Fixar och trixar. Sorterar och värderar och slänger och sparar. Sorterar och städar och dammar och får ordning på flyttkartonger och skor i hallen och suger upp hundhår med dammsugaren och plockar fram skurmedel och skrubbar. Nu jävlar ska det lukta gott. Man ska undra om jag börjat bedriva ett spa när man kliver innanför tröskeln till mitt hem. SKÖNT.


Storstädning 3: Kroppen.

Vatten. Dricka vatten i mängder. Duscha kroppen inifrån. Sedan ut i skogen. Svettas och snora. Få ut svett ur kroppen och sätta sprätt på hjärtat så det pumpar runt blod. Stärka immunförsvaret. Skölja igenom kroppen med blodkroppar och pumpa frisk luft genom lungorna och driva ut alla slaggprodukter som ligger under huden och i musklerna genom att svettas genom porerna. Duscha varmt efteråt.

Sådärja.

RENT.



.

En nomads bekännelser

Jag är en typisk skandinavisk tjej och jag tror vilken forskare som helst skulle vilja tippa på att de flesta av mina anfäder kom från de nordligare breddgraderna. Jag är lite kort. Jag har lätt att lägga på mig fett. Jag har jättetunt hår eftersom jag inte behöver skydda huvudet från farliga solstrålar. Jag har blek och tunn hud som ska skydda mig så lite som möjligt från solen utan i stället suga åt sig varje solstråle till huden för att producera livsviktigt d-vitamin. Typisk skandinavisk hud från en plats där solen inte alltid skiner ena halvan av året. Jag har små ögon som sitter lite insjunkna för att kunna kisa från dåligt väder, och de funkar jättebra vid snöstorm eller hagel. Jag biter lätt ihop och tål fysisk ansträngning under längre tider och backar inte för väder. Jag är väldigt skandinavisk. Tror jag. Det tror jag faktiskt. Blek och blåögd.

De sa att skandinavierna innan jordbrukstiden följde älg och ren. Idag så finner man de flesta fornlämningarna och man lyckas kartlägga vilka rutter älgen hade för några tusen år sedan. Vi vandrade efter födan och levde med den. Eller vallade renhjordar. Vi var ett nomadfolk innan vi blev bönder. Som så många andra.

Jag tror jag är en nomad jag med. Jag tror mina nomadrötter slår igenom starkt. Fast i stället för att vandra efter älg eller ren så försöker jag vandra efter arbete. Ständigt vara i rörelse. Ständigt beredd att flytta. Ständigt ha liten packning med det allra nödvändigaste. Inte för mycket i ryggsäcken. Inte sitta hemma och dega. Vara beredd på nya miljöer och nya rutiner. Vara beredd på annan luft och annan miljö.

Jag tänkte på det nu när jag nosar efter annat arbete. Jag vill gärna fortsätta min karriär som jag har nu, vet inte om jag vill sänka min arbetsstandard bara för att få bo kvar på orten. Så jag kastar ut flöten,

och förbereder mig på att

nomadlivet kanske inte är över ännu...


.

Nu vänder det!

Igår gick den där tunga knuten upp och lungorna fick luft igen. Vilket djupdyk. Till och med min simtränare Ove blev bekymrad över mig, och han har inte varit bekymrad över mig ens när jag var gjorde min trettionde simlektion utan ens en antydning till att lyckas genomföra ett crawltag. Nu var han bekymrad över att jag efter snart två års bloggning inte varit i närheten av så här nere som jag varit nu.

"Måste jag dra ut dig i skogen och se till att du rör på dig?"
undrade han med bekymrat rynkad panna. Magdalena från simträningen garvade mest med glimten i ögat:
"Ja det där lät ju jättekonstruktivt. Sitta i en källare och sura. Då blir du nog en bättre simmare!" och så fick man ta emot diverse gliringar innan man plumsade ner i vattnet.

Vattnet är lite av mitt favoritelement. För lite över ett år sedan kunde jag inte hålla huvudet under vattenytan utan att hålla för näsan. Nu njuter jag. Kan dyka ned bara någon meter neråt, och sedan bara stanna upp och slappna av i kroppen och njuta av tyngdlösheten och avlastningen. Blåsa ut bubblor genom näsan. Lyssna på alla dämpade ljud.

Någonstans där under ytan bland de dova dämpade ljudvågorna kände jag att nu vänder det här. Nu blinkar inte den röda batterisymbolen om att jag har slut på energi. Nu är batteriet omställt på "loading" och efter många omtumlande veckor så kommer det att bli bättre igen.

Det kändes befriande. Jag vill ju vara mitt bästa jag. Jag vill tillföra något bra till min omgivning. Jag vill orka mer. Jag vill orka bryta mig ur mina fasta cirklar jag levt i och skapa nya. Knyta an till nya cirklar. Jag är rädd för att kliva ifrån mina gamla mönster men det finns vänliga händer som drar mig härifrån bara jag sträcker ut till dem.

Och nu när mina batterier är på 'loading' så dröjer det inte så länge till...

.
Pixgallery.com

.

The Bottom Is Nådd

Jajjamensan. Senast idag skämtade jag med Malin och sa att nu har allt skit hänt så det enda som inte har hänt är att hunden ska bli sjuk. Senast idag skämtade jag om det. Senaste gången innan dess var i lördags när jag lämnade bilen till Micke.

Jamen vad händer? Jo. Hunden blir sjuk. Kiara är sjuk. Hon har ont i hela kroppen, påstår hon, men jag tippar på att det är nackinflammationen som spökar för henne igen. Hon har en inflammation i nacken som hon haft två gånger tidigare och hon blir helt knäckt av smärtan. Helt knäckt. Ni anar inte hur ont det gör i mitt mattehjärta att se en lidande terv. En lidande terv är ungefär det värsta som finns att se näst efter lidande barn. Det känns som om hon håller på att dö och att hon tror att jag inte bryr mig. Men jag vet ju att det troligen är inflammationen som härjar igen och då är det bara att försöka boka in ett veterinärbesök så snabbt som möjligt. Inte härja på någon akutmottagning för lidande tervar.

Bara att stå ut.

Med den lidande hundblicken.

Som skriker

"Varför gör du inget, matte?!"




Kiara ligger i ett hörn och lider...



.

Så här känns det!

När jag lämnade bilen till Micke så hittade jag min kamera hos honom! Äntligen känner jag mig lite mer hel igen. Jag heter inte Bildström i efternamn för intet.

Min triathletkompis Jens skickade ett sms och frågade hur det var med mig och hur jag mådde, så jag tog med mig kameran och hunden utanför dörren och gjorde en efterlängtad bilddokumentär.

SÅ HÄR MÅR JAG:

Så HÄR KÄNNS DET.



Och inte riktigt så här illa men nästan snudd på så här KÄNNS DET OCKSÅ!!



SÅ HÄR MÅR JAG.



Åt det här hållet känns det bära...



OCH HÄR LIGGER JAG!!



Men, nej. Ni behöver inte säga det. Jag fattar det ändå. Alldeles av mig själv. Det blir bättre sedan. Det blir bättre om en stund...

Jag vet att det blir bättre...



.

Livet och hur man överlever det

Jag har stirrat stint framför mig i flera timmar med en knut i magen och tankarna har snurrat ursinnigt och kugghjul har gnisslat och gammal rost har åkt av och det är så otroligt mycket jag tänker på och försöker vänja mig vid. Att jag separerat och att det är dags att börja tänka framåt och vidare.

Jag skulle inte klara den här dagen, eller det här livet för den delen, om jag inte var säker på att det kommer att bli bättre. Det är bara det att det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte klarar så mycket mer än att sitta i soffan och stirra. Och äta choklad. Äta choklad fungerar uppenbarligen alltid.

Sedan ringde min mamma och sa att jag var luften i hennes lungor och att hon älskade mig och då började jag vråltjuta. Verkligen fulgråta på det där hemska sättet som inte alls liknar romantiska filmstjärnetårar utan jag grimagerade ur mig mängder av snor och tårar. Jag sa att jag var förvirrad och ledsen och att det kändes som om jag stod inför en jätte-mastodontstor enorm förändring i livet och att jag kanske skulle fatta beslut om vem jag är och hur jag vill leva och att det skrämde skiten ur mig.

Efter en stunds fulgråt och tandagnisslan över att Livet Är Förändring så släppte proppen igen. Och det gick röra på sig. Rasta hunden. Sluta stirra rakt fram på väggen.

Kanske till och med se framåt med en känsla av förhoppnig. Med en känsla av att livet inte kommer att bli katastrof. Det kanske till och med blir nya bekantskaper och nya hästmular och förhoppningsvis, och då menar jag verkligen förhoppningsvis en ny man som finns med i mitt följeslag när jag fortsätter streta för mina triathlondrömmar och livsdrömmar och alla övriga drömmar jag onekligen kommer att dra på mig i framtiden.

Man kan ju bara hoppas. Innerligt.


.

Inte handikappad

Jag kom väl inte ut som den stora vinnaren ur min separation med Micke. Eller rättare sagt: efter två och ett halvt års förhållande och ett års samboliv så kliver jag ut ur relationen med tom plånbok, ungefär fyra flyttkartonger och en cykel, om man ska hårddra det lite. Nu när jag ligger löst i arbetssituationen så är det också inte läge för mig att ta över Mickes bil så jag kommer även att vara bil-lös från och med idag.

Förutom att paniken sprider sig som en kall klängranka efter ryggraden så hoppas jag att det här ändå kommer att bli bra. Förutom att jag just nu tycker att alla män är stolpskott och att det är totalt vansinne att någonsin igen NÅGONSIN ha med en karl att göra igen. Någonsin.

Jag får se det från den ljusa sidan i stället. Träningssidan. Mer frisk luft. Mycket mer frisk luft. Cyklingsdisciplinen är inte min starkaste sida på triathlon men jag får se det som light-pass nu under lågsäsongen. Jag ska byta däck på min cykel Bonk så att den har rejäla halktåliga stora däck så jag kan cykla till affären och helghandla och så får jag väl lära min hund Kiara att åka tåg igen, om jag ska någonstans.

Dessutom så har min fas av "Ät så mycket du orkar och gå ändå ned i vikt" drastiskt förändrats till "Ät så mycket du orkar och gå upp i vikt snabbare än vad din farmor säger 'flaskhals'" så det är läge att börja röra på sig igen och tänka till över vad jag stoppar i mig. Jag måste köpa en varm vinterjacka idag så jag står ut med det här. Och varma nya vantar. Och varma skor. Och en jättevarm mössa. Det är ju kallt ute nu för tiden!

Det som inte dödar härdar.

Jag är inte handikappad, jag är bara utan bil.

Om än det känns ungefär likvärdigt...


.

Livslust

Begreppet "Livslust" i Kattas uppslagsbok:

Att vara varm i kroppen och mjuk i själen, röd om kindera, och ta djupa andetag. Livslust är att scanna kroppen och känna att man är frisk.

Lägg sedan till frusen snö under jogginskorna som krasar lite när man springer. Sätt till lite solsken. Gult novembersken från en gul novembersol som inte orkar sig sådär imponerande högt över träden och sprider gula strålkastare mellan granarna. Klar himmel och små moln av snö som då och då rasar från tallarna. En vindstilla sjö och känslan av att man kan knalla på kilometer efter kilometer. Benen orkar, kroppen orkar, luften är klar och frisk och det gör inte ont någonstans.

Jag var glad hela dagen, livet kändes bra hela den dagen. Jag gick omkring och log nästan hela dagen. Men just där, när man sprungit lite över 8 kilometer och kroppen pirrade till och man fick hålla igen sig från lusten att spurta, då var jag nästan som gladast den dagen. Nästan.

Livet är en glad terv och novembersol. Livet är också krasande snö under joggingskorna. Livet är kyckling och quinoa. Och så är det så mycket mer...


.