Bättre kostvanor

Jag har förbättrat mina kostvanor. Jag kan ju säga såhär att det har lite med verkligheten OCH vågen att göra.

Det gäller att prata med rätt personer när kostvanorna ska förbättras. Om jag går in på en Hälsokost-affär och säger att jag vill få ett tillskott med färre kolhydrater än mitt vanliga kvällsfika, så jag blir lite lättare, så brukar de kvinnliga expediterna titta bekymrat på mig och säga: "Men du är ju inte överviktig, du BEHÖVER inte något sådant!" och i samma veva är man stämplad som osäker tjej med komplex för sitt utseende.

Jag är inte osäker. Jag är helt säker. Jag har satt ut femtioelva bilder på mig här på bloggen och jag är stensäker på att jag är fulsöt. Jag föddes sådan och jag kommer alltid att vara sådan, oavsett vikt. Med eller utan fett. Fulsöt tjej. Mer åt det söta hållet än fula, tycker jag. Det är som det är. Sådärja. Då har vi rett ut den biten.

Men för att slippa argumentera med bekymrade kvinnor med föreställningen om att det bara är KOMPLEX som styr unga tjejer, så går jag till den betydligt pålitligare Zone-Shop. Där blir man minsann förstådd. Lustigt att det ska krävas bitiga knuttar i styrketräningsaffärer för att man som ung tjej ska få förståelse och rätt hjälp utifrån sina förutsättningar.
"Jasså! Du vill bli starkare och du har lätt att lägga på dig vikt? Hur tränar du? Vad vill du uppnå? Hur känns det i kroppen när du äter olika typer av kolhydrater? Tänker du kombinera konditonen med styrketräning?"

Härligt med fokus på rätt plats. Inga rynkade plockade ögonbryn och frågor om vad det är som DRIVER mig. Bara äkta träningsglädje och ett härligt intresse för kroppen och hälsan. Precis som jag vill ha det.

Någon har sagt att det är kvinnor som diskriminerar andra kvinnor mest, och att det inte främst är män som förtrycker, ibland tror jag på det...



.

Veckoplaneringen

Micke har fortfarande inte reagerat på min veckoplanering...

Återhämtning

Om ni undrar varför jag inte skrivit något på länge, så befinner jag mig i någon slags emotionell baksmälla. Verkligheten har fällt krokben på mig och nu har jag en massa skit på knäna som måste skrubbas bort.

Jag har haft för roligt, med andra ord. Jag kan inte klart komma på allt vad jag gjort men jag vet att det innefattar min mamma, ett SPA i Högbo Bruk, en cykeltur till Furuviks djurpark, Café Furiren, IKEA, och diverse shoppingaffärer. Massor av onyttig mat har det också blivit. I stora mängder. Och givetvis åsidosatta städåtaganden och omkullkastade vardagsrutiner.

Sedan återgick jag till arbetet och vardagsrutinerna och verkligheten. Verkligheten var en våg som sa att jag blivit aningens fetare och mer sockerstinn under min semester. Verkligheten innefattar också uppenbarligen en väckarklocka. Det finns inte alls mycket utrymme att lägga sig raklång på mage i en obäddad säng mitt på dagen och slumra en stund, i min verklighet. Inte nu längre.

Dessutom har jag insupit så mycket upplevelser med triathlonlopp, simning, och långvandring att jag definitivt inte är intresserad av någon ny upplevelse. Som om jag ätit enormt mycket god choklad och måste avböja ytterligare choklad bara för att jag är proppad. En upplevelsebaksmälla, liksom. Trots att choklad alltid är gott och upplevelser aldrig är fel... så nej tack.

Så... jag tänkte ägna lite tid åt att landa i mina rutiner ett tag. Återuppta arbetet. Följa matlagningschemat hemma. Rasta hundarna innan frukost. Tvätta sängkläder. Återhämta mig. Skrubba bort lite skit från knäna.

Sedan är jag igång med bloggandet igen. Och träningen. Och upplevelserna.

Det vet ni...


.

Som Vi (Micke) Kämpat!

Gäststugan har blivit beboelig! Hurra! Det saknas lister och lite färg och några timmars småpyssel här och var men i det stora hela så kan man nu bo där. Och det blev superbra! Visserligen är bilderna lite mörka, men jag kunde inte hindra mig till i morgon med att ta fotona. Dessutom är det skitsvårt att fotografera ett rum som är ca 6 kvadratmeter... Vi satsade på ljusa neutrala färger och föll inte för de hårda frestelserna om käcka detaljer som man så gärna ville greja på med, typ mönstrade tapeter och tavlor och saker... eftersom utrymmet är så litet så utnyttjade vi varje yta att vara så blank och ren från detaljer som möjligt, för att försöka skapa lite luft i det trånga rummet, och det fungerade!

Just nu så är jag på arbetet igen. Men jag har tre dagars semester kvar, då min mamma kommer på besök. Jag ska med stor stolthet skuffa in henne i Gäststugan.

Hjälten i detta bygge är förståss Micke. Jag har hjälpt till så gott jag kunnat, men det mesta arbetet är Mickes svett. Tanken är att vem som helst som vill komma ska få plats hemma hos oss, och att det alltid finns en ren bädd som väntar om man vill komma på besök. Jag har världens längsta gästlista över folk jag velat ha hemma hos mig, men som jag av olika anledningar inte riktigt kunna bjuda hem. Om du träffat mig i verkligheten, och läser min blogg regelbundet, så är du med största sannolikeht med på den listan.

Förrådsdelen till höger och gäststugan till vänster.

Så här ser det ut när man öppnar dörren...


Gäststugans genidrag. Det finns ett litet krypin i väggen där man kan sova om man är fler än en person i gäststugan. Längst ner är det lite trångt och vi har gjort en tröskel där för att gästerna ska kunna placera väskor och annat vid fotänden av sovhålet. Vid huvudänden av krypinet, som tyvärr inte syns på bild, blev det riktigt rymligt. Vi var rädda att det skulle bli trångt och ge lite känsla av att man ligger i en kista när man låg där, men så blev det inte. Det blev ljust och mysigt på samma gång. Man vill hellre ligga där än i sängen.


Sex spotlights i taket med dimmer. Mysmys.

Tanken är att mina gäster får en bukett med fräscha blommor, en flaska vatten, och en liten burk med godis, när de kommer.


Utsikten är inte heller fy skam...


Sådärja. Nu gäller det bara att vara HEMMA någon gång så att folk faktiskt kan hälsa på utan att jag måste tacka nej till besöket för att jag är på språng någon helt annanstans. Jag hoppas på att vara lite mindre ute på vift i framtiden... :)

Tusen tack till Micke som gör verklighet av mina drömmar... på alla vis...



.

Långvandring 2008

Utsikt från Garberget.

Jajjamensan. Vi har hunnit med ett par dagars vildmarksliv efter Siljansleden också. Kiara njöt av stora drag över att vara ute dag efter dag, och Fanny på sina 9 år travade förnöjt före oss. Hennes gamla hundkropp klarade varje dag av vandring med undantag av en bitande trötthet, som bara riktigt gamla hundar känner, när vi bara hade två kilometer kvar och vi hade råkat bli för ivriga över att komma hem, och inte tagit någon paus på över en mil. Hon var en riktig hjältinna när hon trött lät sig lyftas in i bilen efter att vi vandrat färdigt.

Det var ösregn och solsken.
Det var sumpmark och vackra sagolikt lummiga stigar.
Det var bitande benvärk och befriande godisfrossor framför brasan.
Det var kallt och varmt.
Det var blåst och vindstilla.
Det var spännande och avkopplande.
Och det var korta pauser vid varje vattendrag där man fyllde vattenflaskorna med klart och kallt porlande vatten.


Eftersom vi mötte björnen förra året, så hade vi hundarna i flexikoppel den här gången… för säkerhets skull…


Micke och Fanny vilar ut framför brasan, i en raststuga.


Trötta och glada. Mitt ute i ingenstans.


Micke har funnit en kallvattenkälla.


Tack gode gud för Raststugorna som fanns lite här och var efter leden.


Det blev trångt i tältet. Mygg och knott kom åt hundarna i förtältet, så de fick sova inne hos oss.


Glad gammal monstertant.


Kiara svalkar sig. Hon var fjantig och glad dag efter dag efter dag. Mil efter mil efter mil. Den där hunden går bannemig inte att trötta ut.


Sista pausen. Vi har följt Siljansleden till Vasaloppsleden och Fanny tar sin sista paus i Eldris, innan vi vandrar den sista milen efter Vasaloppsleden till Gopsberg där bilen väntar. Visserligen stod det något om att hundar inte fick vistas i stugan, men jag är helt säker på att det stod något finstilt under förbudstexten om att undantag gällde för riktigt gamla hundar som behöver vila vid sin husses fötter framför kaminen en liten stund.


.

Hosjö Triathlon 2008

Jag och Micke åkte till Hosjö för att delta i ett triathlonlopp. Till att börja med var vi rätt så sena. Vi fann inte tävlingsområdet förrän det var en halvtimme till start. Loppet gick på kvällen och solen började dra sig ned över Hosjön samtidigt som vi sprang runt i cirklar och försökte komma i ordning och anmäla oss och försöka styra upp hela situationen så pass att vi stod vid starten i tid.

Med ungefär två minuters marginal så stod vi redo. Färdigritade med nummer på kroppen och redo att hoppa i vattnet. Jag hann inte riktigt värma upp i Hosjön och föberedde mig på att eventuellt börja hyperventilera eller vad det nu är som gör att jag inte kan kontrollera andningen, när jag skulle börja simma. Vilket jag givetvis började göra.

Ungefär 30 sekunder efter simstarten var jag sist och kippade uppgivet i krampartade korta kippanden, och jag såg de andra simmarna flyga iväg som projektiler. Jag tänkte att det inte spelar någon roll och att jag kan ha trevligt i alla fall. Jag försökte behålla stoltheten när jag kom upp ur vattnet tre minuter efter den som kom näst sist upp ur vattnet, trots att vi bara simmat 350 meter. Jag försökte låta bli att tänka på min tydliga text på tävlingslinnet som deklarerade att jag tillhörde ett simsällskap. Jag vet ju att jag kan simma så mycket snabbare än så här. Jag har ju simtränat i ett år och om jag bara lyckas överföra mina kunskaper från poolen till kunskaperna i öppet vatten så kommer de här hyperventilerande fadäserna bara vara ett minne blott. Bäst att le och vinka till publiken i stället, liksom. Och försöka ha trevligt.

Av någon underlig anledning hade jag faktiskt trevligt ändå. Regnet öste ned i perioder men cyklingen kändes bra och kroppen kändes vara i övrig bra form. Löpningen var också trevlig. Hosjö Triathlon verkade vara ett litet lopp med några stora namn. Några riktiga storfräsare som man kände igen från lite mer prestigefyllda resultatlistor var där och fick oss andra att framstå som sniglar. Jag antar att jag framstod som en snigel även inför de mindre prestigefyllda storfräsarna, för jag kom i mål 8 minuter efter den som kom näst sist av kvinnorna i motionsklassen.

Men vad spelar det för roll när man blir hejjad på? Applåderad på? När man blir peppad av folk man inte känner för att det på något vis väcker respekt att man kämpar väl trots att förutsättningarna inte alltid är de bästa? Jag fick aldrig känslan av att jag inte hörde till de andra triatleterna som deltog i loppet.

Nästa år kommer jag tillbaka. Och då har jag filat på min träning.

Jävlariminsjäl!


Blöta och trötta torkar vi upp oss i bilen, efter loppet. Ute vräker regnet ned.


Micke var nöjd, trots att han inte var helt återhämtad efter Vansbrosimmet.


.

Mitt Alternativa Liv

Jag och Ragnar, början av år 2006.

Jag gjorde ett val för två år sedan. Jag var 25 år och bodde i Bollnäs och arbetade på Bollnäs socialtjänst. Valet bestod i att stanna kvar i Bollnäs eller flytta. Det som främst drev mig ut ur Bollnäs var att jag inte riktigt trivdes på mitt arbete, av olika anledningar. Det som fick mig att tveka om jag ändå inte skulle stanna kvar var två härliga människor som heter Elna och Lasse. Elna var 82 år och oerhört charmig och underhållande. Hon bodde på en hästgård där sonen Lasse, något år över 60, arbetade med sina travhästar. Båda kanontrevliga människor.

Där stormtrivdes jag. Min favorithäst, travaren Ragnar, gjorde bara trivseln större. Jag fick sela travhästar, borsta travhästar, köra travhästar och rida travhästar. Lasse var fenomenal och lät mig få pyssla på med lite vad jag ville och hur jag ville. Han hade alltid någon uppgift åt mig när jag oanmäld kom på besök.

Jag grät floder och åter floder när jag insåg att jag behövde flytta från Bollnäs om jag ville utveckla mig i mitt arbete. Det kändes omöjligt att släppa Ragnar och sluta fika mackor vid Elnas köksbord på helgerna. Det var så tryggt och trivsamt. Lite tveksamt valde jag karriären i stället för min nyfunna passion för travsporten, och i samma veva träffade jag Micke.

Jag hälsade på hos Elna och Lasse i tisdags. Allt var som vanligt. Elna är nu 84 år och precis lika mysig som alltid. Lasse och hästen Ragnar var nöjda över att jag kommit på besök. Från början undrade jag om Ragnar kände igen mig, men efter ett tag var jag säker på att han mycket väl hade koll på mig. Han följde mig med blicken. Han följde lydigt med när jag ställde upp honom på stallgången, och han började som vanligt otåligt trampa runt och skrapa med hoven mot marken när jag försvann inom synhåll för att leta efter borste eller sax. Precis som han alltid gjort.


Lasse tränade Nisse på Bollnäs travbana inför kommande tävling. Jag har kört Nisse många gånger.


Tyvärr var det tävling på gång så det fanns inte utrymme för mig att köra någon häst ute på lufs efter grusvägarna, så jag följde mest med och spanade på vad Lasse hade för sig inför loppet, samt lastade in en massa hö till ett förråd. Jag tänkte på hur livet hade sett ut om jag stannat kvar i Bollnäs. Det tänker jag ofta på. Jag tror jag hade haft en egen travhäst vid det här laget, och troligen tagit tränarlicens. Jag hade antingen köpt ut Ragnar, och om jag inte lyckats köpa honom så hade jag säkert köpt en egen unghäst. Sedan skulle jag vara ute i stallet i tid och otid och travträningen skulle bli min vardag. Min alternativa vardag i mitt alternativa liv. Jag hade fikat hos Elna på helgerna och träffat Lasse och den andre kusken Mats och kanske haft en egen rockardvagn att köra min häst med. Så hade mitt alternativa liv sett ut.


Jag och Ragnar 2008. Han har snott en liten bit av mitt hjärta, och han har den biten fortfarande. Elna och Lasse har också snott en bit.


Om jag inte storgråtande och snorandes med en klump i magen bestämt mig för att satsa på karriären i stället.

Nu ser livet annorlunda ut. Jag flyttade till Micke och fick arbete som Frivårdsinspektör på en arbetsplats som passade mig mycket bättre. Jag är stolt och glad över min karriär och jag vill inte bli något annat än Frivårdsinspektör, och jag vill inte ha några andra kollegor än de jag har. Jag har ingen annan anknytning till travsporten än Elna och Lasse borta i Bollnäs. Jag satsade på min egen konditionsträning eftersom det är svårt att satsa på att travintresset när jag inte känner en travtränare inom tio mils radie. Dessutom så skulle det aldrig bli samma sak som att arbeta för Elna och Lasse.

Jag fattade ett svårt beslut för två år sedan. Livet blev en förändring. Min utveckling vidare var valfri.

Och det blev inte så tokigt det här livet, heller…

…om än jag måste tillåta mig att bli lite sentimental ibland…


Travstallets nya, odöpta tillskott som kom till världen den 25 juni.


.

Mickes Vansbrosimning 2008

Micke är lite av ett fysiskt underverk. Det är därför jag hatar honom litegrann, sådär i smyg.

Han hade bestämt sig för att simma Vansbrosimmet, kanske en idé som kläcktes någon gång förra året när han följde mig på Tjejsimmet. Sedan dess har han simtränat en sisådär 15 gånger. Första gången så njöt jag av fulla drag. Jag hade ju simtränat i ett år, och jag gled lätt ifrån honom. Både på det ena och det andra simsättet sprätte jag runt som en delfin och log över att jag för omväxlings skull faktiskt var bättre än honom.

Sedan så fattade Micke hur man gjorde. Efter två ytterligare simlektioner var han jämsides mig, och sedan simmade han givetvis förbi mig. I dagsläget, efter ca två månaders regelbundna besök till simbassängen, så är han överlägsen. Hjälplöst, orättvist, förunderligt överlägsen.

Micke tar på sig den obligatoriska simmössan och gör sig redo för starten. Han var lugn som en ko.


Vart är han? Är han bland de första? Är han i mitten? Har han tagit det lugnt och hållit sig i bakre änden? Jag såg inte röken av honom under simmomentet efter att starten gått. Det var en hel hög med guppande vita simmössor. Så rent teoretiskt sett så kanske han ändå inte simmade...

Jag tog en raskpromenad mot målgången och efter halva vägen sammanstrålade jag med Mickes mor och far. Tillsammans stirrade vi länge, länge på högen av vita guppande simmössor och försökte luska ut vart Micke var. Efter en stunds stirrande så fick jag bara den där magkänslan av att Micke troligen simmat mycket snabbare än förväntat, eftersom han bara ÄR den där typen som är mycket snabbare än vad man förväntar sig, JÄMT, OAVSETT vad man förväntar sig, så det blev att hålla hårt i kameran och jogga till målet. Och visst stod han redan vid målet och väntade. Blöt. Trött. Ansträngd. Och givetvis jätteglad och nöjd. Jag blev överraskad över att se honom i mål så långt innan vad vi planerat.



Han kom i mål på 59 minuter, och placerade sig på 489:e plats av 4 823 simmare. Alltså nästan bland de bästa 10 procenten. Efter en blygsam mängd träning och förlitning på allmänt bra grundkondition. Helt ofattbart igentligen...

Visst är jag stolt över honom...


...jävla fiskjävel.


.

Vansbro Halvsim 2008

14:51:19 visar klockan på. 9 minuter kvar till start…


Jag tror jag vet varför det finns ett talesätt som heter ”simma lugnt”. Det är ett talesätt som säkert kommit från en drös människor som haft vattenpanik i öppet vatten, långt innan det fanns inomhuspooler och bekväma flytdolmar. Då gällde det att simma lugnt, annars så drunknade man säkert. Sanna mina ord.

”Simma lugnt” är alltså ett mycket viktigt begrepp. Åtminstone för just mig i just min värld just i det ögonblick jag befann mig i, på en liten sandstrand i Vansbro trettio sekunder innan start, med ett par rejäla fjärilar i magen och en 1 500 meter lång simsträcka framför mig. Med tre tidigare upplevelser av andnöd, hyperventilering och annat olustigt vid samtliga tillfällen jag försökt att simma i öppet vatten, så kände jag mig mindre kaxig.

Ungefär som Luke Skywalker hade en svävande bild av Yoda som sa ”Use The Force, Luke!” vid ett pressat läge, så hade jag en inre bild av min simtränare Ove (med definitivt mindre utstående öron än Yoda) som leende sa något i stil med ”Nu värmer du upp ordentligt så går det nog bra, ska du få se…”



Sisten i är en… en… tja, en fegis, antar jag. Eller bara en skeptisk simmare.

Så jag värmde upp med en liten joggingtur. Sedan trippade jag i vattnet någon meter efter alla andra. Sedan flöt jag runt och viftade lite försiktigt med armar och ben samtidigt som jag kände att kroppen av någon outgrundlig anledning igen började kippa efter luft på ett krampaktigt och obehagligt vis. Då tänkte jag att det faktiskt inte bekymrar mig att jag börjar hyperventilera för jag har faktiskt rätt så många timmar på mig att simma hela den här sträckan. Om det råkar bli så att jag bara kan ta tre simtag åt gången och sedan flyta på rygg för att hämta andan, så får det vara så.

Lite försiktigt plaskande på stället och lite mjuka bentag senare så la sig det krampaktiga kippandet. Jag försökte ta några simtag med huvudet under vattnet. Kippandet började med en gång och jag fick avbryta och stanna upp och trampa vatten igen. Sedan försökte jag igen. Och igen. Och igen.

Och en gång till.

Till slut la sig faktiskt besvären. Långsamt gick det bättre och bättre och jag kunde slappna av. Efter 400 meter kunde jag simma riktigt hyfsat. Inte frisimma, men åtminstone genomföra en värdig bröstsimsteknik. Så jag höll mig med den tekniken. Jag njöt av att solen sken mellan molnen, periodvis, och att vattnet var förhållandevis varmt och skönt. Jag njöt av att inte anstränga mig andfådd och jag njöt av känslan av att detta blir lätt att genomföra.


Jag har tagit rygg på en annan simmare och glider avslappnat och bekvämt i det sköna vattnet

Plötsligt började målet närma sig och jag kände mig så bekväm och tillfreds över simningen att jag provade frisimma (crawla) lite. I ett nafs var jag före klungan jag simmat i och krockade med klungan före mig. Jag blev fascinerad över hur snabbt det gick. Jag provade några simtag till. Plötsligt krockade jag med någon jag sett som simmat 15 meter före mig, och jag fick be om ursäkt. Det var inget fel alls på min frisimsteknik.Enda problemet var att simmarna som nu låg framför mig kändes som trafikproppar som jag ständigt simmade in i, eftersom jag inte är något vidare på att titta mig omkring när jag frisimmar.

Så jag fick återgå till mitt bröstsim igen. Jag var inte ens i närheten på att vilja kliva upp vid målgången. Entusiastiskt ville jag säga ”Hallå…! Vänta! Jag kom just på en grej. Jag fattade just hur man gör. Jag kan inte gå i mål NU heller…!” men min lämmel-instinkt sa något om att jag skulle hålla mig till ledet och bete mig som alla andra.

Nåja. Det kommer nya simlopp. Det kommer ett helt vansbrosim på tre kilometer nästa år. Och så enkelt som det var att simma den här sträckan så blir hela Vansbrosimmet piece of cake.

Jag börjar ju fatta hur man gör!



”När blir nästa simlopp? Va? Va? VA? Jag måste fortsätta med det här! Är det för sent att anmäla sig till hela Vansbrosimmet på tre kilometer? Va? Va? Va?”

Jag kom på 303:e plats av 768 simmare. Det kändes tokbra! Tänk bara vad snabbt det kommer att gå när vattenpaniken släpper helt, och jag vågar frisimma mig genom sträckan…

Stort Tack till Micke som planerade, skjutsade, hittade, matade, vattnade, fotade, coachade, och gratulerade mig vid målgången. Det är roligt att du är med och hjälper till så helhjärtat!

Stort tack till min simtränare Ove. Tack för att du är så engagerad och du bryr dig så mycket och ringde så fort du såg resultaten...

”Bakom varje glad Katta finns ett team engagerade coacher.”



.

Enkel dessert

Tokenkelt, gott, och inte särskilt onyttigt. Kan det bli bättre?

2 dl grekisk youghurt
1 apelsin
lite nötter, i mitt fall valnötter
flytande honung.



Lägg en dl grekisk youghurt i en skål. Skär apelsinbitar i små fileér och strö sedan lite nötter över hela härligheten. Häll på lite flytande honung som pricken över i:et. Toppengott och ett tokbra alternativ till glass eller annat onyttigt.

Ungsbakad lax med citron, pesto och bulgursallad

Det här behöver du:

600 gram laxfilé (gärna färsk)
olivolja
2 citroner
salt och peppar
2 msk röd pesto av soltorkade tomater
färdigriven mager ost


Bulgursallad

Kokt bulgur för 4 pers
Ett par gröna sparrisar
Olivolja
Rivet skal av en halv citron (sno en från ovanstående recept)
Ett par stycken småtomater
Salt och peppar
Gräslök

Ställ ugnen på 175 grader.
Det här behöver du till fisken. Salt, peppar, olivolja, citroner, pesto och riven ost.




Smörj en ugnsform med olivolja och skiva citronerna. Lägg fisken ovanpå. Salta och peppra. Det borde se ut ungefär så här.



Strö på pesto och ost. Då ser det ut ungefär så här.



Nu kommer vi till den avancerade delen av matlagningen. Du måste offra lite av den rivna osten till Husets Råtta. Detta för att skänka lycka och välgång i matlagningens konst. Om du inte skaffat en råtta vid det här laget så får du fråga en granne eller närstående om hjälp.



Sedan kan du stoppa fisken i ugnen i 15 minuter.


Ja, det var fisken. Över till allt de där andra.


Koka Bulgur. Inte alls särskilt svårt. Läs på förpackningen.



Plocka ett gäng små tomater, sparris och rivet skal från en halv citron.


Lägg dem i en stekpanna och värm upp. Lägg sedan i färdigkokt bulgur och mojsa ihop allt till en slags sallad. Salta och peppra. Toppa med lite gräslök. Gott…



Plocka ut fisken ur ugnen. Då ska den se ut ungefär så här.




ÄT! Det är gott! Och rätt så nyttigt!


(Och har ni semester och pengar över, så är Foot Of Africa ett gott vin till denna rätt… )

Ove Boot-Camp

Det är lyx när ens simtränare höra av sig och föreslår att vi ska träna lite tillsammans. Att liksom bli uppsökt av ens tränare i stället för att jaga runt och behöva betala pengar för att få ihop ett bra träningspass. Ove har några sm-medaljer som ligger och trycker någonstans så det känns tryggt att veta att man får bra feedback från någon som har koll på läget.

Dessutom har jag tappat självförtroendet fullständigt efter Säter Triathlon då jag hjälplöst kippandes efter andan inte tog mig någon särskild stans överhuvudtaget och glömde allt jag lärt mig. Vansbro halvsim på 1,5 km är bara några dagar bort och jag har en stor obehaglig ”jag-kommer-att-tvingas-bryta”-känsla i magen över detta simlopp. Går simningen lika dåligt som i Säter så klarar jag mig aldrig hela sträckan.

Då är det bra att ha Ove i bakfickan.

Jag kände mig lite missmodig och trodde att jag klunsigt skulle klanta till mig på simträningen med Ove. Efter en noggrann uppvärmning på 500 meter (Ja just ja. Uppvärmning är ju bra. Var det inte det jag hade bestämt mig för att börja göra?) så skulle vi köra ett kilometerspass utan avbrott, i fristil (crawl, ni vet).

Det gick kanonbra! Mina lite klumpiga överslagsrörelser i simtekniken klingade av allt eftersom vi avverkade längderna och efter att vi passerat 700 meter infann sig känslan av att jag hade kunnat simma hur långt som helst. Jag hade ett brett leende på läpparna efter simpasset och var inte totalt trött utan mest upprymd. Det är första gången jag simmat 1 km sammanhängande i fristil och trots att det inte går imponerande snabbt så börjar jag få in en bra teknik och grund för snabbare simning i framtiden. Dessutom så har jag fortfarande i färskt minne att jag för ett halvår sedan knappt kunde frisimma 25 meter. Nu flöt det på riktigt bra.

Äntligen ser jag fram emot Vansbrosimningen, igen!


.

Köra traktor med silkesvantar?

Traktor-Atlas har börjat känna igen mig allt mer. Han ser lite trött och olycklig ut när jag kommer eftersom min uppenbarelse oftast betyder att han kommer att ridas. Sedan följer Atlas snällt med ut ur hagen under lite självömkan och tunga suckar. Ögonen tittar lite drömmande ut genom fönstret när jag pysslar om honom, ibland med ett öra riktat åt mitt håll för att hålla koll på mig. Man ser besvikelsen i hästögonen över insikten om det stora övergreppet han kommer att utsättas för där han tvingas ha sadel och träns på sig och springa runt i cirklar eller galoppera sig anfådd i skogen med en människa på ryggen. Men han finner sig snällt i dessa påtagliga orättvisor i livet och går faktiskt snällt med på det mesta. De där obligatoriska momenten av trots, har klingat av, och förutom det där tydliga stråket av självömkan så verkar han trivas helt okej med mig.

Det verkar till och med som om det klampar ett litet känsligt hjärta där under det gigantiska muskelberget. Man får inte alls ta i på det där överdrivet hårda sättet när man ska köra traktor med Atlas. Man får fjutta lite med fingrarna och bara nudda lite med fötterna för att han inte ska chockas av alla hemska krav. Gudarna Ska Veta att blotta åsynen på ett spö får de stora ögonen att stirra oroligt. Spöet får trästockarna till hästben att darra och göra sig redo för flykt. Inte för att jag skulle använda spöet på honom, inte när Traktor-Atlas är lika nervös som en skolflicka på första skoldagen, inför ridturen i padocken.

Man får vara försiktig med andra ord. Och lite extra snäll. Köra traktor med silkesvantar, med andra ord.

Knubb-Atlas och Knubb-Katta. Vi skulle nog båda två må bra av att öka konditionsträningen lite...

Vatten-BootCamp

Ja, man borde ju lära sig att simma i mörkt vatten utan att få panik. Det skulle underlätta en hel del och kanske motverka scenariot där jag måste bryta på ett triathlon bara för att jag får panik i djupt mörkt vatten.

Så det blev Vatten-BootCamp i morse på Micke intiativ. I havet. Bland en massa vågor av en storlek som jag faktiskt aldrig sett hemma i den lokala tjärnen i Västerbotten, där jag växte upp.

Ready to rumble...

Hörrö, Micke! Ser det inte lite väl blött ut? Och typ lite väl vågigt?

Om än jag ser lite tveksam ut så pallrade jag mig faktiskt ut och tog några hjälplösa armtag. Lite längre ut var det stora vågor. Jag kände inte när jag simmade "uppför" vågorna, men plötsligt var liksom vattnet borta under mig när jag simmat över vågkrönet så att man nästan föll ner med huvudet före. Underlig känsla...

Stranden var full av vita snäckskal.


.

Hur intressant är ett hörn?

Jag har aldrig funderat på hur man gör ett hörn. Nu har jag lärt mig det. Man sätter ihop två gipsskivor mot en slags vägg. Sedan fumlar man med skruvdragaren och försöker få in diverse skruvar lite överallt utom på fel plats. Sedan tar man en spatel och använder sina konstnärligaste talanger till att spackla över alla skruvar och sedan spackla hörnet.

Sedan fortsätter man spackla hörnet.

Sedan väntar man tills det torkar och slipar bort överflödigt spackel. För hand. Med händerna och något slags sandpapper.

Sedan fortsätter man spackla hörnet.

Sedan väntar man tills det torkar och upprepar proceduren.

Sedan fortsätter man spackla hörnet.

Sedan blir man småtokig över att hörnet ska spacklas en gång till, men hörnet har liksom blivit en olycklig förälskelse som man bara vill få fint. Liksom resten av gästrummet. Och de andra tre hörnen som skriker efter spackling. Så man fortsätter. Man får beröm av livskamraten.

Sedan tar man en slags tub med någon slags vit gegga i och tubar hörnen med den mjuka geggan och drar fingret efter hörnet så hörnet en gång för alla blir lent och mjukt. Långsamt drar man det fuktade fingret i hörnet som en mjuk sista smekning innan man bestämmer att formen på detta hörn är färdigt. Och vilket hörn det blev! Ett fantastiskt hörn med nästan proffsiga mjuka och raka linjer nästan helt utan de där småskavankerna som man bara ser om man vet att de är där. Man får beröm av livskamraten.

Sedan målar man hörnet med roller och med äggskalsfärgad vit mjuk färg som nästan har en ton av rosa om man vill se den tonen. Sedan målar man hörnet igen med pensel. Sedan upprepar man proceduren med rollern och penseln ytterligare. Man får beröm av livskamraten.

Det är ljuvligt. Att det kan vara så svårt att bara göra ett hörn. Men ändå så ljuvligt roligt. Det är fridfullt och avstressande och uppiggande och spännande och avkopplande på samma gång. Jag vill ägna hela min tid åt dessa nästan perfekta hörn i detta nästan perfekta rum som ska bli gäststugan. Att pilla på med dessa hörn och upptäcka att både timmar och dagar obemärkt flyter förbi är nog det närmaste sinnesfrid jag hittat på länge. Mobilen är undanskuffad i någon garderob och all vaken tid spenderas ute.

Så förlåt alla som jag lovat höra av mig till och som jag lovat träffa. Förlåt OVE jag ringer dig snart du står högst på listan, och BENITA jag kommer! Och KARIN så klart jag ska följa med till hästarna så fort gästrummet är färdigt och KATTIS jag vill ta med dig till simhallen och MARIE vi cyklar snart och LINNEA jag skulle ha ringt dig i torsdags och hört om du var ok, och LASSE jag kommer till dig och ELNA och RAGNAR jag ska pussa på din slafsiga mule.

Snart.

Jag ska bara greja lite först.

Det finns några hörn som väntar på mig.




.

Tummen mitt i handen

Begreppet "Tummen mitt i handen" har fått en helt ny innebörd. När jag har tänkt på begreppet så har jag tänkt på löjliga familjekomedier där någon familjefar snubblar konstigt samtidigt som han håller i en bräda med en spik i.

Jag har inte tänkt på mig själv, liksom.

Men det är ju liksom så att jag ägnade hela min tonårstid och en stor del av min vuxentid till att utforska mitt inre, och att gestalta detta på diverse vis. Jag har en liten konstnärssjäl, en poetsjäl och en rebellsjäl. Jag är en analytiker, en tänkare, en filosof, en socialvetare, en författare, en beteendeterapeut och en amatörpsykolog.

Det jag försöker säga är att jag knappt vet hur man spikar i en spik, hur man använder en skruvdragare eller hur man spacklar en vägg. Jag är fullständigt värdelös på dessa områden.

Micke bygger en gäststuga till vem som helst som vill hälsa på oss. Det betyder att alla är välkomna hit när gäststugan är färdig, och nu har jag gett mig den på att verkligen hjälpa till. Som vanligt tänker jag inte låta min klantighet hindra mig, vilket jag bevisade genom att tafatt kladda spackel överallt förutom på rätt plats fram till klockan 23.00 igår. Jag har använt en sån där konstig slipgrej som jag klumpigt har fäktat runt med åt alla håll, utan att orsaka mig eller någon annan någon personskada. Detta troligtvis beroende på att jag är för klen för att ha någon som helst spänst i mina diverse utföranden med diverse verktyg.

Här använder jag en typ hård spade med grå gegga på som ska upp på väggen på ett lustigt vis som ska påverka hur glada våra gäster blir när de tittar in.

Åtskilliga timmar har spenderats på detta gäststugebygge, och inget blod har gjutits. På sin höjd en blånagel.

Så man kan ju säga att det går ganska bra för mig.

Micke arrangerar elledningarna i taket. Jag har beställt spotlights till gäststugan. Hur coolt är inte det?



.