En Riktig Hund

Min hund har klarat det! Hon har genomgått den livsviktiga ritualen och milstolpen i sitt liv, som alla hundar bör gå igenom i sina hundliv.

Hon har jagat upp en katt i ett träd. På morgonpormenaden vid 05.15 genomförde hon denna hjältemodiga bravad. Alla riktiga hundar jagar upp en katt i ett träd åtminstone en gång i sitt liv. Eftersom Kiara blev fostrad av den betydligt mer okuvliga katten Satan hemmavid, redan vid ung hundålder, så har hon respektfullt lämnat de flesta katter ifred. Men nu tog hon sig i sin lurviga lilla hundkrage och gjorde vad alla hundar bör göra. Jagade upp katten och visade vem som var HUND. (Eftersom Kiara uppnått en ålder av 7 år utan att våga störa kattfriden, så har jag valt att definera begreppet "jaga" med att Kiara ämnade lukta katten i rumpan, varav katten bestämde sig för att fly.)

GRATULERAR!

Till alla kattvänner: JA, jag kollade om katten var kvar i trädet några timmar senare, för att försäkra mig om att den vågat sig ned. Vilket den gjort.


Duuuuuktig fluffig hund! DUUUKTIG HUND!

Träningen i Augusti

Summering av Augusti månads träning.

Under augusti månad har jag aktiverat mig sammanlagt 53,8 timmar.
(14,3 timmar mer än förra månaden, och 27,8 timmar mer än månaden innan dess) Full fräs!

Promenader: 21 tillfällen, 21 timmar. Alla med terv.
Jogging: 8 tillfällen. 8,7 timmar. ca 6,5 mil.
Cykling: 23 tillfällen. 21,6 timmar. Då har jag räknat de dagar jag cyklar fram och tillbaka till jobbet som ett tillfälle.
Simning: 2 tillfällen, ca 1 timme.
Styrketräning: 1 tillfälle, 1/2 timme.

Jag har verkligen känt mig superpigg den här månaden! Livet har ju blivit lite annorlunda den här månaden. Jag har flyttat till Gävle för att bli sambo med Micke, bor äntligen med min terv igen, och har ett nytt arbete. Mycket har blivit lättare nu när jag inte behöver pendla mellan Gävle och Enköping 2 dagar i veckan, och Micke finns ju här hos mig, så man behöver inte lägga undan tid att prata en timme med varandra i telefon varje kväll. Dessutom försöker vi hjälpas åt med träningen. När en av oss planerar träning så försöker den andre underlätta genom att sköta städ och matlagning just den kvällen. Åtminstone ibland.

Jag har gått ned från 58 kg till 56,5 kg av cyklingen och promenaderna, och det känns som om magen är lite plattare. :) Hoppas det märks på joggingspåret att man blivit av med lite onödig last. Den stora nackdelen är dock att mitt knä fortfarande är paj och att jag fortfarande har ont i det när jag går nedför trappor eller sitter på en stol för länge. Jag ska vila tills det är dags för Lidingö Tjejlopp (om en månad) och hoppas knäet håller för sista delen av Tjejklassikern!

Roligast var givetvis Lidingö Triathlon. Helt suveränt roligt och minnesvärt!

Simhallen

Igår önskade jag att jag var ett barn, igen. Barn blir så lätt entusiastiska. För ett barn finns det inget underligt i att lära sig något nytt, för barn lär sig något nytt varje dag. Barn blir mer välkoordinerade och får bättre fysik för varje dag. De tränar varje dag och motivationen finns där av sig själv. De tränar på att krypa, stå, gå röra sig, springa så snabbt som möjligt, klättra i träd, brottas, ja ALLT är ett äventyr och det finns ingen ände på allt roligt man kan lära sig.

Sedan blir man äldre, och ju mer vuxen ålder man uppnår, ju större motstånd finns det i att lära sig något nytt, att bryta invanda rutiner eller att ändra sitt sätt att tänka i vissa frågor. Kroppen strävar nitiskt efter status quo och vill ha balansen i att det man gjorde igår, det fortsätter man med att göra idag.

Min kropp strävade ytterst nitiskt efter status quo igår kvälls. Jag hade fått låna en liten färglad frigolitplatta av den moststräviga personalen ("Folk stjäl faktiskt våra frigolitplattor så du får minsann se till att lämna tillbaka den!") och nu plaskade jag lite hjälplöst runt i simhallen, stadigt ihållandes frigolitplattan framför mig, för att lära mina ben att "paddla". Tyvärr var jag inte ensam i simhallen utan omgiven av hobbymotionärer (på vänster sida) och brölande 17-åringar på träning (på höger sida). Det låter skitenkelt att paddla, men det var det inte. Lite orytmiskt sprattel fick mig att flåsandes i snigelfart stoppa upp motionsslingan för motionärssimmarna. Röd i ansiktet av ansträngningen flöt jag mycket långsamt framåt med en liten färgglad frigolitplatta stolt guppande i fören. I en halvtimme utsatte jag mig för denna självförnedring, innan jag gav upp och cyklade hem och tiggde kramar och uppassning från Micke. Jag funderade på att helt skita i mina planer på att lära mig simma och sluta upp att försöka vara med i Triathlon.

Dessa tankar till trots, jag har ju lärt mig styrketräna, och till och med hoppa fallskärm, och ingen av dessa gånger var det lätt från början... Allt är ju möjligt. Det är helt enkelt bara lite svårare att lära sig något nytt nu, än när man var liten.

Soft vardag

Jag börjar komma in lite bättre i vardagslunken nu. Snart har jag varit en månad på mitt nya arbete som frivårdsinspektör, och jag har börjat bo in mig lite bättre hos Micke. Livet har faktiskt blivit lite bättre än vad det var förut. Det är lite roligare att bo tillsammans med någon, jag tycker vardagskvällarna blivit mer meningsfulla.

Jag tycker till och med att det är trevligt att laga mat. Jag har alltid sett matlagning som något nödvändigt ont och knorrat mig de gånger jag varit tvungen att laga ihop något. Någon gång i månaden, eller vid något särskilt tillfälle har jag känt mig inspirerad till matlagning, men inte typ en torsdagkväll mitt i veckan när kylskåpet känts tomt och inspirationen varit som bortblåst.

Just nu är det tvärtom. Just nu har jag något slags frenetiskt intresse att fylla frysen med matlådor och prydliga lappar med datum och innehåll. När Micke sent på kvällen varit ute på en längre springtur, så väntade en ungsbakad pizza på honom. Jag tycker om att laga plättar av keso, äggvitor, nötter, och kardemumma. Det är gott med ungsbakad fisk med tomater och avokado. Det är skönt att känna att frysen är full och att man kan välja mellan olika sorters mat. Och all den här matglädjen fyller ju på energi att lära sig mer på eftermiddagarna, att orka pyssla på med mat även efter en tuff arbetsdag.

Det är kul att vara sambo. Det är kul att någon blir glad när man städar tvättstugan. Det är skönt att han tappat upp ett bubbelbad, och masserat in en hårinpackning i mitt hår, på fredagkvällen. Det är underbart att få bo tillsammans med en liten lurvig terv igen, också.

Livet blev riktigt soft, faktiskt...

Det handlar om attityd

Snart kommer mitt knä att bli bra igen och då är det bara att köra på! Tills dess har jag åkt till Uppsala och handlat nya löparskor (det var i grevens tid), nya löparbyxor (SNYGGA den här gången), en ny träningsBH (som trollar bort de skumpiga brösten som i ett trollslag) samt nya löpar-sockor (när man ändå var igång och satte sprätt på pengarna). Voilá, och jag blev glad och riktigt optimistisk inför höstens come-back! Jag och Micke hann också åka till Gamla Uppsala och titta på kyrkan och gravarna från 500-talet, samt äta lite pannkakor med glass i ett närbeläget Café. Trots mitt knä så har helgen hittills verkligen varit KANON!

Put on your Happy face...

Allt utom linnet är nytt. Jag känner mig snabbare bara av att titta mig i spegeln...!

Defekt

Jaha. Då var det slut på det roliga, för ett tag. Jag sprang en mil i makligt småpratstempo med min internetdejt Kattis (Ni minns vem hon var, va? Säg att ni minns. Jag vill inte alltid behöva påminna er om att jag KRÄKTES första gången jag träffade henne...) och efter 9 kilometer så fick jag en smärta i mitt knä, som inte ville gå över. Eftersom jag redan kräkts och gett ett allmänt defekt intryck inför Kattis, så sa jag bara lite lugnt att jag hade lite känningar i knäet.

Ett halvt dygn senare så reser jag mig från kontorsstolen och inser att knäet låst fast sig under smärtsamma former. Det går över efter 20 minuter och jag kan gå som vanligt. Två timmar senare låser sig knäet igen. Micke får skjutsa hem mig från jobbet, som jag annars cyklar till, och vid middagen så känner jag en spänning och smärta i knäet som inte går att räta ut på 5 minuter. Jag vaknar ett par gånger under natten av att jag sträckt på benen, vilket resulterat till smärta i knäet igen.

Jag har alltså haft för roligt, helt enkelt. Gud tittade ner på den glada skiten Katta som just avslutat ett Triathlon, han blev lite avundsjuk, och tänkte att det är dags för mig att få ont någonstans.

Man behöver inte vara ett geni för att inse att det här inte handlar om någon muskel, utan troligen något ledband i knäet som blivit lite skadat, av all den här underbart roliga träningen. Man behöver inte heller vara ett geni för att inse att benen måste vila en bra stund nu, och att jag kanske inte ska springa så mycket mer den här säsongen.

De här närmaste fyra månaderna får jag helt enkelt se till att bli en jävel på att crawla i stället...

Veckans Monstertant

Förutom incidenten med en vält blomkruka i söndags, så har Monstertanten även funnit ett nytt sätt att få vardagslunken att gå. Hon kliver upp på köksbordet och plockar sig en frukt. Givetvis är de äpplen och bananer som finns på bordet för triviala för Monstertantens smaklökar, så hon ger sig på de lite mer exotiska frukterna. Avokado är en favorit, för att inte nämna den goda melonen som legat där och frestat ett par dagar...

Flyt

Jag antar att det kanske är tänkt att jag ska hålla på lite mer med triathlon, börjar det kännas som. Pusselbitar har faktiskt trillat ner på de mest behjälpliga sätt på sista tiden.

En supertrevlig kollega finns här på frivården, hon heter också Katarina. Hon har inte bara tävlingssimmat, utan även varit siminstruktör! Det låter ju nästan för bra för att vara sant, eftersom jag nätt och jämt lyckas hålla näsan över vattenytan när jag ska genomföra simmomentet i triathlon. Till råga på allt, så är hon en sån där jätteglad skit som understryker att hon mer än gärna följer mig till simhallen någon kväll, och lär mig lite grundträning. Jag har redan nu fått lite muntliga tips, och det har verkligen inspirerat mig! Det kanske blir slut på andnöd, kallsupar och oro om att jag kommer för mycket på efterslänt!

Terrängcyklingen borde inte heller vara något större problem. Min kära sambo Micke har nämligen tävlat i terrängcykling i sina yngre dagar. Jag har varit lite omotiverad att lära mig cykla terräng, trots att Micke insisterat på det, men nu blev jag inspirerad av terrängturen på Lidingö. Jag har bokat honom redan i kväll på ett terrängcyklingspass, så ska han gå igenom grunderna.

Det låter som ett livsval att börja inrikta sig på triathlon, men som med nästan allt annat är det ju en slump. Hade min nya supertrevliga kollega Katarina varit hästägare i stället, och kunnat hjälpa till med stallplats, så hade livet kanske tagit en annan vändning för mig, en annan vändning som jag också drömt om. Eller om hon varit inbiten skidåkare eller marsvinsuppfödare eller Gud Vet Vad. Men nu är hon inte hästägare, nu har simning varit en av hennes stora intressen, och då får man nypa tag i de nya möjligheterna som öppnas.


Livet fungerar faktiskt bäst om man försöker flyta medströms.

Lidingö Triathlon 2007

Japp, jag kom mig iväg i alla fall! Ett liten summa från skatteverket som jag glömt bort trillade in på kontot och pengarna räckte precis till bensinpengar, matpengar och "utifall-något-skulle-hända"-pengar. Så på söndagmorgonen tuffade jag ensam iväg med bilen till Huvudstaden för att ställa upp på Lidingö Triathlon.

Någon timme senare grät jag okontrollerat eftersom jag råkade köra över en ekorre på vägen, och övervägde att åka hem och tänka över varför ett sött fluffigt djur måste dö bara för att jag vill motionera under mer högtidliga former än vardagsvis. Men jag beslutade mig uppenbarligen för att köra vilse på Stockholms gator i stället. Jag hann med lite sevärdheter, och nästan glömma ekorren för ett tag, innan en vänlig själ pekade mig i rätt riktning mot Lidingö.

Ytterligare någon timme senare stod jag i mina träningskläder på strandkanten. Över mina träningskläder hade jag dragit våtdräkten, för uppenbarligen så ska man simma med träningskläderna på när man kör triathlon. Jag trodde att de skulle ha mysiga ombytestält eller annat, men det här är ju en sport för hårdingar, och inte för folk som gråter över överkörda ekorrar.

Någon gång efter startskottet gått så pustade jag och frustade under astmaliknande omständigheter och hamnade bland de sista. Det började blåsa på litegrann och vågorna blev större ju längre tid man simmade. Att uppleva lite större vågor, än vad man var van vid, var en upplevelse blandad med spänning och halv panik. Särskilt när man simmade mot vågorna och upplevde sig åka mer baklänges än framlänges. Sista 50 metrarna av de 750 metrarna så lossnade andningsbesvären, eller så var det jag som började slappna av, och det gick plötsligt riktigt lätt. Man blev lite lagomt optimistisk fram tills man skulle vingla upp på stranden och upptäckte att allt blod ansamlats i armarna, att inget blod alls fanns i varken ben eller hjärna, och att man vinglade i små "S" fram till cykeln.

Att cykla gick heller inget vidare första 10 minutrarna, sedan hade kroppen insett att jag skulle använda benen en stund framöver och det gick lite lättare. Jag pustade mig lite ovant igenom 2 mils terrängbana, vilket var lite nytt och ovant, innan det återstod löpning.

Löpningen gick bäst, efter några hundra meters vinglande och okordinerat klampande så fick jag fart på fötterna och föll in i ett bra joggingtempo. Jag kände direkt skillnaden och kroppens gensvar på löpningen i förhållande till simningen och cyklingen som jag inte tränat så mycket på. Jag löpte på, tryggt förvisad om att jag åtminstone hade NÅGON medtävlare bakom mig och inte var HELT sist, och slog faktiskt personligt rekord genom att springa sista sträckan på 5 km på 27 minuter och 14 sekunder. Inte illa pinkat att slå personligt rekord just efter att man simmat som en dåre och frustat och snorat sig igenom 2 terrängmil på cykel! *stolt*

Slutligen kom jag i mål. Jag hurrade och tjoade på upploppet, vilket publiken verkade uppskatta, så jag fick ivrig påhejning sista metrarna.

2 timmar och 14 minuter tog det mig att ta mig igenom hela banan. Det finns två resultatlistor, och den trevligaste resultatlistan visar på att jag hamnat på 19:de plats av 26 motionerande damer (annars 21:a plats). Stolt var jag i alla fall!

Jag var så glad att jag nästan kunde glömma ekorren, för en stund...

About that rat...

För alla er som undrar:
Nej, han har inte blivit särskilt tam. Det var andra bullar i Enköping, när världen bestod av Han och Jag. När radion var avstängd och alla möbler tillåtna att klättra på. Då, i frånvaron av alla störningsmoment, och i närvaron av bara oss, då gjorde framstegen sig hörda. När jag var uttråkad och utan TV och kände mig ensam, DÅ var han en lite tamare liten fjant som värmde hjärtat.

Nu bor han i vardagsrummet. Monstertanten och Kiara tassar runt. TV:n står ofta på. Micke, som i Linus ögon mest betraktas som Monstret Med De Stora Labbarna (Monsterlabben) är det mest skrämmande hans pliriga små råttögon någonsin betraktat. Då är man helt enkelt inte lika tam. Till råga på allt så är matte inte lika ensam, utan har både ögon för hundar och pojkvän. Det blir mindre tid för råttan. Tacka tusan för att man inte blir tam i det kaoset! Micke försökte fota oss tillsammans lite, men det var lite läskigt, så bilderna fick tas i det brådaste laget. Lilla rädda Linus.



Micke blir mest irriterad över lukten, och kallar honom Stinky rent allmänt, och jag håller med om att han inte alltid luktar så gott. Dessutom så flyr han tillbaka till sin bur så fort han får chansen, om man vill klia honom lite, och buren finns inom räckhåll (det går bättre om han inte ser sin trygga bur, då kan man faktiskt ibland blunda och mysa lite...).



Men han får mig att le varje dag. Precis varje dag så ler jag åt den där lilla stinkande råttan som bor i sin bur, och trots att man ibland muttrar lite åt honom så skulle faktiskt hjärtat brista lite, om han blev sjuk eller skulle dö. För man behöver faktiskt inte vara en tam råtta för att fylla sin uppgift i ett Katta-hjärta. Ibland räcker det faktiskt rätt och slätt med att man helt enkelt bara är en råtta.

Morgonpromenaderna

Jag försöker stiga upp lite tidigare varje morgon för att gå på en timmes promenad med terven. Ibland följer Micke och Monstertanten med också. Jag kom på i morse, att det snart inte längre är ljust på morgonen, att hösten börjar krypa sig närmare, och att det snart blir pannlampa och reflexhalsband som gäller, vid morgonpromenaderna... Bäst att njuta av morgonljuset och passa på att fotografera lite av sommaren, innan den försvinner.



Monstertanten fastnar som vanligt inte på bild, mer än vad hon känner för.



Här tar vi av på Gästrikeleden, inte så långt från Sälgsjön.



Micke har inte samma talang som Fanny, utan fastnar alldeles utmärkt på bild... om än motvilligt.



Morgonterven. Observera att hon svävar några centimeter ovan marken. Praktiskt om man inte vill nöta onödigt på terv-tassarna.



A Terv With A Stick. Stoltheten som övervinner nackvärken att kånka på pinnen. Kilometer efter kilometer ibland, om man inte hindrar henne...

Sedan blev det till att äta frukost och cykla iväg till jobbet...

Urstädning

I helgen har vi städat ur min lägenhet i Enköping. Det var en tråkig och jobbig upplevelse utan några som helst pikanta detaljer att skriva ett roligt blogg-inlägg om. Jag ville hälsa på Nina innan vi åkte, men eftersom en lägenhet alltid tar längre tid att städa än man tror, och eftersom jag blir synnerligen osocial efter att ha gnussat badrumsgolv och dammtorkat lister, socklar, väggutag, balkongen, fönsterkarmar, samt putsat alla fönster... så, nej. Det fanns bara inte energi kvar att hälsa på hos Nina. :(

Nu har jag ingen möjlighet att fly längre. Jag bor med den där främmande människan som betecknats som min "pojkvän" det senaste året. Skitläskigt. Jag vaknade ett par gånger natten till söndagen och kände mig precis som ett litet barn som råkat vara så upprymd av livet att man plötsligt inser att man tappat bort sin mamma. Efter att ha räknat på mina knubbiga babyfingrar insåg jag att jag var i Gävle och därmed hela 60 MIL från min mamma, och att ställa sig och gråta i närmsta gathörn varken skulle göra till eller från. Sedan somnade jag om med lampan tänd.

Och vaknade, övervägde att skrika "WOOOOAAAAHHH!" men somnade om.

Och vaknade.

Och somnade om.

Efterglimt...

Plötsligt hittade jag en bild på mig själv on line, som en fotograf tagit under Vildmarksmilen...

Hunden dansar flamenco och råttan stinker

Jag börjar långsamt vänja mig vid Mitt Nya Liv. Det är rätt så roligt med det här nya livet, och just nu har jag inte hittat så många nackdelar. Det är roligare att laga mat och städa nu, när man vet att den sjuka pojkvännen uppskattar insatserna i hushållet. Sedan har jag verkligen saknat alla tervpromenader som jag varit utan det här tervlösa året. Äntligen så slipper man vandra ensam efter grusvägar och skogsstigar, äntligen så slås ens fotsteg följe av små ivriga tassande steg alldeles bredvid.

Dessa ivriga tassar är inte lika roliga sent på natten när Kiara i sin förvirring bjudit upp Monstertanten till parningsdans (klart inspirerad av Flamencons eldiga dramatik och dramatiska konstpauser) och tassarna bestämt åker i marken i ett ursinnigt tipp-tappande. Monstertanten är nämligen i löpen, och uppviglar uppenbarligen Kiaras veka förstånd till otukt och en vag längtan till Gaypride-festivalen.

Mr Linus verkar dock inte riktigt med sin nya placering i vardagsrummet. Till att börja med så blev han lika skygg som när han varit nyinköpt. Sedan, när han äntligen gjort sig hemmastadd bland hundar och TV, så bestämde han sig för att Göra Sig Hörd. Eller åtminstone göra sin Lukt hörd.

Hur gör man, om man är en liten råtta, och vill visa vem han är och vart han bor?
Svar: Man kissar.

Hur gör man, om man är en liten råtta, och upptäcker att kisset blir tämligen doftfritt eftersom det sugs upp av ett lager papperspellets?
Svar: Man gräver omsorgsfullt bort all papperspellets så det finns gott om plats för en stor, luktande pöl, på den rena plast-ytan.

Hur gör man om denna pöl ändå inte doftar tillräckligt mycket för att verkligen VERKLIGEN tydliggöra vem som bor i buren?
Svar: Man sitter i den och gnussar sin skitiga lilla råttkropp i kisset så lukten verkligen, verkligen sätter sig.

Vad gör man om matte förtvivlat försöker lägga blomjord över kissplatsen, för att dämpa lukten?
Svar: Man skrattar rått på råttors vis och föser omsorgsfullt bort all blomjord för att kissa igen.

Så i stort sett så händer det en hel del hemma, trots att Micke är tämligen sängliggande.

Vildmarksmilen 2007

Ibland så vill man uppnå något slags taget beslut, innan man genomför något. Ibland så måste man försöka genomföra något, trots att man kanske inte känner att man tagit beslut i frågan.

När jag stod med träningskläderna i hallen och ynkligt sa "hej då" till min sambo (som råkade befinna sig i en "pencilin-situation" och därmed inte kunde närvara som moraliskt stöd på tävlingen)så hade jag inte tagit beslutet att medverka i loppet. När jag körde bilen till Hemlingby för att efteranmäla mig så hade jag inte heller tagit beslut i om jag skulle vara med i loppet eller inte.

Det var väl först när jag stod där i startfållan och kände mig halvvilsen, med nummerlapp fastsatt i träningslinnet, som jag insåg att jag faktiskt ska delta i loppet. Anledningen till att jag fattade detta beslut just då, var att det blir besvärligare att vägra löpa inför publik och funktionärer, än att faktiskt trava sig igenom spåret och följa med strömmen, utan att väcka oönskad uppmärksamhet. Så framför mig hade jag 1 mils terränglöpning, med avslutande 700 meter uppför en slalombacke, innan målgång.

Så jag sprang, och sprang. Det tog 30 sekunder för alla vältränade löpare att totalt försvinna utom synhåll. Sedan var jag ensam på spåret. Tungt flåsande och med skyhög puls, och tunga ben. Men jag klarar ju faktiskt att trava på, och trots motståndet så kunde jag faktiskt ganska snart skymta några andra motionärer, långt där framme bland buskar och träd. Efter fem kilometer och lite saft så försvann det värsta obehaget av andfåddhet och tunghet, och det gick plötsligt lite lättare att lufsa på. Med stolthet i blick så kunde jag faktiskt, till och med:

1. Springa om en mycket trevlig herre som inte löptränat förrän förra månaden, som dessutom var bakis efter gårdagens 40-års kalas (ja, jag frågade).

2. Springa om en tjej i min ålder som stukat foten.

3. Springa om en tant (otroligt söt och trevlig dam) som tidigare nämnt att hon var i 60-års åldern.

Så jag kom alltså inte sist, den här gången. Trots att jag befarade det värsta. Jag kom faktiskt på stolta 13:de plats av 18 löpare i min motionsklass.

Stoltheten låg kanske inte i min långsamma flåsiga jogging, den riktiga stoltheten låg i att våga vara bland de sista i mål och ändå känna sig nöjd. 71 minuter tog det mig att knalla banan runt. 71 spännande minuter. Jag kan ju säga att jag småpratade med två andra mycket trevliga löpare som sprungit samma sträcka på 41 minuter, samt 51 minuter.

Det måste ju betyda att jag fick ut mer av anmälningsavgiften, eftersom jag sprang 20-30 minuter längre tid än vad de sprang.

Mer valuta för pengarna, liksom.

Fullproppat

Här var man full som en stoppad korv. På information alltså. Full på information, vilket lett till väldigt lite bloggande. Det är helt fantastiskt roligt att börja på det nya jobbet. Jag stormtrivdes redan efter första dagen. Kollegorna verkar ta hand om mig riktigt helhjärtat och det är så roligt att bryta sig loss från socialförvaltnings-tänkandet till kriminalvårds-tänkandet. Dessutom är det hiskeligt intressant att läsa tidningen nu för tiden, eftersom ens blivande klienter ofta omnämns innan man får träffa dem. I övrigt är det paragrafer och förordningar och lagar som måste pluggas in. Ungefär som att börja skolan igen.

Det verkar verkligen vara en hel hög glada och mysiga kollegor på arbetsplatsen, också. Ni vet, sådana där människor man instinktivt tycker om redan från början och har lätt att slappna av med. Sedan har man en chef som är omtänksam och noggrann med att det blir lagomt stoppat i korven så den inte brister av trycket.

Ingen vill ha exploderad korv på arbetsplatsen.

Det säger ju sig självt.