FJORTIS IGEN!!

Jag har fått kontakt med en uppfödare av Shagya-araber, inte så långt ifrån Mickes föräldrars sommarhus. Shagya-araber är stora och bastanta, oftast vita, väldigt sportiga fullblod som är som gjorda för fälttävlan. Uppfödaren har meddelat att hon inte har avlat föl på tre år eftersom marknaden inte är så heta på shagyas just nu, men att hon gärna skulle vilja sätta ett föl till världen. Hon har föreslagit att vi väljer ut en avelshingst till någon av de tre vita avelsston hon har (jag får vääälja!) om jag tingar fölet och köper det när de väl poppat ut. Jag får komma och titta på stona och planera vidare med henne om någon vecka.

Vilken lustig känsla man får i magen av detta erbjudande. Det är en blandning av:

1. Förvirring. Kostar det här skjortan, eller? Är det här sant överhuvudtaget?
2. JAAAA JAG HAR BLIVIT FJORTON IGEN OCH NU SKA MIN DRÖM BLI VERKLIGHET!
3. Herregud, hur fan ska jag ta mig ut ur det här med hedern i behåll?!?


Bonjour Bajar är en hingst hon använt sig av... Visst kittlar det lite i... maggropen?!?

Dröm

Datasystemet är nere på hela socialförvaltningen, i tre timmar. Tre timmars rullande med tummarna, med andra ord. Tankarna rullar också.


Här hittade jag bilden...

Jag verkar inte kunna ta ställning till om jag ska ha häst eller inte. Det är många beslut i livet jag tagit och aldrig ångrat, men hästköpet är ett ständigt moment som alltid återkommer. Man brottas och vrider och vänder på det i något som känns som en evighet, och motståndet är lika stark som viljan. Nu känner jag mest ett obehag inför perioderna av hästlängtan. Drömmer jag verkligen om en häst, eller är det bara en jobbig tvångstanke, en mental cirkel från förr, som inte riktigt blev sluten? Blir man utmattad av att ständigt pendla till ett stall och sköta en häst, när man inte är van? Jag tror det skulle vara enklare att ha en häst i ett eget stall, på en egen gård, men med Micke sitter jag där jag sitter. Han har inga planer på att flytta i nuläget. Kanske i framtiden, men inte nu.

Här tog jag bilden...

Fälttävlan handlar inte bara om att hoppa hinder i terräng. Det handlar om att rida bra dressyrprov, genomföra vanliga hopphinder på bana, och sedan göra det slutgiltiga terrängprovet. Man måste vara allsidig, kunna lite om mycket. Det skulle vara spännande! Men spännande på hästens villkor mer än mina... Samtidigt så skulle det innebära att pengarna alltid skulle tryta lite. Ekonomin skulle alltid kräva lite lirkande. Jag skulle alltid vara lite upptagen, och alla drömmar om att multisporta med Micke skulle gå förlorade. Och så skulle det vara i flera år. Jag älskar att träna med Micke. Skulle ett nitiskt intresse utanför hans område påverka relationen negativt? Att alltid vara borta och sköta/rida/tävla med hästen? Att nästan aldrig ha råd att göra något annat?

Här är bilden tagen...

Om man bara kunde, på något sätt, tvinga sig själv att sluta drömma.

Om man bara kunde sluta DRÖMMA...!

Min råtta kommer på inkallning

Linus får sin obligatoriska morgongröt...

Jajjamen. Jag vet inte om jag ska vara stolt över detta fenomen, eller skämmas. För ingen läsare är så dum så den inte fattar att jag lagt ned pinsamt mycket tid på min råtta.

Givetvis så kommer han bara om det är lugnt omkring honom och om det inte finns något han är specifikt skraj för (exempelvis kameran som ska leverera bildbevis). Släpper man honom på golvet i köket så springer han runt så fort de skitiga små tassarna bär, och undersöker terrängen. Sedan säger jag med väldigt fånig och barnslig röst (tänk gammal tant som talar till sin dvärghund med små bäbiskläder så får ni grepp om vilket tonläge det handlar om):
"Liiinus vart är du?" varefter den lilla lortiga krabaten kommer rasslande från hörn eller vrå för att plocka sig sitt solrosfrö som jag har i handen, innan han åter igen sticker så snabbt de små råttbenen bär.

Om han gör detta tre gånger av tre försök så är han ju officiellt en råtta som kan inkallning.

*trumpetfanfar*

Drabbad igen

Nu har jag drabbats av det igen. Det där SUGET som jag så förtvivlat ofta försöker få kontroll över. HÄSTSUGET. Den där fjortonåriga tjejen allra innerst inne som skulle få dö av lycka över att få ha en egen häst. Jag försöker låta bli att ge efter för suget för det mesta. Detta gör jag genom att undvika köpa hästmagasin och genom att undvika att surfa eller tänka på de där fyrbenta djuren. Men ibland så rinner det bara över.

Mina främsta argument för att dränka hästintresset är att:
1. Jag kommer inte själv att få tid för min egen träning
2. Jag kanske blir förtvivlat less och trött av att sköta en häst varje kväll efter ett heltidsjobb.
3. Jag har ändå inte råd med en häst just nu, trots att jag ligger jävligt nära till att få ihop det, ekonomiskt...

Men det där irrationella dagdrömmeriet armbågar sig ändå in i mitt liv, oftast när jag har lite tunn hud och känner mig lite känslig. Det tar upp nästan hela mitt väsen och jag kan inte tänka på något annat. Jag kan inte tänka på något annat än lukten av häst, att få borsta en stadig kropp, att höra ljudet av de tunga andetagen och ana det där stora tunga hjärtat bakom den massiva kroppen, att få använda det där extra sinnet som behövs för en bra hästkontakt, det där hästsinnet som just nu börjat skrumpna till ett litet russin.

Sedan hittar man ju de ljuvligaste bilderna och plötsligt bara VET jag ju att lyckan måste ju ligga i ögonen på en buckskinfärgad morganhingst för 40.000 kronor från Tullesbo Morgans.


Ja, jag skulle kunna tänka mig att sälja allt jag äger och har, jag skulle mycket väl kunna offra all ekonomisk säkerhet bara för att få ha en buckskinfärgad Rocky hemma.

Helt ofattbart att någon annan SOM INTE ÄR JAG kommer att köpa den där hästen...

Midsommar

Midsommar i år gick i ensamhetens tecken. När jag tänker efter så gjorde förra midsommar också det. Året innan DESS var jag singel, min bil hade pajat inför midsommarfirandet på annan ort, och jag åt ostbågar och blåbärspaj och kände mig inte alls ensam, utan rätt så nöjd över att få vara för mig själv och få vila ut lite. Utifrån dessa tre senaste midsommarfirande så antar jag att ensamhet igentligen inte handlar om antalet människor man har omkring sig, utan vilka.

I år hade jag ca 120 personer omkring mig på Fallskärmsvärldens svar på Hultsfredfestivalen. Massor av tält, fulla människor, skitiga bajamajor, och krossade ölglas. Jag gjorde helhjärtade ansatser att mingla, och personligen tycker jag att jag kan vara en drottning av kallprat, särskilt när man ändå hoppat i tre år och känner folk från både öst och väst i fallskärmssverige. Problemet var bara det att ingen var så värst förtjust i att kallprata med mig.

Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att jag i vissa fall inte var singel längre, vilket troligen gjorde mig avsevärt mindre intressant. Majoriteten av fallskärmssverige består nämligen av singelkillar. I andra fall tror jag att jag kunnat ha blivit avsnäst för att jag (en gång i tiden) var en nära vän till en tjejs pojkvän, vilket inte verkade bekvämt för tjejen. I ytterligare fall kanske jag var ointressant för att jag bytt klubb och inte lyckats anamma Östersunds Prickfria Säkerhetstänk, vilket det verkade som några tagit personligt av en och annan himlande blick. I många fall tror jag bara att jag var ointressant, främst inför de tjejer jag försökte ta kontakt med, på grund av att de hade potentiella ragg någonstans där ute i hopparvimlet, och jag mer betraktades som någon som skymde sikten. Eller så hade de bara sina redan etablerade gäng och inte såg poängen med att anamma en ny kompis på ett lite mer långsiktigare plan än: "Hej-hur-är-läget-vad-trevligt-att-ses-hej-då!"

Alla som jag varit hemma hos, alla jag besökt under årens lopp, alla jag fått besök av under årens lopp. Alla som man filosoferat hos och sett som vänner. Av alla som var där så var det ingen som i igentlig mening slog sig ned hos mig och frågade allmänt vad jag hade för mig nu för tiden. Annat än Micke då.

När Micke var ute på lekar och brännboll och annat mingel, (av någon outgrundlig anledning lyckades han mycket bättre att känna sig hemma bland allt folk, tjejer som killar) så satt jag mest ensam (bland ett vimmel av folk) och gruvade mig för vem fan jag skulle försöka prata med härnäst. Och hur jag skulle bete mig för att se ut som någon som hade någorlunda koll på läget. Det hade jag inte alls, jag var mest förundrad över hur tjejerna som tyckte jag verkade totalt ointressant gärna tog kontakt med Micke, och efter att man själv gått i sank för fjärde trevande försöket att verka lite trevlig genom att bjuda på choklad/jordgubbar/trevligt prat, så blev jag rätt så svartsjuk och undrade om jag måste vara en rakad välbyggd kille för att få ett äkta leende. Detta var inte populärt alls.

I ärlighetens namn saknade jag mest mina kollegor och vänner i Enköping. Cecilia & Cecilia, Loka, och min arbetskamrat Micke, för att bara nämna några få. De där vännerna som inte behöver överfulla bajamajor och ölhävartävlingar för att skapa en underbart bra stämning vid fikabordet mellan arbetspassen. De där som man bara kan sitta hos, inte behöva säga så mycket till om man inte känner för det, utan bara vara. De som aldrig ser mig som en siktskymmare.

Hur ska jag klara mig utan dem?

Välbefinnande och lidande

Det är lustigt att man tränar så mycket som man gör, ändå. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att träna de första 19 kilometrarna jag cyklade mot Fjärdhundra igår, tills jag skulle vända cykeln hemåt igen, och upptäckte att jag blåst medvind hela vägen och nu hade en riktigt bitande motvind de två milen hem. Vinden, som jag tidigare inte alls märkt av, slet i kläderna under ljudligt flapper, motvinden blåste mig i öronen, och någonstans kalkylerade jag möjligheten att gömma min cykel Bonk i ett dike och lifta hem.

Men nej, man pinar sig igenom backe på backe och grimagerar illa över obehaget i benen när energin börjat tryta. Man tar i så cykeln vinglar, för hem måste man ju ändå.

Belöningen kommer ju ändå till slut, när man känner sig aldeles mosig i ben och vader, när man säger några avslutande ord till pojkvännen, och nöjt somnar som en stock.

Dagen efter, idag närmare bestämt, är jag piggare, gladare, och orkar mer.

Som någon slags universal balans där man måste betala välbefinnande med lidande.

Trött

Jag är så ofattbart trött just nu. Eller kanske är det inte ofattbart utan klart fattbart. Att pendla till Gävle varje fredagkväll och måndagmorgon sliter på mig, inte bara det ständiga packandet inför bilresan på 1 tim och 40 min, utan för att inga förberedelser för veckan går att göra under helgen, eftersom jag alltid är i Gävle. Ingen städning, veckohandling eller liknande... Allt måste göras efter jobbet, ofta i samband med att man har pendlat från Gävle, eller ska pendla till Gävle. Lägg till alla flyttkartonger som ligger utspridda i lägenheten, lägg till en statistiskt rekorderlig arbetsbelastning som krävt timmar av övertid, och lägg till ett jobb som ska avslutas och ett helt nytt jobb som ska påbörjas. Vad får man då? Jo, en djupt och innerigt trött Katta.

I går somnade jag i bilen mellan gävle och Enköping, på Statoil i Heby, närmare bestämt. Så fort jag stängde av motorn så hann jag precis tänka "Jag måste sova!" innan jag slocknade i 40 minuter. Samma känsla följde mig resten av gårdagen, och även idag. En känsla av att jag inte får den tid jag behöver, att återhämta mig.

Jag undrar varför jag tror att tid att återhämta mig är något som jag ska få? Jag antar att det inte handlar om att få tid för återhämtning, serverad som en gratismeny, utan något man kanske måste ta sig. Kräva. Tjurigt armbåga fram tid för slappande tills känslan av att man håller på att drunkna i saker man måste göra försvinner.

Men hur orkar man det?

Första doppet

Kan svanarna bada så kan väl vi bada...

Årets första dopp, för min del, alltså. Vansbrosimningen för damer, hägrar ju om tre veckor, så jag måste ha provat lite kallvatten innan jag ger mig på den utmaningen, som är tredje delen av Tjejklassikern. Micke har redan simmat i sjövatten och agerade chaufför, fotograf och (som alltid:) outtröttlig coach över mina förehavanden. Efter ett vinglas var jag nämligen övertygad om att det minsann skulle badas oavsett vattentemperatur...


Micke misstänker att havstemperaturen kan vara kall...


Friskt vågat hälften vunnet... Micke tippade på att det var 12-13 grader C i vattnet. Jag tror lite vin hjälpte mig på traven, eftersom jag annars är rätt så skeptisk mot alla former av kyla...


Micke (nykter chafför) är lite mer tveksam...


Kallt...! Men som ni ser av bildbeviset så är jag officiellt genomblöt och heldoppad.

Jag tror jag förvrider mitt ansikte av smärta och kyla på den där bilden... det är troligen INTE ett leende...


Det var skönare på land, vilket Micke också verkade tycka... I själva verket finns det foton på honom också när han badar, men han är inte så förtjust att bli exponerad onödigt mycket på internet.

Linus kom tillbaka

Eller så kanske man kan säga att han inte direkt "kom" tillbaka. Han tvingades tillbaka. Först av en ljusstake som jag försökte nå honom med. Linus blev mycket ilsken och gav stearinljuset storstryk från det lilla dammiga hörnet under sockeln. Sedan försökte jag nå honom med handen. Han skrek för kung och fosterland små hesa, väldigt ljusa PIIIIIP och fäktade med alla kroppsdelar som gick att fäkta med (jag misstänker att han till och med fäktade med svansen). Sedan fick jag grepp om den lilla råttkroppen, som ilsket försökte slingra sig undan.

Så mycket var friheten uppenbarligen värd. Ett och etthalvt dygn i svält och utan vatten, bara för att få vara i det där lilla skitiga mörka hörnet som han stolt har valt som sitt Fria Hem. Han måste vara råttvärldens Ivanhoe.

Men någonstans så var han nog rätt så glad att komma hem igen. Och när den svältande frihetskämpen fick lite ost, solrosfrön och sallad, så var allt förlåtet...

Lapplisa går bärsärkargång

Jag parkerade uppenbarligen mellan två parkeringsrutor, liksom ALLA ANDRA bilar på parkeringsplatsen. Jag skickade de här två bilderna till HOJAB Parkeringsservice och en liten text där jag under en artig formulering påpekar att dessa vägmarkeringar inte är sådär vansinnigt tydliga. Jag vill inte alls betala parkeringsböter på 600 kr för det här.

Undrar om det är någon lapplisa där ute med PMS?

Jaaa jag undrar jag vilken parkeringplats av alla dessa parkeringsmarkeringar jag ska parkera in bilen mellan...?!


Eh, det här skulle jag vilja kalla otydlig vägmarkering...

Förrådsgallring

Jag har börjat planera flytten till Micke nu.

Nu är det ju så att Mickes hus inte rymmer så mycket mer av mig än just... MIG, så de allra flesta av mina saker måste slängas alternativt ges bort eller säljas. Magasinera känns dyrt och som ett otympligt sätt att skjuta problemen framför sig.

Micke ska göra en ansträngning att ge mig plats i huset, men när allt kommer till kritan så blir det jag som under martyriska omständigheter får plocka bort ett par av mina tillhörigheter. Ibland är jag aningens beklämd över situationen, ibland så känns det befriande att storstäda bland förråd och minnen, det måste ju betyda att man är redo att ge plats för det nya som kommer.

Bland förrådspärmarna hittade jag många mail med kärleksfulla ord från män och pojkar, som jag blivit jätteglad över. Jag har inte kunnat lämna dem ifrån mig tidigare, utan samlat dem i en pärm, under årens gång. Jag blev glad över dem en sista gång, innan de åkte i sopkorgen.

Andra saker som sved när jag kastade dem:
Omvälvande och tankeväckande nummer från Hästfynd (nuvarande Hästfokus), Kiaras gamla trasiga tuggknut som hon älskade som liten bäbis. Kiaras smärtdämpande medicin när hon hade så ont i nacken för två somrar sedan, som hon blev full på. Kiaras lydnadsprotokoll efter tävling. Tröjor och kläder som jag älskat men som blivit urtvättade. En diskett med bilder på mina marsvinsbäbisar som jag hade i Maj 2005. Dikter jag skrivit. Telefonnummer till vänner jag aldrig ringt upp. Påbörjade dagböcker som aldrig avslutades. Teckningar jag ritat. Hyreskontrakt från adresser jag glömt att jag bott i, och som fick mig att slås av igenkännande och nostalgi när jag såg gatuadresserna.

Saker som inte alls sved, utan som tvärtom kändes väldigt befriande att slänga:
Tentor, faktablad, kursinformation, betyg, ännu mera tentor, litteraturlistor, 5-poängskurser, praktikantkurser, hemmaskrivningar... 140 poängs texter och analyser och ordbajseri blandat med knystrade genialiteter. Allt som hade med studietiden att göra. Allt var gott att slänga, för nu har jag det äntligen; Examensbeviset!

Sommaren är den tid på året jag oftast flyttar. Sommaren är väl något slags Nyår för mig. Ut med det gamla och in med det nya. Vill jag ha ett jobb och en Sambo, så får jag stå ut med att flytta och omorganisera.

Förhoppningsvis blir det sista gången jag flyttar nu, på ett tag...

Krig!

Är man med om en obekväm eller omständig upplevelse så brukar man ofta komma ihåg denna upplevelse. Är man riktigt smart så ser man till att lära sig av denna upplevelse och komma ihåg att agera annorlunda för att undvika att liknande situationer uppstår.

Om jag ska prata i klartext: Smiter Ens Råtta ut ur buren, över golvet, och in under väggsockeln vid ett tidigare tillfälle, så BÖR man ta till förebyggande åtgärder såsom att dubbelt kontrollera burdörrarna, samt täppa igen hålet vid väggsockeln där råttan förut smitit in. Om man INTE tar till sig dessa skyddsåtgärder så är det oficiellt giltigt att etikettera sig som idiot.

Klockan 07.03 i morse kunde man i grannskapet av Lärkfalksgränd i Enköping höra ett desperat:
"MEN JAG HAR JU FÖR HELVETE GETT DIG MAT OCH KÄRLEK, JÄVLA PISSRÅTTA!"

Själv så ser jag en liten tass (med ett par knubbiga små råttfingrar) och några nyfikna morrhår titta ut ur hålet från sockeln, utifall lite mat kanske skulle vankas. Jag plockar fram ett solrosfrö, och det kommer ut precis så pass lagomt lite råtta att jag omöjligt kan plocka fram honom.



Linus borde ha vett att inte mucka med stormakten. Samtidigt som låten Release Me dundrar från radion med Laura Sweden snyftansdjupt sjungandes "I am the wilderness locked in a cage, I am a growing force you kept in place" så stänger jag kallhjärtat alla burdörrar och stänger iskallt alla möjligheter för det lilla åbäket att inhämta ett matförråd, för nu är det KRIG. Den lille parveln ska faktiskt bli så hungrig och törstig att han inte kan motstå att kräla sig ut ur gömstället när jag erbjuder solrosfrön och vatten.

Ingen nåd, med andra ord...

Tjejvättern

Så var andra delen av Tjejklassikerns fyra delar genomförd. 9 mil på cykel var ingen större utmaning, och det var inga svårigheter att orka banan runt, men det var ett skönt och trevligt sätt att ägna en lördag på. Jag åkte själv de 22 milen till Motala och trivdes gott i mitt eget sällskap. Det jag var lite orolig över var om jag skulle hitta till Motala utan att köra vilse, men så fort jag lämnat Enköping så var det bara att följa bilarna med damcyklar fastmonterade...

Ju närmare Motala man kom, ju tätare blev karavanen...

Väl i Motala hittade jag en liten enslig plats att parkera på, vid utkanten av mass-parkeringarna, vid en nyslagen äng och strategiskt utplacerade BajaMajor. Jag hade två timmars marginal innan starten och cyklade runt lite i centrala Motala med min Bonk, för att hämta nummerlapp och spana på alla träningsprylar. Sedan blev det choklad och äggmackor innan starten.

Jag kan verkligen konsten att se FULSÖT ut, ibland...

Nu tog jag inte med mig kameran på själva cykelturen. Men det var väldigt varmt väder! Solen gassade på riktigt ordentligt och svetten lackade! Starten började som vanligt med att jag blev omcyklad och hamnade aningens efter, och sedan så gjorde jag min sedvanliga uppryckning, som givetvis ganska snart urartade till ren och agressiv tävlingsinstinkt. Det som gjorde mig mest förbannad var att alla vätskedepåer var någon kilometer avsides och att man förlorade mycket tid av att stå i kö bland alla svettiga tanter och fröknar som pratglatt ville förfäras över solskenet, i väntan på vatten. Nästa år tar jag med mig egen vätska. På grund av den stekande solen så var man ju tvungen att tålmodigt köa i all evighet, eftersom vattnet inte liksom gick att snåla på. Jag försökte påminna mig om att det var ett NÖJESLOPP när jag röd av ilska och ansträngning träffade på dagens fjortonde Trio Med Feta Fröknar som glatt cyklade i bredd och omöjliggjorde omkörning. Min Bonk gick som smord i sommarhettan.

Men annars var det mesta coolt. Små orkestrar och sånggrupper kantades här och var efter vägen. Kossor glodde nyfiket på oss, hästar betade efter ängarna, och hjärtat fick pumpa på i uppförsbackarna samtidigt som nedförsbackarna lovade ren glädje och fritt rullande genom landsbygden. Livet var gott, och jag påmindes om att det är när jag rör på mig, som jag mår som bäst.

Det var skönt att få medalj också, efteråt... I mål efter 4 timmar och 17 minuter.

Fånig solbränna blev det också. Trots Mickes förmaningar om att använda solkräm så... tja, jag tog det bara inte riktigt på allvar...

Och på väg hem så övergick den gassande hettan till hällregn....


JA, jag fick blodad tand om att cykla flera cykellopp...!

Levnadsöden

Jag har fått ett nytt intresse som liksom smygit sig på, rätt så obemärkt. Det började med att jag läste "Den andra systern Boleyn" av Philippa Gregory, jag knackade mig igenom boken, som i själva verket är en roman baserad på historiefakta, men blev mer och mer intresserad. Allt efter jag avverkat sidorna så fascinerades jag mer av livet på 1500-talets England och vilka villkor man levde under på den tiden. Jag fortsatte leta information på internet, efter att jag läst boken. Levnadsöde på levnadsöde avtecknade sig i gamla skrifter och antika målningar.


Henrik VIII av England gifte sig sex gånger, och avrättade bland annat sin andra fru. Intriger och makt, liv och död. Själv klagar jag på risken jag tar av att flytta in i min pojkväns hus... så futtigt det känns.

Sedan kunde jag inte riktigt släppa greppet, och för några månader sedan började jag läsa (lyssna) om Stockholm på 1400-talet. Käpplingemorden och Hansan. Könsroller och Tyskar och alla språk som talades och formade dagens svenska. Sedan rullade det givetvis på och jag spann vidare på jungfrun Elisabeth I av Englands liv när hon, bara ett år yngre än mig, skulle regera landet. Givetvis, som de flesta unga singeltjejer erfarit, så blev hon förälskad i fel karl. Hon fick rätt så mycket huvudbry och nervösa besvär av att försöka regera ett land, och hantera den hjärtesorg som vi alla vanliga människor måste göra någon gång i livet.


Jag håller helt och fullt med. En händig stalldräng som kan hantera hästar väcker sannerligen bra mycket mer pirr i magen, än en blek överviktig jäst pamp i konstigt mode. En söt iller är inte helt fel heller.

Att läsa historieskildringar är som att läsa i någons dagbok. Barn som begravts i Sverige, omsvepta av vingar från en svan, långt innan kristi födelse, säger så mycket. Man rycks med och känner sig mindre ensam. Alla har vi vandrat genom den här vägen som kallas livet, och alla har vi följt levnadsöden som vi inte kunnat förutspå. Alla har vi ungefär samma känsla för rädsla, stress, sorg eller ilska. Man tror man är unik, innan man inser att livet går i cykler, känslor är detsamma långt efter och innan man dör. Allt är beständigt och obeständigt på samma gång.

Så jag fortsätter att läsa, och lyssna, på Gustav Vasas söner som ville åt kungamakten. Plötsligt reser kung Erik till Elisabeth av England och historieskildringarna sammanfaller plötsligt, som två pusselbitar. Elisabeth uppfattade Erik som snäll och anspråkslös under tiden han vistades på hovet, just nu läser jag om Eriks blodtörst och hur han sakta gled in i en fantasivärld och blev paranoid och inlåst under sina sista år. Men innan dess besökte han minsann Elisabeth. Och höll sig i skinnet. Helt ovetandes om att Elisabeth var såld på stalldrängen.

Där ser man.

Vikten av väninnor

Efter en filosofisk eftertanke har jag kommit fram till att Micke inte är, och aldrig kommer att bli, en väninna. Jag måste satsa lite mer på att vara trevlig och få tjejkompisar omkring mig, för de är faktiskt oumbärliga. De få väninnor jag har kvar är lite spridda antingen geografiskt, eller så har man inte tid att träffas när man pendlar som en dåre till Gävle hela helgerna. Det finns flera olika faktorer i Mickes personlighetsstruktur som skiljer honom från en väninna. (Okej, jag har överdrivit dem allihopa, men om jag ljuger lite, så kanske ni får intresse att läsa igenom hela inlägget.)

1. Micke har snopp. Väninnor har i regel inte snopp. Givetvis finns det undantag, och det finns undantag även på samtliga nedanstående punkter.

2. Till skillnad från en väninna så strukturerar Micke samtliga samtal i två kategorier:
A: Kan jag fixa det här? eller
B: Kan jag inte fixa det här?

3. Beroende på utfallen i kategorierna så försöker Micke oftast korta ned samtalen för att antingen
A. Fixa problemet, exempelvis byta däck på bilen, eller
B. Förklara att han inte kan fixa problemet och försöka få fokus på något som kan härleda till A och därmed går att fixa.

4. Punkt 1-3 resulterar oftast till att Micke står sig totalt oförstånde till samtal som inte syftar på att lösas, utan som syftar på att han enbart ska Lyssna Med Inlevelse. (Vilket faller sig rätt så naturligt för en väninna.)

5. Tvingar man Micke att lyssna med inlevelse så blir han en spillra av sitt naturliga jag och känner sig kuvad till meningslöst pladder. Till skillnad från en väninna så är detta direkt skadligt för Micke.

6. Micke har inte de biologiska och genetiska förutsättningarna för att stimuleras av, och på ett djupare plan förstå, innebörden av en riktigt god bit choklad. Många väninnor besitter denna djupa insikt.

7. Micke tycker det är ett underligt beteende att utbyta bekymmer, och finna samförstånd och styrka, i detta beteende. Väninnor ser en viss poäng.

8. Micke har inte hormonrubbningar som går i månadslånga cykler och som resulterar till humörsvängningar, värkande mage som samlar vatten, samt rädsla för fläckar på kläderna. Micke har föga förståelse för förnedringen i att bära små blöjor en vecka i månaden.

9. Micke är tämligen ointresserad av personliga redogörelser om roller i relationer, hierarki, könsroller, systempåverkan, familjekonstellationer, eller konflikthantering. En väninna nappar oftare på dessa områden.

10. Micke tror att man är ute efter bråk när man säger: "Passar jag i den här? Svara ärligt!" En väninna kan se det som en invit till diskussion, och ett tecken på förtroende.


Jag på den tiden då jag hade en riktigt nära... vad heter det nu igen, en sån där ni vet... vad kallas det nu? JAJUST JA väninna!

Undergång

Okej då. Jag bekänner: Efter att ha kräkts lite ytterligare i går eftermiddag, direkt efter att jag kommit hem från jobbet, så är jag benägen att säga att jag troligen är aningens stressad.

Jag vet innerst inne hur det har gått till, och jag vet att om man utsätter sig för en serie dåliga upplevelser, från tidigare relationer, så sätter de alltid spår någonstans. Jag har aldrig uttalat känslan rent konkret, men det kan nog råka förhålla sig så att jag inte litar på någon annan människa än mig själv. Att flytta ihop med en kille, som jag verkligen är förälskad i, i hans hus, och därmed både bli sårbar emotionellt och materiellt, känns faktiskt som ren och skär dårskap. Inte för att Micke är ondskan själv, faktum är att han varit riktigt trevlig det här året vi varit tillsammans, men MAN KAN FAKTISKT INTE VETA!

Och på något vis så hjälper det inte med att jag avslutar den här texten med positiva tillrop, självbejakande råd till mig själv, pigga förslag för framtidstro, eller någon slags avslutande plattityd om att allt kommer att ordna sig. Då skapar jag bara en distans, och bränner en bro till vad jag faktiskt känner.

Och om jag inte vågar känna att jag är rädd just nu (eftersom allt ska vara rosenrött och snuttiputtigt), om jag inte vågar vara ledsen över det nu och spelar på någon käck fasad om att allt är bra, så kommer jag troligen att kräkas upp middagen ikväll också.

Jag brukar inte kräkas på första dejten

Tänk dig att du ska träffa någon som du haft kontinuerlig brevkontakt i... ja, låt oss säga fem år. Föreställ dig att det är en ungefärligt jämnårig tjej och att ni redan konstaterat att ni har ett par gemensamma nämnare i intresseväg. Tänk dig att ni för första gången ska träffas. Tänk dig att du är lite sådär halvt smått nervös och lite angelägen om att ge ett någorlunda vettigt intryck eftersom ni uppenbarligen för första gången under kontakten faktiskt bor på samma ort, och att det skulle vara en bara idé att knyta lite övriga kontakter i Gävles omgivning, förutom just pojkvän. Föreställ dig att en konstig magvärk gjort sig påmind sedan i morse, men att du varit så upptagen med att tvätta cykel och fota huset att du liksom inte haft tid att notera knipet.

Tänk dig att du ungefär efter två timmars livligt samtal med brevkompisen, bara inser att du till varje pris bara MÅSTE KRÄKAS.

Tänk dig att det troligen är ca en halvmil till närmaste toalett.

En naturlig reaktion är ju att låtsas som ingenting en stund, och hoppas på att det går över. Eftersom det är den där kräktypen som inte är hulkande och akut utan snarare en sån där magknipande långsam känsla som försöker välla upp och sakta stå en upp i halsen, så går det faktiskt att ignorera under lite sparsamt gnäll.

Tänk dig att du dessutom befinner dig löpandes efter ett jogginspår och att varje steg får den där lilla svällande halskänslan att tjurigt öka, oavsett avsevärt mycket viljestyrka.

Sedan försöker jag verkligen att kräkas jätte JÄTTE tyst mitt bland fågelkvitter och skogsfauna. Desperat så försöker jag hålla fast vid den lilla, lilla värdighet som finns kvar i illamåendet och vägrar ge efter för hostreflexen trots att ögonen tåras. Min tanke är att bara lite diskret försvinna bland buskar och snår och som genom ett under återkomma i klart piggare skick utan att igentligen utröna vad som hänt.

Och helst dofta tallbarr och jordgubbsdoft när jag kommer tillbaka.

Min mailkompis från Gävle tittade lite halvt undrande och halvt förstående mot mig och försökte lite försiktigt intyga att det gör INGENTING att jag råkat kräkas lite på första dejten.

Själv så har jag svurit att återerövra värdigheten genom att från och med nu bli Den Perfekta Människan.

Och håll käften, sedan...

Tjejvättern nästa helg

Jag filar på min Bonk

När jag anlände till Micke i fredags så möttes jag av min trogna cykel BONK, med helt nya och fräscha landsvägsdäck! Micke hade köpt mig fina hjul som skulle öka gliden i förhållande till mina tidigare breda terränghjul modell "traktordäck".


Uppenbarligen kom Micke till sans och insåg att han faktiskt skämmer bort mig med småpyssel och service, så jag fick vackert tvätta cykeln på egen hand, och smörja kedjan... Själv är jag inte helt redo för Tjejvättern, eftersom jag cyklat ytterst sparsamt i år, men BONK ÄR REDO!!

Hans hem? Vårt hem?

Jag undrar hur det blir när jag flyttar in i hans hus? Det är ju hans hus men om jag bor där så blir det ju mitt hem. Jag önskar ibland att jag var 19 år och naiv och bara glad över att få bo hos honom, fast nu har man börjat uppnå den ålder då man kalkulerar ekonomi och eventuella konsekvenser vid en framtida separation. Men grundtanken är väl att jag ska få bo in mig, och om vi kommer överrens under en period så får jag köpa in en del av huset, så att det blir vårt hus. Oavsett kalkyleringar och överhängande domedagsprofetior så känns det i alla fall jättespännande att flytta dit!

Framsidan. Planen är att den ska förvandlas till ett klassisk rött hem med vita knutar. Jag röstar även för flaggstång.

Baksidan. Det kommer att byggas om där när tid och pengar finns. Det blir en våning till och altanen ska se annorlunda ut.

En liten bit av det nästan så gott som någrolunda 'hundfria' sovrummet. (Jag har pinkat revir genom att byta gardiner där till mina egna...)

En liten bit av vardagsrummet...

En liten bit av köket. (Revirpink igen: jag tog bort hans gardiner och satte dit mina egna.)

Så där ska jag alltså bo. Om 8 veckor så ska jag sätta ned min runda stjärt där och kalla det "hemma". Träd och fågelkvitter. Hund och karl.

Det känns nästan för bra för att vara sant...

Träningen i Maj

Summering av maj månads träning.

Ja, jag är fullt medveten om att det här är ointressant och totalt gagnlös text som ingen har nöje av att läsa, förutom jag då, men det är så himla bra att registrera in träningen någonstans och sedan använda Labels för att på sikt få en helt juste årsöversikt. Så ni får stå ut med menlösa aktivitetsöversikter varje månad... Dessvärre.

Under maj månad har jag aktiverat mig sammanlagt 22 timmar.
(9 timmar mindre än förra månaden) Jag som trodde Maj skulle bli stora träningsmånaden!

Styrketräning: 5 tillfällen. 4 timmar
Cykling: 5 tillfällen. 5 timmar
Jogging: 6 tillfällen. 7,5 timmar. 66 kilometer.

Promenader: 6 tillfällen. 5,5 timmar.

Den här månaden har energin gått till annat. Det har blivit mycket arbete övertid, och jag har blivit emotionellt trött av spänningen i och med anställningsintervjun och omställningen om att jag snart blir bosatt på annan ort. Linus är ett bedårande litet gruskorn i tillvaron som jag stirrar på, och pratar bäbisspråk med, i stället för att prioritera träningen. (Du vet inte vad kärlek är förrän du vaknar till efter en tupplur i sängen och inser att någon har kurat ihop sig för att sova under din armhåla.)

Trots att jag tränat mindre än planerat, så har jag faktiskt nått mycket bättre resultat i min träning. Konditionsträningen som kännts stå stilla i evigheter har blivit bättre, och jag har slagit mina personliga rekord på Hemlingbymilen tre gånger! Det verkar som om träning inte handlar om hur ofta man tränar, utan hur man tränar när man väl lägger ned tid på det.

Roligast var att jag spontant anmälde mig på Gävles Halvmarathon och glatt sprang 2,1 mil. Det gick långsamt, men var riktigt kul! Gulligt av Micke att ställa upp med kamera och dokumentera hela kalaset.

Annars äter jag mycket godis, alldeles för mycket godis...