Lidingöhalvan 2008

Jag kände mig tämligen ointresserad av Lidingöhalvan på 15 kilometer som skulle avverkas idag.Jag var liksom inte sur. Jag var mest bara ointresserad av just DET.

När det var fem minuter kvar till start satt jag inlåst och filosoferade på en baja-maja och tänkte att jag fullständigt struntar i om jag missar starten eller inte. Problemet är ju bara det att alternativet var att stanna kvar i bajamajan och där inne luktade det inte angenämt alls.

Det är ju det här med löpningen och att jag på något vis inte riktigt FATTAR hur man springer smidigt. Men så är den ju en del av Halvklassikern och på något vis så är jag skyldig en väldigt ledsen Katarina från 2007 som hade ett skadat knä att göra något roligt av dagen. Jag missade ju Lidingö Tjejlopp förra året på grund av mitt löparknä och det var inte roligt alls. Jag ville hedra mig själv och min tjurskallighet som inte gav upp förra året.

Någon har varit väldigt lös i magen innan den personen lämnade just denna bajamaja. Och troligen ätit något konstigt. För sådär luktar inte bajs av hälsokost.

Så det var bara att kliva ut ur bajamajan och börja leta sig till rätt startfålla.


Jag hann gå in i startfållan och stretcha lite och gäspa några gånger extra eftersom jag sov i bilen så mycket som möjligt innan, och sedan makade jag mig långsamt iväg bland de sista, efter startskottet.

Det är något speciellt med hösten. Färgerna är vackra. Lidingö är otroligt vackert den här tiden på året. Jag började trampa lite i takt och försöka finna en rytm. Jag bestämde mig för att jag skulle vägra bli ordentligt anfådd för det är bara TRÅKIGT att bli anfådd just nu och TRÅKIGT att få benvärk och jag hade gått hem igen om det inte vore för den vackra himlen och de färgglada löven efter stigarna där jag trängdes med andra löpare. Men det var underhållande att titta på dem. Löven och löparna.

Löparna kom i alla former och färger. Långa, korta, stora, små, tjocka, unga och gamla. Gröna. Röda. Svarta. Blå. Neongula. Löpare med spänstiga steg. Löpare som kröp fram. Löpare som började gå redan efter två kilometer. Tjejer med flätor. Gamlingar med kutiga ryggar som såg sega ut och löpare som likt duracellkaniner flög fram så löven nästan virvlade efter dem. Löpare med enorma vader. Löpare som såg otroligt otränade ut men ändå sprang snabbt. Löpare som såg oerhört atletiska ut men som sprang långsamt. Alla dessa iaktagelser i kombination med frisk luft gjorde mig på riktigt bra humör. Jag bestämde mig för att inte titta på klockan överhuvudtaget utan bara försöka hänga med i gemenskapen och njuta av kroppen i rörelse.

Och njöt gjorde jag. Man behöver inte älska kroppen för att den ska ge tillbaka njutning. Man behöver bara träna den. Jag har inte älskat min kropps prestationer särskilt mycket. Särskilt inte just med löpningen. Men jag har tränat den ändå och märkt framsteg på sista tiden som har glatt mig lite.

Som nu då.

Efter fem kilometer insåg jag att jag hade massor av överskottsenergi och att jag blev sugen på att köra om de där pratiga tanterna och runda damerna. De jag haft framför mig och som joggat i långsam mak. Eller den där gamla pensionären. Honom borde jag väl kunna bränna om? Kinderna blev lite rosiga. Benen ville inte längre jogga i mystempo utan började arbeta som av sig självt. Vädret fortsatte fläkta med frisk luft. Jag trappade upp tempot lite. Jag har ju energi att ta i lite mer i backarna också. Och nedför backarna. Lekfullt rusade jag ned för varje nedförslut och lät stegen öka i intensitet. Hjärtat började slå lite hårdare. Jag blev gladare. Rosigare. Flåsigare.

Efter tio kilometer började mina knän värka. Det gamla löparknäet gjorde sig påmind. Jag gick lite och stretchade lite om vartannat, men löplusten hade överrumplat mig och jag kände hela tiden suget och glädjen i att hinna ifatt någon annan löpare. Och andra löpare fanns det gott om.

Så jag började rusa. Göra någon slags fartlek. Göra små intervaller. Dra ifrån med tempot och sedan återhämta mig. Stanna och stretcha lite. Gas och broms. Gas och broms. Leka och pyssla. När det var 2 kilometer kvar kände jag mig lite besviken. Snart är det roliga slut. Jag höll igen lite för att spara på den där allra sista karamellen. Slutspurten inför all publik. Jag kortade stegen och njöt en sista gång av vädret och luften, tog mig an lite mysjogging ett tag för att hämta andan. Kattis som startat i loppet, men 20 minuter efter mig, susade förbi och efter att hon försvunnit bakom kröken och jag hörde högtalarna kände jag att NU. Nu sträcker jag ut. Nu är jag utvilad. Nu länger jag på stegen och drar ur mig den sista energin. Nu slutar jag jogga och flyger en stund i stället.

Och det gjorde jag.

Det var helt underbart. Ett tätt led av tålmodig publik som stod och huttrade och letade efter någon de kände kantade sista vägen mot mål. Till ljudet av småprat och några tafatta applåder från en publik som redan sett otaliga målgångar så var jag i mina egna ögon Dagens Vinnare och lyfte med spänstiga steg över ängen.

Det är kul ändå. Det är omöjligt att delta i ett lopp utan att ha roligt. Det är riktigt besynnerligt och konstigt men man blir så otroligt glad när man uppnår en målgång och passerar mållinjen.

Oavsett tid. Oavsett andra omständigheter. Oavsett vad som händer i den andra världen där utanför målfållan.

Och nu har jag gjort det. Jag har gjort Klassikerhalvan. Jag har fullföljt ett Halvt Vasalopp. En halv vätternrunda. Ett halvt vansbrosim. Ett halvt Lidingölopp. Jag har kommit ytterligare en bit inför målet att uppnå En Svensk Klassiker.

Och tiden blev inte så tokig. 1 timme och 35 minuter. Det kan bara bli bättre...



.

Kramen

Jag blev överfallen av en främmande man igår som tog ett stengrepp om mig bakifrån och försökte lyfta mig ur balans. Jag kände mig lätt som en vante och fullständigt hjälplös i ett riktigt järngrepp. Hans grova händer var kopplade runt min midja och jag kände mig helt fastlåst av den avsevärt större, starkare och tyngre mannen, så hårt fastlåst att det nästan inte gick att andas.

Detta skedde under kontrollerade former och en instruktör var inblandad. Mannen arbetade på Gävles Anstalt. Och så började kampen. Riktigt jobbigt blev det och jag blev tidigt anfådd med små pärlor av svett i pannann. Den spontana känslan när någon håller så hårt i ett så stadigt grepp är ju att jag inte kan ta mig ur. Man har knappt lust att ens försöka. Det är ju omöjligt. Det fanns speglar i salen och jag sneglade på mig och tyckte mest jag såg ut som en liten sprattlande halsduk som fladdrade och flaxade på honom när han höll i mig.

Det som verkligen förundrade mig var att det GÅR ta sig lös. Det ÄR möjligt. Man måste bara veta vad man ska göra och hur. Man måste koordinera sina rörelser från fötterna upp till knoppen och använda sig av sina resurser på ett helt nytt sätt efter helt nya förutsättningar. Man måste veta vart man har händerna, fötterna, armbågarna, kroppstyngden och man måste veta när det är dags för att distrahera, överraska och slutligen slå sig lös eller vrida sig ifrån.

Jag slogs av en fullständig känsla av närvaro. Det där hårda greppet om mig och min känsla av litenhet och hjälplöshet rörde inte bara den praktiska uppgiften jag stod inför. Den där övningen berörde andra delar av mig. För det är så där jag mår ibland. Jag känner mig totalt fastlåst och vill inte ens försöka ta mig lös från greppet av relationen, greppet av andra krav som jag försöker leva upp till och greppet av förväntningar som andra har på mig och som jag har på mig själv. Och det greppet är liksom så hårt och de där nävarna känns så solida och omöjliga att ta sig ur att det allt mest känns som om jag bara hänger kvar och sprattlar lite hjälplöst.

Men det går ju att ta sig ur. Om än det inte känns så.

Jag blev så upprymd och explosiv i känslan av att få tillbaka kontrollen när jag slutligen fick ihop perfekt koordination och tyngdpunkt för att köra in en armbåge mot hans ansikte och slå mig fri. Det smällde till på en sekund och jag vrålade till. Kraften kändes så befriande.

"HA! JAG KAN! JAG KAN BRYTA MIG FRI! DÄR FICK DU!!" flinade jag till innan jag insåg att jag fått in en rejäl smäll och att det inte alls var behagligt för "min överfallare" som glodde lite trött på mig och försökte massera tillbaka känseln på höger kind.

Och det är väl så det har blivit i mitt liv också. Jag fann ett grepp och ett tillfälle att slå till och smälla mig ut ur det hårda greppet och jag står nu vid sidan om och förundras över att jag är fri. Samtidigt är det bra för mig med krav och förpliktelser. Jag kan inte fladdra runt som ett löv för vinden och jag trivs med lagoma hårda krav på mig själv. Men kraven ska inte smita åt runt kroppen i ett järngrepp så att jag knappt kan andas.

Kraven ska bara vara där för att hålla mig stabil.

Men inte i ett järngrepp.

Mer som en stadig kram.


.

Visdomsord

Det här citatet hittade jag från en bloggkompis i Louisiana.

"Watch your thoughts, for they become words.
Watch your words, for they become actions.
Watch your actions, for they become habits.
Watch your habits, for they become character.
Watch your character, for it becomes your destiny."

Det stämmer så väl med mina värderingar. Det jag tänker nu avgör vad jag säger och det jag säger påverkar hur jag agerar, vilka vanor jag får, min karaktär, och slutligen min framtid. Så det enda jag behöver koncentrera mig på är mina tankar och om jag tänker rätt så kommer det påverka mig så mycket att resten av min tillvaro sakta kommer att gå åt rätt håll.

Därför tänker jag inte göra någon Offer-blogg av den här bloggen. Jag har gott om material för att göra en Offer-blogg eftersom jag lämnade vännerna och arbetet som jag trivdes med i Enköping för att flytta ihop med en man i en helt ny stad och nu är jag ensam och strandad här i Gävle. Det ÄR inte synd om mig.

Jag fixar att vara nyseparerad i en relativt ny ort och mitt bästa guldknep nu för att lugna ned mig är just nu att äta glass. Såklart man tröstäter när det FUNGERAR. Herregud folk ägnar sig ju självklart inte åt saker som inte fungerar och tröstätning fungerar alldeles utmärkt. Jag blir glad och lugn och mätt och känner att jag minsann förtjänar lite lyxig Ben&Jerrys. Tack så mycket.

Men jag aktar mina tankar. Så jag tänker ofta och länge på att det blir nya tag nästa vecka. En veckas dekadens är bra. Två veckors dekadens blir en ovana. Ovanor leder i sin tur till en tveksam karaktär och en tveksam karaktär leder till en tveksam framtid.

Snart är det bara att klänga sig upp i sadeln igen....


.

Livsmönster

Jag vet inte riktigt hur länge det har pågått men jag ser ett visst mönster som ganska tydligt följt mig genom livet. Det livsmönstret går ut på att jag faller och reser mig igen. Och faller. Och reser mig. Och faller. Och reser mig. Jag menar inte att jag är otursförföljd eller att det är mer synd om mig än vad det är om andra men det finns liksom vissa minor som många har vett att undvika som jag helt sonika bara rusar på.

Det är ungefär som om jag saknar sunt förnuft och kör på rakt fram som en radiostyrd bil som hakat upp sig och bumpar rakt in i väggen och ändå bara fortsätter att entusiastiskt köra rakt fram det snabbaste som går och fortsätter banka in i saker. Jag är en radiostyrd bil som inte ens är STYRD men ändå har fullt batteri så blomkrukor välter, katten blir rädd, skivor blir repade, smuts sprids över golvet och saker blir allt mer kaosartade.

Så då faller jag. Jag faller för att jag totalpajar mina knän när jag tränat för mycket. Jag faller för att jag släppt allt jag har för att flytta ihop med en man i en relation som inte fungerat. Jag har fallit för att jobbet går åt helvete (gud ske lov så fungerar DETTA arbete!). Jag har även helt sonika fallit i bokstavlig mening mot marken i 200 kilometer i timmen och upptäckt att det bara är 600 meter kvar till marken och att jag glömt dra min fallskärm (Ja. Det har hänt i verkligheten. Jag höll på att bli portad från fallskärmsklubben den gången.).

Alltså... jag snubblar mig genom livet. Jag plaskar mig hjälpöst genom simlektioner och snubblar klumpigt genom löparspår, jag faller av cykeln och skrapar mina knän, jag är en mycket liten Norrlänning från glesbygden i en mycket stor värld och det leder till uppenbarligen till bekymmer. Och nu har jag separerat från en familj jag tycker väldigt mycket om.

Men grejen är ju den, att... jag behöver inte längre oroa mig för att jag inte RESER mig längre. Det går liksom på automatik. Glömmer man av att bromsa in fallskärmen och upptäcker sig själv ha landat i medvind och tumlat runt i linorna och fått både grus och gräs i munnen så reser man sig fort som fan och vinkar till åskådarna och den oroliga hoppledaren så de förstår att man är okej och inte ringer till en ambulans.

För inget är brutet. Kan man stå på benen så är dom hela.

Och då är man okej.

Och mina ben är hela. Jag står upp. Jag går till jobbet.

Då är man okej.

Så är det bara.



.

Inte nu, men nästa vecka.

Jag tänkte att det kanske skulle bli mindre träning ett tag nu när jag ska flytta till min nya lägenhet och allt (Kom igen nu! Inte gråta som Lille Skutt. SVÄLJ. SVÄLJ. SVÄLJ nu!). Men det kanske inte är så dum idé att fortsätta försöka prioritera träningspassen. Jag gjorde ett avbrott i att flytta genom att åka till simhallen. Jag kände mig ungefär som en klump gelé. Om jag ska vara riktigt ärlig så betedde jag mig nog också som en klump gelé. Både mentalt och fysiskt. Sista 20 minutrarna av passet så hängde jag mellan en lina och en flytplatta och typ gjorde en mjuk variant av "kaffepannan" dvs blåste ut lite luft i små tankfulla bubblor och kände efter om mina ben flöt eller sjönk om jag slappnade av med dem. Sedan försökte jag dyka ned till botten ett par gånger. Sedan så pratade jag om att jag och sambon ska separera. Till precis vem som helst som råkade befinna sig i närheten.

Sedan, när jag klev upp, hängde jag tafatt efter min siminstruktör Ove och kunde inte komma på något vettigare att säga än "Ja. Det är som det är." så då körde jag på med den meningen ett par gånger med tankfulla tystnader däremellan. Jag väckte uppenbarligen empati så jag får äppelpaj av Ove om jag kommer och hälsar på. Jag var just på väg att säga att jag minsann håller ordning på mina matvanor och minsann inte äter sådana där söta grejer men sedan kom jag på att jag ätit kladdkaka med glass till middag under söndagen. Och att jag ska avsluta simkvällen med att äta all kladdkaka och glass som är kvar.

Det var ganska skönt, faktiskt.

Alltså att vara någonstans där alla känner till mig men inte känner till min relation och där alla verkar tycka att jag är en trevlig prick och inte bryr sig nämnvärt hur jag lever i övrigt.

Eller att jag tröstäter enorma mängder kladdkaka och snyltar från kakbordet på arbetet efter att alla gått därifrån. Det är skönt. Att skita i perfektionen en stund och bara skopa i sig de stackars sötsaker som råkar komma i min väg. Och att Gråta som Lille Skutt så fort jag ser mannen som jag ska flytta ifrån.

Nu har jag inte tänkt skärpa mig. Men nästa vecka. Då skärper jag mig.


.

Att gråta som Lille Skutt

Jag gråter som Lille Skutt i Bamse. Minns ni de barnprogrammet? Lille Skutt kunde böla så att dropparna flög som en fontän ur honom när han hamnade i knipa.

Så mycket gråter jag.

På toaletten.

I duschen.

På ICA Maxi.

Ja, det är sant. Jag stod i kön på ICA Maxi och svalde och svalde och till slut så rullade stora Lille-Skutt-tårar ned efter kinderna som jag diskret försökte stryka bort.

Jag gråter för att MIN FAMILJ inte är MIN FAMILJ längre. Min familj är halv nu. Micke och Monstertanten väljer sin egen väg och jag flyttar ut ur hans hus. Jag är halv. Mitt liv är halvt. Det enda som är fullt och flödande är mina tårkanaler. Jag älskar ju MIN FAMILJ. Jag älskar ju MICKE och jag älskar MONSTERTANTEN. Ändå så står jag där med min nya lägenhetsnyckel och ska flytta in någon helt annanstans.

Därför gråter jag som Lille Skutt. Stora väldiga rullande tårar. Och så tycker jag att jag är världens mest patetiska och omöjliga varelse i hela världen och att det är något stort fel på mig. Och så gråter jag lite till. Storgråter.

Tills jag plockar mig samman och ser glad ut en stund till. Bara en liten stund till. Innan jag gråter igen. För Micke.

Och för Monstertanten.


.

Kosten och lasten

Jag har infört en ny matrutin, sedan slutet på Juli. Med ny matrutin menar jag:
Inte äta godis, glass, tårta, muffins, bullar, kladdkaka, chips eller annat sött överhuvudtaget, förutom en helg i månaden.

Alltså: Tre veckors hälsosam mat, en helg sockerfrossa.

Det går riktigt bra. Första sockerfrossan var i slutet av augusti och den blev en mycket stor besvikelse. Jag åkte hem med Micke efter att han deltagit i Sala Silverman, och jag tänkte öppna upp med en festis och en dajm, för att fira att jag äntligen var fri från matrestriktioner.

Festisen var bedrövligt äcklig. Den fastnade i halsen, nästan. Det kändes som att dricka rinnande socker. Sliskigt. Kroppen var avgiftad från socker och det kändes inte alls befriande att dricka upp den där sockerbomben. Dajmen var inte heller någon höjdare. Den smakade illa. Som festisen fast i en annan konsistens. Sliskig.

Lyckligtvis släppte ovanan och efter två timmar hade festisen orsakat ett tillräckligt starkt blodsockerfall för mig att girigt slita i mig dajmen som jag inte kunnat äta upp tidigare under dagen. Men den var inte sådär himmelskt jättegod. Den var bara god. På ett sliskigt sätt. Men helt okej.

Sedan åt jag kladdkaka med glass på kvällen och fick ont i magen och låg i halvkoma och var inte alls särskilt lycklig. Kände mig mest spänd i magen, dåsig och trött.

Det var liksom inte så märkvärdigt det där med kladdkaka, längre.

Nu är jag inne på min tredje vecka utan sötsaker igen. Och det går rätt så bra faktiskt. Förutom en lite nedstämd lördagkväll har jag inte saknat godiset. Dessutom får man liksom andra perspektiv på maten och börjar längta efter andra saker. Exempelvis ljust mjukt polarbröd med jordnötssmör. DET har jag inte förbjudit. Det äter jag på lördagkvällarna. Med ett stort glas mjölk. Gud vad gott. Eller de vita varma pizzabröden man kan få i folie tillsammans med salladen jag beställer på den lokala pizzerian på lördagarna. Det måste vara massor av smält smör i dem. De bröden är ljuvliga. Jag behöver inte ens ha pålägg. Älskar att tugga i mig dem precis som de är.

Någon last måste man ju få ha.

Det är ju liksom en RÄTTIGHET.


.

Skitmycket ännu mera pay off!

Jag hittade den här bilden på internet från Stockholm triathlon. Tillsammans med elva andra bilder på mig. På de andra bilderna så såg jag ut lite mer som jag uppfattade mig: lite klumpig, långsam, oekonomisk. Men cykelbilderna... jag menar... man KAN inte se så värst klumpig ut på en cykel. Det är liksom givet vart armarna ska befinna sig och skorna är ju faktiskt fastklickade i pedalerna. Jag känner mig fortfarande helt upprymd av att titta på fotot. Jag känner mig lite häpen och tänker "Är det där JAG?! Är det JAG som cyklar i Stockholm?! Jag ser ju ut att inte ha gjort något annat!" samtidigt väller stoltheten fram och jag inser inte bara att jag faktiskt GENOMFÖRDE loppet utan även att jag är under förändring. Jag är under utveckling. Från att jag skämts lite över mina insatser på motionsloppen så börjar kroppen och sinnet långsamt anpassa sig för uppgiften.

Lite i taget.

Ett halvår i taget.







.

Ännu Mera Pay-Off

Det är mycket som faller på plats den här hösten. Denna gång har framgångarna mött min klumpiga tyrannosauriusrex-jogg. Min T-rex jogg känneteknas av tunga steg och hängande axlar med jättefåniga underarmar som hålls högt med slaka handleder, precis som på bilderna av en sån där T-rex. Jag brukar gallra bort de bilderna som ser mest bedrövliga ut och lägger ut de bilderna som ser någorlunda värdiga ut på min blogg. Men faktum kvarstår ändå att jag joggar klumpigt som en dinosaurie. Verkligeheten är ändå där, trots att jag sorterar bort bilder på bloggen. Det ser inte särskilt bra ut. Trots ett och etthalvt års träning har jag inte gjort särskilt stora framsteg.

Tills nu då.

För en månad sedan fick jag hjälp att förstå de underliggande mekanikerna bakom min mindre smickrande joggingteknik. Och inte nog med detta: I samma veva har Micke påpekat min totala avsaknad av intervallträning samtidigt som Kattis rent praktiskt förklarat vad som behöver göras genom att ta med mig på ett intervallpass. Jag kombinerade vad Bengt-Göran i sitt ämbete som kiropraktor förklarat i kombination av hur jag ska strukturera ett bra intervallpass som passar just mig. Då föll pusselbitarna på plats.

Och nu börjar det hända grejer. Redan efter en månad.

Visst är det dinosaurievarning på mig fortfarande men något börjar hända. På löparbandet så kan jag släppa min fjolliga armhållning som inte fyller något annat syfte än att stjäla energi (och stjäla värdighet). Benen börjar arbeta bättre och jag har stadigare tryck i uppförsbackarna när jag springer utomhus. Jag orkar betydligt längre och betydligt snabbare utan att bli överdrivet anfådd.

Det börjar bli riktigt roligt. Jag börjar drömma om att vara märkbart snabbare om jag fortsätter så här i ett halvår. Det kryper i kroppen av löparglädje och jag har svårt att slå av på farten för att varva ned när jag kommer hem. Jag vill bara spurta, öka, känna fart. Ha kul.

Helt underbart.

Ett och ett halvt års träning och en polett har trillat ned.

Det gäller att inte ge upp...


.

Att investera rätt

Nu har det gått ett år sedan min första simlektion. Jag minns det solklart.

Visst var jag optimistisk inför träningen men GUD VAD JOBBIGT DET VAR! Det var ju inte bara simträningen som var jobbig utan att TA SIG DIT som var superjobbigt. Jag ville inte vara i vattnet. Jag frös och kände mig omotiverad samtidigt som jag hade lust att fatta själva poängen med det här med att simma. Vattnet kändes obehagligt kallt. Jag kände ingen av instruktörerna eller de andra simmarna. Jag kände mig missmodig i att försöka ta mig fram i vattnet. Jag fick oerhört många kallsupar. Jag klarade inte mina åtaganden. Men det som var absolut värst var att jag inte ville iväg. Samtidigt som jag hade lust att lära mig något nytt så skrek en sida hos mig att jag faktiskt INTE VILLE. Klockan 19.00 var det så gott som läggdags för mig och jag ville inte alls iväg på någon ny utmaning. Jag låg ofta i sängen och kände en stark motvilja.


Kallt kakel mot blöta nakna fötter. Jag hade alltid gåshud vilket alltid gick ut på humöret när jag inväntade att få hoppa i vattnet. Och allt klorvatten som gick genom näsan och frätte bakom ögonen och fick lungorna att nästan vända sig ut och in. Den enorma tröttheten efteråt som var blandad med en upprymdhet över att jag faktiskt klarade en simlektion till. Men det var en ständig känsla av att sjunka. Känslan av att inte fatta. Att inte ha kontroll över kroppen. Men jag försökte driva fram kamplustan och skrev om alla positiva upplevelser i stället.

Idag, ett år senare:
Jag längtar till simträningen. Simningen är en av mina största källor till energi. Ibland är jag lite trött innan jag åker men aldrig så trött som jag var förut. En häftig grej är att kroppen har vant sig vid kylan. Jag fryser inte alls på samma sätt. Jag fryser knappt överhuvudtaget. De gånger jag fryser innan jag hoppar i, så påverkar det inte humöret utan känns helt ok. Jag tänker knappt på det längre. Att hoppa i vattnet är inte längre obehagligt och det överraskar inte kroppen som en chock. Jag känner de flesta som simmar. De flesta är glada att se mig. Jag får glada hälsningar och hejjar på nästan alla.

Jag går inte i nybörjargruppen längre, utan simmar med de erfarna masterssimmarna. Vi börjar känna varandra rätt så väl och det är uppsluppen stämning nu efter sommaruppehållet. Jag ser de nya "nybörjarna" med nostalgi och kommer ihåg hur svårt det var i början.

Tänk att så mycket kan förändras på ett år.

Det känns ungefär som om jag INVESTERAT i simträning under ett år och nu kan ta ut hela kontot och upptäcka att jag har fått mycket högre kvalitet på min fritid efter ett års fritidsinvestering.

Det är häftigt. Och riktigt skönt.


.