Inte bara människor njuter av sommaren

Som vanligt ligger Fanny i solen och terven i skuggan...

Uppenbarligen är det gott med gräs.

Råttan har också också fått det fint.

Linus har både solplats...

...och lite skugga.

Min Tri-Suit!

Lena från Gävle Simsällskap har grävt fram en triathlondräkt åt mig, från hennes garderob. Bättre begagnad. Så pass bra begagnad att prislappen satt kvar, och då är det väl så bra begagnat det bara kan vara. Jag har mentalt hoppat jämfota i förtjusning, sedan dess. Det speciella med dräkten är att den går utmärkt att simma i, cykla och sedan jogga i, utan onödiga klädesbyten som tar tid. Min förtjusning visste inga gränser när jag såg trycket på ryggen. Gävle SS Triathlon. Visserligen är Gävle SS Triathlon lite lagd på is sedan några år tillbaka, på grund av bristande intresse, men jag kommer att bära dräkten med stolthet. Jag älskar den!

Nu ser jag UT som en triathlet. Det är alltså enbart konditionen som saknas... men det är väl petitesser?

Om man rent teoretisk kan simma, cykla och jogga i dräkten, så borde jag även kunna sova i den, borsta tänderna i den, gå till jobbet med den och duscha med den. Rent teoretiskt alltså.

Bilder från grillfesten

Jag, Benita och en ful fisk i plast. Kan det bli bättre?



Jag och min Nybörjargrupp. :)



Gruppfoto på hela Gävle SS Triathlons styrelse. Jag och Bengt-Göran. Vi ska köra så det ryker den här säsongen.



Min främsta förebild inom det mesta. Jonas Colting kan slänga sig iväggen. Maggan plockar många medaljer inom Mastersklasserna, hon har inget intresse av att göra sig märkvärdig och berätta exakt hur många SM-medaljer hon har hemma, så man får gå ryktesvägen. Maggan simmade från fängelset på klippön ALCATRAZ häromåret, känt för kallt och strömt vatten där rymningar i regel slutar i med drunkning... way to go!



Jag tänkte ta med mig tervbäbisen hem. Jag frågade artigt ett par gånger men det föll inte i god gjord...



Mannen Som Gjorde Det Möjligt. Gävle Mastersgrupp Personifierad. Ove.


.

Grillat kött och grillad blogg

Herregud, jag har blivit Offentlig. Ryktet om min blogg har spridit sig. Grillfesten med Gävle Simsällskap uppdagade faktumet att jag även är glappkäftad on line.

Första tecknet på att min blogg fanns med under Grillfestens samtalsämne var att en simkamrat förunderligt frågade hur jag VÅGADE lämna ut mig själv offentligt inför hela världen, och jag självbelåtet svarade något i stil med att "Äh, det är väl inget. Man får ju se till att tänka på vad man skriver, bara."

En halvtimme senare insåg jag att jag kanske inte ska vara så självbelåten och självsäker. Min instruktör Ove citerade högtidligt mitt mest ångerfulla inlägg, ett inlägg där jag just lärt mig plaska 25 meter i bassängen och kärvänligt kallade honom för en gammal säl. Det var tänkt att vara tillgivet skrivet men det lät inte så bra såhär i efterhand när det citerades ur sitt sammanhang. Ett sus väcktes genom publiken och helt plötsligt var samtliga i simsällskapet väldigt intresserade över vart jag låg och kurade med mina egna texter ute i cyberspace.

Jag stammade lite villrådigt fram att min blogg i själva verket vänder sig till min mamma, min pappa och övrig släkt i norrland, men detta dämpade uppenbarligen inte intresset. Så nu försöker jag hindra min tvångsimpuls att läsa igenom alla mina blogginlägg och rätta till allt som skulle kunna tänkas misstolkas eller väcka funderingar. Detta känns dock som ett mastodontstort projekt eftersom jag idag skriver mitt 301:e blogginlägg.

I övrigt så hade jag trevligt. På grillfesten. Jag vågar inte lämna ut så mycket detaljer annat än att jag hade gott sällskap och att jag minglade någorlunda flitigt. Jag har ett litet antal bilder också som jag ska lägga ut under kvällen. På andra simmare. Andra simmare som kanske kommer att kika på min blogg då och då.

Alltså andra TÅLMODIGA, VACKRA, INTELLIGENTA, HUMORISTISKA och ÖVERSEENDE simmare som inte alls tar illa upp om de råkar nämnas... eller om de råkar kallas för gamla sälar bara sådär kärvänligt i förbifarten. Vilket dom inte kommer att kallas hädanefter. Dom ska bara kallas Vackra Intelligenta Humoristiska Överseende Simkamrater från och med nu. Och inget annat. Så det så.

Tack för en trevlig simsäsong!

En platonisk relation

Jag red Ardennern Atlas i går, tillsammans med Karin. Jag har nämnt Atlas förut, han är en stor traktorhäst av timmerdragarmodell med en vikt på 1 ton. Jag och Atlas har en lite platonisk relation. Jag anstränger mig sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans, och Atlas anstränger sig också sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans. Båda av oss har halvtaskig ridkondition och båda av oss håller en artig och lite distanserad distans till varandra. Ibland ifrågasätter Atlas min auktoritet som ryttare så det blir alltid ett obligatoriskt moment av någon minuts groll och småtjafs under en kväll.

Men det blir lite skratt när vi väl är ute och Atlas fått igång farten på sina krumma ben. Han är faktiskt rätt så pigg för att vara timmerdragarmodell. Och visst går han att galoppera med, de krumma korta benen driver på i en bekväm och kort galopp och han är glatt med på noterna när vi ökar tempot. Vi hade trevligt tillsammans och att följa Karin på ridtur var ett skönt avbrott från min egen konditionsträning.

Oftast känner jag mig lite nere efter att ha ridit Atlas. Jag saknar hästen Ragnar i Arbrå som älskade mina besök och inte alls gillade när jag försvann bortom synhåll. Jag saknar banden vi hade och stoltheten när vi red ut tillsammans. Jag kommer på mig själv med att leta på internet över allt som kan locka tillbaka den där känslan när man inte bara satt på en häst och styrde, utan när den där extra länken av samförstånd gick från mitt hjärta ända ned till de fyra hovarna.

Det är med människor precis som det är med hästar. Vissa accepterar man, vissa trivs man med, vissa ogillar man, och andra älskar man. Atlas är en artig men lite ytlig relation som kanske skulle gå att fördjupa om vi båda la manken till. Min och Ragnars kärlek kom av sig själv utan någon riktig förklaring alls.



En hästförälskelse är speciell motför en människoförälskelse, men ändå nästan likadan.



.

Sesamfrön över hela köket

Jag har äntligen piggnat till från min dramatiska förkylningskoma och försöker fortsätta min målsättning att lära mig laga mat. Det kändes förjäkla tråkigt så jag försökte muntra upp mig genom att sprida ut eländet på internet.

Nu ska jag förklara ett krångligt sätt att sprida sesamfrön över hela köket.

Sesamlax med bulgurgegga. Det tar ungefär en timme att genomföra

Starta med fullkornsbulgur och följ enkla anvisningar på förpackningen. Koka en sisådär 3 dl eller mindre.


Sedan skapar du en kompletterande gegga av dessa ingredienser.


Närmare bestämt
2 morötter
3 dl strimlad vitkål
1 dl gräddfil
2 msk majonäs
2 tsk dijonsenap
1/2 dl salladslök
salt & peppar

Det blir alltid över lite grönsaksstumpar som Du kan mata Din råtta med. Har du ingen egen råtta hemma så rekomenderar jag att du skaffar en.




Ladies and gentlemen. Tillåt mig presentera Gegga I Bunke. En hyllning till husmanskosten.





Det är här helvetet börjar braka lös. Jag ska doppa saltade och pepprade laxbitar i ett lättvispat ägg. Detta leder givetvis till förödelse. Allt salt och peppar rinner ned i skålen med ägget. Laxen går sönder när jag petar på den, och sesamfröna skvätter åt alla håll.




Jag får ihop något slags vettigt till slut.




Och resultatet blir ätbart. Kanske godkänt med ett minus i kanten. Lyckligtvis ser all mat bättre ut om man serverar med gurka och en citronklyfta. Jag måste nog göra om det ett par gånger så det blir lite mer välkryddat och så jag får in rutinerna. Rekomenderas till någon som med matvana tillräcklig att kunna uttala "bulgurcoleslaw" utan att låta konstig.



.

Snor och lösa skisser

Efter att ha bitit ihop i fyra timmar på arbetet, så kunde jag gå hem och samla mig inför morgondagen. Jag köpte pocketen "en sorts kärlek" av Ray Kluun och snörvlade och grät mig igenom den. Riktigt förlösande, faktiskt. Ibland behöver man helt enkelt gråta. Det är skönt. Samtidigt som jag är pigg så är tröttheten påtaglig. Jag behöver vila. Fyra timmars arbete till i morgon, och sedan ska jag ta helg. Micke fixar och trixar med mat, hundskötsel och hushåll och jag vankar runt och känner skuld samtidigt som jag inte har något som helst intresse av att sköta något överhuvudtaget. Eller höra ljud. Fågelkvitter är vad jag på min höjd tolererar. Jag tror förkylningen har lagt sig på hjärnan.

Projektet är min källa till förnöjsamhet. Jag är så glad. Jag lyder pappas råd att bara hålla på 45 minuter om dagen med det, och inte stressa. Så jag håller mig till mina 45 minuter. I dag ägnades 45 minuter åt att skissa obegripligt och småfnissa för mig själv. Det kändes så glädjande i brevet från handläggaren att det var helt okej med lösa skisser. Så utan varken prestation eller överdrivenhet ritar jag vad jag menar.

Det är så lätt och det gör mig så glad.

Viktiga Veckan

Jag tyckte jag var jättesmart som satte alla mina tyngsta ärenden på en och samma vecka. Skitsmart. Jag bokar nästan inte in ett enda möte den veckan utan använder den veckan som Den Viktiga Veckan när alla viktiga utredningar ska till alla viktiga Huvudförhandlingar till Tingsrätten och Hovrätten där alla viktiga människor och viktiga advokater ska få mina viktiga papper där mycket viktiga och allvarliga saker ska stå så domaren fattar viktiga beslut om de allra viktigaste: Människorna som står åtalade.

Jag missade i min beräkning att man kan få förhinder även på Viktiga Veckor.

Just nu är jag sjuk. Ont i halsen, snorig, och trött. Jag slåss emot sjukligheten med näbbar och klor. Jag försöker prata käckt och energiskt och dölja för mig själv att jag är sjuk. Om jag inser att jag är sjuk så kanske det blir värre. Så jag går omkring och gör friska saker samtidigt som kroppen skriker efter att få ligga ned och jag i smyg fantiserar om att lägga mig ned bakom en sten och dö. Jag vill ju så gärna suga tag i intresset för min bokidé och försöker göra tre skisser. För att inte nämna hur gärna jag vill vara i simhallen och plaska.

Så jag genomför allt.

Jobbet fungerar någorlunda. Det viktigaste blir gjort men det blir att arbeta övertid för att min sega trötta hjärna ska hinna med allt. Simningen fungerade en liten stund innan jag blev allt för yr och illamående. Hemmastädningen fungerar inte alls. Jag hatar alla omkring mig. De värdefulla utredningarna som måste skrivas om de ännu mer värdefulla klienterna tar enormt mycket tid, och jag kommer på mig själv med att tomt stirra på naglarna i stället för att skriva.

Jag vill gå hem! Jag vill köra glassbil i stället. Om man blir sjuk när man kör glassbil så hamnar ändå ingen viktig människa i fängelse. Eller knarkar ner sig. Eller dör.


.

Skrämmande

Jag har haft en idé om en bilderbok rätt så länge, i ungefär två år. Jag ringde till min stora förebild och kära pappa som gav mig några faderliga och professionella råd. Sedan skrev jag till ett mycket stort svenskt bokföretag om min idé och min vinkling av boken.

Till min stora förvåning så fick jag svar direkt. Jag skulle tilldelas en handläggare på en annan avdelning som skulle höra av sig om jag verkade interssant. 20 minuter senare fick jag svar från den andra handläggaren på den andra avdelningen som bekräftade att idén VAR intressant och jag är välkommen med en presentation.

Bara sådär, liksom.

Jag som hade sett framför mig hur jag skulle tvingas kämpa mig genom leriga mentala myrar och slå mig blodig för att bara bli ignorerad av de stora, kallhjärtade, ouppnåerliga bokförlagen. Jag såg framför mig hur jag gråtande skulle spika mina arma boksidor på de stängda dörrarna och uppgivet skrika efter uppmärksamhet, likt Luthers kamp på kyrkodörrarna (fast lite ynkligare än Luther och med avsevärt mindre pondus).

Men nej.

Här får man en ärlig chans.

Bara att tuta och köra så kommer handläggaren att ta sig tid att kolla igenom om jag har något att komma med. Jag förmodar att chansen är liten att det ska bli något av mitt projekt, men bara känslan av att man har fått intresse och uppmärksamhet är överraskande.

Det känns overkligt,

roligt...

och väldigt skrämmande...


.

Veckans monstertant

Veckans Monstertant är Monstergubben som inte fattar att det ibland bara är intressant att diskutera saker för diskussionens skull.

Nyttiga Plättar

De här plättarna brukar jag göra någon gång i veckan. De är fria från mjölk och mjöl och fulla med proteiner och annat gott och mättande. Det här receptet ger fyra rejäla portioner.

Du behöver:



Nice, va? Och så använder du dig av några måttsatser, en bunke och en stavmixer.



Heva ned
4,5 dl havregryn (fiberberikade)
Ett halvt sånt där paket Keso Mini som du ser på kortet, typ 250 gr.
6 ägg
12 äggvitor
1 1/2 banan, eller 2 små som jag tog idag
En dutt vaniljsocker
45 gram nötter. Jag tog hasselnötter. Har ni ingen våg så blir det ungefär 1 dl nötter.
Salt
Rejält med kardemumma. En matsked, ungefär.

Då kommer det att se ut ungefär så här:



Gott gott. Släpp loss med stavmixern nu.

Sedan blir det ju en massa äggulor över. Jag brukar fetta upp stekpannan med att steka upp äggulorna först. Sedan ger man ägg-gule-plätten till hundarna. Och råttan. Har du ingen egen råtta hemma så rekomenderar jag starkt att du skaffar en.



Och så lite bär till plättarna som doftar jättegott av kardemumman.



Så var det klart!



.

Matnyttigt

Hädanefter kommer det att dimpa ned lite recept då och då. Eller bara små tankar om vad man äter, både näringsmässigt och etiskt. Eller bara lite fakta om olika roliga saker man kan ha i maten och hur det enligt rykten påverkar kroppen.



Kossor har inte sådär vansinnigt häftiga liv. Visserligen tänker man mer och mer ekologiskt, men mitt samvete lättade lite när jag bytte ut några mjölkpaket mot Oatly Havredryck.



Inga kossor kom till skada/blev instängda i ett trångt bås vinterhalvåret/blev tvungna att skiljas från sina kalvar när denna dryck producerades! Dessutom vet ni väl att komjölk ofta är boven i dramat om man har dålig andedräkt?

Nästa inlägg om Matnyttigt kommer att vara en ren kärlekshyllning till de röda linserna, som jag just upptäckt. Ni kan inte bärga er inför detta? Va? Va? Va? Va?


.

Startnummer 202

Det är något som skrämt mig idag. Det är att jag har startnummer 202 på Vansbro halvsim på 1500 meter i juli, och därmed startar i första startledet. Alltså bland de snabbaste simmarna. Hur hamnade jag där?!

Den slutsats jag kan dra är att jag petat in Gävle Simsällskap som klubbtillhörighet, och då kanske man direkt hamnar bland de främsta eftersom funktionärerna förmodar

att man kan simma.

När man är med i ett simsällskap.

Jag lärde mig hur man simmar en längre sträckas sammanhängande frisim förra veckan. Alltså en sträcka längre än 200 meter.

*besvärad tystnad*

Jag hoppas att jag inte råkat kryssa i tävlingsklass när jag i själva verket tillhör motionsklassen.

*ännu mer besvärad tystnad*

Jag har bestämt mig för att jag är glad så länge jag inte sjunker som en gråsten innan jag kommit till målgången.

Vi säger så, då...

Murphys Lag

Murphys lag.

Ett modernt tänkespråk som formuleras ungefär "om något kan gå fel så kommer det förr eller senare göra det".

Eller som vi i folkmun brukar kalla det: Lagen om alltings jävlighet.

Jag tror att jag håller på att utveckla en allergi mot klorvattnet i bassängen. Nu har jag simmat två simpass den här veckan, och näsan har runnit ohejdat efter passen, kombinerat med en väldigt välbekant intensiv klåda i munnen. I måndags gick besvären över efter någon timme. I går gick besvären inte över förrän halv tolv på natten så att jag äntligen kunde sluta snyta mig och börja sova.

Men det finns väl en hel uppsjö sätt att försöka hantera allergin och jag ska prova dem allihopa. Och om ändå lagen om alltings jävlighet hindrar mig från att simma så hittar jag något annat meningsfullt i livet. Så är det bara.

Och håll käften sen.

Run Forest, Run!

I går så frisimmade jag, alltså CRAWLADE hela simträningen igenom. Som en jo-jo. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, under en och enhalv timme. Jag vilade några korta perioder här och var, eller så stannade jag bara lite för att prata strunt med vem som helst som log åt mig och sa att jag var duktig. Men i stort sett så crawlade jag konstant. Jag måste ha simmat över 1 800 meter. Jag vet inte, jag räknade aldrig längderna.

Jag tog långsamma, mjuka, försiktiga drag. Jag kände eftertänksamt efter hur kroppen flöt i vattnet, hur jag envetet tog mig framåt, och hur längd efter längd avverkades på energisnålaste sätt.

Jag antar att ni sett filmen "Forest Gump" där Forest som pojke har stålspjälor kring sina ben. Då kanske ni minns den där magiska scenen när han som pojke flyr från sina plågoandar och plötsligt upptäcker att han kan springa. Samtidigt som stålflisor från stödanordningen i slow motion flyger åt alla håll från hans tidigare odugliga ben, så tar han fart och fortsätter springa. Sedan springer han utan någon särskild anledning alls, ungefär för resten av sitt liv.

Ungefär så känns det. Fast jag är fortfarande ingen talang på att simma, som Forest Gump var på att löpa. Och mina hjälpredskap var inte en klumpig stödanordning som jag blev mobbad för, och ingen plågoande har ens tänkt tanken på att säga något nedlåtande om mina försök att simma. Men den där känslan när barriärer sprängs och man plötsligt KAN simma och att det känns LÄTT och att man inte vill göra något annat alls, ungefär för resten av sitt liv.

Den känslan känner jag igen.

Den vill jag inte ha missat för något i världen.

Vad betyder skrapsår på knäna?

Att ha skrapsår på knäna måste betyda

att det faktiskt är svårt att lära sig cykla med SPD-pedaler fastklickade i skorna.

Skrapsår på knäna måste också betyda

att det på något sätt har blivit sommar. Redan nu.

Det MÅSTE ha blivit sommar nu. Luften har varit varm och jag och Micke har cyklat till Älvkarleby och fikat på Café Furiren och jag satt på en gräsmatta och sträckte ut mitt skrubbade knä mot solljuset samtidigt som äppelpaj och vaniljglass gladde magen.

Det måste vara sommar nu, eftersom alla barn genom alla tider i alla generationer har haft skrapsår på knäna. Detta, liksom att gå barfota, hör sommaren till.

Skrapsår på knäna måste också betyda att jag fortfarande, trots mina 27 år, försöker att lära mig något nytt. Nästan som ett barn.

Det är med stolthet jag tittar på mina skrubbade knän eftersom de skvallrar om att jag fortfarande hittat något nytt att träna på, att lära mig.

Det finns många fina sätt att brodera ord, och omvandla

verklighetens faktum

om att man är ett klantarsel.


.

Hästar och kottar

Karin lirkade spontant iväg mig på en ridtur igen. Kvällen började med att jag krattade löv och kottar i godan ro ute på gården, en timme senare så stod jag helt otippat i stallet i Mackmyra och gosade häst.

Det var mycket mysigare att gosa häst än att kratta kottar.

Jag red Atlas av modell "traktorhäst" och Karin red Froni av modell "Ferarrihäst". Måste dock säga att Atlas var på ett ypperligt trevligt humör och jag hyste full sympati inför att hans jogg var lite osmidig till skillnad från Fronis vackra grace.





Våren är kommen, på sina kransar
ängarna binda himlen är blå,
pilträden bära gullgula fransar,
tufvorna vagga ljusalfer små.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann






Visst såg man ett rådjur, också?



.

Nu fattar jag

Helt plötsligt inser jag varför jag kom bland de sista i mål på Gävle Kvartsmarathon. Här är bildbeviset på att jag uppenbart hade annat för mig. Typ försöka väcka åskådarnas sympatier...

Erik Lundqvist har fotat.



Jag vill veta hur länge det dröjer innan man ser cool och snabb ut, och slutar se klumpig och efterbliven ut när man försöker jogga. Jag vill gärna ha svar på den frågan. Tack.

Blött

Min siminstruktör Ove fotade mig i vattnet. Det finns alldeles för få bilder från bassängen, så den här bilden var efterlängtad. Simträningen har haft hög prioritet ganska länge nu, och det går bara bättre och bättre! Tack Ove! Om något år är jag redo för triathlon!

Tervpanik

Saker som gör mig riktigt lycklig:

1. Att det ständigt föds nya små tervar till världen.

Saker som ger mig en djup och genomgripande panik:

1. Att det ständigt föds nya små tervar till världen.

Några bekanta har köpt en terv-valp. Jag insåg snabbt att det enda rätta var att omedelbart spåra upp dem, jaga dem med bilen innan de skulle iväg på annat, med bestämda steg kliva ut och stirra på dem. Med panik i rösten attackerade jag dem med något i stil med

Inser. Ni. Vad. Ni. Har. Gjort? Och sedan drog jag en snabb resumé om vad det kan innebära att ha en terv. Exempelvis att Kiara börjar tugga på sig själv om man inte är ute med henne väldigt mycket. Att hon är som en liten neurotisk tandad maskin på högvarv. Min terv är ju en sån där frustrerad hemmafrufröken som igentligen skulle mått bäst av ett lerigt heltidsarbete 10 timmar 7 dagar i veckan, ute på de fuktiga och blåsiga belgiska kullarna tillsammans med minst 20 kor. Jag försökte pådyvla dem att det är tufft att inte ha en vanlig sällskapshund utan ett ständigt krävande energiknippe som måste ut och jobba, ut och jobba, ut...

Lyckligtvis insåg de vad de hade gjort. Med den förtjusning som bara tervägare har. Det insåg vad de gett sig in på långt innan jag armbågade mig in med panik i rösten.

De hade mycket goda kontakter och hade redan smidigt infiltrerat sig i brukshundsklubben där för övrigt uppfödaren verkade. Dessutom såg deras tervbäbis riktigt lugn och precis lagomt kontaktsökande. Svårt att bedöma mentaliteten på en 12-veckors bäbis, men den betedde sig klart annorlunda i jämförelse med min fantasifulla fröken som fruktar kastruller.

Tack gode gud.

*kastar mig på knä och tittar mot himlen.*

Tack Gode Gud!



En ny tervfamilj.

En sprittans nybakad terv.

Gävle Kvartsmarathon 2008

I år blev det inget lopp på Gävle Halvmarathon på 2,1 mil, som det blev förra året. Jag satsade stenhårt på Kvarstmarathondistansen på 10,5 km i stället. Jag hade försiktigt joggat en hel del, konditionstränat oftare, och gjort många glada förbättringar kostmässigt.

Stretching på gräsmattan en halvtimme innan start.

Jag har inte blivit snabbare i år, jag har bara börjat klä mig som om jag vore snabbare...


Och visst lyckades jag klämma in mig i mål! Trots månader av krånglande knän och fokus på simning och cykling så lyckades jag under enträget frust och pust kånka mig fram till målgången. Hurra för mig! Visserligen var jag totalt slut i perioder, och visserligen fick jag sätta mig efter vägen en stund på grund av yrsel... Visserligen knallade jag över mållinjen under spott och fräs över att jag inte hör till de där Talangfulla Löparna som gör fantastiska förändringar över ett års träning. Men efter en stund hade jag lyckats komma tillbaka till verkligheten, den där verkligheten om att jag inte har löpartalang och att saker och ting faktiskt låter saker och ting ta sin tid. Då kunde jag ta en belåten suck över att jag faktiskt fortfarande är bland de sista i mål, men inte är typen som ger upp för detta... Tiden blev 1 timme och 3 minuter, vilket omvandlat betyder att jag höll exakt 10 km/h, på minuten.

MICKE DÄREMOT körde halvmaran. Han sprang på en oförskämt bra tid, halvmaran på 2,1 mil på 1 timme och 49 minuter! Han sprang så inåt helvetes snabbt, med enorma framsteg motför förra årets träning. Jag hatar honom. Jag vill skiljas. Jag vill stampa på hans smala välmusklade gasellben och tvinga i honom gräddglass. Han är helt fantastisk, och den där finmejslade kroppen suger in varje träningspass och spottar ut nya kvaliteter för varje enträget konditionspass han kör. Stort grattis till DIG då, din jävla maskinjävla gaselljävel. Jag är jätteglad för dig, ditt as.


Gaselljävlen.


.

Min mamma

Jag har länge haft lust att berätta om min mamma. Hon är på många sätt galen och omedgörlig. Hon är en liten dam med tunna axlar och ett hiskeligt temperament, och någon gång när jag började uppnå vuxen ålder så slöt vi tillsammans en pakt om att aldrig umgås mer än fyra dagar eftersom vi troligen skulle ha ihjäl varandra om vi provade oss på något längre projekt av umgänge. Min tonårstid var en period i mitt liv då min mamma enbart med sitt sätt att dammsuga kunde sätta terror i varje familjemedlem. Min pappa gjorde ett helhjärtat försök att leva med henne i 25 år men började troligen med all rätt frukta för sitt liv och tog till en lugnare tillvaro ute i tätare skogsmarker.

Hon är underbar, min mamma.

För grejen är den, att är man en lite smågalen liten dam som springer runt och känner en massa och vill en massa, så blir livet rätt så underhållande för oss utomstående.

Hon är inte en snäll liten rundlagd dam som stickar koftor och lever för sina barnbarn. När andra mammor bakar chokladmuffins så är hon troligtvis högst uppe på ett hundbursstängsel eftersom handtaget till hundgården frusit igen. Hysteriskt frustande och djupt andfådd, två meter i luften. Troligtvis slänger hon ur sig okristna salvor till någon av hennes hundar som med stor sannolikhet är rätt så roade av hela situationen. En och annan granne har säkert skeptiskt sneglat på henne bakom fördragna gardiner.

När andra tanter läser tidningar om att finna inre harmoni och förverkliga sig själva så har hon hittat en halvdöd ren som hon försöker tvinga i Red Bull och jäst i en heroisk ansträngning att rädda liv.

När andra tanter skvallrar om livet i glesbygdsbyn, så kravlar min mamma sig runt på alla fyra i en skitig fårhage för att desperat greppa någon vallhund. En vallhund som med stor sannolikhet även den är rätt så road av situationen.

När andra tanter köper kläder till barnbarnen eller följer med i senaste TV-programsserien så ligger min mamma med skidorna i en snödriva och viftar argt med armarna åt någon vårdslös skoterförare, eller vårdslös hund, eller vårdslöst snäv kurva i nedförsbacken.

Samtidigt så kan hon plötsligt bli den där lilla sköra mamman som är så tunn och bräcklig att man måste fylla på hennes hjärta med goda ord och lugnande försäkringar. Ibland måste man säga till henne att det faktiskt ÄR så att hon verkligen är en otroligt bra mamma, en bra väninna, en bra granne, en god dotter eller hängiven hundägare.

För det är hon ju.

Min mamma är faktiskt lite halvgalen, sådär.


På ett riktigt skönt vis...


"Hej, mamma. Vad har du gjort i helgen?"
"Jovars, jag råkade tappa bort 128 renar. Dom var i en renhage och sprang liksom ut. Jag viftade med armarna och försökte stoppa dem, men de brydde sig inte mycket om det. Jag kan väl inte påstå att någon renskötare blev särskilt imponerad..."


.