Skit också, jag måste börja tänka

Jag som trodde att det räckte med att jag tänkte på arbetet. Nu måste jag tänka på fritiden också.

Vilken besvikelse.

Det var ju den där jäkla turen med Gävle Cykelamatörer i söndags, den tog verkligen knäcken på mig. Har gått omkring och varit lite sliten och inte alls haft smärtfria knän. Och till helgen så är det Gävle Halvmarathon på 2,1 mil som jag sett fram emot ändå sedan de mörkaste vintermånaderna. Gävle Halvmarathon var min enda drivkraft när jag drog på mig pannlampan, trotsade min mörkrädsla, och snorade iväg efter grusvägen i slaskvädret. Igen och igen. Med trogen, glad, och blöt hund i släptåg.

Och för varje dag som närmar sig så börjar jag inse att det är en ruggigt dålig idé att springa 2,1 mil i år. Det är till och med en dålig idé att försöka hänga med gubbarna som amatörcyklar. Jag kommer att ha sönder kroppen om jag bara går efter vad som är roligt och kör på så hårt jag kan hela tiden.

Precis som i höstas.

Jag måste börja tänka, mogna och se på det här som ett långsiktigt projekt. Jag måste bli den där smarta typen som ligger lågt och grejar på för sig själv i Snickerboa, innan man kastar sig ut i allt för krävande lopp eller försöker utmana likasinnade (likasinnade som typ tränat i hela sina liv).

Och jag måste lita på att jag faktiskt, för varje månad som går, långsamt blir bättre och bättre...

Synd om Monstertanten

Jag måste säga att jag lärt mig älska Monstertanten, Mickes stora vita schäfer. Och i ärlighetens namn så tycker hon nog inte att jag är så pjåkig heller. Efter ett turbulent första år så finns det något slags band mellan oss. Monstertanten ligger gärna bredvid mig och lutar sin stora mörka näsa mot mitt ben när jag ser på TV. I stället för att springa över mig så sätter hon sig gärna med tindrande ögon och väntar artigt på uppmärksamhet. Jag och Monstertanten har fått lite bättre koll på varandra och vi tycker det är ganska mysigt ändå, det här med att vi bor under samma tak.

Jag har blivit bättre på att läsa av henne också. När hon gått omkring och varit rastlös och krafsat lite förstrött så har jag förstått att hon vill bädda mera, och att hon behöver en filt att bädda med i sin korg. Hon blev belåten över den, och krafsandet avtog. Även en gammal hund kan behöva en snuttefilt.

Men denna vecka har hon fått mig att grubbla. Riktigt grubbla. Hon gör utfall mot terven. Jag och Micke har försökt se vad dessa utfall består i, men vi har inte kunnat finna den röda tråden. Eftersom terven själv inte heller ser sambandet i de nyckfulla tillfällen hon blir utsatt för Monstertantens tydliga irritation, så blir terven också rätt så nervös. Att bråka om pinnar är en sak. Att bråka om rang är en tydlig dans med viktiga spelregler och ritualer. Att bara få på pälsen utan vare sig pinne, matskål, eller kaxig attityd är förvirrande. Det förvirrar mig, Micke och terven.

Micke trodde från början att det bara var en ny fas av Grinig Tant som Monstertanten trätt in i, med ålderns rätt. Jag kände inte igen detta, och var övertygad om att hon hade något bekymmer. Men vad? Ledvärk? Smärta? Huvudvärk? Jag har betraktat henne för att se när hon gör sina utfall och varför, men har haft svårt att se något mönster i hennes beteende.

Sedan upptäckte Micke att hon var lite svullen i sina hund-tuttar och när man klämde på dem så gav de ifrån sig en vit halvt genomskinlig vätska.

Då trillade poletten ned.

Bäddning med filt och kort stubin. Monstertanten är skendräktig. Eller åtminstone med stor sannolikhet skendräktig, om hon inte smygit iväg på egna amorösa äventyr nattetid, utan att vi märkt något, och blivit gravid på riktigt. Denna teori är mindre sannolik eftersom hon inte vet vart vi har våra husnycklar.

Pappa förklarade att ledartiken av naturliga skäl vill skrämma bort tikar av lägre rang när det börjar dra ihop sig till förlossning, för att få lugn och ro när de bäddar sina bon. Och vid en skendräktighet sker givetvis samma sak.

Stackars Monstertant. Gå omkring och känna sig gravid och vänta på småbäbisar. Kanske även vagt medveten om att inga småbäbisar alls kommer att poppa ut.

Micke överväger att köpa henne ett litet gosedjur.

Det är faktiskt lite synd om Monstertanten.

Just nu.
.

Gävle Cykelamatörer episode III

Denna gång hade jag verkligen svinkul. Jag fick äntligen ordning på det här fenomenet att cykla "på rulle", tätt intill klungan, och utnyttja de andra cyklisterna för att minimera luftmotståndet. När man cyklade så tätt så fanns det också helt andra förutsättningar för trevligt småprat. Det blev 94 kilometer den här gången, och Gävles Amatörcyklister hade givetvis samma trevliga glada anda som alltid.

Det var fördelarna.

Nu till nackdelarna.

Vid ett tillfälle blev jag så utpumpad att det kändes som om jag skulle svimma. Som en skänk från ovan råkade någon tappa något på vägen och vi fick stanna till, och jag hevade i mig vatten och kände hur det slog lock för öronen och jag blev yr. Sa jag till alla övriga 10 cyklister att ta det lite lugnare? Nej. Den norrländska stoltheten gjorde sig påmind, dessvärre.

Vid alla övriga tillfällen så fick jag balansera precis på gränsen till vad jag klarade av. Den här gången var det kraftigare motvind, högre tempo, och längre cykelsträcka. Den norrländska stoltheten plågade nästan livet ur mig eftersom de andra låg i glatt samtalstempo samtidigt som mina ben skrek ut sin ångest över att de inte ville dö.

Men jag kom mig runt rundan den här gången också. Jag var mitt i klungan när vi kom hem igen. Första gången jag faktiskt inte hamnat på efterkälken.

Resten av dagen låg jag dessvärre däckad, med brännande ben och igentäppt näsa, utan möjlighet att lyfta ett finger. Jag gjorde några få ansträngningar att göra något konstruktivt, men det blev mest att ligga i sängen och TV-rumssoffan.

Jag har börjat inse att jag har två val nu, om jag vill fortsätta ha trevligt när jag cyklar. Antingen lär jag mig skrika för kung och fosterland när tempot är för högt, eller så slutar jag cykla med de glada gubbarna. Det lutar väl åt det förstnämnda...

Operation Uppryckning

Jag och Malin har i vårt ämbete som frivårdsinspektörer varit borta i tre dagar i Härnösand på kurs, i gott sällskap med tre trevliga grabbar från anstalten i Gävle. Vi bodde på First Hotel och dagarna blev fullproppade med träning i samtalsteknik, ätande ute på restauranger, fina skogsvägar, samt lite träning i det fina vädret. Att de första vårdagarna kommit i antågande gjorde inte saken värre.

Så nu hoppas jag bli en bra mycket bättre frivårdsinspektör. Jag har blivit bättre på att snacka och motivera folk att förändra sina liv. Jag har lärt känna massor av trevligt folk, och på något sätt så var jag full av inspiration när jag kom tillbaka från kursen.

En snabb blick på köket här hemma och jag insåg att det var dags för Operation Uppryckning. Julgardinerna som jag tog ned i januari blev liksom aldrig riktigt ersatta av nya gardiner. Sedan började både jag och sambon att ge upp med köket och äta i det betydligt mer välstädade vardagsrummet i stället. Men nu var det dags att kika i plånboken och genomföra en ordentlig uppfräschning.


Ostädat. Oengagerat. Och troligen andra saker som också skulle kunna börja på "o".


Nya gardiner, ny bordsduk, nya blommor, nya ash... ach... asch... sånadära runda grejer under de nya tallrikarna och nya blommor.





Jag köpte ramar för att rama in bilderna som samlat damm på kylskåpet. Fallskärmshoppningens ljuva tider. Those days...Micke har lovat sätta upp bilderna i köket nu.


Sweet.

Gävles Cykelamatörer episode II

Jag förstår mig inte på gubbarna. De är omänskligt sega och uthålliga. Jag tror inte de sover som vanligt folk utan har någon slags mystisk respirator med livsförlängande neongula blodtransfusioner som pumpar igenom deras gamla kroppar på nätterna. De är jättetränade.

Den här gången tänkte jag bjuda på motstånd. Riktigt motstånd. Jag rultade stolt dit med min sprillans nya pinta i vårvädret. Jag drog ned min cykelhjälm ordentligt och var redo för blod, svett och tårar. Jag var en krigare, och detta krig skulle vinnas. Eller åtminstone inte sluta i förnedring.

"Men lilla gumman, du är alldeles för lätt klädd. Du måste vara ordentligt varm om ben och hälsenor." sa de och började genast konferera om vem som kunde låna ut ett par rejäla cykelbyxor så att jag inte dog av urinvägsinfektion och muskelbesvär innan resan tog slut.

Så var det med det första magnifika intrycket.

Jag var fel klädd.

Jag fick ett par alldeles för stora cykelbyxor till låns, och ett faderligt:
"Men du måste ju borsta av sockorna ordentligt innan du stoppar in dem i cykelskorna." av någon gubbe, och jag började känna mig osäker. Det är dom som har koll på läget och jag är hopplöst nybörjare på racercykling.

Sedan gick det lyckligtvis bättre. Efter en noggrann redovisning om att muskler och senor inte får kylas ned, om de ska fungera optimalt, och att det är bättre med för hög värme än för påtaglig kyla, så var vi på väg.

Det kändes märkligt långsamt. Min pinta flög stadigt fram och jag hade inga bekymmer med att hänga med. Jag blev stolt och högfärdig och tyckte att jag minsann klarar vad som helst och att detta tempo nästan är löjligt.

Fem mil senare hade tempot höjts något och jag började bli osäker.

När det var två mil kvar var tempot ytterligare höjt och jag fick bita ihop och längta efter min mamma. Men jag var ihärdig och höll ut. Här ska man minsann inte vara till last för gruppen som så smidigt susade fram.

När 75 kilometer var avverkade så trodde jag att vi alla var slitna och färdiga för dagen. Nu när det bara var 500 meter kvar kände jag mig redo att kasta in handduken. Då bestämde sig gubbjävlarna för att spurta. Jag såg inte röken av dem förrän vi kommit till slutdestinationen. Jag var hopplöst sist. De var inte ens svettiga.

Men jag har avverkat 8 mil idag. Jag hängde med så gott som nästan hela vägen.

De behövde åtminstone inte vänta på mig den här gången...

Vår och brevlådor

När jag var i tonåren var jag rätt så konstnärligt lagd. När jag försöker vara konstnärligt lagd i vuxen ålder är det så mycket svårare. Jag tror det beror på att man måste använda samma kärna av känsla i måleri som när man leker. När jag slutade leka så slutade jag också måla bra, känns det ibland som.

Men jag hade gett mig på att göra en brevlåda. Från början väckte det mest irritation. Den där brevlådan har stått i över ett halvår och jag har mest bara stirrat skeptiskt på den som ett dåligt samvete.

Men det var första vårdagen idag. Mina knän behövde vila från träning, och det kändes äntligen som om man kunde sitta utomhus och insupa den länge efterlängtade solen, och lyssna på fågelkvittret. Så jag bestämde mig att ta tjuren i hornen.

Det var svårt att måla den tjuren också. Färgen klumpade sig och penselstråna gick inte mjukt samman i toppen utan stretade som på en använd gammal tandborste. Det var akrylfärger och de torkar nästan innan man hunnit blanda dem färdigt. Det blev inte särskilt bra. Jag hade inte planerat bilden riktigt bra heller. Till slut fick jag ett vredesutbrott över penslarna och gav upp. Brevlådan blir aldrig bra och det är lika bra att slänga den på en gång. Jag började använda fingrarna och tröjärmen i stället för penslarna. Det började bli färgklickar överallt. Sedan gick plötsligt måleriet som på automatik. Som om autopiloten tog över när jag slutade tänka och började känna. Med kladdiga händer och prickiga ärmar så lossnade de värsta barriärerna och jag kunde ha riktigt roligt.

Resultatet skulle ha varit något helt annat om jag inte bara satte mig ned någon gång per år, men ändå. Det kändes ok när brevlådan var färdig.






Jag lyckades åtminstone fånga det terviska i terven. Den största delen av den här bilden är fingermålat.

Avdelningen Underligt Tidsfördriv

Jag hade tråkigt.

Jag åkte till Svenska Sjöräddningssällskapet i Gävle.
Jag kom in till dem och sa något i stil med:
"Hej."
Dom sa något i stil med:
"Hej"
Jag sa något i stil med:
"Vad gör ni?"
Dom sa något i stil med:
"Inget särskilt."
Sedan sa dom:
"Vill du bli blöt?"
Då nickade jag.

Sedan gav dom mig en vattentät overall i storlek XXXL och skostorlek 44, vilket dom tyckte passade mig bra. Sedan puttade de i mig i vattnet och fiskade upp mig med nät och krok ett antal gånger.

I ungefär en timme.

Det var ju också ett tidsfördriv...





Där är den ju! Den berömda "Vad har jag gett mig in på?"-minen!


Säga vad man vill men min bravad blev fantastiskt bra dokumenterad av någon Sjöräddare jag inte kom ihåg namnet på.





Man flöt ganska bra i overallen. Förutom den där ilande känslan av 4-gradigt vatten som sipprade in i nacken så var det rätt så bekvämt.


Jag gick in för rollen som medvetslös flytande räddningsdocka.


Enda fotot jag tog själv. Mina lånade stövlar storlek 44 guppade fridfullt. Men det blev lite kallt mot slutet...


Sedan åkte jag till simträningen som vanligt.

Det var den dagen, det...

Grundkärnan

Jag hade fastnat på de där spännarbilderna på mig själv i hilka och kjol. Jag ville veta hur min rygg såg ut, så Micke fotade mig. Jag blev lika överraskad över dessa bilder.

Det var någon hundpsykolog en gång i tiden som sa att alla hundar tror att de är av samma storlek som deras Grundkärna en gång var. Det vill säga, de flesta hundar tror att de är av medelhunds-storlek. Kanske någon slags vildhund/varg någonstans där vid 35 kilo. Denna hundpsykolog, jag vet inte vem det var eller digniteten bakom hans/hennes påstående, säger att detta är förklaringen varför fjolliga dvärghundar med rosetter i pannan vågar mucka med rottweilers och att det är därför en 90 kilos mastiff kan vilja sätta sig i ditt knä, och faktiskt tro att den ryms.

Jag tror att detta även gäller på människor. Min grundkärna är en otränad normalbyggd tjej som är hemskt förtjust i blåbärspaj med vaniljsås. Min grundkärna är av den trivselform som man får av att leva livets goda i matväg. Min grundkärna får den normalbyggda kropp man får av att läsa böcker och se på film, i kombination med någon promenad då och då. Min grundkärna sitter troligtvis hos någon väninna och skvallrar på något fik med en halv kladdkaka i munnen.

Jag har väldigt svårt att ta till mig att jag ser fit ut. Senast för 15 månader sedan så tvekade jag om jag skulle försöka mig på mitt första motionslopp, och hoppades att detta skulle leda till ett ökat intresse att hålla mig utomhus och röra på mig lite. Nu lever jag och andas för min träning. Inte för att hålla mig i form, utan för att det blivit en så självklar del i livet. Formen har liksom halkat med på ett bananskal.

Jag borde kanske ha tagit fler bilder vid ett tidigare skede och svalt förändringen lite i taget. Men å andra sidan så vore det så tragiskt att gnälla. Jag önskar bara att jag hade dessa bilder djupare inom mig och att jag såg denna kropp när jag tänker på mig själv.

Men om några bilder till så borde det sitta...

Vuxenpoäng

IGÅR EFTERMIDDAG

Igår erbjöd jag mig att med nöje laga maten (1 vuxenpoäng) eftersom Micke fått SIN nya cykel, och ville meka ihop den. Sedan bjöd jag över hans mamma på middag (2 Vuxenpoäng) men hon tackade nej, men skulle komma senare. Jag snodde ihop lax (3 vuxenpoäng) som jag givetvis la på bakplåtspapper för att det inte skulle bränna fast (4 vuxenpoäng) och skar sedan tvättade (5 vuxenpoäng) ekologiska (6 vuxenpoäng) tomater (7 vuxenpoäng) tillsammans med lite purjolök (8 vuxenpoäng) innan jag la allt i ugnen.

Samtidigt som jag lagade maten städade jag köket (9 vuxenpoäng) och toalettrummet (10 vuxenpoäng) innan jag snodde ihop en sås på kryddor och grekisk youghurt (11 vuxenpoäng). Sedan plockade jag fram min bukett blommor jag köpt tidigare (12 Vuxenpoäng) för att skapa en mysig stämning till middagen. Micke åt med god aptit och laxen blev perfekt (13 vuxenpoäng). Efter detta städade jag ur köket och hallen (14 vuxenpoäng) och drog just fram dammsugaren (15 vuxenpoäng) när Mickes mamma kom på besök. Jag hade bett henne ta med sig symaskinen (16 vuxenpoäng) eftersom jag ville sy upp kanterna på två byxor så att de inte fransar sig längst ned (17 vuxenpoäng). Sedan hjälptes jag och Mickes mamma i samförstånd åt med att sy upp mina byxor. Efter detta bjöd jag på kaffe (18 vuxenpoäng) och tackade för hjälpen innan jag tog över symaskinen själv för att sy in de cykelkläder jag fick från Gävle cykelamatörer (19 vuxenpoäng) så att de passar mig bättre. Jag lyckades faktiskt sy in dem riktigt snyggt (20 vuxenpoäng). Sedan plockade jag ur tvättmaskinen (21 vuxenpoäng) och slappade med en macka och ett glas mjölk innan jag gick och lade mig för kvällen.

Gårkvällen innefattade med andra ord: 21 vuxenpoäng.



DENNA MORGON

Jag stängde av väckarklockan och försökte somna om, utan att bry mig om eventuella konsekvenser (-1 vuxenpoäng). Jag kunde inte somna om så jag famlade mig upp ur sängen och snubblade på dammsugaren jag inte plockat undan (-2 vuxenpoäng). Jag tänkte onda tankar (-3 vuxenpoäng) om min terv som sprang omkring och gnällde över en förväntad joggingtur. Jag letade hafsigt efter jogginkläderna utan att ha någon slags strategi i mitt sökande, eller ens tända lampan (-4 vuxenpoäng). När jag hittade joggingkläderna så fanns det ingen frukost att äta (-5 vuxenpoäng).

Jag kastade en förbannelse (-6 vuxenpoäng) över mitt matmonster till sambo eftrsom jag vet att det fanns mackor i går kvälls. I ren desperation stoppade jag munnen full (-7 vuxenpoäng) med russin och nötter och försökte tugga dem ursinnigt med ett glas vatten. Jag muttrade till en nyvaken Micke att jag aldrig skulle hinna jogga min morgontur eftersom allt verkar gå åt helvete (-8 vuxenpoäng). Micke erbjöd sig att skjutsa mig till arbetet med sin bil så jag slapp passa bussen, men eftersom jag räknade ut att han ändå skulle åka tidigare än bussen så skulle det bara bli stressigare, vilket jag konstaterade var ett jävligt korkat förslag (-9 vuxenpoäng). Sedan irrade jag runt i cirklar (-10 vuxenpoäng) innan jag bestämde mig för att ta den tidigare bussen till arbetet så att jag kunde komma hem en timme tidigare från jobbet i eftermiddag. Jag surade i farstun när Micke skulle pussa mig (-11 vuxenpoäng) och väste (-12 vuxenpoäng) att jag skulle missa bussen.

Sedan missade jag bussen (-13 vuxenpoäng) med ungefär 15 meters marginal. Jag tyckte allt var Mickes fel (-14 vuxenpoäng). Sedan tyckte jag synd om mig själv (-15 vuxenpoäng) och vägrade prata när jag kom hem (-16 vuxenpoäng).

När jag väl kom till arbetet så vägrade jag genomföra min feta "Måste Göras!"-lista (-17 vuxenpoäng) och skrev ett blogginlägg i minst 15 minuter på betalad arbetstid (-18 vuxenpoäng)

Så sammanfattningsvis har jag 21 vuxenpoäng minus 18 vuxenpoäng.

Det blir 3 vuxenpoäng.

Det borde betyda att jag är vuxen.




.

Jag älskar min simträning

Jag älskar att åka till simträningen. Jag älskar alla goa typer som man får trängas med på simbanorna. Jag älskar att det är så många som ler så glatt när de ser mig. De blir jätteglada allihopa. Det är en slags rikedom att komma in i ett rum eller in i en simanläggning och se att folk skiner upp när de ser en. Det blir liksom en självuppfyllande profetia för jag börjar förvänta mig alla glada leenden, och jag strålar som en liten sol redan inann jag kommit dit, och då blir ju dom glada av det, också.

Tänk om de såg mig sjunka ned i depressionträsket och kväka ur mig missnöjdsamheter om min kropp, eller när jag blir totalt slut i hela kroppen, och förvandlas till en sorgsen säck potatis som inte vill göra något. De har inte sett den sidan. De ser bara den fulsöta tjejen som är glad som en skit, för det mesta.

Sådant är guld värt. Simträningen är min källa till energi och optimism. Sedan har de fått en slags snabb summering av mitt liv och min mentalitet genom simträningen. Först har det gått åt helvete, sedan gick det ännu mer åt helvete, sedan stod jag stilla under en avsevärd tid av simträningen, och sedan blommade jag ut och blev riktigt hyfsat bra bara över någon natt. Ungefär som mitt liv då.

Nu dyker jag från startpallarna och bubblar runt lika självklart som en sån där fulsöt säl, på simträningen.

Det är verkligen guld värt.

Våren

Tänk er att det just idag, onsdag den 9 april, vaknar en liten Katarina i en dubbelsäng i ett litet bostadsområde utanför Gävle. Tänk er att hon ligger och filosoferar i sängen ett tag, innan hon sträcker på armarna för att omfamna världen. Just denna Katarina är full av livsglädje och energi. Hon har nämligen insett att för varje dag som går, så kommer våren närmare. Den mörka vintern utan snö är nu till sin ände och koltrastarna sjunger, solen stiger, paddorna vaknar, och tranor sjunger ensligt utanför huset där sjön ligger.

Hon smyger upp ur sängen, trär på sig sina träningskläder, viskar till sin hund att nu är det snart dags att ta en joggingtur.

Kiara börjar trampa ivrigt och följer varje rörelse jag gör för att utröna om det verkligen VERKLIGEN är så att jag tar på mig joggingkläderna och verkligen VERKLIGEN ska ta med henne. Hon börjar gnälla och gå i cirklar samtidigt som jag letar efter en varm tröja och öppnar kylen för att hitta lite snabb morgonmat. Jag snor Mickes Peanut-butter och strör det på lite mörkt bröd. Himmelskt. Våren är här. Mina knän värker inte. Tranorna sjunger. Hunden är redo.

Jag öppnar dörren, drar in den friska luften i lungorna

och möts av det här:




Jag tittar mig omkring och undrar om någon på något sätt skämtar med mig. Det är becksvart ute och snön vräker ned. Tröstande hör jag lyckligtvis att en ensam koltrast sjunger ljuvligt om vår. Som en lite overklig kontrast till det tomma, kalla mörkret.

Det blir en tröja till innan jag beger mig, och med ett varmt pannband om öronen påminner jag mig om att det faktiskt är April april din dumma sill.

Och så länge det är April så kan det vara precis vilken årstid som helst.



.

Regn och proffsiga cykeltröjor

Tyvärr regnade det hela söndagen, så min Pinta står i förrådet och väntar på bättre tider. Jag tog bilen till Gävle Cykelamatörers spinninglokal och spinnade lite, och pratade strunt med gubbarna. En av gubbarna hade en kasse till mig med gamla kläder som var för små för honom. Det var riktiga cykelkläder med många logotypes och tryck i skrikiga färger och stora bokstäver på italienska. När jag hade på mig dem så såg jag ut som en riktigt seriös tävlingscyklist (med eventuellt lite för stora kläder). Det kändes nästan komiskt att tänka på hur fin utrustning jag har, hur fin cykeln är, hur glansig den nya hjälmen är, och hur fina mina skrikiga italienska sponstrade cykeltröjor som skriker "här kommer jag!" är,

i förhållande till att jag faktiskt inte är så där särskilt bra på att cykla.

Många amatörcyklister kommer att känna sig mäkta stolta när de cyklar förbi mig på Halvvättern, om de bedömer mig efter kläder och uttrustning.

Nåja.

I övrigt har jag fått in en härlig helg-rutin som känns så skön att genomföra. Jag åker till badhuset på Fjärran Höjder, solar solarium, simmar lite lätt bara 40 minuter, bastar och bubblar, och sedan åker hem. Ett helt underbart obligatoriskt moment för att helgen ska bli riktigt bra.

Jag har haft en hyfsat bra helg, med andra ord. Förutom att jag och sambon rök ihop som hund och katt under lördagen, så har vi nu lyckats stryka varandra medhårs.

Den är Min!

Jag och Micke åkte till CykelCity i Stockholm eftersom jag drömt om min Columbus Pinta i ett par veckor nu. Den såg ännu häftigare ut i verkligheten än på bild. Jag är svag för färger och jag gillade skarpt den djupa, blodröda färgen på den. Servicen på CykelCity var helt suverän och efter noggrann utprovning så byttes styrstång ut, sadelstången byttes också ut och kapades, herrsadeln byttes ut mot en förnämligt bekväm damsadel (jag har sittben som sitter brett isär som en äkta barnaföderska) och så byttes pedalerna ut till chimano SPD-pedaler, för att passa de cykelskor jag redan har. Det blev nästan inga extra kostnader för allt jobb och trixande cykelkillen grejade med, och det kändes skitbra. Jag köpte en riktigt snygg hjälm och lite energybars innan jag insåg att min plånbok började sina och att jag riskerar leva på nudlar i slutet på månaden.

Jag i mina sköna plufsiga helgkläder och en soft snygg Pinta i händerna.

Min Columbus pinta är skitliten. Och den har jättejättetunna hjul. Jag provade cykla en tur med den senare på kvällen och det var hur häftigt som helst. Man satt där hopkrupen och cyklade jätte-jätte-snabbt och lätt. Jag är så nöjd som man bara kan vara.

Nu har jag faktiskt alla förutsättningarna för att bli hur bra jag vill på vad jag vill. Jag har bra löparskor, bra simutrustning, och en riktigt bra cykeln. Det enda som kan hindra mig från att bli så bra som möjligt är blott min egen insats. Och den är det väl ibland si och så med.

Men ändå.

Det känns härligt.

Härligt!

Måttfullhet

Han var nog inte så dum, han den där Sokrates. Han var enligt ryktet en korpulent och "ovanligt ful" herre som i mina ögon bar några autistiska drag. Exempelvis när han kunde stå stilla (inte sitta, utan STÅ) i timmar och vara omedveten för omvärlden eftersom han tänkte riktigt intressanta tankar. I och för sig så tänkte han enormt intressanta tankar, men han kunde väl åtminstone ha satt sig ned, tycker jag.

Han hade enligt ryktet en grälsjuk kvinna som var känd för sitt arga sinneslag och för att vara den enda som kunde få tyst på honom och övervinna honom i en dialog. Tänk om man fick veta mer om henne.

Han fanns där i Grekland ca 400 år före Kristi tidsberäkning och filosoferade om etiklära. Vi svenskar var fullt upptagna med bronsåldern och att rista in enkla tekningar i sten och tillbe Gudarna. Sokrates funderade ofta över viktiga dygderna värda att följa om man vill leva ett bra liv.

En av dygderna var måttfullhet. Ett skittråkigt och omodernt ord å ena sidan, å andra sidan så sant och så tråkigt att det inte är något som dagens samhälle vill höja på ögonbrynen över.

Det borde ingå i skolutbildningen och i friskvårdslära. Måttfullhet. Äta lagomt mycket. Träna lagomt mycket. Jobba lagomt mycket. Ha en lagom rik fritid och sov lagomt mycket. Det är nog den största sanning jag funnit hittills. Måttfullheten. För det är inte förrän jag funnit måttfullhet i livet som jag börjar kunna balansera det. Det betyder inte heller att man ska nöja sig att hålla livet på en och samma nivå, men om jag vill bli bättre på att träna så måste jag göra en måttfull ökning i intensitet, balanserad med måttfull insats i arbete, mat och sömn. Tränar jag så mycket att det stör arbetsinsatsen, matintaget eller sömnen så att de blir under måttligheten så är jag dömd att tappa balansen och göra bakslag.

Måttfullheten gillar inte undernärda eller frossande människor. Måttfullheten gillar inte människor som lever för karriären och glömmer familjen. Måttfullheten hyser en stark sympati för mina knän som fortfarande drar lite sviter över min energiska superträning förra sommaren.

Tråkiga ord är nog ganska bra, ändå. Måttfullhet är ett tråkigt med bra ord.

Han var nog inte så värst tokig, han den där Sokrates.