Lugnt

Jag tassade in för sista arbetspasset på mitt vikariat idag. Egentligen var det sista arbetsdagen igår, men jag har ju varit sängliggandes så jag har inte hunnit göra den sista överlämningen. Idag var jag någorlunda pigg, åtminstone tillräckligt för att hostande och harklande släpa mig iväg och göra det allra nödvändigaste sista, det här var dock inget festligt sätt att spendera sin lördag på. Det kändes konstigt att gå omkring själv i de tomma korridorerna som jag varit så hemma i och det kändes lustigt att lämna ifrån sig tjänstelegitimationen och nyckeln. Jag har lovat att komma tillbaka för ett riktigt avsked till alla gulliga kollegor så fort jag blivit piggare. Nu är jag arbetslös.

När jag gick ut genom dörren kände jag mig ändå ganska upplyft. Jag åkte till Valbo och handlade tuschpennor och ett ritblock. Jag har inte tecknat med tusch i ritblock sedan gymnasiet. Att teckna igen kändes som att återknyta kontakten till den där tjejen i tidiga tonåren som var ett geni på precis allt, innan hon försvann i energikrävande förälskelser, tonårsdepressioner och sedan slutgiltigen drunknade i den vanliga vardagen.

Jag ritade av mig och Christian i tusch.

Det gav mig en känsla av lugn.

Sjukdom och förhöjda pulsvärden

Jag var helt fri från symptom och mediciner i TVÅ HELA VECKOR innan jag blev sjuk igen. Det känns faktiskt ganska okej. Det var två riktigt bra veckor. Jag tränade inte så mycket heller den här friska perioden eftersom jag ville försäkra mig om att sjukdomarna inte var på grund av överträning. Nu har jag med andra ord dessutom rent samvete.

Igår låg jag i feber. Jag vet att feber är kroppens sätt att föra krig mot mina virus. Eftersom virus trivs i 37 grader så är det smart att höja temperaturen så de blir lite slöa, då kan kroppens immunförsvar städa bort de överhettade slöa bakterierna eftersom immunförsvaret är lite mer rustade för en temperaturökning än vad viruset är. Därför drar jag mig ofta från att ta alvedon och annat febernedsättande.

Tyvärr blev det olidligt framåt kvällen. Jag stod inte ut med febern och tog en febernedsättande tablett. När man äter febernedsättande tabletter så signalerar man till kroppen att det är dags att coola ner sig så då började ju kroppen svettas mängder för att kyla ner mig. Jag vaknade flera gånger av att täcket var alldeles blött och att jag behövde vända på det för att känna mig torr. Sedan var båda sidorna av täcket blöta men det blev ganska bra för då blev täcket så kallt av all fukt att jag slutade svettas. Jag var jättetörstig på morgonen när jag vaknade så det försvann nog en hel del vätska. Jag kände mig pigg i morse men chefen sa att det inte var någon bra idé för mig att stanna på jobbet om jag hade feber i natt.

Min vilopuls låg på 107 slag per minut när jag hade feber. Det är min älskade hjärtepumpt som vill hålla mig frisk. 107 slag per minut är en lätt cykeltur på plan mark eller en rask promenad. Tänk er den lätta cykelturen på plan mark en hel natt? En puls som slår lika hårt som en rask promenad under två dygn? Inte underligt man kan känna sig spak efter en febersänka.

Vanligtvis är min vilopuls på 50-60 slag per minut och om jag koncentrerar mig på att slappna av kan jag lägga den på 47 slag per minut, så 107 är ungefär den dubbla pulsen av min vanliga vilopuls. Jag är tacksam över konditionsträningen. Jag har ju uthållighetstränat och klarar ju en puls på 130 i upp till fem timmar utan problem med återhämtning.

Jag tror att jag känner mig mer utvilad nu idag än vad många andra, mindre tränade personer, skulle ha känt sig efter en febersänka.

Ytterligare en fördel med att konditionsträna, alltså...


.

"I see dead people!"

Alla som känner mig lite mer ingående vet att jag har ett visst intresse för historia och att jag gillar fornminnen. På väg till Christians föräldrar knallade vi upp för en fornborg och på vägen hem så gjorde vi en liten paus bredvid en av mina favoritstenar i Enköping.

Kiara gillade inte stenen. Hon hävdade att den var hemsökt av olyckliga själar. Tramsterven.




"This place is haunted! HAUNTED I TELL YOU!!"


.

Godkänd

Yes! Jag klarade besiktningen. Christians pappa gillade mig stenhårt. Jag har varit tre timmars bilresa söderut och charmat Christians släkt. Dom gillade mig allihopa! Sweet.

Jag och Christian...

.

Det är inte synd om mig

Nämen allvarligt, jag fattar vinken, Benita. Det är inte synd om mig. Min kropp håller inte alls på att nedbrytas till en oformlig massa bara för att jag varit sjuk under hösten och vintern. Jag har i princip börjat kunna kämpa på som vanligt igen, nu. Musklerna håller måttet. Tack för klänningen!









.

Konsten att se framåt

Jag har inte mått särskilt bra i och med att jag blir arbetslös i februari. Jag är van att arbeta och att hålla ett högt tempo och det har frestat hårt på mig att inte veta hur framtiden kommer att se ut. Jag har försökt att hålla hårt i min ekonomi och jag har haft lite svårt att våga se framåt och planera för våren och hösten. Dessutom har ständigt återkommande urinvägsinfektioner och en allmän ohälsa gett mig sämre självförtroende. Nu har dessutom ett värkande knä hindrat mig från att springa marathonprogrammet och jag har känt mig låg och trött över detta.

Jag har tappat lite framtidstro, helt enkelt.

Nu har jag tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att plocka fram lite framtidstro igen. Jag har efter djup rannsakan bestämt mig för att våga satsa på Vasaloppets Öppet Spår som är första delen i En Svensk Klassiker. Jag kämpade i Tjejklassikern, jag genomförde Halvklassikern, och jag ska fortsätta jobba för drömmen om att genomföra En Svensk Klassiker.

Jag tänker såhär: Jag tänker på varma kläder. Jag tänker på att ta det riktigt lugnt och inte pressa några tider. Jag tänker på blåbärssoppa och ett gott humör. Jag har ju mina skidor och någonstans måste ju en grundkondition och lite mental "Jävlar Anamma" ligga och trycka. Jag hade jätteroligt på halvvasan och tjejvasan och på något jävla vänster ska jag väl få tag på en bil och snubbla mig iväg till Sälen. Skit samma om jag måste gå upp tre på natten för att komma mig iväg. Jag är ju en morgonmänniska och har alltid varit det. Jag är ju arbetslös och kan ligga och tryna i DAGAR efteråt om det slitit hårt på kroppen.

Det ska gå.

DET SKA GÅ SÄGER JAG!!


.

Bortskämd

Christian har alltid sagt att så länge jag är tillsammans med honom så kommer jag att bli bortskämd. Jag är benägen att hålla med. Jag får både det ena och det andra.

Dagens gåva tog ändå priset: Jag har fått ett till gymkort. Jag har alltså två gymkort på två olika gym. Nu är jag både stolt medlem på SATS samt Korpen. Det betyder att jag har dubbelt så mycket träningspass att välja mellan. Det har klart ökat min motivation och jag behöver lite extra nu när jag varit sjuk i tre månader. Nu har jag piggnat på mig både fysiskt och psykiskt och jag tittar nyfiket på de aktiviteter som finns till buds. Finns det inte plats på det ena gymet så finns det plats på det andra.

Christian hade en baktanke om att det skulle vara trevligt om jag kunde följa honom till Korpen och träna eftersom han tränar där. Det känns otroligt bra. Jag har varit där och gästtränat och kommer bra överrens med hans träningskompis så det känns inte alls som om jag klampar in och stör under hans styrkepass. Dessutom är han målmedveten och duktig på att komma iväg på sina pass så jag behöver liksom bara glida med för att komma mig iväg på in egen träning.

Två gymkort alltså.

Så fruktansvärt onödigt.

Och roligt!


.