Konsten att se framåt

Jag har inte mått särskilt bra i och med att jag blir arbetslös i februari. Jag är van att arbeta och att hålla ett högt tempo och det har frestat hårt på mig att inte veta hur framtiden kommer att se ut. Jag har försökt att hålla hårt i min ekonomi och jag har haft lite svårt att våga se framåt och planera för våren och hösten. Dessutom har ständigt återkommande urinvägsinfektioner och en allmän ohälsa gett mig sämre självförtroende. Nu har dessutom ett värkande knä hindrat mig från att springa marathonprogrammet och jag har känt mig låg och trött över detta.

Jag har tappat lite framtidstro, helt enkelt.

Nu har jag tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att plocka fram lite framtidstro igen. Jag har efter djup rannsakan bestämt mig för att våga satsa på Vasaloppets Öppet Spår som är första delen i En Svensk Klassiker. Jag kämpade i Tjejklassikern, jag genomförde Halvklassikern, och jag ska fortsätta jobba för drömmen om att genomföra En Svensk Klassiker.

Jag tänker såhär: Jag tänker på varma kläder. Jag tänker på att ta det riktigt lugnt och inte pressa några tider. Jag tänker på blåbärssoppa och ett gott humör. Jag har ju mina skidor och någonstans måste ju en grundkondition och lite mental "Jävlar Anamma" ligga och trycka. Jag hade jätteroligt på halvvasan och tjejvasan och på något jävla vänster ska jag väl få tag på en bil och snubbla mig iväg till Sälen. Skit samma om jag måste gå upp tre på natten för att komma mig iväg. Jag är ju en morgonmänniska och har alltid varit det. Jag är ju arbetslös och kan ligga och tryna i DAGAR efteråt om det slitit hårt på kroppen.

Det ska gå.

DET SKA GÅ SÄGER JAG!!


.