Konsten att se framåt

Jag har inte mått särskilt bra i och med att jag blir arbetslös i februari. Jag är van att arbeta och att hålla ett högt tempo och det har frestat hårt på mig att inte veta hur framtiden kommer att se ut. Jag har försökt att hålla hårt i min ekonomi och jag har haft lite svårt att våga se framåt och planera för våren och hösten. Dessutom har ständigt återkommande urinvägsinfektioner och en allmän ohälsa gett mig sämre självförtroende. Nu har dessutom ett värkande knä hindrat mig från att springa marathonprogrammet och jag har känt mig låg och trött över detta.

Jag har tappat lite framtidstro, helt enkelt.

Nu har jag tagit ett djupt andetag och bestämt mig för att plocka fram lite framtidstro igen. Jag har efter djup rannsakan bestämt mig för att våga satsa på Vasaloppets Öppet Spår som är första delen i En Svensk Klassiker. Jag kämpade i Tjejklassikern, jag genomförde Halvklassikern, och jag ska fortsätta jobba för drömmen om att genomföra En Svensk Klassiker.

Jag tänker såhär: Jag tänker på varma kläder. Jag tänker på att ta det riktigt lugnt och inte pressa några tider. Jag tänker på blåbärssoppa och ett gott humör. Jag har ju mina skidor och någonstans måste ju en grundkondition och lite mental "Jävlar Anamma" ligga och trycka. Jag hade jätteroligt på halvvasan och tjejvasan och på något jävla vänster ska jag väl få tag på en bil och snubbla mig iväg till Sälen. Skit samma om jag måste gå upp tre på natten för att komma mig iväg. Jag är ju en morgonmänniska och har alltid varit det. Jag är ju arbetslös och kan ligga och tryna i DAGAR efteråt om det slitit hårt på kroppen.

Det ska gå.

DET SKA GÅ SÄGER JAG!!


.

Skidstart för säsongen!

Christian tänkte nog något i stil med att det skulle vara kul att hitta på något med mig, alltså utöver att mata mig med glass och choklad, så han var snabbare än blixten med att införskaffa sig ett par egna skidor över en lunchrast. Han resonerade lite luddigt om att han aldrig någonsin kommer att följa med mig på löpning och att skidor då var det mest sannolika för honom att följa med mig på. Han har nämligen konstaterat att skidåkning ser ut att kräva mindre ansträngning än löpning, åtminstone i nedförsbackarna. Därför hade han idag stolt bjudit ut mig på en Skid-dejt där han högmodigt lovade att stå för alla omkostnader. Jag drömmer fortfarande om Vasaloppet 2009, så jag blev jätteglad över hans initiativ. Underbart!



Det var fantastiskt härligt att äntligen få åka skidor igen! Christian skjutsade mig till Högbo "Pay and ski" och där fanns det konstspår. Det kändes från början lite tungt att börja röra på "skidmusklerna" igen men efter bara några hundra meter kändes det riktigt skönt och uppfriskande.

Christians enträgna försök att bemästra sina skidor var också ganska uppfriskande att betrakta. Han var inte riktigt van vid att stå på skidor så vi gick igenom grunderna med skidåkningen. Med stor entusiasm antog han varje utmaning som skidåkningen bjöd på. Starkt jobbat!

Här försöker Christian att... eh... jag vet faktiskt inte vad han försöker sig på just där. Men huvudsaken är ju att han åtminstone FÖRSÖKER. Och det råder ju ingen som helst tvekan om att han faktiskt helhjärtat anstränger sig på denna bild.


Mannen med det goda humöret.

.

Halvvasan 2008

Själv satsade jag på halva vasaloppet -Halvvasan på 45 kilometer. Jag var laddad och hade hoppats på att det skulle vara samma fina väder och lika fina skidspår som Micke hade åkt på dagen innan, men dagen kantades av regnblandad snö, nästan hela vägen.

Dagen började faktiskt med en krock. En stor bil fick sladd och tacklade in sig i vår bil och det var ju rätt så praktiskt att vi hade diverse digitalkameror med oss att dokumentera skadan på vår bil, och givetvis fotade vi även den generade bilisten. Jag insåg att det var riktigt halkigt ut, särskilt nu när ett löst snölager låg ovanpå ett islager.

Här undrar jag som vanligt vad jag gett mig in på. "Vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen är en viss road min med lite ihopsnörpt och knäppt mun. Denna min har jag när jag ska hoppa fallskärm, köra motionslopp eller blir beordrad att dammsuga golvet när jag igentligen har planerat något mycket roligare.

Jag stod utanför startfållorna och köade i ca 20 minuter innan vi blev insläppta till dem. Det blev kallt. Men lite magpirr började komma, så jag märkte inte av kylan lika mycket.

I startfållan och redo att bege mig.

Resten av loppet beskrivs bäst som ren och skär åkglädje. Förra året när jag åkte tjejvasan var jag rätt så osäker och spänd. Jag hamnade raskt sist och började fundera över vad jag gett mig in i. Det här året insåg jag på en gång att något klart hänt med mig de här 12 månaderna. Jag körde på rätt så hårt på en gång. Förfärades över folk som bromsade i nedförsbackarna I SNABBÅKNINGSFILEN och muttrade överlägset för mig själv mot alla som jag utan problem åkte förbi. Jag är alltid ödmjuk på utsidan, men när jag är laddad för ett lopp så är jag inte alltid det på insidan. Snön fortsatte vräka ned och jag pinnade på för kung och fosterland, trots min dåliga träning. Det kändes ändå klart annorlunda mot förra året, trots att spåren var mer igensnöade i år. Jag tror det är första gången i min träning som jag faktiskt fysiskt kände att jag fått en bättre pump det här året. Jag behövde inte återhämta mig lika länge nu som förra året.

Jag kunde ta i hårdare i år, och jag hade definitivt roligare. Det fanns inte bara blåbärssoppa och sportdryck efter spåret på Halvvasan, utan även KEXCHOKLAD i mängder. Jag åt för allt jag rymde i munnen, och för första gången var jag tacksam över mina hamsterkinder som rymde både ett och annat innan avfärd från depåerna.

Roligt, roligt, roligt. De som jag överlägset åkt om i början hann givetvis ikapp mig mot slutet, när jag började tackla av lite, och det var väl troligen bara en nyttig läxa och något jag ska tänka på nästa gång jag är het i starten.

Loppets listigaste beslut var att hoppa över Vallaservicen i år. Det var enormt långa köer till vallaservicen. Snön med lagret av is under gjorde att det blev väldigt svårt att få grepp med skidorna. Man fick ge upp och börja saxa mycket tidigt i backarna. Folk verkade tro att det handlade om vallan, men jag tänkte på den väldubbade bilen som brakat in i vår bil under morgonen, och tänkte att problemet troligen inte var dålig valla. Troligen var det själva avsaknaden av friktion mellan snön och isen, som gjorde att man inte kunde skjuta ifrån med skidorna när man ville framåt, eller få något slags grepp i uppförsbackarna. Nedförsbackarna bjöd också på spännande stakning eftersom snön hindrade skidorna från att glida obehindrat.

I slutet av sträckan kom några mycket vältränade skidåkare ikapp mig, och de sa upprört att det väntat vid vallaservicen i 40 minuter, och att vallan likförbannad inte gjorde någon skillnad och att de likförbannat inte haft något som helst fäste. Då fnissade jag listigt och överlägset för mig själv igen. Jag blev övertygad om att jag fattade rätt beslut som inte vallade på skidorna efter spåret. Hurra för mig.

Jag hörde till de sista 700 som kom i mål av ca 2500 startande. Mot slutet gick det tungt...


...och ännu tyngre...


Men jag var ändå stolt. Jag åkte 45 kilometer på 4tim och 33 minuter. Jag åkte nästan 10km/h i snitt, vilket var en klar förbättring från förra året. Stolt och glad. Med magen full av kexchoklad. Kul var det!

Vi gjorde det!

Jajjamensan. Micke åkte Vasaloppets Öppet Spår på 9 mil. Det var solsken och bra spår, eventuellt lite isiga.

Dagen efter var det regnblandat snö och riktigt mycket modd över de isiga spåren, så det blev en verklig utmaning för mig att ta mig runt på Halvvasan på 4,5 mil. Men vi hade roligt! Båda två! Jag skriver mer om det, och lägger in fler bilder, ikväll!

Micke innan starten.



Jag efter målet.

Fyra dagar kvar

Jahapp. Då var det fyra dagar kvar, då.

På tisdag ska jag åka 4,5 mil för att avverka halva vasaloppet. Min träning på längdskidor är löjligt liten, inte ens 9 mil. Jag var just på väg att skylla på frånvaron av snö, eller nämna att jag prioriterat simning och löpning, innan jag insåg att det faktiskt inte finns några bra ursäkter. Jag har helt enkelt inte ansträngt mig tillräckligt mycket för att få in rutinerna att åka till Högbos konstskidspår några mil härifrån. Jag har tränat dåligt, helt enkelt.

Däremot så har jag en bättre grundkondition idag än vad jag hade förra året, när jag åkte Tjejvasan på 3 mil. Och Tjejvasan var ju förra vinterns härligaste upplevelse, så nog borde jag klara ett litet pålägg på 1,5 mil.

Fattas bara att jag blir helt fri från förkylningen, halsontet och tröttheten. Fattas bara att min högra axel blir lite bättre. Jag ska ägna mig åt lite intensiv-vila (med undantag för ett spinningpass på söndag) så kommer jag att vara fit for fight inför Halvvasan.

Kul ska det bli!

Äta Träna Äta Träna Äta....

Så såg min helg ut, i stort sett. Mat och träning i mängder. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en helg.

Jag och Micke (och vovvarna) åkte till Grönklitt för att åka längdskidor. Eftersom det inte finns någon snö i Gävle så fick vi åka ca 20 mil i jakt på snögränsen. Vi la upp ett spännande schema enligt rubriken ovan. Mest spännande var det givetvis att äta. Efter att ha tränat så blev man ännu hungrigare och kunde med glädje goffa (goffa = när man både roffar åt sig och glufsar i sig) mat i stora mängder. Dessutom smakar allt himmelskt gott när man har åkt några kilometer på skidor. Vattnet blir klarare, svalare och mer svalkande. Kanelbullarna blir gyllene Bakelser Från Himlen, varmchokladen blir en varm Kopp Med Livsgnista efter att tröttheten slagit in. När man sedan desperat stapplar in i närmaste restaurang med värkande ben så blir plötsligt den största portion hamburgare löjligt liten.

Det är fantastiskt hur magen förvandlas till ett krävande kraftverk efter en skidtur i minusgrader.

Och skidåkningen, då? Ja inte gick det särskilt snabbt, inte slog jag några personliga rekord, men bara själva upplevelsen om att bli rosig om kinderna och se den gula låga solen kasta guldstänk på snötyngda granar... ja... norrlänningen inom mig vaknade och jublade över att det NÄSTAN var som glesbygdslandskapet från min uppväxt, i de nordligare breddgraderna.

Nu är jag tillbaka på kontoret igen, efter en helg full med aktiviteter. Med muskeltrött kropp och ett belåtet leende tänker jag inte bara tillbaka alla härliga skidspår man följt, utan även på pastan, pizzan, godiset, hamburgaren, gröten, och allt annat mer eller mindre nyttigt man kastat i sig...

Snart vår

Det kändes som om det var alldeles nyss som jag åkte skidor i mörkret efter Gångstaspåret, ett par gånger innan jobbet. Snön låg vit och man kunde se ljusen från Enköping blinka som små stjärnor, och från ett fält kunde man se den stora industribyggnaden med sina skorstenar vars rök absorberade ljus till en lysande fet pelare, i mörkret och stjärnblinket. Det var så tyst och harmoniskt att jag inte ens kunde hitta den vanliga rädslan för mörkret, som jag annars har.

Idag har solen stigit upp samtidigt som jag klivit upp ur sängen. Det lyser varma gula och orangea strålar över mossa och granar som tinat fram, och av skidspåret ser man bara två isiga strängar som följer det upptinade joggingspåret. Joggingskorna blir lite skitiga av lera och tinat vatten, och överallt så bubblar hela skogen av ljud! Porlande diken som svämmat över av smältisen, fåglar som kvittrar, hackspettar som hamrar mot trädstammarna, och det tjaskande ljudet av skorna mot det blöta spåret. Solen värmer i ansiktet, och jag märker att jag fått bättre kondition än vad jag hade i höstas. Luften är fuktig och sval. På skuggsidorna av spåret ligger isen lite bredare och jag halkar till ett par gånger, men i det stora hela så var joggingturen en skön upplevelse.

Den verkar komma i år också, våren. Det här året är den mer efterlängtad än någonsin.

Vårsol

I lördags var jag och Micke ute och åkte skidor.

Det var lite halvt mulet ute när vi puttrade iväg med bilen och en fullpackad väska med förnödenheter (läs:blåbärssoppa)till Högbo. Just när vi började närma oss Högbo så började molnen spricka upp på allvar, och vi välkomnades av ett soligt riktigt mars-väder när vi klev ur bilen. Det var gott om folk och barnfamiljer ute, och vi tog 15 km-spåret och började åka med full packning i långsam takt. Av någon anledning blev jag yr när jag ansträngde mig, trots att jag tyckte jag ätit ordentligt, och första milen blev lite osäker med långa vilopauser och små falskt käcka kommentarer som jag försökte säga till mig själv om att jag inte alls var på väg att svimma, blandat med gnäll om att jag troligen skulle dö. Efter en stund lättade yrseln och jag fann en långsam takt som inte kändes för ansträngande, samtidigt som jag kunde njuta av hur den första vårsolen på en klarblå himmel, och gnistrande vit snö som nästan bländade när vi skidade över myrpartier eller mindre skogshyggen.

Efter en mil bestämde vi oss för att slå oss ned på en översnöad sten och packa upp väskorna. Vi ställde skidorna vid skidspåret och jag tittade på hur solen fick snön att smälta och sakta droppa ned för skidmedarna, samtidigt som Micke startade primusköket och kokade upp blåbärssoppan. Det kändes som om man inte sett en blå himmel på evigheter, och det kändes som om jag inte suttit utomhus utan att huttra, på en ytterligare evighet. Jag kunde ta av mig mössan och låta solen skina i ansiktet samtidigt som en stor kopp med blåbärssoppa värmde mina händer, och sedan satt jag tyst och lyssnade på ljudet av en skog som smälte. Snö droppade från kvistar och ljudet av större snöklumpar som föll till marken blandades med lite fågelkvitter och ljudet från primusköket.

Vi satt länge, och vi fikade två omgångar blåbärssoppa innan vi tog på oss skidorna igen och åkte de sista fem kilometrarna, nu var jag avsevärt mindre yr, så jag antar att yrseln var matrelaterad. Lite isiga spår med ett rinnigt lager smält snö överst gjorde uppförsbackarna lite luriga, men jag hade väldigt trevligt.

När vi klev in i bilen hade små moln redan börjat skymma solen igen, i några tillfälliga svepningar, men när vi kommit hem igen till Sälgsjön var det mulet.

Äntligen fick man känna på vårsolen och löftet om att det snart kommer att bli varmare!

Vallats vara

Jag trodde skidvalla i princip bara var sådant som folk använde för att ha något att skylla på när de var otränade. "Äh, det var dåligt vallat. väderomslag, ni vet..." Jag är beredd att ge mig i den frågan nu. Man kan faktiskt undvika att saxa i de flesta uppförsbackar om skidorna är tillräckligt preparerade. Jag har också förstått att Mickes lite försynta kommentar: "Ska man inte valla mer än en gång?" inte skulle ha blivit så snabbt avvisad som den faktiskt blev, av mig.

Nu har enhetschefen på Råd och Resurs-avdelningen, som även har en historia som gammal inbiten vasalöpare, intygat mig om att man måste lägga minst fem lager valla om man vill få ett bra fäste. Två vallor underst med något kallare temperatur än luften, och tre vallor över det med aktuell lufttemperatur. Med andra ord menar han att det i princip tar längre tid att valla sina skidor, än att faktiskt åka på dem. Dessutom är det bra att glidvalla, för man FÅR faktiskt bättre glid. Detta intygar vasalöpar-chefen och lovar att ta med sig ett elektriskt valljärn så jag kan glidvalla mina skidor innan spåret. Jag har en känsla av att han kommer att glömma detta, så det är nog säkrast att gå till sportbutiken och se vad jag kan pressa ur min halvtomma plånbok. Det kostar att ligga på topp. Uppenbarligen.

Tur man har mamma och pappa som insett att deras generösa födelsedagspengar (ämnade till en dammsugare) faktiskt kommer till sin rätt på andra områden. Vem bryr sig om lite skit i hörnen när man kan snora offentligt? På ett skidspår dessutom?!

Dagens övriga fundering: Varför skriker min hund "Ääh!", när andra hundar säger "voff"? Finns det någon vettig förklaring till att hon säger "Ääh!" i stället för att jämka sig till helt vanliga hundar? Jag har förklarat för henne att normala hundar säger "voff" och "gruff". Men hon avfärdar denna argumentation med ett "ÄÄÄH!"

Startnummer 11068

Jag har startnummer 11068 och kommer att tävla i startled 12. Jag betalade förra veckan, och det är inmatat och registrerat på vasaloppets hemsida nu. Trist bara att jag varit sjuk hela den här veckan, och stått oförmögen till att träna. Jag försökte åka lite i torsdags men blev väldigt yr och fick riktiga problem efter tre kilometer med allmänt illamående, sedan blev jag lite avskräckt från att försöka igen. Nästa helg så ska jag på en fallskärmskurs, så den helgen försvinner också. Sedan återstår bara en helg till, och efter det så bär det iväg. Det är inte ens en månad kvar.

Ska man se ljust på det så kommer jag säkert att tillvarata varje möjlighet till att träna, men jag börjar även bli lite lugnare nu. Jag tror att jag kommer att fixa det. Kanske inte varesig galant, smidigt eller smärtfritt, men det ska bli kul att ha genomfört det.

Jag har ännu lyckats hålla mig från godis, men gårdagen var den värsta. Jag var ledsen och nedstämd och inget kändes spela någon roll längre. Jag hatade att hela tiden tänka på allt godis som jag försöker förmå mig att avstå ifrån och var evinnerligt trött på mig själv och att tankarna ständigt centrerades till de där gudomligt frestande chokladrutorna i frysen. Micke var jättesjuk. Jag somnade till hans hostningar och vaknade till dem. Han såg mest melankolisk ut i soffan och gav ett allmänt blekt intryck. Febern kom och gick. Han svarade mest enstavigt när jag pratade med honom, och jag saknade mina rappkäftade arbetskollegor, för att inte nämna min rappkäftade chef, från "dagisgruppen" på jobbet. Även när Micke är frisk, så är han lite av en ensamvarg som inte pratar mer än nödvändigt, jag har lärt mig att inte prata allt för mycket i hans sällskap eftersom han inte ser någon större mening i diskussioner som "Vad är din mening med livet?", "Hur skulle du reagera vid otrohet?" eller "Vilket barndomsminne minns du bäst?".

Micke kommer bäst till sin rätt när han får uträtta något. Eller när vi hjälps åt att uträtta något. Middagar eller kostplanering, helgplanering, promenader med vovvarna, joggingturer och träningsupplägg, eller fixa min stackars rostiga Olle; min Toyota från 1986 som gått över 41 000 mil, som jag lånat av pappa. När han uträttar något så verkar han trivas som bäst. Nu verkar han vantrivas med att sitta i soffan och hosta, och han gillar inte riktigt att låta sig passas upp, utan försöker fortfarande göra så mycket som möjligt själv, trots att han är sjuk.

Solen skiner åtminstone. Om jag står stilla och låter den lysa mig rakt i ansiktet en stund, så känner jag nästan värmen från strålarna. Nästan. Jag kommer nog aldrig att välkomna våren så varmt som jag kommer att välkomna den i år.

Skidträning i Orsa

Jag upplevde en ny lag på ett nytt vis i helgen. Tyngdlagen. Den drar allt som är tungt neråt. Uppenbarligen är jag också tung för jag kände mig hänsynslöst utsatt för tyngdlagen när jag förtvivlat försökte prova mig på mina skidor på en riktigt rejäl träningsrunda.

"Åk du bara en kort liten sträcka, det är ju första gången på länge..." tipsade Mickes faster om, (skidexpert i mina ögon, eftersom hon åkt Tjejvasan vid två tillfällen) men självklart skulle jag inte ta hänsyn till min egen kropp.

Efter 18 kilometer så visste jag att det var 1000 meter kvar till mitt utsatta mål. Det var enbart för att jag blev guidad av en väldigt pratsam livräddare från Jakobsberg, som jag kände mig för stolt för att lägga mig i snön bredvid skidspåret och dö.

Det är jättetungt att åka skidor. Särskilt om man var 12 år senast man körde en storfräsare i någorlunda snabbt tempo. Armarna brände. Axlarna brände. Astman gjorde sig påmind och jag hade troligen brustit i tårar om jag inte sedan blivit hämtad av en glad pojkvän. Efter detta blev jag eskorterad till Restaurang Spiltan, som närmare bestämt råkade vara Mickes mammas kök, och fick sleva i mig enorma mängder fisksoppa. Mickes föräldrar har byggt om ett stall till fritidshus, det ser ut som rena drömbygget. Jag och Micke sov däremot inte i stallet utan fick en pytteliten timmerbod att spendera natten i, och det var otroligt mysig. Efter att först ha spanat på skeptiska får och intagit ytterligare en servering mat på Restaurang Spiltan så somnade jag väldigt gott.

Micke frågade om jag skulle åka Tjejvasan nu när jag provat två mil.

Jag svarade något i stil med att jag inte är säker på att jag skulle överleva en sådan färd.

Micke såg glad ut och sa att det börjar bli dags för mig att anmäla mig.

Vingligt projekt

Ja! Nu börjar det likna något. Jag hittade en sida där Kjell Johansson, spårchef på Vasaloppet, uttryckt sig över snöläget nyligen:

"Läget i Vasaloppsspåret är stabilt. Det som hänt sedan sist är att vi med hjälp av tre bandvagnar har packat färdigt den snö som kommit. Vi har haft varmt ett par dagar, men igår eftermiddag frös det på i spåret igen så nu har vi en hård kärna hela vägen. Nu behövs det snö ovanpå – och det verkar som om den ska komma idag. Vi har för övrigt fyllt snödepån i Älvdalen så igår flyttade vi den snön ner till Oxberg för att göra mer plats. Vi ligger också startklara med snökanonerna för att göra riktigt mycket snö om det blir kallt i helgen."

Jag skulle verkligen vilja åka, om det var möjligt. Jag ska provåka mina nya skidor på lördag, klarar jag att åka en längre sträcka utan mördande skavsår, utan att högeraxeln ger upp, eller utan att jag går in i väggen av utmattning, så är det ju bara att anmäla sig!

Min arbetskollega Cicci gav mig "den där blicken" i morse igen, när jag sa att jag bara åkt skidor vid 3 tillfällen de senaste 11 åren och att jag ville åka Tjejvasan, om det vore möjligt. Det är en speciell blick som hon ger när jag gör något hurtigt som hon ställer sig oförstående till. Den ser tom och oförstående ut, lite glansig, men med blicken innefattar även en stor önskan att veta vad som egentligen rör sig i mitt huvud. Jag försökte förklara för henne att det är de vingliga projekten som är mest spännande att genomföra, men jag är inte säker på att hon förstod...

"Att vasa eller icke vasa"

Förlåt för den dåliga ordvitsen. Det blir inte bättre än så här. Fördelen med att åka Tjejvasan (3 mil) är att jag troligen kommer att bli sporrad att genomföra hela tjejklassikern detta år. Att klara hela Tjejklassikern skulle ju vara en trevlig merit. (ett skidlopp 30 km, ett cykellopp 90 km, ett "simlopp" 1 km, samt ett löplopp på 10 km) Tjejklassikern betyder ju även att jag genom åtskilliga timmar av träning och mental förberedelse kan få chansen att köpa ett litet smycke med en speciell form, för en hutlös summa pengar, samt erhålla ett diplom om att jag är Duktig (För Att Vara Tjej).

En sidoeffekt av detta kan dessutom vara att jag blir aningens mer vältränad och inte fastnar i negativa tankebanor framför TV-soffan, risken blir också mindre att obehagliga situationer uppstår som att jag exempelvis med våld tvingar Micke att säga att jag inte alls ser fetare ut.

Nackdelen med Tjejvasan är att det kanske saknas snö i år. Om man adderar detta med anmälningsavgiften som ligger på 1000 kronor och tillägger att jag åkt skidor vid tre tillfällen de senaste 11 åren så känns Vasan som ett synnerligen vingligt projekt. En ytterligare nackdel är ju att så fort man försöker gå in på ikonen "frågor och svar om snöläget" på Vasaloppets hemsida så kommer genast en liten irriterande ruta med texten "Proxy Encountered Error" som jag misstänker är Vasaloppsarrangörernas sätt att säga att de undviker frågan.

Steg 1 i att luska ut om Tjejvasan är ett projekt för mig, blir att köra en testrunda så snart som möjligt. Det innebär att jag troligen ska försöka åka så långt jag klarar i nyinköpta skidskor och låtsas att jag kör genrepet inför en kommande Tjejklassiker. Micke har föreslagit bootcamp i Orsa så det blir nog dit det bär...