Jobbet pågår för högtryck, och jag arbetar intensivt under långa perioder, just nu. Igår innebar detta till att jag kom hem lika urblåst som en gammalt avdankat ballongskrutt.
Tänk er detta scenario:
Jag ringer min käre sambo och meddelar att jag kanske inte är färdig med middagen, som planerat, när han kommer hem.
Han meddelar att jag borde försöka vila upp mig lite, så tar han hand om maten. Han föreslår att han inhandlar lite skräpmat den här gången, eftersom vi båda jobbat övertid och är trötta (kommentarer om detta beslut i förhållande till vår halvkassa ekonomi undanbedes...).
"Kan du tänka dig att äta något onyttigt så här mitt i veckan?" frågar han.
"Ja" svarar jag leende, och frågar tillbaka: "Kan du tänka dig att min mage kanske blir lite fetare av skräpmat, mitt i veckan?"
Någon timme senare kommer han hem med en ljuvligt ångande pizzakartong, och sallad till mig.
Sallad.
Jag visste inte om jag skulle:
1.Pussa honom för att han är mån om min hälsa och att jag ska trivas med mitt utseende
2. Hoppa på honom med en smörkniv och försöka karva ut hans hjärna genom öronen.
3. Ta pizzan som gisslan, låsa in mig på toaletten, och mumsa i mig den där.
4. Säga "Öh, jaha ja. Ja det blir säkert bra" och skriva ett underligt blogginlägg om situationen, i stället.
Det blev alternativ 4. Nu när jag tittar tillbaka på hela scenariot så tycker jag ju att alternativ 3 skulle ha varit klart mer kreativt. Grejen är ju det att, om vi tittar på våra arbeten och kroppar, så har han en avsevärt högre förbränning och kan äta avsevärt mycket mer fet mat utan att det inverkar negativt på hans hälsa. Själv sitter jag i en mjuk kontorsstol hela dagarna, med skrivbordsarbete, och på sin höjd så tar jag firmabilen till anstalten och blir bjuden på sockerkaka. Stressnivån kan vara hög när snabba beslut måste fattas, men den fysiska aktiviteten är minimal. Min kropp tar mer stryk av en pizza än vad hans kropp tar stryk. Han vet att jag brukar känna mig missnöjd över vikten som långsamt stiger nu när mina knän sätter stopp för aktiviteterna, och en pizza som tröst är ju givetvis en kortsiktig lösning.
Så jag tvivlar inte på att salladsköpet var en akt av kärlek...
...eller så kanske det är så att han tycker att jag är tjock och ful, att han fantiserar om en slank finlemmad flicka i 18-års åldern, och att han förtvivlat försöker få ordning på min allt fetare mage...
Friday, December 7, 2007
Wednesday, December 5, 2007
Svart på vitt
Kriminalvården har bjudit på gratis analys och fastsällande av hälsoprofil, och jag tog gladeligen åt mig uppdraget att få min hälsa analyserad.
Jag var bara inte riktigt förberedd på resultatet.
Resultatet visade att jag hade lite sämre än medelmåttiga konditionsvärden, men ändå värden inom normalgränsen. Vältränade människor har ett stort hjärta som pumpar på bra vid ansträning. Otränade människor har ett litet hjärta som har liten halvkass pump som måste slå mycket fortare än vältränade människor. Jag är enligt denna kunskap på gränsen till att ha sämre kondition än vad de flesta kvinnor har, i min åldersgrupp.
Jag har inte kommit på hur jag ska hantera dessa hälsoresultat, utan har olika alternativ att välja mellan.
1. Skita i resultaten och anta att de inte är tillförlitliga i mitt fall.
2. Fundera på om jag rör mig för lite för att bygga upp en bra kondition.
3. Fundera på om jag rör mig för MYCKET för att bygga upp en bra kondition, alltså
att kroppen inte hinner återhämta sig i vilan efter träningspassen.
4. Sätta mig ned och gråta och säga "MEN JAG ANSTRÄNGER MIG JUH!!!!"
5. Fundera över om kroppen kanske inte hinner bli så jäkla mycket bättre på ett år, och inse att det inte finns några snabblösningar om man vill få bättre kondition.
6. Skylla allt på den gamla tiden då jag var deprimerad och oftast låg ned eller sov bort tiden, då kanske mitt hjärta muskelmässigt förtvinade till storleken av ett pippifågel-hjärta.
7. Misstänka att jag har någon slags sjukdom.
8. Förkasta pulsbaserad analys och jämföra mitt hjärta med ett litet kaninhjärta som trots sina snabba minislag är ett jättebra och vältränat hjärta.
9. Ägna mig åt aktiv förträngning.
10. Äta fet mat och bli tjock, med ursäkten: "Jag blir ändå aldrig tränad. Jag tränade ett helt år och hade ändå skitkassa värden."
Jag var bara inte riktigt förberedd på resultatet.
Resultatet visade att jag hade lite sämre än medelmåttiga konditionsvärden, men ändå värden inom normalgränsen. Vältränade människor har ett stort hjärta som pumpar på bra vid ansträning. Otränade människor har ett litet hjärta som har liten halvkass pump som måste slå mycket fortare än vältränade människor. Jag är enligt denna kunskap på gränsen till att ha sämre kondition än vad de flesta kvinnor har, i min åldersgrupp.
Jag har inte kommit på hur jag ska hantera dessa hälsoresultat, utan har olika alternativ att välja mellan.
1. Skita i resultaten och anta att de inte är tillförlitliga i mitt fall.
2. Fundera på om jag rör mig för lite för att bygga upp en bra kondition.
3. Fundera på om jag rör mig för MYCKET för att bygga upp en bra kondition, alltså
att kroppen inte hinner återhämta sig i vilan efter träningspassen.
4. Sätta mig ned och gråta och säga "MEN JAG ANSTRÄNGER MIG JUH!!!!"
5. Fundera över om kroppen kanske inte hinner bli så jäkla mycket bättre på ett år, och inse att det inte finns några snabblösningar om man vill få bättre kondition.
6. Skylla allt på den gamla tiden då jag var deprimerad och oftast låg ned eller sov bort tiden, då kanske mitt hjärta muskelmässigt förtvinade till storleken av ett pippifågel-hjärta.
7. Misstänka att jag har någon slags sjukdom.
8. Förkasta pulsbaserad analys och jämföra mitt hjärta med ett litet kaninhjärta som trots sina snabba minislag är ett jättebra och vältränat hjärta.
9. Ägna mig åt aktiv förträngning.
10. Äta fet mat och bli tjock, med ursäkten: "Jag blir ändå aldrig tränad. Jag tränade ett helt år och hade ändå skitkassa värden."
Tuesday, December 4, 2007
Jamen God Jul för helvete...!
Jag och Micke har gått igenom månadsbudgeten. Jag har just insett att mina utgifter har blivit riktigt feta. Centrala Studiestödsnämnden vill ha tillbaka den kvarts miljon jag lånat av dem, lyckligtvis lite i taget, men det kostar ändå. Likaså har det nytillkommit kostnader jag inte vant mig vid. Exempelvis har jag ju försäkrat min terv, vilket just nu kräver att jag pungar ut med nästan 2 000 kr. Sedan har jag dragit på mig akademikerförsäkrings-räkningar och diverse akademiska utgifter. Och bilen. Bilen, bilen, biiileeeeen kostar skjortan när vinterdäck måste införskaffas, när fel lampor lyser och en damask är trasig.
Summa summarum av det hela innebär att jag och Micke inte handlar julklappar till varandra som vi delar ut på julafton. Vi får helt enkelt inte ihop budgeten. Vi väntar till nästa lön och mellandagsrean. Vi löser det helt enkelt inte på något annat sätt just nu. Huvudsaken är ju ändå att mamma, pappa och brorsdottern får en gest för att jag uppskattar blodsbanden. Micke kan få en kram i stället, så länge.
Har jag sagt att jag inte gillar julen?!?
Summa summarum av det hela innebär att jag och Micke inte handlar julklappar till varandra som vi delar ut på julafton. Vi får helt enkelt inte ihop budgeten. Vi väntar till nästa lön och mellandagsrean. Vi löser det helt enkelt inte på något annat sätt just nu. Huvudsaken är ju ändå att mamma, pappa och brorsdottern får en gest för att jag uppskattar blodsbanden. Micke kan få en kram i stället, så länge.
Har jag sagt att jag inte gillar julen?!?
Arbetssituationen
Jag trivs riktigt bra med mitt jobb som Frivårdsinspektör. För det mesta. Det är ett jätteroligt arbete och både mina klienter och arbetskollegor är väldigt intressanta, och ger mig massor. Det är otroligt intressant att arbeta med de juridiska aspekterna. Att beräkna straffvärden och fatta viktiga beslut som påverkar huvudförhandlingar och dombeslut. Att kunna påverka människors liv och framtid, förhoppningsvis till det positiva.
Jag trivs riktigt bra med mitt jobb. För det mesta, alltså.
Det är ju så att man är rätt så grön också.
Och just idag så satt domstolens ordförande myndigt längst bort i ena änden av ett jättestort bord, i en stor halvtom sal, med lagboken myndigt placerad framför sig. Runt honom satt andra viktiga rådgivare, och även min chef. Jag gick in och satte mig under en tystnad som jag var osäker på hur jag skulle bryta.
Jag satte mig på andra änden av det stora bordet. I min prydliga svarta kavaj och ett desperat försök att få ihop håret till en prydlig hästsvans.
Och jag tror att jag aldrig känt mig så ynklig i hela mitt liv. Stammande, bläddrande och rodnande. Trots att jag var påläst inför det som skulle framföras, så föll allt platt och jag fick läsa innantill och sökte förtvivlat med blicken efter chefen (som inte alls var särskilt imponerad över min insats).
Då är man jätteliten. Gastronomiskt liten. På andra änden av ett stort bord.
Då vill man jobba som glassförsäljare i stället. Eller tryggt sitta som kassör på Ica Maxi. Eller långtradarchafför. Jag har alltid velat bli långtradarschafför... Eller bäst av allt: Köra glassbilen varje kväll och ha ett gäng glada ungar som springer efter mig till den klassiska glassbilsmelodin.
Det borde jag prova...
Jag trivs riktigt bra med mitt jobb. För det mesta, alltså.
Det är ju så att man är rätt så grön också.
Och just idag så satt domstolens ordförande myndigt längst bort i ena änden av ett jättestort bord, i en stor halvtom sal, med lagboken myndigt placerad framför sig. Runt honom satt andra viktiga rådgivare, och även min chef. Jag gick in och satte mig under en tystnad som jag var osäker på hur jag skulle bryta.
Jag satte mig på andra änden av det stora bordet. I min prydliga svarta kavaj och ett desperat försök att få ihop håret till en prydlig hästsvans.
Och jag tror att jag aldrig känt mig så ynklig i hela mitt liv. Stammande, bläddrande och rodnande. Trots att jag var påläst inför det som skulle framföras, så föll allt platt och jag fick läsa innantill och sökte förtvivlat med blicken efter chefen (som inte alls var särskilt imponerad över min insats).
Då är man jätteliten. Gastronomiskt liten. På andra änden av ett stort bord.
Då vill man jobba som glassförsäljare i stället. Eller tryggt sitta som kassör på Ica Maxi. Eller långtradarchafför. Jag har alltid velat bli långtradarschafför... Eller bäst av allt: Köra glassbilen varje kväll och ha ett gäng glada ungar som springer efter mig till den klassiska glassbilsmelodin.
Det borde jag prova...
Sunday, December 2, 2007
Träningen i November
Summering av November månads träning.
Under November månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 18,5 timmar.
(4,5 timmar mindre än förra månaden)
Promenader: 3 tillfällen, 3 timmar.
Spinning: 2 tillfällen 1,3 timmar.
Simning: 6 tillfällen, 7,5 timmar
Jogging: 9 tillfällen, ca 6,2 timme.
Styrketräning: 1 tillfälle, 40 minuter.
Ja, vad ska jag säga? Jag är skadad fortfarande, och försöker träna på enligt läkares rekomendationer. Jag försöker röra på mig försiktigt och försöker läsa av smärtan om när det är dags att vila, och när det är dags att lunka vidare. Dessutom är jag överbelastad på jobbet, och det har inte funnits tillfälle att magnetröntka mina knän.
Det enda jag vet är att jag inte blir bra i morgon. Och inte dagen efter i morgon heller. Jag får leva med det här tills vidare. Jag får leva med att inte riktigt klara av att gå på IKEA, att inte riktigt palla trycket att stå i en matkö, att leta reda på en stol och sätta sig i elektronikaffären. Att kanske inte kunna åka halvvasan till vintern, och att kanske inte kunna ställa upp i några lopp till sommaren.
Jag får leva med att i stället trava på i korta pass i långsamt tempo, att njuta av simningen, att fortsätta tänka positivt och att drömma om en förbättring. Den kommer ju att komma. Förr eller senare.
Under November månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 18,5 timmar.
(4,5 timmar mindre än förra månaden)
Promenader: 3 tillfällen, 3 timmar.
Spinning: 2 tillfällen 1,3 timmar.
Simning: 6 tillfällen, 7,5 timmar
Jogging: 9 tillfällen, ca 6,2 timme.
Styrketräning: 1 tillfälle, 40 minuter.
Ja, vad ska jag säga? Jag är skadad fortfarande, och försöker träna på enligt läkares rekomendationer. Jag försöker röra på mig försiktigt och försöker läsa av smärtan om när det är dags att vila, och när det är dags att lunka vidare. Dessutom är jag överbelastad på jobbet, och det har inte funnits tillfälle att magnetröntka mina knän.
Det enda jag vet är att jag inte blir bra i morgon. Och inte dagen efter i morgon heller. Jag får leva med det här tills vidare. Jag får leva med att inte riktigt klara av att gå på IKEA, att inte riktigt palla trycket att stå i en matkö, att leta reda på en stol och sätta sig i elektronikaffären. Att kanske inte kunna åka halvvasan till vintern, och att kanske inte kunna ställa upp i några lopp till sommaren.
Jag får leva med att i stället trava på i korta pass i långsamt tempo, att njuta av simningen, att fortsätta tänka positivt och att drömma om en förbättring. Den kommer ju att komma. Förr eller senare.
Min Mamma
Min älskade mamma från Norrlands inland, är på besök hos oss. Tanken är att hon ska få en helgs semester. Jag tror inte min mamma vet hur man tar semester.
Subscribe to:
Posts (Atom)
