Arbetssituationen

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb som Frivårdsinspektör. För det mesta. Det är ett jätteroligt arbete och både mina klienter och arbetskollegor är väldigt intressanta, och ger mig massor. Det är otroligt intressant att arbeta med de juridiska aspekterna. Att beräkna straffvärden och fatta viktiga beslut som påverkar huvudförhandlingar och dombeslut. Att kunna påverka människors liv och framtid, förhoppningsvis till det positiva.

Jag trivs riktigt bra med mitt jobb. För det mesta, alltså.

Det är ju så att man är rätt så grön också.

Och just idag så satt domstolens ordförande myndigt längst bort i ena änden av ett jättestort bord, i en stor halvtom sal, med lagboken myndigt placerad framför sig. Runt honom satt andra viktiga rådgivare, och även min chef. Jag gick in och satte mig under en tystnad som jag var osäker på hur jag skulle bryta.

Jag satte mig på andra änden av det stora bordet. I min prydliga svarta kavaj och ett desperat försök att få ihop håret till en prydlig hästsvans.

Och jag tror att jag aldrig känt mig så ynklig i hela mitt liv. Stammande, bläddrande och rodnande. Trots att jag var påläst inför det som skulle framföras, så föll allt platt och jag fick läsa innantill och sökte förtvivlat med blicken efter chefen (som inte alls var särskilt imponerad över min insats).

Då är man jätteliten. Gastronomiskt liten. På andra änden av ett stort bord.

Då vill man jobba som glassförsäljare i stället. Eller tryggt sitta som kassör på Ica Maxi. Eller långtradarchafför. Jag har alltid velat bli långtradarschafför... Eller bäst av allt: Köra glassbilen varje kväll och ha ett gäng glada ungar som springer efter mig till den klassiska glassbilsmelodin.

Det borde jag prova...