Framtidsdrömmar

Snart blir jag frisk igen. Snart stabiliserar sig livet igen. Då ser jag fram emot att få börja träna igen. Gud vad skönt det ska bli. Jag ser fram emot Stockholm Marathon vars träningsprgram startar om sex dagar men mest ser jag fram emot att stå på startlinjen igen inför nästa Triathlon. Det är en speciell känsla. Missmod och förväntan i en intensiv blandning. Rädslan av att inte riktigt ännu höra hemma bland triathleterna blandad med känslan av samhörighet.



Jag vill fortsätta kämpa för det här och jag vill fortsätta strida för att få in bättre träningsrutiner och förbättra min fysik. Göra det bästa av vad jag har.



Sedan, när jag börjat få riktigt bra fläng på det här med triathlon. När jag har gjort framsteg och när jag blivit märkbart bättre i mina lopp. När jag blivit segare och hårdare och bättre. När jag klarar av en halv Ironman... Då ska jag köpa den här ringen. Den verkar ju störtskön...

Skitmycket ännu mera pay off!

Jag hittade den här bilden på internet från Stockholm triathlon. Tillsammans med elva andra bilder på mig. På de andra bilderna så såg jag ut lite mer som jag uppfattade mig: lite klumpig, långsam, oekonomisk. Men cykelbilderna... jag menar... man KAN inte se så värst klumpig ut på en cykel. Det är liksom givet vart armarna ska befinna sig och skorna är ju faktiskt fastklickade i pedalerna. Jag känner mig fortfarande helt upprymd av att titta på fotot. Jag känner mig lite häpen och tänker "Är det där JAG?! Är det JAG som cyklar i Stockholm?! Jag ser ju ut att inte ha gjort något annat!" samtidigt väller stoltheten fram och jag inser inte bara att jag faktiskt GENOMFÖRDE loppet utan även att jag är under förändring. Jag är under utveckling. Från att jag skämts lite över mina insatser på motionsloppen så börjar kroppen och sinnet långsamt anpassa sig för uppgiften.

Lite i taget.

Ett halvår i taget.







.

Stilstudie Stockholm Triathlon 2008

Liten Katta bland stora karlar. Liten, till synes obekymrad Katta bland stora karlar. Det ser bra ut det där.


Vad är det där för puckad brud som inte simmar i simanpassad våtdräkt utan klätt ut sig i sin lågbudgetvariant av smurfblå surfdräkt? Ser hon inte att riktiga triathleter måste klä sig lite mer medvetet? Va? Vad är hon självbelåten för, va?


10 minuter kvar till start. Jag sitter på bryggan till höger och ser till att vara tidigt i vattnet.


Man fick greppa fast sig i kajakerna och vila om man kände för det. Spänningen steg innan starten.


Jag bytte om så snabbt i växlingen att jag inte hann fastna på bild.


Jag cyklade så snabbt att jag inte hann fastna på bild!!


Och solen sken på mig på målgången. Bara för att jag sprang så snabbt med mina värkande ben. Observera de vackra röda sockorna som jag dragit upp olika mycket. Senaste trenden inom triathlon. Jag lovar.


En min som jag härmed döper till Triathlonminen. Den innefattar Glädje och Smärta. Och Glädje. Och Smärta. Och glädje. Blandat med smärta.


Det var Bengt-Göran som fotade, jag tackar och bockar för bilderna...


.

Stockholm Triathlon 2008

Min hemdator vägrar fungera. Jag måste kortfatta upplevelsen. Bästa sättet att kortfatta upplevelsen är att beskriva de 9 mest minnesvärda momenten. Ett efter ett.

Moment 1. Jag halvskriker "Tack gode gud! Lägg för guds skull inte på!" till en främmande mansröst som försöker att hjälpa mig att lista ut exakt vart i stockholm jag befinner mig och hur jag tar mig till tävlingsbanan. Att köra vilse i stockholms innerstad är inte roligt.

Moment 2. Hela Gävle SS Triathlon, det vill säga Bengt-Göran, möter mig vid startområdet. Mycket härlig syn efter att jag stressat som en dåre överallt i hela stockholm. 1 timme till start.

Moment 3. Jag är för stressad för att äta. Jag KAN inte äta. Jag får i mig litegrann men på tok för lite för att det ska räcka för två timmars fullt ös. Jag petar artigt i min omsorgsfulla tillagade mat och tänker "Jag kan inte." Trots att jag vet att det är ganska viktigt att äta innan ett triathlonlopp.

Moment 4. Jag plumsar i kallt vatten och försöker göra tummen upp till Bengt-Göran. Sedan FRISIMMAR jag några armtag! Utan hyperventilering och utan att sjunka till botten. Sedan rasar starten iväg.

Moment 5. Jag cyklar i Stockolm. Fort som attans. Jag förstår varför vägen varit avstängd och varför det varit så svårt att ta sig genom staden idag. Jättemånga tittar. Jätteroligt. Häftigaste upplevelsen var att susa i skarp nedförsbacke genom trafiktunnlarna och de orangea lyktorna med cykeln. Full fräs!

Moment 6. Bengt-Göran följer mig med cykel när jag löper och säger att allt ser tokbra ut. Jag är törstig och vill gå och lägga mig. Ser många mysiga gräsplättar att sova på. Flåsar ursinnigt. Benen värker, och värker och vääärker.... den där matbiten jag hoppade över tre timmar tidigare lyser med sin frånvaro.

Moment 7. MÅLGÅNG! Ofattbart att oavsett HUR trött man än är så har man alltid mer att ge de sista 50 metrarna. Lycka! Stor Lycka!

Moment 8. Jag undrar varför Bengt-Göran ger mig en massa dumma råd till mig hela tiden om hur han tycker att jag borde bygga mina ben och han förklarar att han är Kiropraktor. Jag känner mig sådär halvt dum. Men det går över eftersom jag börjar lyssna på ett annat öra och inser att det finns MASSOR för mig att göra om jag vill få stabilare knän. Hur mycket som helst. Jag vill starta redan i morgon!

Moment 9. Efter intagen mat och filsofisk eftertanke med Bengt-Göran så är det dags att dra sig hemåt. Trött. Glad. Nöjd. Och riktigt, riktigt inspirerad att fortsätta träna!

Tack Bengt-Göran för hjälpen!!



Jag hamnade på 24 plats av 34 deltagare i damernas sprintklass. För varje lopp som jag deltar i så verkar det gå bättre och bättre för mig...



.

Notgårdsloppet 2008

Det började som vanligt. Jag satt i bilen med en konstig min. Micke tittade undrande på mig. Jag började prata om hyperventilering i vattnet och att det kommer att kännas förnedrande att bli sist den här gången. Jag tänkte för mig själv att ALLA kommer att titta på mig och KÄNNA IGEN MIG och tänka "Där är hon. Hon den där dåliga. Varför deltar hon överhuvudtaget när hon är i så dålig form?" och sedan kommer de att kasta ruttna tomater på mig och skrika okvädesord efter mig och jaga ut mig ur Ludvika med kvastar och ris och högafflar.

Efter en stund la sig fjärilarna i magen. När det var 15 minuter kvar till start så klev jag i sjövattnet. Jag upptäckte att vissa deltagare inte gick till starten på andra sidan sjön, utan simmade de 200 metrarna rakt över den. Det lät som en bra uppvärmning! Kroppen kippade några gånger efter andan bara en liten stund, men sedan gick det riktigt bra. Solen låg lågt på himlen och det var vackert väder. Jag tog några trevande frisimstag med armarna. Det kändes ok. Jag tänkte att jag inte ska jaga upp mig den här gången.

Nervositeten släppte. Jag blev våldsamt sugen att småprata med folk vid startlinjen men de var lite för fokuserade eftersom sekunderna tickade sig mot starten. Det var ett mycket litet lopp. Jättefå deltagare och stort spann av ett proffs, några erfarna, och några "prova-på":are. Jag klev sist in efter starten och tog simningen så graciöst jag kunde. Jag lyckades simma om några och blev riktigt stolt.

Sent upp ur vattnet, men inte sist!


Jag var rätt så utvilad vid cyklingen men var inte beredd på alla backar. Det var stora backar! Pulsen skenade. Andningen gick på absolut högvarv. Det värkte i lungor och ben men förvissningen om att jag faktiskt inte var sist och att jag faktiskt inte VILLE vara sist den här gången sporrade mig till blodsmak i munnen, smärta i mina knubbiga ben, sprängningskänslor i lungorna och små dansande blå prickar framför ögonen vid de värsta backkrönen. Här ska det gå undan!

Vid växlingen från cyklingen så var självförtroendet högt. Det var inte sådär sabla jättemånga som hann cykla om mig.


När jag skulle springa var benen inte riktigt på hugget. Det enda som var på hugget var en påtaglig krampkänning i båda mina vader. Jag antog att kramp i båda vaderna inte direkt skulle hjälpa mig över mållinjen och försökte först att hantera situationen genom att springa UTAN att använda vader. När detta inte hjälpte utan enbart såg fånigt ut, gick jag en stund för att sträcka ut vaderna. Men i mål kom jag. Den här gången också!


Genomblöta kläder. Utpumpad. Och jätteglad.

Och vet ni vad det roligaste var? Det var att Gud faktiskt finns. Han välsignade mig i mitt ärofyllda uppdrag att bli en triathlet. Han såg till att alla SNABBA triathlontjejer hade viktigare saker för sig just den här torsdagskvällen. Han såg till att min konkurrens blev låg med bara två andra deltagare i min klass.

Så jag vann i min klass.

Jag har alltså vunnit ett triathlonlopp.

HUR COOLT ÄR INTE DET?!!


Glad... vinnare!



Tack till Micke som skjutsade och coachade och fotade. Trots att han hade en riktigt tung dag och i övrigt mest hade ett svart moln över huvudet så gjorde han sitt bästa, tog ledigt några timmar från jobbet, och hjälpte till med allt han kunde. Hur sött som helst.
.

Om det blir punktering, då?

Jag KÄNNER mig (nästan) som en triathlet nu.

Jag putsade på min cykel i går kvälls. För första gången så hade jag lärt mig hur man går tillväga. Annars står jag oftast vilset bredvid Micke och lyfter upp varje flaska och burk och undrar "Vad är DEN HÄR till för då?" eller så måste Micke visa allt från hur man fäster cykeln i serviceanordningen till hur man torkar kedjan utan att trassla in tyg och fingrar i bakhjulet. Jag fixade allt själv från början till slut. Läste in hur många BAR som är maxtryck i däcken och pumpade upp dem. Avfettade och rengjorde kedjan innan smörjning. Plockade en tandborste från toaletten och skrubbade ordentligt för att få cykeln att glänsa.

Den blev fin.

Sedan snörde jag om mina joggingskor till band med lacelocks för att slippa knyta dem. Hoppade i dem och drog igen dem ett par gånger för att få in flytet i en snabb växling. Jag packade allt i en plastback som jag brukar använda för att vara färdig inför nästa lopp.

Nästan som om jag visste vad jag höll på med.

Jag känner igen känslan när man plötsligt upptäcker att man börjar ha kontroll på läget. Som när jag var liten och vi hade draghundar och man vant började nypa fast även den mest exhalterade och storväxta siberian huskien och selade på den vant och snabbt. Koll på läget. Eller när jag blev en hästtjej och började kunna sadla och tränsa den häst jag skulle rida på egen hand. Koll.

Eller när jag började hoppa fallskärm och insåg att jag klarade av att vika in skärmen i riggen utan hjälp från någon instruktör. Koll.

Så i stort sett kan man säga att jag börjat tänka och förbereda mig som en triathlet. Det är bara konditionen som fattas.

Och kunskapen i hur man smidigt byter däck vid punka....


.

Triathlon-smurfen

Harnäsbadet fick besök klockan 19.00 idag. Harnäsbadet är en badstrand i närheten av Furuvik. Där man kan bada. Utomhus.

Alltså i en sjö.

Harnäsbadet fick förnämligt besök just ikväll. Det var en liten tjej med en blåaktig smurfliknande våtdräkt som såg ovanligt optimistisk ut. Ovanligt optimistisk för att vara så nära ett ställe där man kan bada. Utomhus.

I en sjö.

Ensam. Den smurfliknande kvinnan hade blivit avrådd av sin sambo att åka iväg ensam eftersom smurfkvinnan tenderar börja hyperventilera i öppet vatten. Men smurfkvinnan har ju den där drömmen om att bli Triathlon-smurfen och då krävs det att man plaskar i med sina knubbiga ben i öppet vatten och att man inte backar bara för att man är ensam. För saker och ting måste bli av och saker och ting kan inte alltid vänta hur länge som helst.

Fem minuter senare guppade ett litet illrött ansikte ute på en sjö nära Furuvik och om man lyssnade riktigt noga så hörde man konstiga ljud. Ungefär som om någon skrek med tjurigt igenknipen mun. Typ "MMmmmmmmhööö!" samtidigt som små stela armrörelser höll huvudet ovanför vattenytan och reflexmessiga kippningar efter andan blandat med reflexmässig vilja att skrika till.

"MmmmhhööÖÖÖÖ!"

Harnäsbadet var i övrigt väldigt stilla. Nästan inga fåglar. Några ungar slutade leka vid sjön för kvällen och blev inkallade av sina föräldrar. (Man kan ju undra varför.) Lugna kluckande vågor. Några moln låg tunna kring solen som nästan började bli orange. Lungt susande björkar och lite susningar i vassen och ytterligare ett

"MMmmmöööööHHH!"

Fem minuter ytterligare hade de underliga ljuden tystnat. Lungorna slutade reflexmässigt dra ihop sig. Rörelserna blev mjuka. Och efter bara en liten, liten stund så fick hon äntligen prova på att frisimma i öppet vatten. Inga stilpoäng utdelades men det var definitivt frisim som efterliknades långt där ute på sjön. Fram och tillbaka. Ibland kunde hon höja huvudet och titta sig omkring i det fina kvällsvädret och detta utan att dra in vatten i lungorna eller tappa ordningen på simtagen. Minst 400 meter.

Nästan som damernas OS-triathlon som hon dagen innan satt uppe och tittade på klockan 04.00.

Nästan.

Bara mycket långsammare, kortare och utan teknik. Men i övrigt nästan likadant.

Som en triathlet.


.

(Ännu) En Lektion I Sårbarhet

Nu är jag anmäld till Stockholm triathlon.

Jag fattade inte riktigt formuläret och jag är rädd att jag hamnat i tävlingsklass i stället för motionsklass eftersom jag fyllde i en klubbtillhörighet. Det skulle kännas lite halvjobbigt att hamna i tävlingsklass.

Faktiskt.

Så om en inte allt för snar framtid så blir det ytterligare en lektion i sårbarhet. Jag kommer att simma oerhört långsamt eftersom bassängträningen jag nött på med i ett år inte riktigt bitit sig fast ännu när det verkligen gäller, i öppet vatten. Jag kommer att cykla långsamt. Jag kommer att löpa långsamt. Och jag kommer att åka dit och genomföra loppet ensam.

Jag känner mig så oerhört sårbar när jag tänker på att jag kommer att springa runt i mina lite för stora triathlonbyxor och "Gävle SS Triathlon" prydligt markerat på ryggen. Att jag kommer att ha publik. Röd i ansiktet och inte särskilt spänstigt i något av mina utföranden.

Det som får mig att våga genomföra loppet är de där små grejerna. De där små detaljerna. Som de gångerna någon triathlet som kommit tidigt i mål ödmjukt klappar i händerna när de bevittnat hur jag med tappad hållning och trött uppsyn vinglat mig över mållinjen med tunga ben. Eller en klapp på axeln och ett "bra jobbat!". Eller när Micke säger att han är stolt över min insats. De där små vinkarna från de som kommit så mycket längre och de där små signalerna på att många ser ödmjukt på nybörjare.

Det som också får mig att våga genomföra loppet är hoppet om att bli mer erfaren med tiden. Att vara bättre nästa år. Att titta på mina tider år 2009 och tänka att man faktiskt är några minuter snabbare i år än föregående år.

Det är ju faktiskt ingen garanti. ALLA ser inte ödmjukt på nybörjare. De flesta gör det, men inte alla. Och ibland vill jag förklara mina dåliga prestationer eller försvara mig med att säga att jag VISST tränar! Jag tränar hyfsat mycket! Faktiskt! Eftersom jag innerst inne har svårt att begripa att det faktiskt tar så mycket tid som det gör att komma i en bra form för triathlon så tror jag att andra tippar på att jag inte rör mig särskilt mycket. Detta gör mig ännu mer sårbar.

I det stora hela så är jag ju ute efter samma sak som alla andra. Att få en upplevelse. Att ha kontakt med kroppen och pressa den. Att hamna i en situation där man gör sitt allra bästa. Att vara stolt. Att komma i mål. De där stapplande stegen just efter målgången då man sätter sig i gräset och pustar ut och är fullkomligt överlycklig över att man lyckades ta sig runt banan. Att åka hem efteråt och känna att den här dagen faktiskt var både spännande och meningsfull.

Den känslan är ju densamma. Både för nybörjare och veteraner...


.

Underdog

Jag har skrivit in mig på ett mycket onödigt dyrt gym som har ett års tvingande bindningstid. Jag hyser blandade känslor inför detta.

De negativa känslorna rör alla pengar som trillar iväg automatiskt från mitt konto när jag lika gärna kan utföra min träning hemma. De negativa känslorna är även insikten om att de utnyttjar mig med sina långa bindningstider och höga priser och att deras målgrupp i stort sett är feta tjejer som vill komma igång, men som ger upp efter fyra pass. En annan negativ känsla är att jag känner mig lite oäkta som blivande triathlet när jag börjar trippa iväg till onödigt väldesignade omklädningsrum och kan få rabatterad massage och gratis solariesolning. Det känns som om jag gett upp på något vis och att jag tappat den där utmärkande jävlaranamman som behövs för att bege sig ut på en snorig joggingrunda i lervälling och regnblandad snålblåst, med en pannlampa på huvudet. (Vilket för övrigt är rätt så kul för det mesta, men ändå.)

Det är som om något uråldrigt genetiskt feminint gummiband DRAR mig till lavendeldoft och levande ljus i luftiga lokaler. Nu när hösten börjar närma sig så har jag längtat efter en crosstrainer och ett löpband. Det känns som om den mörka vintern kommer att förgyllas avsevärt när jag kan boka in träning/dusch/bastu/solarium bara under en förlängd lunch på arbetet.

Vet ni vad som mer drar? Jo, att inte vara bland de allra sämsta. I ett sånt där dyrt lyxgym som främst kvinnor besöker, lyfter några lätta vikter, och solar, där är jag bland de bästa. Då hör jag till de mest vältränade gymbesökarna. I gymet i Enköping fick jag en gång en andraplacering som mest vältränade tjejen på gymet. På dyra gym är jag ingen fumlig underdog som slår mig fram nerifrån och upp när jag utmattad och klumpig snubblar över mållinjen på triathletbanorna. På dyra gym är jag en vältränad tjej som kommit långt.

Längre än många andra...

Jag kanske behöver lite Crosstraining och Body Pump och löparband för att orka träna triathlon. För att orka vara en underdog.


.

Hosjö Triathlon 2008

Jag och Micke åkte till Hosjö för att delta i ett triathlonlopp. Till att börja med var vi rätt så sena. Vi fann inte tävlingsområdet förrän det var en halvtimme till start. Loppet gick på kvällen och solen började dra sig ned över Hosjön samtidigt som vi sprang runt i cirklar och försökte komma i ordning och anmäla oss och försöka styra upp hela situationen så pass att vi stod vid starten i tid.

Med ungefär två minuters marginal så stod vi redo. Färdigritade med nummer på kroppen och redo att hoppa i vattnet. Jag hann inte riktigt värma upp i Hosjön och föberedde mig på att eventuellt börja hyperventilera eller vad det nu är som gör att jag inte kan kontrollera andningen, när jag skulle börja simma. Vilket jag givetvis började göra.

Ungefär 30 sekunder efter simstarten var jag sist och kippade uppgivet i krampartade korta kippanden, och jag såg de andra simmarna flyga iväg som projektiler. Jag tänkte att det inte spelar någon roll och att jag kan ha trevligt i alla fall. Jag försökte behålla stoltheten när jag kom upp ur vattnet tre minuter efter den som kom näst sist upp ur vattnet, trots att vi bara simmat 350 meter. Jag försökte låta bli att tänka på min tydliga text på tävlingslinnet som deklarerade att jag tillhörde ett simsällskap. Jag vet ju att jag kan simma så mycket snabbare än så här. Jag har ju simtränat i ett år och om jag bara lyckas överföra mina kunskaper från poolen till kunskaperna i öppet vatten så kommer de här hyperventilerande fadäserna bara vara ett minne blott. Bäst att le och vinka till publiken i stället, liksom. Och försöka ha trevligt.

Av någon underlig anledning hade jag faktiskt trevligt ändå. Regnet öste ned i perioder men cyklingen kändes bra och kroppen kändes vara i övrig bra form. Löpningen var också trevlig. Hosjö Triathlon verkade vara ett litet lopp med några stora namn. Några riktiga storfräsare som man kände igen från lite mer prestigefyllda resultatlistor var där och fick oss andra att framstå som sniglar. Jag antar att jag framstod som en snigel även inför de mindre prestigefyllda storfräsarna, för jag kom i mål 8 minuter efter den som kom näst sist av kvinnorna i motionsklassen.

Men vad spelar det för roll när man blir hejjad på? Applåderad på? När man blir peppad av folk man inte känner för att det på något vis väcker respekt att man kämpar väl trots att förutsättningarna inte alltid är de bästa? Jag fick aldrig känslan av att jag inte hörde till de andra triatleterna som deltog i loppet.

Nästa år kommer jag tillbaka. Och då har jag filat på min träning.

Jävlariminsjäl!


Blöta och trötta torkar vi upp oss i bilen, efter loppet. Ute vräker regnet ned.


Micke var nöjd, trots att han inte var helt återhämtad efter Vansbrosimmet.


.

Säter Triathlon 2008

Det såg ut att bli regn, och hela morgonen hade jag och Micke typiska "det-ser-ut-att-bli-regn"-humör. Det vill säga; jag hade lätt huvudvärk, var lätt ointresserad, och kände mig lätt dragen tillbaka till sängen. Micke var också trött, men vi stoppade ihop det nödvändigaste i bilen och begav oss till Säter Triathlons motionslopp.

När vi väl kom fram kändes det roligare. Jag och Micke skulle tävla samma lopp. Micke hade startnummer 25 och jag hade startnummer 24 så vi förberedde oss tillsammans och Micke tog vänligt nog hand om all service på cyklar och annat materiellt. Jag behövde i prinvip bara lyfta häcken i bilen och följa med. Vardagslyx.


Här står jag med cykeln innan start. Jag har fullt förträngt hur jobbigt det kan vara att anstränga sig hårt på ett motionslopp.


Min materialare. Min coach. Min cykelservare. Min medtävlande. Min chafför, och säkert en hel del annat som jag inte tänkt räkna upp för då inser han hur mycket han gör för mig. Han kanske blir bitter när han summerar allt arbete han lägger ned för mig och då kanske jag riskerar åka ut ur huset. Det vill jag inte. Jag håller mig till att han hjälper till ibland. Aboslut inte slavar. Bara hjälper till. Då och då. Rätt så ofta. Men inte jämt.

"Men titta på gubben! Han får inte av pistolskottet!" skrattade jag åt Micke och helt plöstsligt small startskottet och alla kastade sig ut i det kalla vattnet. Bara den kommentaren var kanske ett tecken på att jag inte riktigt förberett mig mentalt. Himlen var mörk och det åskade i horisonten. Det var väldigt många fler tjejer runt mig och jag insåg att de sex tjejer jag pratat om i ett tidigare blogginlägg nu blivit minst det dubbla till antal.

Vågorna skvalpade ganska kraftigt och det vatten jag såg genom simglasögonen var brunt. Jag körde vant några armtag, kanske 30 meter, och sedan gick kroppen i baklås. Min kassa uppvärmning och dåliga erfarenhet av utomhussimning ledde troligen till att jag började hyperventilera, för jag kunde inte alls kontrollera min andning. Jag kände igen känslan alla de andra gånger jag simmat i loppsammanhang men nu var det värre. Kroppen måste ha hamnat i någon slags chock av kylan och min brist på uppvärmning.

Jag kippade förtvivlat efter andan och blev riktigt rädd. Jag kunde inte doppa huvudet i vattnet alls eftersom jag reflexmässigt drog in luft i lungarna, i korta kippande ryck. Det blev helt otänkbart att crawla, som jag tränat så mycket på. Jag kunde inte ens bröstsimma på ett smidigt vis eftersom det också kräver att ansiktet är under vattenytan i glidmomentet.

Vilt kippande efter andan så plaskade jag långsamt och hjälplöst mig framåt samtidigt som klungan av simmare drog ifrån mig. Micke, som jag annars ledigt och självsäkert brukar simma förbi, försvann förbi mig och han var slutligen nästan 100 meter före. Jag var en av de allra sista upp ur vattnet, jag plaskade hjälplöst tillsammans med de amatörer som kanske ens aldrig tagit en simlektion i sina vuxna liv. Gudarna Ska Veta att jag var lättad när mina fötter nådde botten, för rädslan hade gripit sig om bröstkorgen som en knuten näve och jag hade övervägt att be att bli upplpockad av en räddningsbåt under den korta simturen.


Därför kom det sig naturligt att jag under de första fem minutrarna av cykelmomentet var helt övertygad om att
1. Aldrig någonsin delta i ett motionslopp igen.
2. Aldrig någonsin simma i öppet vatten igen.
3. Aldrig någonsin blogga om mina drömmar på internet för det blir så surt när man misslyckas.


Sedan började det hugga i ett muskelfäste nära mitt knä (skönt att det inte var själva knäet som krånglade!), och jag kände mig lite förtvivlad över att den huggande smärtan tilltog. Livet kändes för jävligt och jag mässade med tankarna snurrande i en "Aldrig Mera Triathlon"-slinga. Någonstans i den vevan kom jag fram till den briljanta insikten om att nu när ändå allting gick åt helvete resultatmässigt så kunde jag väl lika gärna bara försöka ha trevligt. Plötsligt susade Micke förbi i cykelbanan och han såg jätte-jätte-snabb ut. Jag flinade imponerat över honom och sänkte farten för det huggande muskelfästet. Sedan vinkade jag till publiken och tittade mot de vackra varierade molnen på himlen.

SEDAN kom jag igång. Lite långsamt sådär. Trampandet gick lite bättre och min racercykel pinta var glänsande fin och susade nästan ljudlöst över asfalten. Ungefär samtidigt som himlen öppnade sig och ett kraftigt regn smattrade över min kropp så kunde man säkert ana ett litet leende på mig också. Hugget i muskelfästet verkade släppa allt eftersom musklerna blev varma, vilket är mer av ett tecken på inflammation än en allvarlig skada. Det gladde mig. Nu blev det full fart som gällde igen. Nu ville jag inte längre uppnå något resultat utan bara ha roligt och känna att hjärtepumpen fått jobba på lite.

Och hjärtepumpen jobbade på riktigt bra.

När det var dags att lämna cykeln och övergå till löpningen så var mina små ben redo för att trumma på så gott de kunde, och visst gick det bra! Jag kände att jag stolt kunde hålla ett värdigt tempo och till skillnad från förra gångens deltagande så behövde jag inte stanna och gå för att hämta andan. Jag kunde trava på i ett stadigt tempo och vinka till Micke som låg långt före mig och mötte mig på joggingspåret igen på väg mot mål. Han såg oförskämt spänstig och snabb ut.

Sedan vinkade jag hysteriskt till publiken och spurtade i mål. Lättad och glad. Anfådd och trött. Väldigt stolt över mitt deltagande. Micke stod utvilad vid målgången och kramade mig när jag kom fram.

Vad blev resultatet då? Jag sprang i mål på 1 timme 27 minuter. Över 4 minuter snabbare än förra triathlonloppet, trots att jag var avsevärt många minuter senare upp ur vattnet den här gången. De där 4 minutrarna blev oerhört värdefulla för de puttade fram mig ett par värdefulla steg i resultatlistan. Förra tävlingen blev jag näst sist (1 tim 31 minuter), och den här gången så blev jag 9:a av 13 anmälda! Det kändes fantastiskt kul! Min träning (och erfarenhet) går framåt!

Till råga allt så sprang jag mina fem kilometer på 26 minuter och 39 sekunder, vilket luktar personbästa med hela ehhh EN SEKUND!

Micke gjorde också ett kanonlopp. 1 timme och 14 minuter räckte till en placering på 12:e plats av 32 deltagande män. Det gick otroligt snabbt och jag är stolt över att min sambo visat sig vara en riktigt bra motinärstriathlet.


Och det där mässandet om att aldrig mer genomföra ett triathlon... tja... det blir nog ett par till innan jag tröttnar. Till och med vädret blev ju fint, till slut...



Ser ni regnbågen?


.

Nu är det inte läskigt längre

Jag ska vara med i ett triathlonlopp på lördag. Som ni vet så tyckte jag att det skulle kännas lite läskigt. Nu är det inte läskigt längre. Det är sex andra anmälda i min klass, varav fyra av dessa sex anmälda representerar en idrottsförening och två är där som renodlade motionärer. Jag har alltså två andra i min klass som jag ser som potentiella konkurrenter om sistaplatsen. Då gör det absolut ingenting om jag kommer sist. Det gör inte ens något om jag kommer sist med marginal. Sju personer kommer inte kunna utgöra en "klunga" och det är svårt att se dem som en grupp och jag som "utstickare". Vi är för alltså få för att det ska kännas pinsamt att komma sist. Det känns befriande skönt.

Och inte alls särskilt farligt längre...


.

Motionsklass Triathlon

"Motion, motion MOTION!" mässade jag tyst för mig själv i sängen i går kvälls.
"MOTIONSKLASS för MOTIONÄRER." fortsatte jag och fingrade nervöst på täckeskanten.

"Motionsidrott är idrott där huvudsyftet är att genom fysisk aktivitet vinna bättre kondition och hälsa"
-Wikipedia, den fria encyklopedin.

Nervöst fingrande på täckeskanten betyder bara en sak:

Jag har anmält mig på ett nytt triathlonlopp.

Och som vanligt är det jättejobbigt. Det är jättejobbigt eftersom jag var näst sist i förra loppet och att jag är lite rädd för att vara katastrofalt utmärkande jättedålig motför de andra motionärerna. Jag är rädd för ofrivillig uppmärksamhet för min kroknande klumpiga jogg och jag är rädd att målet är stängt och publiken gått när jag äntligen är framme. Detta scenario är inte helt omöjligt eftersom speakern tackade för sig och tog avsked till publiken just när jag kom i mål förra gången.

Men grejen är ju den att för mig handlar det inte bara om ett triathlonlopp. Det är så mycket mer än en motionssträcka att genomföra. Det är en manifestation och ett ställningstagande där jag försöker driva på min värdering att inte låta rädslor hindra mig från att göra det jag drömmer om. Jag har ju ansträngt mig för att kunna delta i triathlon och jag har samma rätt som alla andra att vara där och ha kul.

Det här är inte ett lopp. Det är ett budskap till alla tjejer som inte vågar delta i tävlingar och lopp för jag vet att det finns fler som inte vågar ta sig an utmaningar. Det är ett budskap till signatur blåbärstriathleten som skriver ibland på min blogg och till vänner som säger att de också vill men att de inte vågar genomföra något ännu. Någon måste ju bära fanan för de långsamma triatleterna, för de tvekande nybörjarna, och för de osäkra tjejerna, och det kan man inte låta proffsen göra. Det måste man göra själv.

För så länge som motionsklass heter motionsklass så bör den rent teoretiskt vända sig till vi som motionerar. Och säga vad man vill om min träning eller kvaliteten på min träning, men ingen kan säga att jag inte motionerar. Genom fysisk aktivitet försöker jag vinna bättre kondition och hälsa.

Så därför behöver jag inte vara rädd.


Hoppas jag.


.

Hallstahammar Triathlon!

Vårens första riktigt stora och spännande äventyr. Jag hade anmält mig till Hallstahammar Triathlon och hade som målsättning att inte dra skam över mig själv eller någon annan.

Det gick faktiskt riktigt bra!


Micke följde med som fotograf och coach. Min träningskompis Bengt-Göran var med som medtävlande och representant för Gävle SS Triathlon. Vi var måttligt kaxiga.



Den där vaga obligatoriska "vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen var inte lika påtaglig den här gången. Det kändes mest roligt och spännande att delta.



Simningen gjorde jag bort mig ganska bra i. Till att börja med startade jag för långt bak och fick fullt med folk som blockerade simningen, sedan försökte jag hantera situationen genom att spurta om dem, vilket ledde till mjölsyra. Mjölksyran ledde till andfåddhet. Andfåddheten ledde till halv panik. Den halva paniken ledde till att jag glömde ganska precis allt jag lärt mig under året. Jag bestämde mig för att ta det med en klackspark.



Efter 400 meter så kravlade jag mig upp som en dränkt, blöt, hund.



Efter ett ofattbart ohyggligt trasslande med min nummerskylt vars gummiband (som skulle sitta runt midjan) bestämt sig för att trassla ihop sig så kom jag avsevärt mycket senare iväg med min cykel, och nummerlappen hafsigt fastnålad på ryggen av tack-du-som-räddade-mig-från-gummibandshelvetet. Sedan var det full fart iväg på 2 mils cykling. Fasiken vilka snygga bilder Micke tar med kameran...



Jag kroknade som väntat under löpningen på en halvmil...



MEN JAG KOM I MÅL JAG OCKSÅ!!!!



Det var en helt sanslös dag. Solen sken. Micke tog bra bilder. Bengt-Göran och jag kom i mål hela och ren.. hela och glada. Helt suverän dag!



JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL...


(Näst sist i mål... men ändå...)

Min Tri-Suit!

Lena från Gävle Simsällskap har grävt fram en triathlondräkt åt mig, från hennes garderob. Bättre begagnad. Så pass bra begagnad att prislappen satt kvar, och då är det väl så bra begagnat det bara kan vara. Jag har mentalt hoppat jämfota i förtjusning, sedan dess. Det speciella med dräkten är att den går utmärkt att simma i, cykla och sedan jogga i, utan onödiga klädesbyten som tar tid. Min förtjusning visste inga gränser när jag såg trycket på ryggen. Gävle SS Triathlon. Visserligen är Gävle SS Triathlon lite lagd på is sedan några år tillbaka, på grund av bristande intresse, men jag kommer att bära dräkten med stolthet. Jag älskar den!

Nu ser jag UT som en triathlet. Det är alltså enbart konditionen som saknas... men det är väl petitesser?

Om man rent teoretisk kan simma, cykla och jogga i dräkten, så borde jag även kunna sova i den, borsta tänderna i den, gå till jobbet med den och duscha med den. Rent teoretiskt alltså.

Bilder från grillfesten

Jag, Benita och en ful fisk i plast. Kan det bli bättre?



Jag och min Nybörjargrupp. :)



Gruppfoto på hela Gävle SS Triathlons styrelse. Jag och Bengt-Göran. Vi ska köra så det ryker den här säsongen.



Min främsta förebild inom det mesta. Jonas Colting kan slänga sig iväggen. Maggan plockar många medaljer inom Mastersklasserna, hon har inget intresse av att göra sig märkvärdig och berätta exakt hur många SM-medaljer hon har hemma, så man får gå ryktesvägen. Maggan simmade från fängelset på klippön ALCATRAZ häromåret, känt för kallt och strömt vatten där rymningar i regel slutar i med drunkning... way to go!



Jag tänkte ta med mig tervbäbisen hem. Jag frågade artigt ett par gånger men det föll inte i god gjord...



Mannen Som Gjorde Det Möjligt. Gävle Mastersgrupp Personifierad. Ove.


.

Blött

Min siminstruktör Ove fotade mig i vattnet. Det finns alldeles för få bilder från bassängen, så den här bilden var efterlängtad. Simträningen har haft hög prioritet ganska länge nu, och det går bara bättre och bättre! Tack Ove! Om något år är jag redo för triathlon!

Den är Min!

Jag och Micke åkte till CykelCity i Stockholm eftersom jag drömt om min Columbus Pinta i ett par veckor nu. Den såg ännu häftigare ut i verkligheten än på bild. Jag är svag för färger och jag gillade skarpt den djupa, blodröda färgen på den. Servicen på CykelCity var helt suverän och efter noggrann utprovning så byttes styrstång ut, sadelstången byttes också ut och kapades, herrsadeln byttes ut mot en förnämligt bekväm damsadel (jag har sittben som sitter brett isär som en äkta barnaföderska) och så byttes pedalerna ut till chimano SPD-pedaler, för att passa de cykelskor jag redan har. Det blev nästan inga extra kostnader för allt jobb och trixande cykelkillen grejade med, och det kändes skitbra. Jag köpte en riktigt snygg hjälm och lite energybars innan jag insåg att min plånbok började sina och att jag riskerar leva på nudlar i slutet på månaden.

Jag i mina sköna plufsiga helgkläder och en soft snygg Pinta i händerna.

Min Columbus pinta är skitliten. Och den har jättejättetunna hjul. Jag provade cykla en tur med den senare på kvällen och det var hur häftigt som helst. Man satt där hopkrupen och cyklade jätte-jätte-snabbt och lätt. Jag är så nöjd som man bara kan vara.

Nu har jag faktiskt alla förutsättningarna för att bli hur bra jag vill på vad jag vill. Jag har bra löparskor, bra simutrustning, och en riktigt bra cykeln. Det enda som kan hindra mig från att bli så bra som möjligt är blott min egen insats. Och den är det väl ibland si och så med.

Men ändå.

Det känns härligt.

Härligt!

mos

Nya utmaningar, nya träningsupplägg, och en helt ny mosighet.

Så känns det just nu. Jag har lyckats öka min träningsintensitet avsevärt på sista tiden. Det har blivit markant fler träningspass. Jag tar inte promenader med Kiara utan joggar med henne i stället. Hon tycker väl det är halvbra att inte kunna nosa på saker i lugn och ro, men jag tror jag har fått godkänt med ett minus i kanten, som hundmatte. (Lyckligtvis är det husse som kliver ut i skogen klockan 05.00 på morgonen i hällregnet i en timme, och ser till att både Kiara och Monstertanten får nosa där det ska nosas, och att de får bita på de pinnar som måste bitas på, och kissa på de kissplatser som ännu är omärkta. Jag ska bli bättre på att hjälpa till med morgonpromenaderna, jag också...)

Nåja. Simningen försöker jag klämma in tre dagar i veckan. Joggingen likaså. Utöver dessa sammanlagda sex pass försöker jag spinna med de goa pensionärerna på Gävle Cykelamatörer på söndagar. Det är sammanlagt sju pass i veckan där jag klämmer ihop två pass på söndagarna och vilar ut på torsdagar. Och givetvis kompenserar jag dessa pass genom att alltid äta som en häst.

Min kropp har blivit mosig på ett helt nytt sätt. Till och med själen är mosig. Jag vet ännu inte om det är en skön känsla att vara mosig, eller en känsla jag bör undvika. Jag skulle inte vilja säga att jag är övertränad, men det känns ständigt som om en massör just knådat kroppen sådär befriande smärtsamt så man inte riktigt vet om man ska njuta, eller om man ska örfila massören.

Idag är det i alla fall den efterlängtade vilodagen Torsdag. Jag har ett golv som ska dammsugas och lite tvätt som ska tvättas och lite mat som ska lagas. Jag har varit på hotellkonferens i två dagar och det känns skönt att komma hem igen, trots att jag blivit bortskämd med spa och fina middagar mellan föreläsningarna. Sedan, ikväll, ska hundarna få nosa på allt det där som måste nosas på där ute, och sedan tänkte jag krascha framför TV:n.

Livet är ändå ganska skönt. Eller smärtsamt. Eller bara mosigt.

Triathlonläger

Micke frågade om jag kunde vara intresserad av att åka på ett triathlonläger.

Han hade sett en notis i en tidning och min första reaktion var "NEJ!". Jag är ju fortfarande trasig, jag kan inte löpa som planerat, och jag har inte tränat cykling, ännu. Det var Jonas Colting (världsmästaren på långdistans triathlon) som skulle hålla kursen, och jag var inte sugen på att åka dit ensam. Särskilt inte efter att jag i somras försökte säga något käckt till Colting personligen, men linkade vemodigt därifrån efter en nervös kommentar till honom, och kände mig mest som en idiot.

Sedan började jag fundera vidare på idén och kom på att jag träffat på Ted Ås i några diskussionsforum på internet. Ted Ås blev svensk mästare i Ironmandistans år 2005, och visserligen har han inte skrivit någon fantastiskt rolig bok som "Jag vill bara se bra ut naken" som Colting skrivit, men han verkar ofta delta i vanliga träningsdiskussioner och ge feedback för vad folk skriver. Ted Ås verkar vara en riktigt trevlig person, och jag tror han kan ge bra feedback på träningen.

Jag mailade Ted Ås igår, beskrev min ungefärliga träningsnivå, och skickade en förfrågan om han skulle hålla något triathlonläger för amatörmotionärer. Han svarade direkt med några peppande ord och sa att han var på väg att dra igång något till våren, och att jag var hjärtligt välkommen.

Hurra!

Åh, vad spännande och roligt det ska bli att åka iväg till Kalmar och träffa andra som brinner för sporten! Förra gången jag var i Kalmar (Kalmar Winter Adventure Race januari 2006) hade jag troligen ett av de bästa upplevelserna i mitt liv, trots att jag inte kände en själ. Eller kanske just för att jag inte kände en själ.

"Jag tror triathlon är riktigt bra träning för dig" sa Mannen I Mitt Liv med full entusiasm, och fortsatte: "Du kanske måste börja kolla på en riktigt bra cykel snart, också."

Själv skuttade jag runt med en iver som bara sjuka människor med huvudvärk och halsont kan skutta runt i. Ett liksom försiktigt skuttande med mycket försiktig och mjuk fjädring, följt av en rosslande hostattack...

Det här blir skitkul! Det blir SKITKUL!!