Jobbet pågår för högtryck, och jag arbetar intensivt under långa perioder, just nu. Igår innebar detta till att jag kom hem lika urblåst som en gammalt avdankat ballongskrutt.
Tänk er detta scenario:
Jag ringer min käre sambo och meddelar att jag kanske inte är färdig med middagen, som planerat, när han kommer hem.
Han meddelar att jag borde försöka vila upp mig lite, så tar han hand om maten. Han föreslår att han inhandlar lite skräpmat den här gången, eftersom vi båda jobbat övertid och är trötta (kommentarer om detta beslut i förhållande till vår halvkassa ekonomi undanbedes...).
"Kan du tänka dig att äta något onyttigt så här mitt i veckan?" frågar han.
"Ja" svarar jag leende, och frågar tillbaka: "Kan du tänka dig att min mage kanske blir lite fetare av skräpmat, mitt i veckan?"
Någon timme senare kommer han hem med en ljuvligt ångande pizzakartong, och sallad till mig.
Sallad.
Jag visste inte om jag skulle:
1.Pussa honom för att han är mån om min hälsa och att jag ska trivas med mitt utseende
2. Hoppa på honom med en smörkniv och försöka karva ut hans hjärna genom öronen.
3. Ta pizzan som gisslan, låsa in mig på toaletten, och mumsa i mig den där.
4. Säga "Öh, jaha ja. Ja det blir säkert bra" och skriva ett underligt blogginlägg om situationen, i stället.
Det blev alternativ 4. Nu när jag tittar tillbaka på hela scenariot så tycker jag ju att alternativ 3 skulle ha varit klart mer kreativt. Grejen är ju det att, om vi tittar på våra arbeten och kroppar, så har han en avsevärt högre förbränning och kan äta avsevärt mycket mer fet mat utan att det inverkar negativt på hans hälsa. Själv sitter jag i en mjuk kontorsstol hela dagarna, med skrivbordsarbete, och på sin höjd så tar jag firmabilen till anstalten och blir bjuden på sockerkaka. Stressnivån kan vara hög när snabba beslut måste fattas, men den fysiska aktiviteten är minimal. Min kropp tar mer stryk av en pizza än vad hans kropp tar stryk. Han vet att jag brukar känna mig missnöjd över vikten som långsamt stiger nu när mina knän sätter stopp för aktiviteterna, och en pizza som tröst är ju givetvis en kortsiktig lösning.
Så jag tvivlar inte på att salladsköpet var en akt av kärlek...
...eller så kanske det är så att han tycker att jag är tjock och ful, att han fantiserar om en slank finlemmad flicka i 18-års åldern, och att han förtvivlat försöker få ordning på min allt fetare mage...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Förbjudet. Antingen pizza till båda eller sallad till båda om inte andra instruktioner givits. Jag blir inte ens mätt på en sallad. Det är ju ingen idé att köpa hem mat om man ska köpa en gammal slapp sallad som legat i disken på pizzerian hela dan.
Pizza till sig själv och sallad till sin sambo kan SÄKERT vara omsorg, men jag skulle tveklöst ha tolkat det som egoism (och pikar?). Jag skulle ha fått ett utbrott och frågat om han tycker jag är tjock.
Han kanske bara blev less på att höra dig gnälla om att du är fet och ville markera.
han ville nog bara visa omsorg:) Fast jag hade nog ställt frågan " om du inte vill ha nått onyttigt så kanske jag skall köpa en sallad?" innan jag visade den omsorgen..för jag värdesätter mitt liv;)
Haha, så man kan kortfatta era inlägg med samtliga påståenden:
- Pizzasallad är gammal och slapp.
- Jag gnäller om att jag är fet.
- Micke värdesätter inte sitt liv.
Vad deprimerande det lät. Helgens projekt blir att verifiera eller falcifiera dessa intressanta påståenden.
Killen hoppar ju fallskärm och sånt. Uppenbarligen är detta bara ytterligare ett sätt att leka med döden;)
Post a Comment