Träningen i Juli

Summering av Juli månads träning.

Under juli månad har jag aktiverat mig sammanlagt 39,5 timmar.
(13,5 timmar mer än förra månaden) Jätteskönt! Semestern har uppfyllt mina förväntningar och det känns verkligen ett jag tagit tillfället i akt och rört på mig.

Jogging: 9 tillfällen. 10,5 timmar. 9,1 mil.
Promenader eller vandringar: 8 tillfällen, 25 timmar.
Simning: 3 tillfällen. 1,5 timmar. 2,7 km.
Cykling: 1 tillfälle. 1,5 timme.
Rollerblades: Två generande tillfällen, 55 minuter.

Den här månaden har jag känt mig jättepigg. Allt är roligt att genomföra och det har smygit sig på en allmän förnöjsamhet över att jag verkligen börjar få träningen som en livsstil, och inte som kortare entusiastiska tillfällen som inte bär sig längre än två-tre månader.

Jag tror roligaste tillfället var när jag och Micke joggade en jättelång runda efter en vandringsled, till Hemlingby, upp och ned för en slalombacke ett par gånger, och sedan hem igen. Det var inspirerande och roligt att springa på slingriga stigar och känna att det flyter på bra och mer och mer per automatik. (Förut kändes det helt hopplöst att snubbla runt på på steniga och slingriga stigar). Eller var det roligaaste tillfället när vi körde duathlon med en cykel och turades om att springa till Mackmyra?!? Eller Vansbro tjejsim?!? Det är mycket som varit skitkul att erfara nu under Juli. Snart så kommer jag att springa riktigt bra, bara något år till, och jag kommer att bli snabb och smidig på löparspåret (och kanske till och med på något marathonlopp?).

Till alla er som funderar på att börja röra på er lite mer, eller kanske komma i tävlingsform för något framtida lopp som ni vill delta i, så citerar jag en känd läkare, Phil Maffetone, som studerar människor som tränar:
"Everyone is an athlete. It´s just that some of us are in training, while som are not."

Livsvacuum

Det känns som om jag befinner mig i ett livsvacuum just nu. Det är kanske därför jag inte bloggar så mycket. Jag är mitt emellan två världar så livet känns rätt så tomt och energin går till att betrakta mina två fötter. Den ena foten står kvar i Enköping med blommor och tacktal och gamla kompisar, och framför allt den ostädade lägenheten som måste tömmas. Den andra foten står i Mickes hus och försöker förtvivlat få plats där, på något vis.

Plats jag tagit upp i Enköping: 45 kvm.
Plats som jag försöker rymma allt i: En garderob.

Dessutom är han sedan ett bra antal dagar tillbaka sängliggandes i feber. Det stora sällskaps-vacuumet som mina arbetskollegor fyllt, fortsätter vara ett tomt vacuum eftersom Micke inte är i skick att hålla något vidare underhållande sällskap med mig, på grund av febern. Dessutom har mina storartade drömmar om att få delta i Kalmar Triathlon grusats av en allt för dålig ekonomi, så vacuumet kan inte flys undan med tankar om ett spännande äventyr. En gammal hoppmästare till mig sa en gång att om man har ena foten i det förflutna, och den andra foten i framtiden, så kissar man på nuet.

Så jag antar att det är det jag gör.
Kissar på nuet.
Mitt tunna lite ensamma vacuum-nu.

Fun to run

Jag har i en tid nu drömt om att bli en bra löpare. Jag har varit rätt så långt från detta mål när jag tjurigt och långsamt travat mig igenom runda efter runda. Jag har liksom mest långsamt flåsat på och bitit ihop, och tänkt att trägen vinner. Det har gått så långsamt framåt, och ibland så har jag känt mig nedslagen och tänkt att jag alltid kommer att höra bland de sista i mål i diverse motionslopp.

Jag springer milspåret någon minut snabbare per månad. I en takt som nästan är omärklig så börjar ett halvårs konditionsträning långsamt och diskret ge (nästan halvt osynliga) resultat. Någonstans har man väl varit lite för optimistisk och trott att många hårda pass ger snabba resultat, men det fungerar inte riktigt så. Överhuvudtaget så borde inte begreppet "snabba resultat" ens finnas i ordlistan hos folk som försöker förändra sin kropp, åtminstone inte utan kirurgisk hjälp.

Man blir inte snygg på 8 veckor, man kan inte förbättra konditionen avsevärt på två månader (men man kan skada sig!), man kan inte bygga muskler på nolltid. Ingen långvarig förändring sker snabbt och effektivt, men den sker faktiskt.

Det har börjat gå lättare att löpa. Kroppen känns inte lika tung och otymplig, längre. Jag känner mig mer entusiastisk över att springa, jag ORKAR ju faktiskt! Micke säger att mitt löpsteg förändrats senaste gångerna vi joggat tillsammans. Jag är spänstigare i benen och mer avslappnad i överkroppen. Snart, snart, springer jag den där terrängrundan på en mil under en timme. Kanske till hösten, kanske nästa säsong... men det är bara några minuter kvar nu, tills jag spränger timmesgränsen.

I framtiden är jag kanske inte en sån där som kommer bland de sista i mål...

Slut på sötebrödsdagarna

Japp, nu är min två veckor långa semester slut.

Med undantag av det mulna vädret har det varit en kanonsemester. Jag har hunnit simma tjejsimmet i Vansbro, besöka ett stuteri, fjällvandrat, besökt Björnparken (rekomenderas ej, ledsna björnar), sovit, doppat mig i havet ett par gånger, städat ur alla möbler ur min lägenhet, simmat morgonsim vid Harnäsbadet i ottan, sprungit terräng med Micke, sovit ännu mer, solat de få dagar solen gluttat fram mellan molnen, besökt Furuviksparken (rekomenderas, glada välskötta djur), samt kört ett hiskeligt roligt långt träningspass med Micke där vi turades om att cykla och springa om vartannat, i tre timmar. Jag har även fixat ett nytt körkort till mig själv, för att inte glömma att jag tagit det lite jobbiga beslutet att överlämna min fallskärmsutrustning till riggern Lennart för vidareförsäljning. Det blir inte så mycket hoppning nu för tiden, men massor av oförglömliga minnen! Jag har läst två böcker, en roman och en träningsbok om Triathlon. Jag har även ätit någon slags semesterkost som till 50% bestått av glass och chips. Underbart!

Så, snabbare än vad vattnet torkat mellan fingrarna efter senaste doppet i havet, så har jag hamnat på kontorsstolen igen, för min sista arbetsvecka.

Faktiskt, så känns livet riktigt bra. Nu börjar allvaret igen, och jag ska tjäna pengar, och jag ska förbättra formen till hösten och över vintern. Det ska bli kanon att flytta ihop med Micke också. Livet känns härligt!

Semesterpyssel

Får man lite tråkigt så kan man ju alltid baxa iväg några stenar in i häcken utanför huset, och måla ögon på dem... Här har jag odlat min eh.. konstnärliga ådra... eller är det bara min suspekta humor som odlats?

Flickdrömshästen

Schani från det här stuteriet.

Jag har hittat en hingst som jag tycker skulle passa fint till något av stona från stuteriet vi besökte. Schani från Danmark verkar vara något av den där flickdrömshästen som jag skulle vilja ha som hingst till en liten egen fyrbent palt.

Schani från det här stuteriet.


Samtidigt är jag livrädd, och försöker förtvivlat kalkylera med siffror jag inte har, om hur en tillvaro som hästägare skulle te sig ekonomiskt. Måste man skrapa ihop pengar till kläder för arbetet? Kan jag äta skräpmat eller äta ute då och då? Vad händer senare, när jag får barn? Har man råd med både barn och häst? Då blir det ju ännu fler som ska ha bra kläder varje morgon. Om jag skaffar häst som jag gör nu från betäckning till fölning och uppväxt, så är hästen troligtvis en unghäst när jag får barn (om vi pratar typ 4-6 år framåt). Orkar man ta med sig småbarn till stallet? Där dessutom en unghäst står? Ska jag grusa drömmarna? När är bästa tiden att åta sig en häst, om man drömmer om en? Det är så mycket frågor jag inte har svar på. Men någonstans innerst inne så börjar jag tro att det kanske går att genomföra. Om jag verkligen vill så borde det gå... men hur vågar man riskera misslyckas?

Semeeester!

Semestern har övergått från fas 1: "Göra-allt-det-där-man-ville-göra"

till fas 2:"Slappa-sola-sova-äta"

Det är underbart. Jag tror inte jag kan komma ihåg när jag mådde så här bra senast. Förra årets semester (på en vecka) hann jag inte riktigt varva ned. Den här sommaren, nu då jag har semester i hela två långa veckor (!!) så börjar livets lunk sakta dra sig långsammare och dagens aktiviteter har bestått av att sola på en strand, doppa tårna i vattnet (till Mickes stora besvikelse, han ville ha en actiontjej med sig på badstranden), ätit glass, samt allt mest bara softat och halvsovit här och var. Micke har också semester och det är underbart att ha fint herrsällskap på dagarna. Jag var rädd att vi skulle ha ihjäl varandra, men det verkar verkligen gå finfint.

När jag börjar oroa mig för liggsår av allt slappande och ätande så går jag ut och tar mig ett litet spadtag i mitt Stenprojekt. Jag försöker organisera en överväxt sten -och hjordhög på gården till en fin trädgård genom att med spade baxa över alla stenar i högen till en fin mur som på något sätt ska forma någon slags elipsformad plats att plantera blommor på. Lite av ett evighetsprojekt, men det är skönt att använda kroppen, utan stress, när man är van att glo sig less på en dataskärm, på dagarna.

Mitt stenprojekt. Skönt pyssel.