Elding to the rescue

Tänk vad en liten skitig ponny kan göra mycket för ett flickhjärta. Elding är en dam som är 19 år gammal och tycker att lera är ganska mysigt. Man kan ju rulla sig i det. Bara det, liksom.


Glada och redo för äventyr...


Det var en annan rolig detalj med Elding, förutom att hon tycker att lera är ganska mysigt. Det var att hon var tämligen välutbildad och understimulerad på samma gång. Ungefär som en akademiker som råkat hamna bakom kassan på Ica och liksom bara flytit med i det livet av bara farten. Så Elding blev mycket glad över att få damma av sina gamla fjädrar och visa upp sig i all sin prakt, på ett sätt som bara en gammal lerig islandshäst KAN visa upp sig. Hon var jättego med andra ord. Hon visade mer än gärna upp sina gamla dressyr-skills varesig jag bad om dem eller inte. Samtidigt som jag pratade med ägaren Jenny så koncentrerade sig Elding med entusiastisk förväntan så hårt på att invänta varje ny eventuell order att öronen trillade ner åt sidorna. Enligt Jenny var dessa nedtrillade öron ett tecken på att hon ägnade sin energi åt att tänka, och inte hade tid med sådana trivialiteter som att hålla öronen uppräta. Ridturen blev ju förståss jättetrevligt. Det kan inte gå fel på något vis alls när man sitter på en så glad islandshäst.


Ah. En mule. Man vet att en dag blir en bra dag om man får en mule mot halsen. En skitig islandshästmule med varm och fuktig andedräkt som lämnar huden lite blöt och kall efter att hon mulat färdigt.


Stort tack till ägaren Jenny som format en så fin och glad hästtant (och som inte vill vara med på bild). Tack å tack å tack å tack å tack...!


.

Mitt Alternativa Liv

Jag och Ragnar, början av år 2006.

Jag gjorde ett val för två år sedan. Jag var 25 år och bodde i Bollnäs och arbetade på Bollnäs socialtjänst. Valet bestod i att stanna kvar i Bollnäs eller flytta. Det som främst drev mig ut ur Bollnäs var att jag inte riktigt trivdes på mitt arbete, av olika anledningar. Det som fick mig att tveka om jag ändå inte skulle stanna kvar var två härliga människor som heter Elna och Lasse. Elna var 82 år och oerhört charmig och underhållande. Hon bodde på en hästgård där sonen Lasse, något år över 60, arbetade med sina travhästar. Båda kanontrevliga människor.

Där stormtrivdes jag. Min favorithäst, travaren Ragnar, gjorde bara trivseln större. Jag fick sela travhästar, borsta travhästar, köra travhästar och rida travhästar. Lasse var fenomenal och lät mig få pyssla på med lite vad jag ville och hur jag ville. Han hade alltid någon uppgift åt mig när jag oanmäld kom på besök.

Jag grät floder och åter floder när jag insåg att jag behövde flytta från Bollnäs om jag ville utveckla mig i mitt arbete. Det kändes omöjligt att släppa Ragnar och sluta fika mackor vid Elnas köksbord på helgerna. Det var så tryggt och trivsamt. Lite tveksamt valde jag karriären i stället för min nyfunna passion för travsporten, och i samma veva träffade jag Micke.

Jag hälsade på hos Elna och Lasse i tisdags. Allt var som vanligt. Elna är nu 84 år och precis lika mysig som alltid. Lasse och hästen Ragnar var nöjda över att jag kommit på besök. Från början undrade jag om Ragnar kände igen mig, men efter ett tag var jag säker på att han mycket väl hade koll på mig. Han följde mig med blicken. Han följde lydigt med när jag ställde upp honom på stallgången, och han började som vanligt otåligt trampa runt och skrapa med hoven mot marken när jag försvann inom synhåll för att leta efter borste eller sax. Precis som han alltid gjort.


Lasse tränade Nisse på Bollnäs travbana inför kommande tävling. Jag har kört Nisse många gånger.


Tyvärr var det tävling på gång så det fanns inte utrymme för mig att köra någon häst ute på lufs efter grusvägarna, så jag följde mest med och spanade på vad Lasse hade för sig inför loppet, samt lastade in en massa hö till ett förråd. Jag tänkte på hur livet hade sett ut om jag stannat kvar i Bollnäs. Det tänker jag ofta på. Jag tror jag hade haft en egen travhäst vid det här laget, och troligen tagit tränarlicens. Jag hade antingen köpt ut Ragnar, och om jag inte lyckats köpa honom så hade jag säkert köpt en egen unghäst. Sedan skulle jag vara ute i stallet i tid och otid och travträningen skulle bli min vardag. Min alternativa vardag i mitt alternativa liv. Jag hade fikat hos Elna på helgerna och träffat Lasse och den andre kusken Mats och kanske haft en egen rockardvagn att köra min häst med. Så hade mitt alternativa liv sett ut.


Jag och Ragnar 2008. Han har snott en liten bit av mitt hjärta, och han har den biten fortfarande. Elna och Lasse har också snott en bit.


Om jag inte storgråtande och snorandes med en klump i magen bestämt mig för att satsa på karriären i stället.

Nu ser livet annorlunda ut. Jag flyttade till Micke och fick arbete som Frivårdsinspektör på en arbetsplats som passade mig mycket bättre. Jag är stolt och glad över min karriär och jag vill inte bli något annat än Frivårdsinspektör, och jag vill inte ha några andra kollegor än de jag har. Jag har ingen annan anknytning till travsporten än Elna och Lasse borta i Bollnäs. Jag satsade på min egen konditionsträning eftersom det är svårt att satsa på att travintresset när jag inte känner en travtränare inom tio mils radie. Dessutom så skulle det aldrig bli samma sak som att arbeta för Elna och Lasse.

Jag fattade ett svårt beslut för två år sedan. Livet blev en förändring. Min utveckling vidare var valfri.

Och det blev inte så tokigt det här livet, heller…

…om än jag måste tillåta mig att bli lite sentimental ibland…


Travstallets nya, odöpta tillskott som kom till världen den 25 juni.


.

Köra traktor med silkesvantar?

Traktor-Atlas har börjat känna igen mig allt mer. Han ser lite trött och olycklig ut när jag kommer eftersom min uppenbarelse oftast betyder att han kommer att ridas. Sedan följer Atlas snällt med ut ur hagen under lite självömkan och tunga suckar. Ögonen tittar lite drömmande ut genom fönstret när jag pysslar om honom, ibland med ett öra riktat åt mitt håll för att hålla koll på mig. Man ser besvikelsen i hästögonen över insikten om det stora övergreppet han kommer att utsättas för där han tvingas ha sadel och träns på sig och springa runt i cirklar eller galoppera sig anfådd i skogen med en människa på ryggen. Men han finner sig snällt i dessa påtagliga orättvisor i livet och går faktiskt snällt med på det mesta. De där obligatoriska momenten av trots, har klingat av, och förutom det där tydliga stråket av självömkan så verkar han trivas helt okej med mig.

Det verkar till och med som om det klampar ett litet känsligt hjärta där under det gigantiska muskelberget. Man får inte alls ta i på det där överdrivet hårda sättet när man ska köra traktor med Atlas. Man får fjutta lite med fingrarna och bara nudda lite med fötterna för att han inte ska chockas av alla hemska krav. Gudarna Ska Veta att blotta åsynen på ett spö får de stora ögonen att stirra oroligt. Spöet får trästockarna till hästben att darra och göra sig redo för flykt. Inte för att jag skulle använda spöet på honom, inte när Traktor-Atlas är lika nervös som en skolflicka på första skoldagen, inför ridturen i padocken.

Man får vara försiktig med andra ord. Och lite extra snäll. Köra traktor med silkesvantar, med andra ord.

Knubb-Atlas och Knubb-Katta. Vi skulle nog båda två må bra av att öka konditionsträningen lite...

Semester II

Dag 2.

Jag lånade ardennern Atlas och följde Karin och Froni på en ridtur. Jag galloperade med lösa tyglar efter en skogsväg och lät Atlas bestämma lite själv. Han galopperade glatt med tunga steg tills svetten glänste på hans tjocka bringa. Han hade små valkar av fett kring sadeln, som bildades när jag dragit åt sadeljorden, precis som en sommarhäst ska vara när det finns utrymme för gott gräs och lugna dagar. Till slut så flåsade han så tungt och olyckligt och vi fick skritta och ta igen oss.



Karin och hästen Froni har äntligen blivit ett team. Efter att de sneglat suspekt på varandra i åtskilliga månader och skeptiskt ifrågasatt varandras kompetens så har de nu kul med varandra och litar på varandra. Det var trevligt att se. Att bli med häst är ungefär som att ingå i ett arrangerat äktenskap. Det krävs rätt så mycket från båda sidor om något ska bli bra....

Den ridturen var nog det enda tillfället de inte hade mat i munnen, den dagen....

En platonisk relation

Jag red Ardennern Atlas i går, tillsammans med Karin. Jag har nämnt Atlas förut, han är en stor traktorhäst av timmerdragarmodell med en vikt på 1 ton. Jag och Atlas har en lite platonisk relation. Jag anstränger mig sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans, och Atlas anstränger sig också sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans. Båda av oss har halvtaskig ridkondition och båda av oss håller en artig och lite distanserad distans till varandra. Ibland ifrågasätter Atlas min auktoritet som ryttare så det blir alltid ett obligatoriskt moment av någon minuts groll och småtjafs under en kväll.

Men det blir lite skratt när vi väl är ute och Atlas fått igång farten på sina krumma ben. Han är faktiskt rätt så pigg för att vara timmerdragarmodell. Och visst går han att galoppera med, de krumma korta benen driver på i en bekväm och kort galopp och han är glatt med på noterna när vi ökar tempot. Vi hade trevligt tillsammans och att följa Karin på ridtur var ett skönt avbrott från min egen konditionsträning.

Oftast känner jag mig lite nere efter att ha ridit Atlas. Jag saknar hästen Ragnar i Arbrå som älskade mina besök och inte alls gillade när jag försvann bortom synhåll. Jag saknar banden vi hade och stoltheten när vi red ut tillsammans. Jag kommer på mig själv med att leta på internet över allt som kan locka tillbaka den där känslan när man inte bara satt på en häst och styrde, utan när den där extra länken av samförstånd gick från mitt hjärta ända ned till de fyra hovarna.

Det är med människor precis som det är med hästar. Vissa accepterar man, vissa trivs man med, vissa ogillar man, och andra älskar man. Atlas är en artig men lite ytlig relation som kanske skulle gå att fördjupa om vi båda la manken till. Min och Ragnars kärlek kom av sig själv utan någon riktig förklaring alls.



En hästförälskelse är speciell motför en människoförälskelse, men ändå nästan likadan.



.

Hästar och kottar

Karin lirkade spontant iväg mig på en ridtur igen. Kvällen började med att jag krattade löv och kottar i godan ro ute på gården, en timme senare så stod jag helt otippat i stallet i Mackmyra och gosade häst.

Det var mycket mysigare att gosa häst än att kratta kottar.

Jag red Atlas av modell "traktorhäst" och Karin red Froni av modell "Ferarrihäst". Måste dock säga att Atlas var på ett ypperligt trevligt humör och jag hyste full sympati inför att hans jogg var lite osmidig till skillnad från Fronis vackra grace.





Våren är kommen, på sina kransar
ängarna binda himlen är blå,
pilträden bära gullgula fransar,
tufvorna vagga ljusalfer små.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann






Visst såg man ett rådjur, också?



.

Glädje

Det har visat sig att en av mammas väninnor, Gunilla, som med åren blivit en bekant till mig, rider akademisk ridkonst. Med stor glädje och djup vördnad fick jag lite nybörjarlektioner på en av hennes akademiskt skolade araber. Det bringade stor glädje. Förutom faktumet att den nya ridkonsten krävde att jag fick börja om från början och glömma allt vad jag hade lärt mig. Jag fick koncentrera mig stenhårt på att glömma allt jag lärt mig om hur man håller i tyglar, hur man sitter i sadeln, hur man styr och hur man bromsar. Allt på en glad och optimistisk 17-årig arabherre som verkligen gjorde sitt bästa för att visa novisen hur saker och ting skulle gå till. Jag vet inte vem jag är mest tacksam emot, hästen eller Gunilla som visade så stor ödmjukhet inför mina tafatta försök att styra och stoppa den vänliga herren. Det var enormt roligt och lärorikt!

Gunilla rider först och går igenom grunderna muntligt.


Sedan var det min tur. Det tog ett tag att ens fatta hur man svängde till höger och vänster...


Det kändes lite som att dansa en ny dans där man ständigt trampade sin kunniga kavaljer på tårna, men han var tålmodig...


...och det var riktigt roligt!

Varmt

Japp. Igår gled jag ned i det vanliga träsket som kommer med jämna mellanrum. Är det var tredje månad som det händer? Jag vill ha häst. Jag skiter i att det är dyrt och jobbigt och krävande och ännu mera dyrt, för att inte glömma att det kostar pengar. Jag vill inte träna och prestera och tävla och bli bättre och utveckla min fysik. Jag vill ha en varm mule.

EN VARM MULE SOM JAG ÄGER ALLDELES SJÄLV OCH SOM JAG KAN KLAPPA PÅ NÄR FAN JAG VILL!

Är jag en av få människor som inte vill förverkliga min dröm? Jag är rädd för ansvaret, jag är rädd för alla pengar som kommer att flyga iväg. Jag är rädd för att hata att åka till stallet jämt och ständigt och jag är rädd för den isande insikten om att jag kanske inte är typen som klarar av en häst. Jag ser hur jag ligger på magen i sängen och gråter över hur tungt och jobbigt det är, och att jag inte har något eget liv. Jag är rädd för skammen att köpa en häst och sedan sälja den för att jag inte klarar av den. Att svika en häst måste ju vara en dödssynd. Åtminstone för mig.

Samtidigt så pirrar alltid magen när jag åker förbi en hästhage. Jag tittar alltid länge efter de hästar vi ibland passerar med bilen och försöker kommentera den utifrån den korta information jag hinner få i förbifarten. "Det där var nog en islandshäst" "Den där såg lite gammal ut." eller "Det där var en rund hästmage!" Ofta pekar jag entusiastiskt på hästen, ungefär som om jag var 12 år gammal.

Visst är min fysiska träning viktig, men aldrig så viktig att magen pirrar när vi passerar en cyklist, med bilen. Aldrig.

Det finns ett litet sto för 10 000 kr här i Gävle. Hon är väldigt ung men en av de raser jag allra helst vill ha. Hon kan få stå i ett stall över 3 mil härifrån, tills jag hittar någonstans att ha henne.

Jag har inte träffat henne ännu men jag kan nästan garantera

att hon har en varm mule.


.

Slagen

Det började med stigbygeln. Ni vet, det där fotstödet man har på sadeln. Man måste ju sticka in foten i stigbygeln för att häva sig upp på en häst, i regel.

Det brukar vara lätt.

När jag lite tafatt försökte trä in foten så upptäckte jag att... tja... det var omöjligt. Hästen Atlas sneglade på mig. Det fattades ungefär en decimeter för att mina fötter skulle nå upp till stigbygeln. Jag knystrade och pustade och vinglade, på ett ben, i mina förtvivlade försök att få upp den andra foten i stigbygeln. Det gick inte alls bra. En gnista av hopp tändes i Atlas ögon när han såg mig kämpa.

Först förstod jag inte hur jag kunnat bli så klumpig, hur jag kunnat bli så ovig att jag inte kunde stå på ett ben längre och sträcka upp det andra i höjd med stigbygeln. Sedan kom jag ju på vilken faktor som hindrat mig från att så enkelt genomföra den invanda rörelsen med benet.

Tiden.

Jag har ju inte ridit regelbundet på många år. Jag har ju blivit äldre och jobbat stillasittande på kontor i tre år. Jag är strax 27 år och inte i närheten så vig som jag var i slutet av tonåren. Jag vinglar och faller till. Atlas jublar. Han har insett att jag är svag och sårbar. Jag vägrar inse att jag är svag och sårbar, jag har alltid varit målmedveten, bestämd, och definitivt smidig. Altas börjar gå undan och nafsa mig i stället. Jag buffar lite hjälplöst tillbaka samtidigt som jag lite tafatt och klumpigt rycker i tyglarna. Han fortsätter nafsa. Och gå undan. Och nafsa. Tänderna sliter i jackan och han njuter över sitt övertag.

Fronis skötare frågar om jag behöver hjälp, och givetvis så skulle det klokaste alternativet varit ett tacksamt "JA, tack!" men jag är sårad och förtvivlad över att jag helt plötsligt inte klarar det jag förut klarat så galant och spänstigt. Att smidigt kliva upp i stigbygeln och mjukt landa i sadeln, även på en häst i rörelse. Det fungerar inte. Jag tackar nej, eftersom jag alltid klarat det och aldrig någonsin haft problem med en vanlig uppsittning.

Atlas börjar dra runt i segerdans över att han klarat av att hindra mig från att komma upp i sadeln, och jag hänger i tygeln och försöker halvhjärtat buffa till honom, men vi vet båda att jag förlorar idag.

Och förlorar gör jag. Jag försöker le men det känns så overkligt och konstigt att förlora. Att gå tillbaka med en häst som just upptäckt att man kan vinna över sin ryttare och som troligtvis blir ännu odrägligare nu än vad han varit tidigare. Jag har faktiskt hanterat en häst till att bli sämre än vad han var innan.

Jag känner mig lite perplex.

Förvånad.

Slagen.

Inte bara av hästen, men av tiden, en stelare kropp, och felaktiga förväntningar.


Nu är det bara revanch som gäller!

Ljus i mörkret

Det känns fortfarande kanon med friesern Froni. Visserligen känner jag mig mest tafatt och klumpig, men hennes skötare, är verkligen överseende och ser att jag tänker mycket. Jag blir mer och mer förtjust i Froni. Hon är ängslig och orolig. Hon är av den mycket starka åsikten att man inte kan kasta iväg förtroende för vem som helst hur som helst. Alltså går hon omkring och oroar sig över saker. Är man mjuk mot henne och säger att det är okej att oroa sig över saker, men aningens onödigt just i det här fallet, så lugnar hon snabbt ned sig. Tills hon hittar något annat att oroa sig över.

Hon är verkligen en snäll häst under den spända kroppen. Jag provred henne lite. Hon bestämde sig för att ett hörn på ridbanan var farligt, så vi bestämde oss för att utmana hörnet. Efter diverse krusiduller och filosofisk eftertänksamhet så blev hon så småningom modig och gick dit så gott som själv.

Karin som sköter henne är fantastiskt trevlig också. Jag är mest rädd att hon skulle se mig som klumpig och osäker, men hon tror min och Fronis kontakt kommer att bli jättebra. Froni verkar åtminstone inte se mig inte som klumpig, vi har ett rätt så trevligt samarbete.

Stolt och tacksam traskade jag ur bilen, senare på kvällen.

I mina nya ridbyxor och ridstövlar...

Drömmen

Nu har jag faktiskt bestämt mig. Kanske. Nu har jag faktiskt kanske bestämt mig. Så det så.

I stället för att vela om jag ska fatta beslutet eller inte så bestämmer jag mig för att börja det mödosamma sparandet (som tidigare aldrig blivit av men som jag öppnat ett speciellt konto för, sedan jag var 20 år).

Jag har nämligen så gott som eventuellt bestämt mig för att börja spara ihop pengar till en häst.

Kanske.

Jag tror det blir en häst som jag vill träna och förhoppningsvis tävla distans med.(Distans är marathonlöpning till häst) Jag ska stå emot den där knuten i magen som ilsket skriker: "Det är slöseri med pengar! Hur ska du ha TID med en häst? Hur ska du ORKA med en häst?!" Jag ska djärvt möta den inre rösten som gnäller "Men all din konditonsträning då?! Är du en sådan som GER UPP?!?" utan jag ska tjurigt och målmedvetet sätta in en summa pengar varje månad på mitt SPARKONTO som jag en gång satte upp år 2001 med förvissningen om att jag alltid skulle vara en hästtjej. På den tiden fanns det ingen inre röst som nöp mig i låret och sa "Du inser väl hur mycket muskler du kommer att tappa om du börjar rida i stället för att springa själv?". På den tiden fanns det ingen inre röst som påpekade för mig att jag var för trött efter arbetsdagarna.

På den tiden fanns det ingen inre röst som tyckte att pengar är för viktiga för att flaxa iväg för hyreskostnader, hovvårdskostnader, och matkonstnader på en kuse.

På den tiden fanns det ingen röst som sa att hästar inte har plats i livet när man ska bilda familj och sköta sina vardagliga åtaganden.

Sedan kanske den rösten har rätt, och det kanske är jag som har fel. Men i väntan på att jag ska utröna om drömmen är värd att satsa på, eller inte, så ska jag

jävlariminsjälbannemig

sätta in pengar på mitt SPARKONTO.

En ny mening

Egentligen så HAR jag ju inte riktigt tid. Jag försöker simma två gånger i veckan och jogga och spinna. Jag försöker fylla ut min fritid till bredden med aktiviteter, trots att det nya arbetet är aningens krävande och helst driver mig att vilja ligga orörlig under täcket, på fritiden. Försöker man hinna med för mycket på fritiden så tappar man glädjen av att aktivera sig, och det mesta börjar handla om förtvivlade "måsten".

Så rent teoretiskt så sitter jag ju aldrig hemma och undrar vad jag ska sysselsätta mig med, snarare har jag dåligt samvete över att jag inte alltid hinner allt som jag planerat, såsom städning, träning, eller att se till att träffa en god vän.

Rent teoretiskt så har jag inte tid.

Men Friesern Froni har en kolsvart blänkande päls och djupa mörka ögon och trots att hon inte riktigt gör sig varken logisk eller förstådd så längtar jag förtvivlat över att få börja hantera henne. Jag skrittade den stora glada Atlas och agerade sällskap åt skötaren som red Froni, idag. Jag njöt av lukten och hästarna och det kändes inte som om jag inte hanterat hästar på över ett år. Någonstans har jag tröttnat på konstiga dressyrrytare med underliga krav, men Fronis skötare är verkligen en supertrevlig tjej, trots sitt envetna dressyrintresse. När jag pratar med henne inser jag att jag inte ska lämna mitt intresse för hästar, och när jag pratar med henne så kommer jag ihåg att även jag var en "dressyrtjej" en gång i tiden, att även jag har genomfört en samlad dans med en musklad häst, och älskat det.

Jag längtar efter att få fortsätta. Jag längtar efter att återuppta intresset. En eller två dagar i veckan får jag mer än gärna sköta Froni, bara vi börjat komma överrens först. Det ska bli härligt!

Och tiden..? Tja, man får väl armbåga in henne mitt bland simpass och joggingpass och cykelpass... på något vis ska det väl gå...

Blötsnö

Jag försökte faktiskt låta bli henne. Hon heter Froni och är av en rätt så annorlunda hästras, nämligen en Frieser. Det betyder att hon är en där ståtliga dyra typen av häst som för sig med högt huvud och höga benlyft, en sådan där som man aldrig någonsin kommer att ha råd att ha själv, så tillvida man inte vinner på bingolotto. Hon har just flyttat in, och ska bo ett år i Mackmyra några kilometer härifrån, och tjejen som sköter henne har vid två tidigare tillfällen nämnt att jag är mer än välkommen att hjälpa till.

Jag har liksom värjt mig lite och skruvat lite på mig. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag blev tvungen att lämna min favorittravare Ragnar för ett och etthalvt år sedan, blödig som jag är. Jag tyckte även att den stora bastanta brukshästen Atlas fyllde sin funktion på ridturen i december. Friesern Froni har mest gett ett lite introvert intryck de gånger jag sett henne. Man vet liksom inte om hennes blick har sökt sig långt bort i fjärran, eller om den stannat inne hos henne själv. HÄR är hon i alla fall inte.

Sedan råkade skötaren säga de där magiska orden som automatiskt och oåterkalleligt gör mig till slav under situationen och som får mig att automatiskt och utan eftertanke lyda minsta vink.
"Jag behöver hjälp." sa hon, och förklarade att Froni betedde sig osäkert, och nästan rent av lite farligt. Och innan jag visste ordet av så stod jag förståss otåligt och trampade i farstun, och väntade på att få skjuts till stallet, av skötaren. Ivrig att få vara till nytta, ivrig att damma av mina gamla hästkunskaper från de lynniga, missförstådda, och agressiva hästarna från tonårstiden. Ivrig att få vara TILL HJÄLP.

Nej, Froni var inte riktigt i sin fulla dyra hästprakt. Hon var rätt så förvirrad över hela situationen. Över att ha flyttat och bytt hästflock och skötare. Den intelligenta och vackra frieserhästen är känd för att vara en trogen enmanshäst, och jag misstänkte att hon uppfyllde sitt rykte. Att flytta hade inte alls varit enkelt, för henne. Dessutom litade hon inte på att skötaren var en bra ledare och den nya miljön skrämde skiten ur henne. Hon blev spänd som en stålfjäder och var redo att fly, men olyckligt medveten om att tyglarna hindrade henne. Hon blev som en laddad kolsyreflaska och lyckligtvis var jag ganska säker på vad hon behövde för att kunna slappna av. Lugn och ro. Långa tråkiga pauser. Många stopp som gav henne tid att slappna och begrunda miljön. Hon behövde bara tid. Hon behövde inte den vanliga släggan av fast hand, bestämt ledarskap, och tydlig signaler. Bara vanlig hederlig tid.

Vi tömkörde henne lite i blötsnön. Det blev några mindre bocksprång och några bakutslag. Men ändå rätt så kontrollerat. Mot slutet av promenaden/tömkörningen så verkade Froni åtminstone vara vid någorlunda gott mod. Vi hade gått ca 200 meter på 20 minuter, och hon hade hunnit bekanta sig med både miljön och vi omkring henne.

Dessvärre så hann jag fastna för henne, på den tiden. Jag råkade titta ett par gånger i de där mörka stora hästögonen som på något vis alltid verkar rymma generationer av visdom och godhet. Jag längtar lite efter att få se henne igen. Hennes skötare verkar också vara en kanontjej som verkligen skulle tycka det vore trevligt om jag var där.

Jag kanske besöker henne någon gång till... och jag kanske åker förbi den där hästaffären, och köper lite ridkläder..

En bra dag

Efter att ha varit trött ganska länge så måste jag säga att den här dagen hittills varit en riktigt bra dag.

Jag och Micke gick upp tidigt i morse, vi traskade över isen och tände en liten brasa i soluppgången. Terven och Monstertanten stod för underhållningen...



Micke startar brasan.



Terven gillar inte att få rök i sin tervnäsa.



Fanny hittade en monstertant under isen.


Efter morgonfikat ute i skogen så tog jag på mig vinterkläderna igen, jag hade fått erbjudande om att få ta ut en ardenner på en ridtur i skogen. Han hette Atlas och jag var lite orolig över hur ridturen skulle gå, delvis för att jag skulle rida utan sadel. Så fort jag fick syn på honom så insåg jag att den här turen skulle bli riktigt trevlig.
Jaaa den lilla hästtjejen inom mig slog ett extra slag vid anblicken på honom....

Jag vågade inte ha kameran med mig när vi red ut i det vackra, frostiga vintervädret, men det var kanonmysigt... Det har varit en riktigt bra dag idag...

Morgongröten

Det kom en bok på posten igår. En bok jag beställde just i samband med att min knäskada startat, och som är grymt försenad. Den var på engelska och handlade om kvinnor som utövar triathlon. Lite förstrött bläddrade jag igenom den och upptäckte att den inte hade de där vanliga förskönande bilderna som brukar finnas i träningsböcker, snarare var det feta krinnor som tävlade triathlon, gamla kvinnor som tävlade, konstiga kvinnor utan BH, fula kvinnor, snygga kvinnor, ja allt var liksom ett väldigt spännande axplock av alla kvinnor som faktiskt kan utöva triathlon. Många dock väldigt vältränade, men inte på det där fitness-viset, utan på ett vardagligt och mer verklighetsnära vis. Boken kändes verkligen äkta.

Ett halvt dygn senare sitter jag och gråter vid min morgongröt vid köksbordet. Jag tänker på det svartvita fotografiet i boken, föreställandes den anskrämliga feta kvinnan som med ett strålande leende springer i mål. Det är ren och skär avundsjuka som fyller mig, precis som avundsjukan jag kände när Micke stod vid startgroparna på Lidingöloppet och den fuktiga råa luften vibrerade av allas förväntningar. Samma avundsjuka knut som fanns i magen när Kattis glädjestrålande sprungit Lidingö Tjejlopp som vi planerat att springa tillsammans, förra helgen.

Jag blir aldrig avundsjuk på andra ryttare. Jag har bara en så stark känsla av att jag vill rätta till allt jag förlorade när jag var yngre. Jag drömmer bara om att få behålla åtminstone en häst i mitt liv, som inte någon annan kan bestämma över. På något vis så skulle jag inte vara stolt över att kalla mig ryttare. Stoltheten skulle ta mycket större dimensioner om jag kunde kalla mig triathlet, eller marathonlöpare.

Ibland tror jag att sorgen från de hästar jag förlorat, att just den sorgen fungerat som ett riktigt segt klister, som delvis håller mig tillbaka i det förgågna, och som bara kletar fast mig ytterligare så fort jag möter motstånd i mitt nuvarande liv.

Kanske finns det ett annat "nu" där utanför? Min barndomsdröm om att slippa förlora de hästar jag älskat så mycket, kanske inte är min nutidsdröm. Min nutidsdröm är kanske snarare är att få stå i en startfålla, att samla sig inför ett lopp, och att göra ett bra försök att slå förra årets tid... att inte rida på någon annans hästkraft, utan använda sin egen kropp.

Men vad hjälper det, vad som verkligen är den inre rätta sanningen, när det droppat tårar i morgongröten?

Kär

Jag tror jag kommit till en punkt då jag bara inte kan säga nej, längre. Jag har letat och ringt runt och frågat och lirkat på den ena hästen efter den andre, samtidigt som jag försökt smälta tanken om att jag kanske blir hästägare en vacker dag. Jag kanske äntligen får känna den där overkliga känslan av att en häst kommer att vara min, och att ingen annan kommer att kunna slakta den, sälja den, eller bara göra meningslösa nötande dressyrövningar med den.



Kan man säga nej till Wilma? Jag kanske säger ja. Kanske till och med idag. En berömd och framgångsrik utövare av akademisk ridkonst sa en gång, när en elev frågade vilken typ av häst som är som mest ultimat för ridkonsten:
"Köp den häst vars ögon du förälskar dig i." och med det menade han att äkta ridkonst inte handlar om att se pampig ut på en svindyr häst, utan att sann ridkonst är att arbeta fram bra och gymnastiska övningar från just den hästens fysiska och psykiska förutsättningar.

Det är kanske det jag gjort. Förälskat mig lite.

Nära nu

Jag har aldrig varit så nära ett hästköp som jag är nu. Min Piggelinokompis Christer har åberopat vanligt sunt bondförnuft och tipsar om succesivt ökad belastning på knäet för att kunna uppfylla mina mål om långlöpning. Jag undrar om jag kanske innerst inne skyller på knäet för att ha en ursäkt att sluta vara cool fallskärmshoppare/multisportare och i stället blotta fram den ytterst ointressanta och halvt töntiga hästtjejen som ligger där innerst inne och bara väntar på att få komma ut (och kasta omkull min ekonomi).

Men vet ni vad jag gjorde igår? Jag sket i simträningen. Jag sket i simträningen för jag pratade med en HÄSTÄGARE om hennes STO som var till salu. Det pirrade i magen och jag tänkte resten av kvällen på allt jag drömde att få genomföra inom hästsporten, men som jag aldrig hann. Jag tänkte på att köpa en rykthink, och att få lägga handflatan mot en lurvig vinterpäls.

I övrigt så beter jag mig inte som jag brukar. Jag äter godis på jobbet och har svårt för att ta mig upp på morgnarna för att ta ut hundarna. Jag skiter i vad jag stoppar i mig och är inte särskilt angelägen om att städa. Jag arbetar inte så imponerande bra heller.

Jag läser mina gamla dagböcker. Jag har alltid låtit så lycklig när jag beskrivit de hästar jag hanterat.


Daterat: Måndagen den 20:e februari 2006 kl 11:06

[]...Vår tredje ridtur. Tredje gången han bär en människa på sin rygg. Ändå vågar vi sticka iväg ensamma, bara jag och Han. Utan sadel. Jag kan inte förmå mig att sadla honom, varför skulle jag vilja ha sadel på honom? Vi pulsar genom snön och skrittar efter en oplogad grusväg, i långsam takt. Han är het, vill trava med mig, vill springa snabbt och ledigt genom den dunmjuka snön, och hans frimodighet höll nästan på att dra med mig, inspirera mig att öka takten, trava snabbare, kanske galoppera så snabbt att man nästan flyger. Men jag hindrar honom, säger att vi tar det i skritt så länge. Långsamt och försiktigt.

Sanningens ögonblick

Sanningens ögonblick sker i morgon förmiddag. Jag ska prova springa fem kilometer i Hemlingby. Om jag klarar av att springa fem kilometer så friskförklarar jag mitt knä, vilar de sista dagarna, och tar sedan Kattis och Elenor med mig till Lidingö Tjejlopp (på 10 km).

Om mitt knä klarar av dessa 10 kilometer som Lidingö tjejlopp kräver, så betyder det att jag klarat av hela Tjejklassikern (Tjejvasan, Tjejvättern, Tjejvansbro samt Tjejloppet) och kommer att kunna erhålla ett fint diplom (om att jag är duktig för att vara tjej) samt få möjlighet att köpa ett alldeles speciellt smycke, särskilda t-shirts, och annat jag kan stoltsera med.

Om mitt knä nu, efter en månads vila, börjar värka efter fem kilometers testrunda i Hemlingby så får jag vackert bita i det sura äpplet och erkänna att jag snubblade på mållinjen den här gången. Det finns ju även en risk att jag springer bra på femkilometersrundan, men måste bryta själva tjejloppet helgen efter.

När jag var 14 år, och red angloaraben Bonzai, så tränade vi en hel del hoppning, under en period. Jag minns fortfarande hur Bonzai var ung och ivrig och känslig på samma gång. Jag minns hur pirrigt det kändes i magen när de färgglada tunga bommarna lades på högre och högre hinder, tills de nästan tornade upp sig som oigenomträningliga murar som bara Bonzai kunde ta mig över.

Då så sa min ridlärare Jannice till mig, att det viktigaste att tänka på när man hoppar, särskilt när man hoppar svåra hinder, är att aldrig vända sig om, om man river ett hinder. Man ska alltid i tankarna vara ett hinder längre fram, och aldrig tänka på vilka hinder man hoppat och vad man hoppar över just nu. Det är det kommande hindret som räknas. Börjar man fundera över de hinder man rivit, eller om man i sadeln börjar vända sig om när man hör ljudet av hovar som slår ner bommarna, då har man redan försämrat möjligheten att ta sig an nästa hinder på ett bra sätt.

Så det är väl det jag tänker göra. River jag det här hindret, så har jag inte tänkt titta på det. Jag tänker bara fortsätta framåt och fokusera på nästa.

Suget i magen

"Ska du inte besöka stuteriet igen?" frågar Micke. Han har i själva verket genomskådat mig för länge sedan, och jag försöker slingra mig lite genom att svara vagt och oprecist. Jag sitter som vanligt fast i vägskälet kring Hästköpet Som Aldrig Blir Av, och det är inte speciellt roligt att sitta där.

Jag försöker undvika att tänka på hästar så ofta som möjligt. Jag undviker att köpa hästmagasin och jag undviker att kolla hästannonser. Om jag undviker allt som har med hästar att göra så kanske tankarna tappar sin laddning, och jag slipper brottas med alla frågeställningar runt omkring. Hur klarar jag mig med sämre ekonomi? Hur klarar jag att åka till stallet nästan varje kväll? Hur klarar jag att avstå från min egen fysiska träning? Hur skulle jag i framtiden klara av häst kombinerat med en familj? Häst och barn, har man råd med både och? Orkar jag med ett heltidsjobb och ett krävande fritidsintresse? Hur skulle det kännas att misslyckas med sin barndomsdröm? Hur skulle jag må av att sälja vidare en häst som jag lovat ansvara över?

Ändå är suget i magen kvar. Den där intensiva längtan från tonårstiden och den fasta beslutsamheten om att jag också kan bli hästägare, en vacker dag. Drömmen om att få hantera en häst från föltiden och att forma den efter egna händer. Det gäller att hålla sig fast vid sina drömmar...

Men någonstans innerst inne har jag kanske redan gett upp...

Flickdrömshästen

Schani från det här stuteriet.

Jag har hittat en hingst som jag tycker skulle passa fint till något av stona från stuteriet vi besökte. Schani från Danmark verkar vara något av den där flickdrömshästen som jag skulle vilja ha som hingst till en liten egen fyrbent palt.

Schani från det här stuteriet.


Samtidigt är jag livrädd, och försöker förtvivlat kalkylera med siffror jag inte har, om hur en tillvaro som hästägare skulle te sig ekonomiskt. Måste man skrapa ihop pengar till kläder för arbetet? Kan jag äta skräpmat eller äta ute då och då? Vad händer senare, när jag får barn? Har man råd med både barn och häst? Då blir det ju ännu fler som ska ha bra kläder varje morgon. Om jag skaffar häst som jag gör nu från betäckning till fölning och uppväxt, så är hästen troligtvis en unghäst när jag får barn (om vi pratar typ 4-6 år framåt). Orkar man ta med sig småbarn till stallet? Där dessutom en unghäst står? Ska jag grusa drömmarna? När är bästa tiden att åta sig en häst, om man drömmer om en? Det är så mycket frågor jag inte har svar på. Men någonstans innerst inne så börjar jag tro att det kanske går att genomföra. Om jag verkligen vill så borde det gå... men hur vågar man riskera misslyckas?