Nej, jag kan fortfarande inte crawla

Efter 7 simlektioner så kan jag fortfarande inte crawla. Inte ens i närheten. Men lyckligtvis gör det inte så mycket, och intresset för simning har faktiskt stigit allt eftersom träningen fortskrider.

Igår längtade jag iväg till simningen. Det är verkligen skönt att åka dit. Instruktörerna Masters-motions och triathlon-gruppen är otroligt trevliga och uppmuntrande, och jag har slutat bekymra mig över min teknik, eller sätta press på mig att bli bättre för varje gång. Instruktörerna säger lugnt och leende att "Det kommer!" och jag får väl lov att lita på dem.

Det skönaste är att jag börjat få mycket bättre vattenvana, och att jag verkligen börjat slappna av mer, i vattnet. Förut kunde jag inte hålla huvudet under vattnet utan att hålla för näsan, nu tänker jag knappt på det. Jag ligger djupt under vattnet i bröstsimmet och hämtar bara luft en kort stund i varje simtag. Jag håller mig nästan hellre under ytan än över, eftersom ljudet är så dämpat och eftersom allt känns så lungt under ytan.

Det hade jag nog inte kunnat föreställe mig, för två månader sedan...

Morgongröten

Det kom en bok på posten igår. En bok jag beställde just i samband med att min knäskada startat, och som är grymt försenad. Den var på engelska och handlade om kvinnor som utövar triathlon. Lite förstrött bläddrade jag igenom den och upptäckte att den inte hade de där vanliga förskönande bilderna som brukar finnas i träningsböcker, snarare var det feta krinnor som tävlade triathlon, gamla kvinnor som tävlade, konstiga kvinnor utan BH, fula kvinnor, snygga kvinnor, ja allt var liksom ett väldigt spännande axplock av alla kvinnor som faktiskt kan utöva triathlon. Många dock väldigt vältränade, men inte på det där fitness-viset, utan på ett vardagligt och mer verklighetsnära vis. Boken kändes verkligen äkta.

Ett halvt dygn senare sitter jag och gråter vid min morgongröt vid köksbordet. Jag tänker på det svartvita fotografiet i boken, föreställandes den anskrämliga feta kvinnan som med ett strålande leende springer i mål. Det är ren och skär avundsjuka som fyller mig, precis som avundsjukan jag kände när Micke stod vid startgroparna på Lidingöloppet och den fuktiga råa luften vibrerade av allas förväntningar. Samma avundsjuka knut som fanns i magen när Kattis glädjestrålande sprungit Lidingö Tjejlopp som vi planerat att springa tillsammans, förra helgen.

Jag blir aldrig avundsjuk på andra ryttare. Jag har bara en så stark känsla av att jag vill rätta till allt jag förlorade när jag var yngre. Jag drömmer bara om att få behålla åtminstone en häst i mitt liv, som inte någon annan kan bestämma över. På något vis så skulle jag inte vara stolt över att kalla mig ryttare. Stoltheten skulle ta mycket större dimensioner om jag kunde kalla mig triathlet, eller marathonlöpare.

Ibland tror jag att sorgen från de hästar jag förlorat, att just den sorgen fungerat som ett riktigt segt klister, som delvis håller mig tillbaka i det förgågna, och som bara kletar fast mig ytterligare så fort jag möter motstånd i mitt nuvarande liv.

Kanske finns det ett annat "nu" där utanför? Min barndomsdröm om att slippa förlora de hästar jag älskat så mycket, kanske inte är min nutidsdröm. Min nutidsdröm är kanske snarare är att få stå i en startfålla, att samla sig inför ett lopp, och att göra ett bra försök att slå förra årets tid... att inte rida på någon annans hästkraft, utan använda sin egen kropp.

Men vad hjälper det, vad som verkligen är den inre rätta sanningen, när det droppat tårar i morgongröten?

Linus The Brave

Mr Linus fortsätter faktiskt göra sina framsteg. Visserligen är han hemskt blyg (särskilt när kameran är med) men jag är på god väg att lära honom att kliva ut ur buren och upp på min axel, när jag ber honom. Det är mysigt med råtta. Jag rekommenderar Mr Linus för varje nedstämt sinneslag.




Duuuuktig råtta!

Träningen i September

Summering av September månads träning.

Under September månad har jag aktiverat mig sammanlagt 33 timmar.
(20,5 timmar mindre än förra månaden)

Promenader: 10 tillfällen, 9,4 timmar.
Cykling: 17 tillfällen, 17 timmar. (Vardagsmotion till och från jobbet)
Simning: 5 tillfällen, 5,8 timmar
Jogging: 2 ynkliga tillfällen, ca 1 timme.

Upp som en sol, och ned som en bränd och oätlig pannkaka. Jag trodde jag skulle kunna hantera frånvaron av konditionsträning rätt så bra, men efter att jag inte kunnat springa på över en månad nu, så har jag blivit lätt nedstämd. Jag kan inte koncentrera mig lika bra på jobbet och går i hästdrömmar. Mina båda knän har börjat värka så jag har tappat min framtidstro som framtida marathonlöpare.

Jag har tappat intresset för att äta sunt de senaste två veckorna, och har slarvat högaktningsfullt i allt vad balanserad näring heter.

Jag kunde inte avsluta sista delen i Tjejklassikern, på grund av knäskadan.

Den ljuspunkt från träningssynvinkel har dock varit att jag håller på att lära mig simma. Det går långsamt, men jag börjar sakta bli bättre. Jag har fått bra instruktörer och börjar gilla att simma mer och mer, trots att jag under förra veckans lågvattenmärke sket i simträningen hela veckan.

Tråkigaste ögonblicket var att inse att jag inte skulle klara Lidingö Tjejlopp. Det blev inget diplom i år.

Kär

Jag tror jag kommit till en punkt då jag bara inte kan säga nej, längre. Jag har letat och ringt runt och frågat och lirkat på den ena hästen efter den andre, samtidigt som jag försökt smälta tanken om att jag kanske blir hästägare en vacker dag. Jag kanske äntligen får känna den där overkliga känslan av att en häst kommer att vara min, och att ingen annan kommer att kunna slakta den, sälja den, eller bara göra meningslösa nötande dressyrövningar med den.



Kan man säga nej till Wilma? Jag kanske säger ja. Kanske till och med idag. En berömd och framgångsrik utövare av akademisk ridkonst sa en gång, när en elev frågade vilken typ av häst som är som mest ultimat för ridkonsten:
"Köp den häst vars ögon du förälskar dig i." och med det menade han att äkta ridkonst inte handlar om att se pampig ut på en svindyr häst, utan att sann ridkonst är att arbeta fram bra och gymnastiska övningar från just den hästens fysiska och psykiska förutsättningar.

Det är kanske det jag gjort. Förälskat mig lite.

Vad är en Tjejklassiker motför en Terv?

Mitt knä må vara trasigt, och det blev ingen avslutande löpning på Lidingö Tjejlopp. Det må även vara höst, men gudarna ska veta att jag fortfarande är stolt ägare till en livs levande terv. För att försöka glömma vad jag går miste om idag, så försökte jag hylla vad jag faktiskt hade genom att fota min lilla hjärtehund. En terv, liksom. Det finns ju hur många människor som helst, som bara går omkring och är tervlösa. Stackars krakar.

Tervkärleken är den största kärleken.

Vacker terv i höstvädret.

Micke sprang Lidingöloppet, 30 km

Så här mysigt och inspirerande var vädret på väg till Lidingö...

Och inte blev det lätt att läsa skyltarna till Lidingö heller, i hellregnet. Vi körde fel och blev lite stressade...

Startfältet långt där borta. Micke var någonstans mitt i klungan...

Otroligt mycket folk sprang förbi, så jag missade Micke i vimlet.

Efter 8 kilometer såg jag honom susa förbi.

Tre mils terränglöpning senare så spurtar han i god form på upploppet. :)

GRATTIS!

Det var visst lerigt ute.

Micke var faktiskt inte trött och sliten efter loppet, utan snarare fräsch och pigg, och verkade verkligen ha haft en kul upplevelse!