Morgongröten

Det kom en bok på posten igår. En bok jag beställde just i samband med att min knäskada startat, och som är grymt försenad. Den var på engelska och handlade om kvinnor som utövar triathlon. Lite förstrött bläddrade jag igenom den och upptäckte att den inte hade de där vanliga förskönande bilderna som brukar finnas i träningsböcker, snarare var det feta krinnor som tävlade triathlon, gamla kvinnor som tävlade, konstiga kvinnor utan BH, fula kvinnor, snygga kvinnor, ja allt var liksom ett väldigt spännande axplock av alla kvinnor som faktiskt kan utöva triathlon. Många dock väldigt vältränade, men inte på det där fitness-viset, utan på ett vardagligt och mer verklighetsnära vis. Boken kändes verkligen äkta.

Ett halvt dygn senare sitter jag och gråter vid min morgongröt vid köksbordet. Jag tänker på det svartvita fotografiet i boken, föreställandes den anskrämliga feta kvinnan som med ett strålande leende springer i mål. Det är ren och skär avundsjuka som fyller mig, precis som avundsjukan jag kände när Micke stod vid startgroparna på Lidingöloppet och den fuktiga råa luften vibrerade av allas förväntningar. Samma avundsjuka knut som fanns i magen när Kattis glädjestrålande sprungit Lidingö Tjejlopp som vi planerat att springa tillsammans, förra helgen.

Jag blir aldrig avundsjuk på andra ryttare. Jag har bara en så stark känsla av att jag vill rätta till allt jag förlorade när jag var yngre. Jag drömmer bara om att få behålla åtminstone en häst i mitt liv, som inte någon annan kan bestämma över. På något vis så skulle jag inte vara stolt över att kalla mig ryttare. Stoltheten skulle ta mycket större dimensioner om jag kunde kalla mig triathlet, eller marathonlöpare.

Ibland tror jag att sorgen från de hästar jag förlorat, att just den sorgen fungerat som ett riktigt segt klister, som delvis håller mig tillbaka i det förgågna, och som bara kletar fast mig ytterligare så fort jag möter motstånd i mitt nuvarande liv.

Kanske finns det ett annat "nu" där utanför? Min barndomsdröm om att slippa förlora de hästar jag älskat så mycket, kanske inte är min nutidsdröm. Min nutidsdröm är kanske snarare är att få stå i en startfålla, att samla sig inför ett lopp, och att göra ett bra försök att slå förra årets tid... att inte rida på någon annans hästkraft, utan använda sin egen kropp.

Men vad hjälper det, vad som verkligen är den inre rätta sanningen, när det droppat tårar i morgongröten?