Kär

Jag tror jag kommit till en punkt då jag bara inte kan säga nej, längre. Jag har letat och ringt runt och frågat och lirkat på den ena hästen efter den andre, samtidigt som jag försökt smälta tanken om att jag kanske blir hästägare en vacker dag. Jag kanske äntligen får känna den där overkliga känslan av att en häst kommer att vara min, och att ingen annan kommer att kunna slakta den, sälja den, eller bara göra meningslösa nötande dressyrövningar med den.



Kan man säga nej till Wilma? Jag kanske säger ja. Kanske till och med idag. En berömd och framgångsrik utövare av akademisk ridkonst sa en gång, när en elev frågade vilken typ av häst som är som mest ultimat för ridkonsten:
"Köp den häst vars ögon du förälskar dig i." och med det menade han att äkta ridkonst inte handlar om att se pampig ut på en svindyr häst, utan att sann ridkonst är att arbeta fram bra och gymnastiska övningar från just den hästens fysiska och psykiska förutsättningar.

Det är kanske det jag gjort. Förälskat mig lite.