Födelsedagspresenten

Jag fyller 28 år idag.
Jag har redan fått vad jag önskade mig i födelsedagspresent.

En personlig tränare
en coach
en motivatör
en optimist
och en entusiastisk problemlösare
ett stort hjärta
och så en mjuk famn att falla tillbaka på när livet känns tungt.

Christian, alltså.






Nu är det så att han är 26 år och jag stoltserar med mina 28 år. Jag frågade honom hur det kändes att vara med en "äldre kvinna" och han insisterade på att det var riktigt gott... haha


.

Skidstart för säsongen!

Christian tänkte nog något i stil med att det skulle vara kul att hitta på något med mig, alltså utöver att mata mig med glass och choklad, så han var snabbare än blixten med att införskaffa sig ett par egna skidor över en lunchrast. Han resonerade lite luddigt om att han aldrig någonsin kommer att följa med mig på löpning och att skidor då var det mest sannolika för honom att följa med mig på. Han har nämligen konstaterat att skidåkning ser ut att kräva mindre ansträngning än löpning, åtminstone i nedförsbackarna. Därför hade han idag stolt bjudit ut mig på en Skid-dejt där han högmodigt lovade att stå för alla omkostnader. Jag drömmer fortfarande om Vasaloppet 2009, så jag blev jätteglad över hans initiativ. Underbart!



Det var fantastiskt härligt att äntligen få åka skidor igen! Christian skjutsade mig till Högbo "Pay and ski" och där fanns det konstspår. Det kändes från början lite tungt att börja röra på "skidmusklerna" igen men efter bara några hundra meter kändes det riktigt skönt och uppfriskande.

Christians enträgna försök att bemästra sina skidor var också ganska uppfriskande att betrakta. Han var inte riktigt van vid att stå på skidor så vi gick igenom grunderna med skidåkningen. Med stor entusiasm antog han varje utmaning som skidåkningen bjöd på. Starkt jobbat!

Här försöker Christian att... eh... jag vet faktiskt inte vad han försöker sig på just där. Men huvudsaken är ju att han åtminstone FÖRSÖKER. Och det råder ju ingen som helst tvekan om att han faktiskt helhjärtat anstränger sig på denna bild.


Mannen med det goda humöret.

.

Marathon-Terven

Jag flåsar mig inte ensam genom kilometer efter kilometer av marathonträning. Jag har givetvis min terv Kiara med mig. Först har jag känt mig tveksam, Kiara är ju faktiskt åtta år gammal, vilket är en definitiv Tant-ålder för en hund. Å andra sidan så är hon jättepigg och barnslig som en hundvalp och verkar inte alls ha problem med våra joggingturer. Efter lite om och men har hon även fått följa med på de lite längre löpsträckorna. Jag har bestämt mig för att hon inte får följa med längre den dagen hon springer efter mig och inte före. Idag sprang vi 17 kilometer. Det var tio minusgrader, solsken från en trött sol som knappt orkar sig över horisonten, och kylan bet i kinderna.


Kiara sprang före mig. Långt före. Ivrigt frustandes med frostigt dreggel runt nosen. Hon sprang förbi mig, omkring mig, runt i cirklar och fram och tillbaka, fram och tillbaka, kilometer efter kilometer...

I ärlighetens namn så har hon blivit riktigt jobbig på att dra i kopplet också. Det känns nästan som det där koppeldragandet stiger i takt med att vi travat oss igenom längre och längre löparrundor. Kortfattat så kan man väl säga att jag starkt misstänker att marathonprogrammet biter mycket bättre på Kiaras kondition än vad den biter på mig.



Efter 15,5 kilometers löpning fjantade hon fortfarande omkring som om vi bara gått ett varv kring huset.... själv flåsade jag oupphörligt och började känna mig dimmig i blicken. Det dröjer länge innan jag uppnår en anselig terv-kondition. Mycket länge.

Min bästa träningscoach... alltid!

Hej då, Linus

Råttan Linus infektion spred sig upp till hjärnan och han började tappa balansen och röra sig underligt. Det fanns inte så mycket kvar att göra. Han fick en spruta av veterinären. Han klättrade djupt in i famnen på mig innan han gav upp.

Hej då, Linus.

Världen blev plötsligt en lite tråkigare plats...

Sjuk igen

Sjuk igen! Jag blir galen! Jag sitter framför datorn eller framför TV:n och orkar ingenting alls och bara glor. Fy tusan vad drygt. Jag orkar knappt röra på mig. Har ont i huvudet och är hungrig men för trött för att fixa mat. Lite rasslig i halsen men främst orkeslös i kroppen. Och så har jag en döende råtta bredvid mig som bara blir sämre och sämre. Men honom orkar jag i alla fall ge mat. Och medicin. Så han svälter åtminstone inte.

Tänk er detta en gång till.

Trött relativt nyseparerad Katta som snart blir arbetslös med flottigt hår som blivit sjuk för andra gången på två månader ligger småsvettig i sängen. Tänk er, precis som pricken över "i":et en döende stinkande råtta som ligger utslagen bredvid mig. Jag vill ha mat och omsorg. Jag vill kunna börja träna igen! Jag längtar otroligt mycket efter att träna igen!


.

About That Rat

Råttan Linus har legat konstigt i buren nu under tiden han varit sjuk. Han har liksom legat mitt på burgolvet typ halvvägs över någon kvist eller med råttrumpan i någon matskål, ofta med benen spretandes åt olika håll. Typ som om han varit på väg någonstans men inte riktigt kommit sig dit han hade tänkt och inte orkat mer och somnat på vägen. Eller så har han bara legat rak och platt och skitig på sidan som om någon råkat köra över honom med bilen på gatan och sedan bara lagt tillbaka honom i buren igen. Eller så har han kurat ihop sig i något hörn och burrat upp den otvättade pälsen och bara skakat.

I morse så låg han i sin råttkoja. Jag öppnade taket på kojan i morse och då låg han minsann där precis som han brukar. Ihoprullad på sin filt, som en katt, och med nosen pekandes mot utgångshålet för att hålla uppsikt på vad som händer där utanför. Dessutom var han inte alls glad att se mig. Han gjorde sig tung och ogörlig när jag försökte lyfta upp honom och svansen vevade i protest när han lyftes upp, han var inte alls som ett dött skinn med tungt huvud. De små ögonen plirade ilsket mot matpimpetten med medicinen och så började han ilsket väsa och skruva på sig när jag petade in den i munnen på honom. Han ruskade och fräste och vred på huvudet så kraftigt att jag fick ta ett ordentligt tag om skallen på honom för att få in pimpetten. Det känns som om han börjar bli bättre! Tyvärr kom han inte undan eftersom jag pimpett-matat marsvinsbäbisar hundratals gånger och är rätt så van att trycka in sörjan utan spill.

Det var en annan grej också med den där råttan. Han kändes mjuk i kroppen. Mjuk och lite svampig. Inte tunn och uttorkad. Visst känner man ryggraden men det känns som om han får den vätska han behöver. Jag vågar knappt hoppas men nu känns det som om han är på bättringsvägen!

Jag klappade honom och strök honom över pälsen och pussade lite på det skitiga lilla kräket innan jag stoppade tillbaka honom i buren. Sedan kände jag mig ofantligt lättad.

Alltså inte bara "Råttan-är-på-väg-att-bli-frisk"-lättad utan någon mycket större och mycket mer omvälvande slags lättnad.

En "Efter-två-månaders-separation-kaos-katastrof-förlora-arbetet-och-allmän-förvirring-kan-jag-nog-snart-börja-slappna-av"-lättnad.

Den lättnaden är stor.

Enormt stor.

.

Det viktigaste

För mig är det viktigaste att komma mig iväg på träning. Inte själva träningen i sig. I går var det inte lätt att komma iväg på min träning. Jag hade haft en rekordstressig dag på arbetet och det var riktigt jobbigt att ta Råttan Linus till veterinären. Och oroa sig och oroa sig och oroa...

Igår kom jag mig iväg. Jag var alldeles utpumpad. Trött. Färdig. Orolig. Grinig. Helt utan något som helst krut i kroppen. Jag ville hem och sköta råttkräket. Och vila efter arbetet.

Jag stod länge med korslagda armar och tvekade inför att hoppa ned i bassängen, och när jag väl plumsat i och börjat simma så skrek hela kroppen att NEJ, nu är systemet överladdat. Nu behöver jag vila. Jag plaskade mig tveksamt några längder och grejade på med diverse i ungefär en halvtimme.

Sedan la jag mig i bastun.

Gick hem. La mig på sängen.

Kramade min lilla hund Kiara. Tack gode gud att Kiara blev snabbt återhämtad efter sina nackproblem. Mycket massage och många korta promenader gjorde susen!

Tyckte att livet var för jävla orättvist och att det är så jävla typiskt att mina jävla husdjur ska sjukna till sig bara för att jag just nu har tokmycket jag behöver återhämta mig ifrån. Lyckligtvis är Kiara bra igen. Lite massage, stretching och lugna promenader hjälpte hennes inflammationskänningar. Och Linus. Lilla lilla magra Råttlinus som ligger på ett onaturligt sätt mitt i buren halvvägs ovanpå en omkullvält matskål och huttrar... Åh varför glömmer jag alltid hur ont det gör när små djur blir sjuka?!

Men det viktigaste är att jag FÖRSÖKER fixa veterinärtid och tvångsmata en råttkropp som nu är lätt som en svältande fågelunge och jag FÖRSÖKER fixa mitt arbete så bra jag bara kan och jag FÖRSÖKER faktiskt packa min väska, pallra mig iväg till mina träningspass och där FÖRSÖKER jag faktiskt göra små tafatta ansträningningar i att hänga med.

Och det är inte illa att fortsätta försöka så mycket. Att försöka är ju viktigast just nu. Att försöka träna. Att försöka jobba. Att inte liksom bara sätta sig och ge upp och se vad som händer.

Jag vet inte om man vågar känna så, men gjorde inte det där lilla magra kräket ganska hårt motstånd i morse när jag tvångsmatade honom? Var han inte lite väl arg och fräsig och spottig? Alltså för att vara döende? Har han inte blivit lite argare och hade han måhända lite mer kraft i sina små råttarmar när han klöste och stretade och vägrade få en liten pimpett nedtryckt i halsen? Är inte det ett friskhetstecken? Igår var han ju slapp som en gammal trasa...


.

När en råtta blir sjuk

När en råtta blir sjuk, så betyder det att ett hjärta som redan är otroligt litet, och som redan pickar på riktigt snabbt, plötsligt börjar picka på ännu snabbare.

När en råtta blir sjuk, så betyder det att rörelserna går långsamt och vingligt och

det betyder också

att en liten, liten, råttkropp snabbt magrar av sig

och blir lite gul

och får en uppåtkrökande ryggrad som är knölig och sticker ut

eftersom det inte finns något fett kvar på den lilla råttkroppen.

När en råtta blir sjuk så svider det även i större hjärtan, särskilt stora hjärtan som tagit hand om det lilla, pickande hjärtat ganska länge. Det svider så mycket i det stora hjärtat när man håller hårt i den lilla transportburen och ber om hjälp att få skjuts till veterinären.

När en råtta blir sjuk så kommer det små bloddroppar från en liten, liten råttnäsa, på tummen på en veterinär. Och då börjar det stora hjärtat svida igen över det lilla pickande hjärtat. Och det stora hjärtat värker över den lilla lilla råttrösten som skriker högt och hest över att bli stucken av två jättestora nålar som sticker i den lilla lilla råttkroppen. Sprutar antibiotika och vatten och vitaminer.

När en råtta blir sjuk så försöker det stora hjärtat tänka på att det lilla pickande hjärtat bara ÄR ett väldigt litet pickande hjärta i en enorm omvärld av enormt många andra pickande eller bultande hjärtan och att det ändå kanske inte är så jätteviktigt och att man ändå borde kunna skratta och fnissa åt andra saker.

Fast egentligen gråter det stora hjärtat också.

Över det pyttelilla pickande råtthjärtat.


.

The Bottom Is Nådd

Jajjamensan. Senast idag skämtade jag med Malin och sa att nu har allt skit hänt så det enda som inte har hänt är att hunden ska bli sjuk. Senast idag skämtade jag om det. Senaste gången innan dess var i lördags när jag lämnade bilen till Micke.

Jamen vad händer? Jo. Hunden blir sjuk. Kiara är sjuk. Hon har ont i hela kroppen, påstår hon, men jag tippar på att det är nackinflammationen som spökar för henne igen. Hon har en inflammation i nacken som hon haft två gånger tidigare och hon blir helt knäckt av smärtan. Helt knäckt. Ni anar inte hur ont det gör i mitt mattehjärta att se en lidande terv. En lidande terv är ungefär det värsta som finns att se näst efter lidande barn. Det känns som om hon håller på att dö och att hon tror att jag inte bryr mig. Men jag vet ju att det troligen är inflammationen som härjar igen och då är det bara att försöka boka in ett veterinärbesök så snabbt som möjligt. Inte härja på någon akutmottagning för lidande tervar.

Bara att stå ut.

Med den lidande hundblicken.

Som skriker

"Varför gör du inget, matte?!"




Kiara ligger i ett hörn och lider...



.

Livet och hur man överlever det

Jag har stirrat stint framför mig i flera timmar med en knut i magen och tankarna har snurrat ursinnigt och kugghjul har gnisslat och gammal rost har åkt av och det är så otroligt mycket jag tänker på och försöker vänja mig vid. Att jag separerat och att det är dags att börja tänka framåt och vidare.

Jag skulle inte klara den här dagen, eller det här livet för den delen, om jag inte var säker på att det kommer att bli bättre. Det är bara det att det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte klarar så mycket mer än att sitta i soffan och stirra. Och äta choklad. Äta choklad fungerar uppenbarligen alltid.

Sedan ringde min mamma och sa att jag var luften i hennes lungor och att hon älskade mig och då började jag vråltjuta. Verkligen fulgråta på det där hemska sättet som inte alls liknar romantiska filmstjärnetårar utan jag grimagerade ur mig mängder av snor och tårar. Jag sa att jag var förvirrad och ledsen och att det kändes som om jag stod inför en jätte-mastodontstor enorm förändring i livet och att jag kanske skulle fatta beslut om vem jag är och hur jag vill leva och att det skrämde skiten ur mig.

Efter en stunds fulgråt och tandagnisslan över att Livet Är Förändring så släppte proppen igen. Och det gick röra på sig. Rasta hunden. Sluta stirra rakt fram på väggen.

Kanske till och med se framåt med en känsla av förhoppnig. Med en känsla av att livet inte kommer att bli katastrof. Det kanske till och med blir nya bekantskaper och nya hästmular och förhoppningsvis, och då menar jag verkligen förhoppningsvis en ny man som finns med i mitt följeslag när jag fortsätter streta för mina triathlondrömmar och livsdrömmar och alla övriga drömmar jag onekligen kommer att dra på mig i framtiden.

Man kan ju bara hoppas. Innerligt.


.

Att gråta som Lille Skutt

Jag gråter som Lille Skutt i Bamse. Minns ni de barnprogrammet? Lille Skutt kunde böla så att dropparna flög som en fontän ur honom när han hamnade i knipa.

Så mycket gråter jag.

På toaletten.

I duschen.

På ICA Maxi.

Ja, det är sant. Jag stod i kön på ICA Maxi och svalde och svalde och till slut så rullade stora Lille-Skutt-tårar ned efter kinderna som jag diskret försökte stryka bort.

Jag gråter för att MIN FAMILJ inte är MIN FAMILJ längre. Min familj är halv nu. Micke och Monstertanten väljer sin egen väg och jag flyttar ut ur hans hus. Jag är halv. Mitt liv är halvt. Det enda som är fullt och flödande är mina tårkanaler. Jag älskar ju MIN FAMILJ. Jag älskar ju MICKE och jag älskar MONSTERTANTEN. Ändå så står jag där med min nya lägenhetsnyckel och ska flytta in någon helt annanstans.

Därför gråter jag som Lille Skutt. Stora väldiga rullande tårar. Och så tycker jag att jag är världens mest patetiska och omöjliga varelse i hela världen och att det är något stort fel på mig. Och så gråter jag lite till. Storgråter.

Tills jag plockar mig samman och ser glad ut en stund till. Bara en liten stund till. Innan jag gråter igen. För Micke.

Och för Monstertanten.


.

Finnmarksturen 2008

Happymtb:s Alias "42Hz" lyckades fånga Micke på bild under finnmarksturen. Tack för fotot!


Micke var glad och trött långt efter den avslutade turen på 11 mil i terräng. Jag är stolt över honom, och att han är miiiiin. Han ser inte bara snygg ut, han plockade vilda hallon åt mig förra veckan. Vad mer kan en flicka begära?

Som Vi (Micke) Kämpat!

Gäststugan har blivit beboelig! Hurra! Det saknas lister och lite färg och några timmars småpyssel här och var men i det stora hela så kan man nu bo där. Och det blev superbra! Visserligen är bilderna lite mörka, men jag kunde inte hindra mig till i morgon med att ta fotona. Dessutom är det skitsvårt att fotografera ett rum som är ca 6 kvadratmeter... Vi satsade på ljusa neutrala färger och föll inte för de hårda frestelserna om käcka detaljer som man så gärna ville greja på med, typ mönstrade tapeter och tavlor och saker... eftersom utrymmet är så litet så utnyttjade vi varje yta att vara så blank och ren från detaljer som möjligt, för att försöka skapa lite luft i det trånga rummet, och det fungerade!

Just nu så är jag på arbetet igen. Men jag har tre dagars semester kvar, då min mamma kommer på besök. Jag ska med stor stolthet skuffa in henne i Gäststugan.

Hjälten i detta bygge är förståss Micke. Jag har hjälpt till så gott jag kunnat, men det mesta arbetet är Mickes svett. Tanken är att vem som helst som vill komma ska få plats hemma hos oss, och att det alltid finns en ren bädd som väntar om man vill komma på besök. Jag har världens längsta gästlista över folk jag velat ha hemma hos mig, men som jag av olika anledningar inte riktigt kunna bjuda hem. Om du träffat mig i verkligheten, och läser min blogg regelbundet, så är du med största sannolikeht med på den listan.

Förrådsdelen till höger och gäststugan till vänster.

Så här ser det ut när man öppnar dörren...


Gäststugans genidrag. Det finns ett litet krypin i väggen där man kan sova om man är fler än en person i gäststugan. Längst ner är det lite trångt och vi har gjort en tröskel där för att gästerna ska kunna placera väskor och annat vid fotänden av sovhålet. Vid huvudänden av krypinet, som tyvärr inte syns på bild, blev det riktigt rymligt. Vi var rädda att det skulle bli trångt och ge lite känsla av att man ligger i en kista när man låg där, men så blev det inte. Det blev ljust och mysigt på samma gång. Man vill hellre ligga där än i sängen.


Sex spotlights i taket med dimmer. Mysmys.

Tanken är att mina gäster får en bukett med fräscha blommor, en flaska vatten, och en liten burk med godis, när de kommer.


Utsikten är inte heller fy skam...


Sådärja. Nu gäller det bara att vara HEMMA någon gång så att folk faktiskt kan hälsa på utan att jag måste tacka nej till besöket för att jag är på språng någon helt annanstans. Jag hoppas på att vara lite mindre ute på vift i framtiden... :)

Tusen tack till Micke som gör verklighet av mina drömmar... på alla vis...



.

Långvandring 2008

Utsikt från Garberget.

Jajjamensan. Vi har hunnit med ett par dagars vildmarksliv efter Siljansleden också. Kiara njöt av stora drag över att vara ute dag efter dag, och Fanny på sina 9 år travade förnöjt före oss. Hennes gamla hundkropp klarade varje dag av vandring med undantag av en bitande trötthet, som bara riktigt gamla hundar känner, när vi bara hade två kilometer kvar och vi hade råkat bli för ivriga över att komma hem, och inte tagit någon paus på över en mil. Hon var en riktig hjältinna när hon trött lät sig lyftas in i bilen efter att vi vandrat färdigt.

Det var ösregn och solsken.
Det var sumpmark och vackra sagolikt lummiga stigar.
Det var bitande benvärk och befriande godisfrossor framför brasan.
Det var kallt och varmt.
Det var blåst och vindstilla.
Det var spännande och avkopplande.
Och det var korta pauser vid varje vattendrag där man fyllde vattenflaskorna med klart och kallt porlande vatten.


Eftersom vi mötte björnen förra året, så hade vi hundarna i flexikoppel den här gången… för säkerhets skull…


Micke och Fanny vilar ut framför brasan, i en raststuga.


Trötta och glada. Mitt ute i ingenstans.


Micke har funnit en kallvattenkälla.


Tack gode gud för Raststugorna som fanns lite här och var efter leden.


Det blev trångt i tältet. Mygg och knott kom åt hundarna i förtältet, så de fick sova inne hos oss.


Glad gammal monstertant.


Kiara svalkar sig. Hon var fjantig och glad dag efter dag efter dag. Mil efter mil efter mil. Den där hunden går bannemig inte att trötta ut.


Sista pausen. Vi har följt Siljansleden till Vasaloppsleden och Fanny tar sin sista paus i Eldris, innan vi vandrar den sista milen efter Vasaloppsleden till Gopsberg där bilen väntar. Visserligen stod det något om att hundar inte fick vistas i stugan, men jag är helt säker på att det stod något finstilt under förbudstexten om att undantag gällde för riktigt gamla hundar som behöver vila vid sin husses fötter framför kaminen en liten stund.


.

Mitt Alternativa Liv

Jag och Ragnar, början av år 2006.

Jag gjorde ett val för två år sedan. Jag var 25 år och bodde i Bollnäs och arbetade på Bollnäs socialtjänst. Valet bestod i att stanna kvar i Bollnäs eller flytta. Det som främst drev mig ut ur Bollnäs var att jag inte riktigt trivdes på mitt arbete, av olika anledningar. Det som fick mig att tveka om jag ändå inte skulle stanna kvar var två härliga människor som heter Elna och Lasse. Elna var 82 år och oerhört charmig och underhållande. Hon bodde på en hästgård där sonen Lasse, något år över 60, arbetade med sina travhästar. Båda kanontrevliga människor.

Där stormtrivdes jag. Min favorithäst, travaren Ragnar, gjorde bara trivseln större. Jag fick sela travhästar, borsta travhästar, köra travhästar och rida travhästar. Lasse var fenomenal och lät mig få pyssla på med lite vad jag ville och hur jag ville. Han hade alltid någon uppgift åt mig när jag oanmäld kom på besök.

Jag grät floder och åter floder när jag insåg att jag behövde flytta från Bollnäs om jag ville utveckla mig i mitt arbete. Det kändes omöjligt att släppa Ragnar och sluta fika mackor vid Elnas köksbord på helgerna. Det var så tryggt och trivsamt. Lite tveksamt valde jag karriären i stället för min nyfunna passion för travsporten, och i samma veva träffade jag Micke.

Jag hälsade på hos Elna och Lasse i tisdags. Allt var som vanligt. Elna är nu 84 år och precis lika mysig som alltid. Lasse och hästen Ragnar var nöjda över att jag kommit på besök. Från början undrade jag om Ragnar kände igen mig, men efter ett tag var jag säker på att han mycket väl hade koll på mig. Han följde mig med blicken. Han följde lydigt med när jag ställde upp honom på stallgången, och han började som vanligt otåligt trampa runt och skrapa med hoven mot marken när jag försvann inom synhåll för att leta efter borste eller sax. Precis som han alltid gjort.


Lasse tränade Nisse på Bollnäs travbana inför kommande tävling. Jag har kört Nisse många gånger.


Tyvärr var det tävling på gång så det fanns inte utrymme för mig att köra någon häst ute på lufs efter grusvägarna, så jag följde mest med och spanade på vad Lasse hade för sig inför loppet, samt lastade in en massa hö till ett förråd. Jag tänkte på hur livet hade sett ut om jag stannat kvar i Bollnäs. Det tänker jag ofta på. Jag tror jag hade haft en egen travhäst vid det här laget, och troligen tagit tränarlicens. Jag hade antingen köpt ut Ragnar, och om jag inte lyckats köpa honom så hade jag säkert köpt en egen unghäst. Sedan skulle jag vara ute i stallet i tid och otid och travträningen skulle bli min vardag. Min alternativa vardag i mitt alternativa liv. Jag hade fikat hos Elna på helgerna och träffat Lasse och den andre kusken Mats och kanske haft en egen rockardvagn att köra min häst med. Så hade mitt alternativa liv sett ut.


Jag och Ragnar 2008. Han har snott en liten bit av mitt hjärta, och han har den biten fortfarande. Elna och Lasse har också snott en bit.


Om jag inte storgråtande och snorandes med en klump i magen bestämt mig för att satsa på karriären i stället.

Nu ser livet annorlunda ut. Jag flyttade till Micke och fick arbete som Frivårdsinspektör på en arbetsplats som passade mig mycket bättre. Jag är stolt och glad över min karriär och jag vill inte bli något annat än Frivårdsinspektör, och jag vill inte ha några andra kollegor än de jag har. Jag har ingen annan anknytning till travsporten än Elna och Lasse borta i Bollnäs. Jag satsade på min egen konditionsträning eftersom det är svårt att satsa på att travintresset när jag inte känner en travtränare inom tio mils radie. Dessutom så skulle det aldrig bli samma sak som att arbeta för Elna och Lasse.

Jag fattade ett svårt beslut för två år sedan. Livet blev en förändring. Min utveckling vidare var valfri.

Och det blev inte så tokigt det här livet, heller…

…om än jag måste tillåta mig att bli lite sentimental ibland…


Travstallets nya, odöpta tillskott som kom till världen den 25 juni.


.

Mickes Vansbrosimning 2008

Micke är lite av ett fysiskt underverk. Det är därför jag hatar honom litegrann, sådär i smyg.

Han hade bestämt sig för att simma Vansbrosimmet, kanske en idé som kläcktes någon gång förra året när han följde mig på Tjejsimmet. Sedan dess har han simtränat en sisådär 15 gånger. Första gången så njöt jag av fulla drag. Jag hade ju simtränat i ett år, och jag gled lätt ifrån honom. Både på det ena och det andra simsättet sprätte jag runt som en delfin och log över att jag för omväxlings skull faktiskt var bättre än honom.

Sedan så fattade Micke hur man gjorde. Efter två ytterligare simlektioner var han jämsides mig, och sedan simmade han givetvis förbi mig. I dagsläget, efter ca två månaders regelbundna besök till simbassängen, så är han överlägsen. Hjälplöst, orättvist, förunderligt överlägsen.

Micke tar på sig den obligatoriska simmössan och gör sig redo för starten. Han var lugn som en ko.


Vart är han? Är han bland de första? Är han i mitten? Har han tagit det lugnt och hållit sig i bakre änden? Jag såg inte röken av honom under simmomentet efter att starten gått. Det var en hel hög med guppande vita simmössor. Så rent teoretiskt sett så kanske han ändå inte simmade...

Jag tog en raskpromenad mot målgången och efter halva vägen sammanstrålade jag med Mickes mor och far. Tillsammans stirrade vi länge, länge på högen av vita guppande simmössor och försökte luska ut vart Micke var. Efter en stunds stirrande så fick jag bara den där magkänslan av att Micke troligen simmat mycket snabbare än förväntat, eftersom han bara ÄR den där typen som är mycket snabbare än vad man förväntar sig, JÄMT, OAVSETT vad man förväntar sig, så det blev att hålla hårt i kameran och jogga till målet. Och visst stod han redan vid målet och väntade. Blöt. Trött. Ansträngd. Och givetvis jätteglad och nöjd. Jag blev överraskad över att se honom i mål så långt innan vad vi planerat.



Han kom i mål på 59 minuter, och placerade sig på 489:e plats av 4 823 simmare. Alltså nästan bland de bästa 10 procenten. Efter en blygsam mängd träning och förlitning på allmänt bra grundkondition. Helt ofattbart igentligen...

Visst är jag stolt över honom...


...jävla fiskjävel.


.

Tummen mitt i handen

Begreppet "Tummen mitt i handen" har fått en helt ny innebörd. När jag har tänkt på begreppet så har jag tänkt på löjliga familjekomedier där någon familjefar snubblar konstigt samtidigt som han håller i en bräda med en spik i.

Jag har inte tänkt på mig själv, liksom.

Men det är ju liksom så att jag ägnade hela min tonårstid och en stor del av min vuxentid till att utforska mitt inre, och att gestalta detta på diverse vis. Jag har en liten konstnärssjäl, en poetsjäl och en rebellsjäl. Jag är en analytiker, en tänkare, en filosof, en socialvetare, en författare, en beteendeterapeut och en amatörpsykolog.

Det jag försöker säga är att jag knappt vet hur man spikar i en spik, hur man använder en skruvdragare eller hur man spacklar en vägg. Jag är fullständigt värdelös på dessa områden.

Micke bygger en gäststuga till vem som helst som vill hälsa på oss. Det betyder att alla är välkomna hit när gäststugan är färdig, och nu har jag gett mig den på att verkligen hjälpa till. Som vanligt tänker jag inte låta min klantighet hindra mig, vilket jag bevisade genom att tafatt kladda spackel överallt förutom på rätt plats fram till klockan 23.00 igår. Jag har använt en sån där konstig slipgrej som jag klumpigt har fäktat runt med åt alla håll, utan att orsaka mig eller någon annan någon personskada. Detta troligtvis beroende på att jag är för klen för att ha någon som helst spänst i mina diverse utföranden med diverse verktyg.

Här använder jag en typ hård spade med grå gegga på som ska upp på väggen på ett lustigt vis som ska påverka hur glada våra gäster blir när de tittar in.

Åtskilliga timmar har spenderats på detta gäststugebygge, och inget blod har gjutits. På sin höjd en blånagel.

Så man kan ju säga att det går ganska bra för mig.

Micke arrangerar elledningarna i taket. Jag har beställt spotlights till gäststugan. Hur coolt är inte det?



.

Dagens långpromenad

Min guide och vägledare. Han är snällare i verkligheten än på bild.



Kiara och Fanny svalkar sig i bäcken.






Törstiga små monster.

Att sova hund

Micke och Fanny tillvaratar varje ögonblick av semestern.

Hemliga Loppet

Midsommar blev lugn. Micke var taggad att springa Loppet Som Inte Vill Ha Publicitet på midsommardagen. Loppet Som Inte Vill Ha Publicitet är ett halvt hemligt lopp som inte vill ha så där vansinnigt många deltagare. Det är beläget lite i utkanten av bebyggelse och man måste parkera bilen efter en grusväg bredvid starten eftersom det inte finns några anvisade parkeringsplatser. Det var ca 250 deltagare i loppet. Det går inte hitta information på nätet utan man får mest leta information från någon som har sagt något till någon som sagt till någon om att någon hört att det går av stapeln just den dagen på den platsen på den tiden. Superhemligt. Nästan som Olaglig Streetracing fast lagligt och utan snabba bilar. Ungefär. När jag tänker efter så kanske det inte alls är nästan som olaglig streetracing.



Jag kände mig lite för lat för att orka vara med. Micke var på hugget så jag höll i vattenflaskan, stod för coachning och såg till att vänta på honom vid målgången. Jag blev också blodgivare till en miljard mygg. Annars var det trevligt. Micke höll en snitthastighet på 13,7 km/h och sprang gruvligt snabbt vid målgången. Imponerande!



.