Efter 7 simlektioner så kan jag fortfarande inte crawla. Inte ens i närheten. Men lyckligtvis gör det inte så mycket, och intresset för simning har faktiskt stigit allt eftersom träningen fortskrider.
Igår längtade jag iväg till simningen. Det är verkligen skönt att åka dit. Instruktörerna Masters-motions och triathlon-gruppen är otroligt trevliga och uppmuntrande, och jag har slutat bekymra mig över min teknik, eller sätta press på mig att bli bättre för varje gång. Instruktörerna säger lugnt och leende att "Det kommer!" och jag får väl lov att lita på dem.
Det skönaste är att jag börjat få mycket bättre vattenvana, och att jag verkligen börjat slappna av mer, i vattnet. Förut kunde jag inte hålla huvudet under vattnet utan att hålla för näsan, nu tänker jag knappt på det. Jag ligger djupt under vattnet i bröstsimmet och hämtar bara luft en kort stund i varje simtag. Jag håller mig nästan hellre under ytan än över, eftersom ljudet är så dämpat och eftersom allt känns så lungt under ytan.
Det hade jag nog inte kunnat föreställe mig, för två månader sedan...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Bra, du tar det helt rätt och det låter verkligen bra! Det gäller att ha tålamod, års-tålamod!
Post a Comment