Rutiner och snygga kläder

Det var beckmörkt ute klockan fem i morse och kylan bet i kinderna och fick mina ögon att tåras första kilometern. Jag joggade lätt och huttrade och försökte ställa in pannlampan på högsta lysstyrka. Snön knastrade under skorna. Jag undrade vad fan jag gjorde utomhus.

Det är rätt så underligt att jag kom mig iväg ändå, just idag. Jag somnade väldigt sent igår och när klockan ringde i ottan så ställde jag genast om den på en senare tid. Men på något sätt så vet min kropp om att det är arbete som gäller den här tiden på morgonen. Så trots att jag är otroligt trött så kan jag inte sova. Jag vred och vände på mig i tio minuter och... nej. Kan inte somna om. Klarvaken. Även när jag varit sjuk har jag gått upp tidigt på morgonen och i alla fall FÖRSÖKT promenera med hunden.

Sedan var det en annan faktor som hjälpte mig iväg, och det var att alla mina träningskläder alltid prydligt hänger på precis samma plats i hallen varje morgon. Från underställ till windstopper till reflexväst och mössa. Jag ville igentligen ta en lugn kort promenad med hunden i stället för jag kände mig verkligen inte redo att löpa nu innan frukost, men skulle jag ta en promenad så skulle det bli avsevärt mer omständigt att leta mig igenom garderoben efter lämpliga kläder för vädret och sedan har ju taklampan brunnit så det skulle i sådana fall bli ett famlande i mörkret, i garderoben.

Då var det lättare att gå in i hallen och bara trä på sig de där färdigkombinerade joggingkläderna som alltid hänger redo för användning i hallen. En blick i spegeln och jag känner mig nöjd. Snygga kläder har jag köpt inför marathonsatsningen. Toksnygga. Nya varma kläder, stabila fräscha skor, ny mössa och nya vantar och hela köret, jag är nog finare på löparspåret än vad jag är på arbetet.

Så. Helt plötsligt så joggar jag troget efter marathonprogrammet igen. Trots att jag inte alls var inställd på det.

För att min kropp rent biologiskt har fått in rutinen att arbeta tidigt på morgonen och för att det var lättare att trä på sig löparkläder än att leta vanliga kläder i garderoben.

Inte illa.


.

Tacksam

Jag har varit helt frisk och utan symptom i fem dagar. Årets mörkaste dag är förbi och nu blir det ljusare. Jag trädde på mig jogginskorna på julaftonskvällen och kände entusiasmen komma krypande när jag tände pannlampan i vintermörkret, med hunden som troget sällskap.

Benen värkte och hjärtat slog. Jag har sprungit så glädjesprudlande och intensivt att jag flämtande lutat mig mot närmaste träd i skogen för att återhämta mig. Jag har njutit av att känna värmen på kinderna och hur bröstkorgen häftigt pumpat luft genom kroppen. Jag har känt hur pulsen slagit hårt och stadigt och hur lungorna fyllt blodomloppet med syre. Förut ville pulsen inte stiga och yrseln kom krypande när jag pressade mig.

Nu känns det som om jag återuppstått från de döda. Visserligen med en eftersmak av blod i munnen.

Jag är så tacksam.

Jag är så otroligt tacksam.


.

Flora, Fauna och Förvirring

JA. Jag är fortfarande sjuk. Jag börjar inse att den här hösten inte varit särskilt enkel. JA. Jag var naiv. Jag har haft urinvägsinfektion vid tidigare kriser och jag vet att ingen antibiotika hjälper mig mer än för stunden eftersom både kropp och själ är i obalans. Jag försöker titta på alternativa behandlingar och fick lite goda tips på internet... det är bara det att... vart fan hittar man:

1. Häggbark, att göra avkok på.

2. Bockhornsfrön, malda.

3. Gullris, avkok.

Och hur orkar man ut och leta efter dessa mystiska ingredienser när man har urinvägsinfektion?! VA?

...eller det här då, va... tänk på det här... någon gång har någon anfäder till någon här i skandinavien haft urinvägsinfektion för flera hundra år sedan. Utan varesig internet eller hälsocentraler. Och denna någon har kommit på den här grejen med att göra avkok på häggbark. Jag undrar hur länge man letar och hur trött man är på att ha urinvägsinfektion innan man hittar den lösningen.






.

Sjuk igen episode III

Jag är sjuk igen. Det är tredje gången på åtta veckor. Träningsstaplarna som mäter min sammanlagda träningsmängd dalar.

Urinvägsinfektion är det den här gången. Det betyder att jag inte vågar gå på simpassen för klorvatten känns inte så bra mot urinvägsinfektion. Ibland petar jag i mig Alvedon eller Magnecyl bara för att tvinga kroppen till rörelse men kroppen vill för det mesta inte. Vill inte alls. Den är som cement. Jag har inte varit så här sjuk på... tja... någonsin. Jag fixar arbetet men inte så mycket mer.

Bara att vänta in bättre tider. De borde komma snart.

Jag tycker jag har väntat färdigt.

Carte D'ors Rocky Road

Jag hanterar livet just nu med att tröstäta. JA, det kommer att ske en förändring snart men vad tusan. Råttan är död. Linus är död. Det är vidrigt. Det minsta jag kan göra är att köpa favoritglassen. Carte D'Ors Rocky Road.

Tyvärr blir jag ofta illamående av favoritglassen. Eller så blir jag illamående för att jag alltid äter glassen när livet är skit. Eller så äter jag för mycket och kroppen får en sockerchock. Jag vet inte. Jag bestämde mig för att titta igenom förpackningen och tyda de där E-numren för att se om det var något där som kan orsaka mitt illamående.

Det hittade jag inte.

Däremot blev jag lite nyfiken på stabiliseringsmedlet E407. Det är den kemiska tillsatsen som ska ge glassen en gräddig känsla som ska ersätta att glassen inte direkt innehåller ingredienserna ägg och grädde och därför behöver lite hjälp på traven för att ge den gräddiga glasskänslan.

Stabiliseringsmedlet E407 heter Karragenan och framställs ur en viss sorts rödalg. Karragena ger cancer på djur. Alltså det är vetenskapligt konstaterat att djur får cancer av ämnet. Sedan har man inte fastställt om det ger cancer hos människor.

Men liksom... visst är jag beredd att ta risken ibland. Behöver inte äta helt perfekt absolut jämt och kan VISST stoppa i mig osäkra ingredienser. Det som stör mig är att jag inte får VETA när jag tagit de riskerna. Tycker det är dåligt. Så bara så ni vet. Carte D'ors Rocky Road innehåller ett ämne som orsakar cancer hos djur. Cancer. Hos djur.

Sedan har de väl en vaniljstång på omslaget men på innehållsförteckningen förekommer inte vanilj heller. Men det är väl en liten grej motför Karragenan.

Lite småsurt sådär.


.

Hos Kiropraktorn

Nu är det inte läge att tacka nej och vara stolt och försöka klara sig själv. Nu tar jag alla chanser jag får att få hjälp. Med vad som helst.

Jag har en vän som är kiropraktor och som hävdar att jag behöver hjälp. Inte bara för mitt löparknä utan för att jag är spänd som en stålfjäder ganska precis överallt och att han inte ens behöver klämma på mig för att se det.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är rädd för tandläkaren. Och nålar. Jag har svårt för folk som kräver att jag släpper kontrollen. Men nu är jag ju råttlös och jag har gråtit mig röd och svullen över Linus och jag var helt slut och när han sa att det var läge att knåda igenom och knaka till mig i rygg och nacke och se hur vi får bukt med mitt löparknä och min stela rygg så sa jag bara "Ok. Då kör vi. Bli inte förvånad om jag börjar gråta och snorar ned bänken, bara."

Så han har vridit och vänt och puttat och klämt och knådat och vridit ännu mer. Jag har pustat och frustat och halvskrikit och bitit ihop och knäppt ihop ögonen och lidit. Men jävlar i min själ jag lät honom få knäcka både nacke och rygg i högljudda knakningar och han fick använda hela sin kroppsvikt för att rucka spänningarna i ryggens mittersta del. Till och med nackens övre del som jag aldrig kunnat tänka mig låta någon knäcka till. Det gick riktigt bra. Kanske för att jag känner honom och litar på honom. Men jag hade större problem än vad jag trodde. Jag har ett par riktigt smärtsamma områden som han har lärt mig ta hand om och stretcha ut. Psykiska spänningar som fastnat. Fysiska påfrestningar som jag inte lyckats få bukt med. Resultatet har blivit en öm men mjuk Katta. Ryggen är alldeles varm och jag känner mig klart mindre stel.

"Hur mycket ska du ha betalt för det här då?" frågade jag efter den totala mörbultningen som lämnat kroppen alldeles varm och mjuk och öm.
"Fjant. Inte kan jag ta betalt av dig nu, heller." viftade han bort.

Tack. Jättetack...


.

Hej då, Linus

Råttan Linus infektion spred sig upp till hjärnan och han började tappa balansen och röra sig underligt. Det fanns inte så mycket kvar att göra. Han fick en spruta av veterinären. Han klättrade djupt in i famnen på mig innan han gav upp.

Hej då, Linus.

Världen blev plötsligt en lite tråkigare plats...