Hos Kiropraktorn

Nu är det inte läge att tacka nej och vara stolt och försöka klara sig själv. Nu tar jag alla chanser jag får att få hjälp. Med vad som helst.

Jag har en vän som är kiropraktor och som hävdar att jag behöver hjälp. Inte bara för mitt löparknä utan för att jag är spänd som en stålfjäder ganska precis överallt och att han inte ens behöver klämma på mig för att se det.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är rädd för tandläkaren. Och nålar. Jag har svårt för folk som kräver att jag släpper kontrollen. Men nu är jag ju råttlös och jag har gråtit mig röd och svullen över Linus och jag var helt slut och när han sa att det var läge att knåda igenom och knaka till mig i rygg och nacke och se hur vi får bukt med mitt löparknä och min stela rygg så sa jag bara "Ok. Då kör vi. Bli inte förvånad om jag börjar gråta och snorar ned bänken, bara."

Så han har vridit och vänt och puttat och klämt och knådat och vridit ännu mer. Jag har pustat och frustat och halvskrikit och bitit ihop och knäppt ihop ögonen och lidit. Men jävlar i min själ jag lät honom få knäcka både nacke och rygg i högljudda knakningar och han fick använda hela sin kroppsvikt för att rucka spänningarna i ryggens mittersta del. Till och med nackens övre del som jag aldrig kunnat tänka mig låta någon knäcka till. Det gick riktigt bra. Kanske för att jag känner honom och litar på honom. Men jag hade större problem än vad jag trodde. Jag har ett par riktigt smärtsamma områden som han har lärt mig ta hand om och stretcha ut. Psykiska spänningar som fastnat. Fysiska påfrestningar som jag inte lyckats få bukt med. Resultatet har blivit en öm men mjuk Katta. Ryggen är alldeles varm och jag känner mig klart mindre stel.

"Hur mycket ska du ha betalt för det här då?" frågade jag efter den totala mörbultningen som lämnat kroppen alldeles varm och mjuk och öm.
"Fjant. Inte kan jag ta betalt av dig nu, heller." viftade han bort.

Tack. Jättetack...


.