Jag brukar inte kräkas på första dejten

Tänk dig att du ska träffa någon som du haft kontinuerlig brevkontakt i... ja, låt oss säga fem år. Föreställ dig att det är en ungefärligt jämnårig tjej och att ni redan konstaterat att ni har ett par gemensamma nämnare i intresseväg. Tänk dig att ni för första gången ska träffas. Tänk dig att du är lite sådär halvt smått nervös och lite angelägen om att ge ett någorlunda vettigt intryck eftersom ni uppenbarligen för första gången under kontakten faktiskt bor på samma ort, och att det skulle vara en bara idé att knyta lite övriga kontakter i Gävles omgivning, förutom just pojkvän. Föreställ dig att en konstig magvärk gjort sig påmind sedan i morse, men att du varit så upptagen med att tvätta cykel och fota huset att du liksom inte haft tid att notera knipet.

Tänk dig att du ungefär efter två timmars livligt samtal med brevkompisen, bara inser att du till varje pris bara MÅSTE KRÄKAS.

Tänk dig att det troligen är ca en halvmil till närmaste toalett.

En naturlig reaktion är ju att låtsas som ingenting en stund, och hoppas på att det går över. Eftersom det är den där kräktypen som inte är hulkande och akut utan snarare en sån där magknipande långsam känsla som försöker välla upp och sakta stå en upp i halsen, så går det faktiskt att ignorera under lite sparsamt gnäll.

Tänk dig att du dessutom befinner dig löpandes efter ett jogginspår och att varje steg får den där lilla svällande halskänslan att tjurigt öka, oavsett avsevärt mycket viljestyrka.

Sedan försöker jag verkligen att kräkas jätte JÄTTE tyst mitt bland fågelkvitter och skogsfauna. Desperat så försöker jag hålla fast vid den lilla, lilla värdighet som finns kvar i illamåendet och vägrar ge efter för hostreflexen trots att ögonen tåras. Min tanke är att bara lite diskret försvinna bland buskar och snår och som genom ett under återkomma i klart piggare skick utan att igentligen utröna vad som hänt.

Och helst dofta tallbarr och jordgubbsdoft när jag kommer tillbaka.

Min mailkompis från Gävle tittade lite halvt undrande och halvt förstående mot mig och försökte lite försiktigt intyga att det gör INGENTING att jag råkat kräkas lite på första dejten.

Själv så har jag svurit att återerövra värdigheten genom att från och med nu bli Den Perfekta Människan.

Och håll käften, sedan...