Det är lustigt att man tränar så mycket som man gör, ändå. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att träna de första 19 kilometrarna jag cyklade mot Fjärdhundra igår, tills jag skulle vända cykeln hemåt igen, och upptäckte att jag blåst medvind hela vägen och nu hade en riktigt bitande motvind de två milen hem. Vinden, som jag tidigare inte alls märkt av, slet i kläderna under ljudligt flapper, motvinden blåste mig i öronen, och någonstans kalkylerade jag möjligheten att gömma min cykel Bonk i ett dike och lifta hem.
Men nej, man pinar sig igenom backe på backe och grimagerar illa över obehaget i benen när energin börjat tryta. Man tar i så cykeln vinglar, för hem måste man ju ändå.
Belöningen kommer ju ändå till slut, när man känner sig aldeles mosig i ben och vader, när man säger några avslutande ord till pojkvännen, och nöjt somnar som en stock.
Dagen efter, idag närmare bestämt, är jag piggare, gladare, och orkar mer.
Som någon slags universal balans där man måste betala välbefinnande med lidande.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment