Drabbad igen

Nu har jag drabbats av det igen. Det där SUGET som jag så förtvivlat ofta försöker få kontroll över. HÄSTSUGET. Den där fjortonåriga tjejen allra innerst inne som skulle få dö av lycka över att få ha en egen häst. Jag försöker låta bli att ge efter för suget för det mesta. Detta gör jag genom att undvika köpa hästmagasin och genom att undvika att surfa eller tänka på de där fyrbenta djuren. Men ibland så rinner det bara över.

Mina främsta argument för att dränka hästintresset är att:
1. Jag kommer inte själv att få tid för min egen träning
2. Jag kanske blir förtvivlat less och trött av att sköta en häst varje kväll efter ett heltidsjobb.
3. Jag har ändå inte råd med en häst just nu, trots att jag ligger jävligt nära till att få ihop det, ekonomiskt...

Men det där irrationella dagdrömmeriet armbågar sig ändå in i mitt liv, oftast när jag har lite tunn hud och känner mig lite känslig. Det tar upp nästan hela mitt väsen och jag kan inte tänka på något annat. Jag kan inte tänka på något annat än lukten av häst, att få borsta en stadig kropp, att höra ljudet av de tunga andetagen och ana det där stora tunga hjärtat bakom den massiva kroppen, att få använda det där extra sinnet som behövs för en bra hästkontakt, det där hästsinnet som just nu börjat skrumpna till ett litet russin.

Sedan hittar man ju de ljuvligaste bilderna och plötsligt bara VET jag ju att lyckan måste ju ligga i ögonen på en buckskinfärgad morganhingst för 40.000 kronor från Tullesbo Morgans.


Ja, jag skulle kunna tänka mig att sälja allt jag äger och har, jag skulle mycket väl kunna offra all ekonomisk säkerhet bara för att få ha en buckskinfärgad Rocky hemma.

Helt ofattbart att någon annan SOM INTE ÄR JAG kommer att köpa den där hästen...