Midsommar

Midsommar i år gick i ensamhetens tecken. När jag tänker efter så gjorde förra midsommar också det. Året innan DESS var jag singel, min bil hade pajat inför midsommarfirandet på annan ort, och jag åt ostbågar och blåbärspaj och kände mig inte alls ensam, utan rätt så nöjd över att få vara för mig själv och få vila ut lite. Utifrån dessa tre senaste midsommarfirande så antar jag att ensamhet igentligen inte handlar om antalet människor man har omkring sig, utan vilka.

I år hade jag ca 120 personer omkring mig på Fallskärmsvärldens svar på Hultsfredfestivalen. Massor av tält, fulla människor, skitiga bajamajor, och krossade ölglas. Jag gjorde helhjärtade ansatser att mingla, och personligen tycker jag att jag kan vara en drottning av kallprat, särskilt när man ändå hoppat i tre år och känner folk från både öst och väst i fallskärmssverige. Problemet var bara det att ingen var så värst förtjust i att kallprata med mig.

Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att jag i vissa fall inte var singel längre, vilket troligen gjorde mig avsevärt mindre intressant. Majoriteten av fallskärmssverige består nämligen av singelkillar. I andra fall tror jag att jag kunnat ha blivit avsnäst för att jag (en gång i tiden) var en nära vän till en tjejs pojkvän, vilket inte verkade bekvämt för tjejen. I ytterligare fall kanske jag var ointressant för att jag bytt klubb och inte lyckats anamma Östersunds Prickfria Säkerhetstänk, vilket det verkade som några tagit personligt av en och annan himlande blick. I många fall tror jag bara att jag var ointressant, främst inför de tjejer jag försökte ta kontakt med, på grund av att de hade potentiella ragg någonstans där ute i hopparvimlet, och jag mer betraktades som någon som skymde sikten. Eller så hade de bara sina redan etablerade gäng och inte såg poängen med att anamma en ny kompis på ett lite mer långsiktigare plan än: "Hej-hur-är-läget-vad-trevligt-att-ses-hej-då!"

Alla som jag varit hemma hos, alla jag besökt under årens lopp, alla jag fått besök av under årens lopp. Alla som man filosoferat hos och sett som vänner. Av alla som var där så var det ingen som i igentlig mening slog sig ned hos mig och frågade allmänt vad jag hade för mig nu för tiden. Annat än Micke då.

När Micke var ute på lekar och brännboll och annat mingel, (av någon outgrundlig anledning lyckades han mycket bättre att känna sig hemma bland allt folk, tjejer som killar) så satt jag mest ensam (bland ett vimmel av folk) och gruvade mig för vem fan jag skulle försöka prata med härnäst. Och hur jag skulle bete mig för att se ut som någon som hade någorlunda koll på läget. Det hade jag inte alls, jag var mest förundrad över hur tjejerna som tyckte jag verkade totalt ointressant gärna tog kontakt med Micke, och efter att man själv gått i sank för fjärde trevande försöket att verka lite trevlig genom att bjuda på choklad/jordgubbar/trevligt prat, så blev jag rätt så svartsjuk och undrade om jag måste vara en rakad välbyggd kille för att få ett äkta leende. Detta var inte populärt alls.

I ärlighetens namn saknade jag mest mina kollegor och vänner i Enköping. Cecilia & Cecilia, Loka, och min arbetskamrat Micke, för att bara nämna några få. De där vännerna som inte behöver överfulla bajamajor och ölhävartävlingar för att skapa en underbart bra stämning vid fikabordet mellan arbetspassen. De där som man bara kan sitta hos, inte behöva säga så mycket till om man inte känner för det, utan bara vara. De som aldrig ser mig som en siktskymmare.

Hur ska jag klara mig utan dem?