Jag vet innerst inne hur det har gått till, och jag vet att om man utsätter sig för en serie dåliga upplevelser, från tidigare relationer, så sätter de alltid spår någonstans. Jag har aldrig uttalat känslan rent konkret, men det kan nog råka förhålla sig så att jag inte litar på någon annan människa än mig själv. Att flytta ihop med en kille, som jag verkligen är förälskad i, i hans hus, och därmed både bli sårbar emotionellt och materiellt, känns faktiskt som ren och skär dårskap. Inte för att Micke är ondskan själv, faktum är att han varit riktigt trevlig det här året vi varit tillsammans, men MAN KAN FAKTISKT INTE VETA!
Och på något vis så hjälper det inte med att jag avslutar den här texten med positiva tillrop, självbejakande råd till mig själv, pigga förslag för framtidstro, eller någon slags avslutande plattityd om att allt kommer att ordna sig. Då skapar jag bara en distans, och bränner en bro till vad jag faktiskt känner.
Och om jag inte vågar känna att jag är rädd just nu (eftersom allt ska vara rosenrött och snuttiputtigt), om jag inte vågar vara ledsen över det nu och spelar på någon käck fasad om att allt är bra, så kommer jag troligen att kräkas upp middagen ikväll också.
4 comments:
Ah din kropp är också sådan som måste sparka dig i röven för att du ska fatta att du visst är stressad?
Kattas kropp måste faktiskt sparka henne i röven, knäa henne i skrevet, lugga henne, länsa hennes konto samt elda upp hennes favoritfilt för att hon skall inse att hon är stressad;)
"elda upp hennes favoritfilt".
David, märkligt att du ska uttrycka dig så just när MIN favoritfilt har försvunnit.
Misstänkt märkligt.
Det är ju så onödigt att inse att man är stressad, då blir det ju bara ett problem till. Tacka vet jag att damma av den förkolnade och rykande filten och låtsas som ingenting.
Post a Comment