volta

Det är en skön lördag idag. Jag åkte till simhallen och övade på voltvändningar i frisimmet. Ni som inte har koll på en voltvändning kan klicka här. Man simmar i frisim (crawl) mot kaklet och ungefär en 40 cm ifrån så dyker man ner och gör en volt tills man kan slå ifrån med fötterna mot kaklet och skjuta sig iväg igen. Från början blev det väldigt förvirrat och desorienterat eftersom jag tappade orienteringen i volten. Om jag ens hittade kaklet med fötterna att skjuta ifrån mig med så råkade jag oftast skjuta ifrån mig åt alla tänkbara håll. Dessutom så ökade vattentrycket i volten så att jag fick enorm mycket klorvatten i näsan. Klorvattnet steg in i näsan och trängde in i ögonkanalen. Inte behagligt alls.

Efter 40 minuters misslyckade volter, och många svidande kallsupar, så började jag inse hur jag skulle göra. Jag voltade runt och använde ytan som riktlinje, så fort jag såg ytan letade jag efter kaklet med fötterna som avtramp och sedan ett vågrätt skjut alldeles under vattenytan, med ansiktet vänt uppåt. Jag sträckte på armarna i en pil ovanför mig och hälsade ytan som långsamt kom närmare och närmare tills jag vände på mig och fortsatte frisimma till andra änden.

Det gick!

På något vis kände jag mig som ett barn igen. Att få utforska omgivningen med kroppen. Jag hade nästan glömt hur det kändes och jag är så glad över att jag kan påminnas om det. Känslan när en polett trillar ned. Känslan av att ha lärt sig något nytt.

Nästa känsla är också värdefull. Att vara ensam i en simbassäng, att vara ensam i ett fullproppat omklädningsrum, och ändå inte önska något annat. Jag har en liten mental bubbla runt mig ibland, och då spelar det inte någon roll hur många kissnödiga främmande femåringar som springer kring benen. Då är jag lika ensam och bekväm med min ensamhet, som om jag hade ett eget rum.

Som ett eget rum.

Tandläkarkliniken Borr och Tång i Gävle

Mina damer och herrar. Jag måste högtidligen meddela att jag varit på mitt första positiva tandläkarbesök i vuxen ålder.

Jag satte mig inte upp, jag hindrade ingen från att göra något alls. Jag tittade bara in i ett par vänliga tant-ögon som insisterade på att det mystiska föremålet som skulle in i munnen bara var en sugslang och inget mördartillhygge. Det var en vädigt befriande upplevelse. Mitt senaste minne för tre år sedan var hemskt med irriterade tandläkare och en total känsla av att vara utelämnad och inte ens omtyckt. Det var smärta och råbarkade nävar i plastöverdrag som stack med vassa föremål på tänderna och klagade på att jag inte var en bra människa. Det var en man med stränga ögonbryn och en kvinna med ett falskt leende som frågade om jag inte bara kunde skärpa mig, när jag kände paniken växa.

Men så var det inte på tandläkarkliniken Borr & Tång. En tant höll en hand på min axel och tyckte jag var jätteduktig. Jag kunde slappna av riktigt bra. Dessutom hittade de en liten matbit där mitt inne i inflammationen som de lyckades lirka bort. Det stack till rejält, men sedan kom en omedelbar lättnad. Det var troligtvis den som orsakade inflammationen. Jag behövde varken bedövning eller alvedon efter detta. Jag som knaprat alvedon som smågodis i snart en hel vecka, kände mig nästan helt bra efter bara två timmar.

Sedan sa de att jag hade oförskämt fina tänder och fint tandkött. Eventuellt hade jag skadat tandköttet lite under morgonens borstning då jag borstade i ren hysteri och skräck över att få klagomål, men annars var det finfint. Jag blev så innerligt glad över att slippa höra den vanliga salvan om att jag inte tar hand om mig. Det kanske också beror på att jag börjat bli bättre på det, också.

Sedan beskrev de min visdomstand som en fin och snäll liten tand med formen av en tomteluva (pedagogiskt!) och helt plötsligt lät det inte så läskigt när de förklarade att den där lilla tomteluvan skulle gå så lätt att peta ut. Det var absolut ingen djup kloformad mardrömsvisdomstand som krävde kross och tång, utan bara en oskyldig tomteluva som jag inte knappt skulle märka om den försvann.

För absolut första gången i mitt liv övervägde jag att faktiskt frivilligt dra en visdomstand.

Ja, undrens tid är inte förbi...

Härskartekniker

På arbetet: Några gubbar pratar högljutt i fikarummet. De planerar att åka Vasaloppet. Gubben som kvackar högst är mest välmeriterad eftersom han åkt Vasaloppet i verkliga livet, dock inte på ett par år. De vill använda en speciell kassa för att starta en Vasaloppsgrupp och att träna tillsammans på gemensamma träningshelger.

Stora kvackaren frågar en söt tjej om hon skulle kunna tänka sig att vara med i Vasaloppsgruppen. Hon ser lite tveksam ut och säger att hon kanske ska åka Tjejvasan någon gång i framtiden innan hon drar sig undan. De fortsätter att prata om vilka som de ska fråga inför Vasaloppsträningen. Storkvackaren känner mina ambitioner att åka skidor väl. Faktum är att nästan alla känner till mina ambitioner inför motionslopp. Alla vet att jag tog ledigt för halvvasan och att jag genomförde den på en tid som inte alls var pinsam.

"Katarina ska åka vasaloppet nästa år." prövar en kvinnlig kollega. De verkar inte lyssna. Hon går menande åt mitt håll och pekar:
"Här är en tjej som åker skidor..." provar hon igen och pekar förvirrat på mig.

De är mitt uppe i en diskussion om att Vasaloppet är en riktig utmaning och att en av mina kollegor verkade riktigt bra på en lokal skidåkningstävling på fem kilometer för tre veckor sedan.

Eftersom de har sitt Vasaloppsmöte i köket så går jag förbi dem ett par gånger. De hejjar inte ens. De planerar ju att åka Vasaloppet. De drar inte in mig i diskussionen.

Då tänker jag på Berit Ås som skrivit om de fem härskarteknikerna. Första härskartekniken är Osynliggörande. Sedan kommer Förlöjligande, Undanhållande av information, Dubbelbestraffning, samt Påförande av skuld och skam. Det intresserar mig.

Att en äldre gubbe uppenbarligen känner sig så hotad av mig att han måste osynliggöra mig.

Det är nästan smickrande.

Och det lockar mig att vilja klå honom på skidspåret 2009. Det blir en riktig utmaning.

Storkvackaren.

HOHHP HOHHP!!!

Ja. Alla har varit där. Och alla ska dit. De som bloggar, de bloggar om det.

Tandläkaren.

*dramatisk paus*

Jag vet att det ytterst sällan förekommer tråkigheter i samband med tandläkarbesök (förutom räkningen), eftersom tandläkare har en tendens att fixa dåliga saker så de blir bra igen. Men jag är ändå skiträdd och undviker tandläkaren till varje pris. Nu är jag dock illa tvungen eftersom en visdomstand börjat bli inflammerad. Det gör ont att äta och som vanligt när inflammationen blossar upp så kan jag inte riktigt öppna munnen ordentligt. Jag behöver inte säga så mycket mer än att det krävdes en komplicerad process för att få in morgongröten i munnen i morse.

Dessutom får jag alltid skäll av tandläkarna för att jag borstar tänderna dåligt. Jag har jämfört mig med Micke och tycker att jag borstar tänderna lika länge som han borstar dem, och lika intensivt som han borstar. Men uppenbarligen har jag inte rätta tekniken. Nu är min tandläkartid på fredag. Och jag ska borsta överjävligt mycket bara i hopp om att detta skyddar mig från skäll. Fast Micke använder tandtråd. Jag använder inte tandtråd.

HERREGUD-JAG-MÅSTE-ANVÄNDA-TANDTRÅD-NU-PÅ-EN-GÅNG-INNAN-DE-FRÄMMANDE-MÄNNISKORNA-MED-VASSA-FÖREMÅL-BÖRJAR-GRÄVA-I-MUNNEN-PÅ-MIG!!!!

Förra gången jag skulle till tandläkaren sa jag att jag var rädd. De sa att det var helt okej. Det dumma när jag blir rädd är att jag inte ser särskilt rädd ut, men ändå beter mig konstigt. Exempelvis säger "STOPP!" (med föremål i munnen blir det oftast något i stil medd "HOHHP! HOHHP!") och kräver att de tar ut alla föremål ur munnen på mig. Nästan lite argt.

Det brukar inte vara populärt. Tandläkarna verkar hellre vilja se att jag skakar och gråter och blir ynklig, inte att jag blir arg och försöker ta kontroll över situationen.

Men den här gången ska jag försöka komma på något bra knep för att bete mig som folk. Kanske intensivt försöka tänka på något annat.

Typ

fina blommor.

Fint, fint.

*ler stelt*

Dagdrömmen

Vad drömmer ni om? Utlandssemester? En juste paraplydrink i solnedgången? Den senaste glassorten från Carte Doir? Romantik? Sommaren? Nästa marathon? Melodifestivalen? Examen? Natten?

Jag drömmer just nu många långa och heta drömmar om Columbus Pinta SC. Den ska rädda mig från världens ondska och grymheter. Jag ska flyga på den som vinden så snabbt mina små knubbiga ben bär. Vi ska susa mil efter mil och alla mina bekymmer ska hamna långt där bakom mig. Omgivningen ska aldrig upptäcka att det är JAG som blivit den fantastiska cyklisten. De ska bara se en rödvit blixt och undra vad som susade förbi. Jag tror jag ska köpa den. Så fort våren kommit krypande letar jag reda på den och sedan så ska den bli min, bara miiin!

Halvvasan 2008

Själv satsade jag på halva vasaloppet -Halvvasan på 45 kilometer. Jag var laddad och hade hoppats på att det skulle vara samma fina väder och lika fina skidspår som Micke hade åkt på dagen innan, men dagen kantades av regnblandad snö, nästan hela vägen.

Dagen började faktiskt med en krock. En stor bil fick sladd och tacklade in sig i vår bil och det var ju rätt så praktiskt att vi hade diverse digitalkameror med oss att dokumentera skadan på vår bil, och givetvis fotade vi även den generade bilisten. Jag insåg att det var riktigt halkigt ut, särskilt nu när ett löst snölager låg ovanpå ett islager.

Här undrar jag som vanligt vad jag gett mig in på. "Vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen är en viss road min med lite ihopsnörpt och knäppt mun. Denna min har jag när jag ska hoppa fallskärm, köra motionslopp eller blir beordrad att dammsuga golvet när jag igentligen har planerat något mycket roligare.

Jag stod utanför startfållorna och köade i ca 20 minuter innan vi blev insläppta till dem. Det blev kallt. Men lite magpirr började komma, så jag märkte inte av kylan lika mycket.

I startfållan och redo att bege mig.

Resten av loppet beskrivs bäst som ren och skär åkglädje. Förra året när jag åkte tjejvasan var jag rätt så osäker och spänd. Jag hamnade raskt sist och började fundera över vad jag gett mig in i. Det här året insåg jag på en gång att något klart hänt med mig de här 12 månaderna. Jag körde på rätt så hårt på en gång. Förfärades över folk som bromsade i nedförsbackarna I SNABBÅKNINGSFILEN och muttrade överlägset för mig själv mot alla som jag utan problem åkte förbi. Jag är alltid ödmjuk på utsidan, men när jag är laddad för ett lopp så är jag inte alltid det på insidan. Snön fortsatte vräka ned och jag pinnade på för kung och fosterland, trots min dåliga träning. Det kändes ändå klart annorlunda mot förra året, trots att spåren var mer igensnöade i år. Jag tror det är första gången i min träning som jag faktiskt fysiskt kände att jag fått en bättre pump det här året. Jag behövde inte återhämta mig lika länge nu som förra året.

Jag kunde ta i hårdare i år, och jag hade definitivt roligare. Det fanns inte bara blåbärssoppa och sportdryck efter spåret på Halvvasan, utan även KEXCHOKLAD i mängder. Jag åt för allt jag rymde i munnen, och för första gången var jag tacksam över mina hamsterkinder som rymde både ett och annat innan avfärd från depåerna.

Roligt, roligt, roligt. De som jag överlägset åkt om i början hann givetvis ikapp mig mot slutet, när jag började tackla av lite, och det var väl troligen bara en nyttig läxa och något jag ska tänka på nästa gång jag är het i starten.

Loppets listigaste beslut var att hoppa över Vallaservicen i år. Det var enormt långa köer till vallaservicen. Snön med lagret av is under gjorde att det blev väldigt svårt att få grepp med skidorna. Man fick ge upp och börja saxa mycket tidigt i backarna. Folk verkade tro att det handlade om vallan, men jag tänkte på den väldubbade bilen som brakat in i vår bil under morgonen, och tänkte att problemet troligen inte var dålig valla. Troligen var det själva avsaknaden av friktion mellan snön och isen, som gjorde att man inte kunde skjuta ifrån med skidorna när man ville framåt, eller få något slags grepp i uppförsbackarna. Nedförsbackarna bjöd också på spännande stakning eftersom snön hindrade skidorna från att glida obehindrat.

I slutet av sträckan kom några mycket vältränade skidåkare ikapp mig, och de sa upprört att det väntat vid vallaservicen i 40 minuter, och att vallan likförbannad inte gjorde någon skillnad och att de likförbannat inte haft något som helst fäste. Då fnissade jag listigt och överlägset för mig själv igen. Jag blev övertygad om att jag fattade rätt beslut som inte vallade på skidorna efter spåret. Hurra för mig.

Jag hörde till de sista 700 som kom i mål av ca 2500 startande. Mot slutet gick det tungt...


...och ännu tyngre...


Men jag var ändå stolt. Jag åkte 45 kilometer på 4tim och 33 minuter. Jag åkte nästan 10km/h i snitt, vilket var en klar förbättring från förra året. Stolt och glad. Med magen full av kexchoklad. Kul var det!

Micke åkte Öppet Spår

Jajjamensan. Det gjorde han. Jag var med och coachade honom entusiastiskt de 9 milen ända till slutet av dagen. Här kommer lite bilder från hans motionsvända på 9 nätta mil. Ingen sträcka att leka med.


Vi har parkerat i Sälen och Micke checkar utrustningen innan avfärd.



Det var lite mörkt i gryningen men det skulle visa sig bli strålande sol hela dagen.


Sista lyckönskningen...


Det var ett par tusen andra som startade samtidigt som Micke. Mycket köande.


NIO TIMMAR SENARE...


Micke nära målet. Morakyrkan i bakgrunden. Det var svårt at fota och hejja på honom på samma gång.

Micke var nästan provocerande oberörd av skidturen. Eventuellt ångrade han att han inte vågade ösa på, utan bara matade på i säker och lite långsammare takt. Skitbra jobbat, tycker jag!

GRATTIS!!