Dagen började faktiskt med en krock. En stor bil fick sladd och tacklade in sig i vår bil och det var ju rätt så praktiskt att vi hade diverse digitalkameror med oss att dokumentera skadan på vår bil, och givetvis fotade vi även den generade bilisten. Jag insåg att det var riktigt halkigt ut, särskilt nu när ett löst snölager låg ovanpå ett islager.
Här undrar jag som vanligt vad jag gett mig in på. "Vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen är en viss road min med lite ihopsnörpt och knäppt mun. Denna min har jag när jag ska hoppa fallskärm, köra motionslopp eller blir beordrad att dammsuga golvet när jag igentligen har planerat något mycket roligare. 
Jag stod utanför startfållorna och köade i ca 20 minuter innan vi blev insläppta till dem. Det blev kallt. Men lite magpirr började komma, så jag märkte inte av kylan lika mycket.
I startfållan och redo att bege mig.Resten av loppet beskrivs bäst som ren och skär åkglädje. Förra året när jag åkte tjejvasan var jag rätt så osäker och spänd. Jag hamnade raskt sist och började fundera över vad jag gett mig in i. Det här året insåg jag på en gång att något klart hänt med mig de här 12 månaderna. Jag körde på rätt så hårt på en gång. Förfärades över folk som bromsade i nedförsbackarna I SNABBÅKNINGSFILEN och muttrade överlägset för mig själv mot alla som jag utan problem åkte förbi. Jag är alltid ödmjuk på utsidan, men när jag är laddad för ett lopp så är jag inte alltid det på insidan. Snön fortsatte vräka ned och jag pinnade på för kung och fosterland, trots min dåliga träning. Det kändes ändå klart annorlunda mot förra året, trots att spåren var mer igensnöade i år. Jag tror det är första gången i min träning som jag faktiskt fysiskt kände att jag fått en bättre pump det här året. Jag behövde inte återhämta mig lika länge nu som förra året.
Jag kunde ta i hårdare i år, och jag hade definitivt roligare. Det fanns inte bara blåbärssoppa och sportdryck efter spåret på Halvvasan, utan även KEXCHOKLAD i mängder. Jag åt för allt jag rymde i munnen, och för första gången var jag tacksam över mina hamsterkinder som rymde både ett och annat innan avfärd från depåerna.
Roligt, roligt, roligt. De som jag överlägset åkt om i början hann givetvis ikapp mig mot slutet, när jag började tackla av lite, och det var väl troligen bara en nyttig läxa och något jag ska tänka på nästa gång jag är het i starten.
Loppets listigaste beslut var att hoppa över Vallaservicen i år. Det var enormt långa köer till vallaservicen. Snön med lagret av is under gjorde att det blev väldigt svårt att få grepp med skidorna. Man fick ge upp och börja saxa mycket tidigt i backarna. Folk verkade tro att det handlade om vallan, men jag tänkte på den väldubbade bilen som brakat in i vår bil under morgonen, och tänkte att problemet troligen inte var dålig valla. Troligen var det själva avsaknaden av friktion mellan snön och isen, som gjorde att man inte kunde skjuta ifrån med skidorna när man ville framåt, eller få något slags grepp i uppförsbackarna. Nedförsbackarna bjöd också på spännande stakning eftersom snön hindrade skidorna från att glida obehindrat.
I slutet av sträckan kom några mycket vältränade skidåkare ikapp mig, och de sa upprört att det väntat vid vallaservicen i 40 minuter, och att vallan likförbannad inte gjorde någon skillnad och att de likförbannat inte haft något som helst fäste. Då fnissade jag listigt och överlägset för mig själv igen. Jag blev övertygad om att jag fattade rätt beslut som inte vallade på skidorna efter spåret. Hurra för mig.
Jag hörde till de sista 700 som kom i mål av ca 2500 startande. Mot slutet gick det tungt...
...och ännu tyngre...Men jag var ändå stolt. Jag åkte 45 kilometer på 4tim och 33 minuter. Jag åkte nästan 10km/h i snitt, vilket var en klar förbättring från förra året. Stolt och glad. Med magen full av kexchoklad. Kul var det!
No comments:
Post a Comment