volta

Det är en skön lördag idag. Jag åkte till simhallen och övade på voltvändningar i frisimmet. Ni som inte har koll på en voltvändning kan klicka här. Man simmar i frisim (crawl) mot kaklet och ungefär en 40 cm ifrån så dyker man ner och gör en volt tills man kan slå ifrån med fötterna mot kaklet och skjuta sig iväg igen. Från början blev det väldigt förvirrat och desorienterat eftersom jag tappade orienteringen i volten. Om jag ens hittade kaklet med fötterna att skjuta ifrån mig med så råkade jag oftast skjuta ifrån mig åt alla tänkbara håll. Dessutom så ökade vattentrycket i volten så att jag fick enorm mycket klorvatten i näsan. Klorvattnet steg in i näsan och trängde in i ögonkanalen. Inte behagligt alls.

Efter 40 minuters misslyckade volter, och många svidande kallsupar, så började jag inse hur jag skulle göra. Jag voltade runt och använde ytan som riktlinje, så fort jag såg ytan letade jag efter kaklet med fötterna som avtramp och sedan ett vågrätt skjut alldeles under vattenytan, med ansiktet vänt uppåt. Jag sträckte på armarna i en pil ovanför mig och hälsade ytan som långsamt kom närmare och närmare tills jag vände på mig och fortsatte frisimma till andra änden.

Det gick!

På något vis kände jag mig som ett barn igen. Att få utforska omgivningen med kroppen. Jag hade nästan glömt hur det kändes och jag är så glad över att jag kan påminnas om det. Känslan när en polett trillar ned. Känslan av att ha lärt sig något nytt.

Nästa känsla är också värdefull. Att vara ensam i en simbassäng, att vara ensam i ett fullproppat omklädningsrum, och ändå inte önska något annat. Jag har en liten mental bubbla runt mig ibland, och då spelar det inte någon roll hur många kissnödiga främmande femåringar som springer kring benen. Då är jag lika ensam och bekväm med min ensamhet, som om jag hade ett eget rum.

Som ett eget rum.